Finn ett fel

”Heidi Hay är en av de skickligaste tatuerarna bland den kvinnliga befolkningen.”

Så lyder den inledande meningen i en artikel om just Heidi Hay i det senaste numret av Nordic Tattoo Mag, som också råkar vara ett nummer de vill ska vara en hyllning till alla kvinnor i branschen.

Så, hur fel kan det bli egentligen? Finn minst ett fel och kommentera gärna.

OBS! En ledtråd: Eventuella fel har INTE att göra med Heidis kompetens som tatuerare. Den torde vara odiskutabel, vilket också bevisas av artikelns bifogade foton på väldigt bra tatueringar utförda av just Heidi.

Ny svensk tatueringstidning

En tredje tidning avsedd för den svenska/nordiska marknade har så utkomit. Och som jag har väntat. Nej, så klart inte. Fast jag köpte ett nummer i alla fall, så slipper ni göra det.

Jag hörde talas om Bodyfication. Ink & Lifestyle Magazine för ett par månader sedan då vi via mail fick erbjudande om att vara med i tidningens visitkortsregister. Jag utgår från att erbjudandet gått ut till alla yrkesverksamma tatuerare i landet, men också att inte särskilt många nappat på det eftersom jag inte hittar några visitkort i premiärnumret.

Redaktörerna Ebba Cronstedt och Kent RenÃ¥ker presenterar sin tidning som ett livsstilsmagazin kretsande kring tatueringar, och annan sÃ¥ kallad kroppskonst. För er som inte redan förstÃ¥tt det sÃ¥ brukar det (för de som – lyckligtvis – ännu invigits i denna kroppskonstens hemliga innersta cirkel) innebära kläder med flammor och döskallar, barnutstyrslar med tatueringsmotiv, menlös och förutsägbar Backyard Babiesmusik samt prententiöst överanalyserande diskussioner om kroppskonstens transendentala egenskaper och innersta betydelser för de redan initierade och samförstÃ¥ende. I detta första nummer sÃ¥ har denna subkultur dock lyckligtvis fÃ¥tt kliva nÃ¥got Ã¥t sidan till förmÃ¥n för intervjuer och reportage som kretsar kring faktiskt tatuerande. LÃ¥t oss även i fortsättningen slippa ytterligare en tidning som recenserar och omskriver allt som felaktigt antas uppskattat av den genomsnittlige tatueringskunden, sÃ¥som tevespel om vikingar, nappar som fÃ¥r din bebis att se ut som ett tandfreak och motivlackade motorcyklar.

Överlag tycker jag spontant att språket genomgående verkar bättre än i de båda andra nordiska tidningarna. Innehållet håller dock ungefär samma stil och klass; det vill säga intervjuerna verkar följa de vanliga frågemallarna och reportagen från olika events är genomgående målade i rosa färger. Men livsstilstidningar ges i och för sig inte ut för att kritsisera och trampa folk (som förtjänar det) på tårna, utan för att sälja lösnummer och tillfredsställa läsarna. Och om läsarna vill ha färdigtuggat och lättsväljt så är det färdigtugat och lätsväljt de får.

Ska jag lyfta fram ett par  höjdpunkter ur tidningen så får det bli artikeln om Daniel Dufos konstnärsambitioner  samt intervjun med Maximilian Gasolini, och då i synnerhet hur han agerat konsult åt SF för att skapa trovärdiga tatueringar i filmer. Även artikeln om Cory Norris, som jag inte hört talas om tidigare, är värd en genomläsning. Tacksamt är också att man valt att hålla nere antalet utmanade posér och meningslöst nakna kvinnor. Det mesta poserandet verkar redaktör Ebba själv vilja stå för.

Jag anser absolut inte att det behövs sÃ¥ mÃ¥nga som tre nationella tidningar för vÃ¥r bransch. En hade gott räckt, och jag hoppas att utbudet snart kokas ned nÃ¥got, även om jag befarar att utvecklingen snarare kommer gÃ¥ Ã¥t andra hÃ¥llet. Startfältet är öppet. MÃ¥ bästa tidning ”vinna”.

STM och Jeff Gogué

Det kommer nog inte som en överraskning för nÃ¥gon som frekventerar den här bloggen att jag inte hyser särskilt höga tankar om den tatueringspress som finns idag – och det är inte sÃ¥ att jag bara vill vara ”besser och bitter”, för att citera en av mina tidigare läsare 😉 Förutom Tattoo Artist Magazine, som uteslutande vänder sig till branschfolk, sÃ¥ är det sällan jag imponeras av magasinens redaktionella innehÃ¥ll. Skribenterna för TAM däremot vet vad de pratar om. De möter artister personligen för utförliga intervjuer och hÃ¥ller en allmänt hög klass pÃ¥ det skrivna. Dess enda problem, om man frÃ¥gar mig, är att det kanske är lite väl Amerikanskt i sin vinkling. Det är mycket oldschool och traditionellt som fÃ¥r utrymme, men sÃ¥ är ju denna stil ocksÃ¥ väldigt i ropet. Dessutom är det en Amerikansk tidsskrift, sÃ¥ man kan nog inte begära ett annat fokus. Hur som helst sÃ¥ är innehÃ¥llet lite väl yrkesorienterat för den vanlige klienten och säljs dessutom endast till yrkesverksamma tatuerare, varför jag vill kalla den för en branschtidning, snarare än en tatueringstidning.

Om vi för stunden Ã¥tervänder till den samlande tatueringspressen sÃ¥ finns i denna sällan nÃ¥got matnyttigt. Intervjuerna känns slentrianmässigt utförda och man kan enkelt se det bakomliggande frÃ¥geformulär, som flitigt används om och om igen, ur vars svar artikelförfattaren vävt en lagom lÃ¥ng text. InnehÃ¥llet säger i regel ingenting om artisterna annat än hur gamla de är, hur länge de varit i branschen och vad som fick dem att börja tatuera överhuvud taget, och även dessa mest banala saker känns ofta mystiskt tillrättalagda. Nästan alla har varit intresserade av tatueringar ”sedan de först höll i en penna” och ”spenderar all tid i sitt liv bakom ritbordet eller med en klient framför sig”. Tatuerarna de intervjuar är dessutom alltid genomtrevliga individer – även när det gäller tatuerare med notoriskt rykte om sig att vara otrevliga mot klienter, och i vissa fall alla människor, inklusive kollegor. Vissa tidningar (hit hör vanligtvis inte de nordiska tidningarna) är i och för sig ganska bra pÃ¥ att köpa in foton pÃ¥ snygga tatueringar, men i dessa internettider sÃ¥ kan man ju själv hitta samma tatueringar och mÃ¥nga fler av upphovsmännen bakom respektive verk genom att besöka relevanta hemsidor.

Övriga artiklar, notiser och inslag brukar besegla de klassiska fördomarna om tatueringsintresserade och deras intressen: hårdrock, psychobilly, demoner, nordisk mytologi, döskallar på kläder, japansk kultur och gamla bortglömda skivor. Var och en av dessa företeelser och särintressen har garanterat sina egna tidsskrifter och livsstilsmagasin där de hör hemma. I alla fall jag önskar att all denna utfyllnad kapades och att man instället koncentrerade sig på det tidningen bör handla om: tatuerare, tatueringar, och annat tatueringsrelaterat. Jag är ledsen, för mig är inte Led Zeppelins samlade skivsläpp relevant eller viktigt för branschen. Detta trots att jag tycker att Immigrant Song är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Inte heller 50-tals klädkollektioner eller Bilutställningar med Customåk (bara för att många av dess besökare också råkar gilla tatueringar) är intressanta i sammanhanget. Jag gillar också att kika på snygga hotrods, men det är helt enkelt fel forum. Jag har hur många kunder helst som spelar tevespel som sin största hobby. Inte riktigt, men näst intill, oändligt fler än som samlar på bilar. En enda gång har jag sett en kommentar om ett tevespel i en tatueringstidning. En pytteliten notis. Kan ni gissa vad det spelet det handlade om? Rejäla Vikingar så klart. Spelet i fråga är dessutom ganska dåligt och självklart uppfyller det alla klyschiga och historieförvanskande vanföreställningar om de Nordiska folken från runt 1000 år sedan.

I veckan fick vi till studion det nyaste numret av Scandinavian Tattoo Magazine. Vi får tidningen sänd till oss då och då i samband med att vi annonserar. Jag vill genast nu säga att det här numret kanske är det bästa någonsin. I alla fall så långt jag kan minnas. Visst, det dras med en del av ovan nämnda krimskrams, men för en gångs känns artiklarna lite fylligare och genomgående håller bildmaterialet en högre klass än normalt. Om man ser förbi de vanliga smånotiserna om bäbisanpassad hårdrock och metal (Jag skämtar inte), DVDs med tatueringsteve, o dylikt, samt det högst underliga tatueringshoroskop som förekommer i varje nummer, så möts man av en del intressant. De tre pliktskyldiga rapporterna från tatueringsmässorna i Paris, Prag respektive Amsterdam är informativa och helt okej skrivna, men utan att ge mer än nödvändig bakgrundsläsning till artiklarnas foton. Det tillhörande bildmaterialet är överlag av hög kvalitet; en hel del foton är på intressanta tatueringsjobb. Även gallerierna i slutet av tidningen innehåller ovanligt intressanta och bra jobb; vissa från skandinavien, andra insamlade från andra delar av världen.

Vidare finns en artikel om en dansk tatuerare jag inte kände till, Sören Rye Lind, och ett intressant bildreportage om Craola, en skicklig konstnär som jag genom amerikansk alternativ konstpress följt ett tag. Hans arbeten är förvisso inte direkt tatueringsrelaterade, men mycket av hans konst har haft uppenbart inflytande pÃ¥ tatuerare genom Ã¥ren, sÃ¥ jag tycker nog att artikeln gott och väl faller inom ramarna för vad som platsar i en tatueringstidning. Intressantast i tidningen tycker jag nog dock att artikeln om Jeff Gougé är. Jag spenderar inte för mycket tid pÃ¥ internet eller med tatueringstidningar i jakt pÃ¥ andra tatuerare att influeras av, och har själv ingen Myspace sida att ”samla kompisar” pÃ¥. Därför har jag inte tidigare haft nöjet att stöta pÃ¥ Gougés arbete. Jag surfade ganska omgÃ¥ende in pÃ¥ hans hemsida, och jag mÃ¥ste säga att jag är djupt imponerad av det jag hittills sett. Killen är sÃ¥ vitt jag kan se tekniskt väldigt framstÃ¥ende och hans bildvärld och konst är skön. Det är inte alltid den typ av tatueringar jag själv föredrar, men trots detta uppskattar jag djupt vad jag hittills sett. Av det man kan utröna om killen i den för en gÃ¥ngs skull relativt intressanta, om än korta, intervjun/texten sÃ¥ verkar Gougé ha en trevlig inställning till sitt yrke, ha en hel del vettigt att säga om branschen och hysa en ödmjuk själ. Jag är imponerad.

Mycket av det matnyttiga innehållet i tidningen är inköpt och översatt av redaktionens medlemmar. Nu tycker jag inte detta gör så mycket, då innehållet som sagt är osedvanligt bra, men det är ändå värt att notera. Jag hoppas att tidningen fortsätter i den här stilen. Grattis till ett fint nummer.