Stockholm Inkbash

Dags för årets mässa i Stockholm. Jag är inte där, och har just nu ingen tid att ännu en gång raljera kring mässornas tillstånd. Får kanske anledning att återkomma till ämnet framöver dock, angående Buddhas stundande försök att förnya sin mässa i Malmö.

Thomas skriver om Karlstadmässan

Thomas har skrivit en liten rapport från Tattooexpo Karlstad efter att ha varit där och arbetat under helgen som var. Thomas har för övrigt gjort en nystart på sin blogg och på sistone börjat lägga upp inlägg och foton regelbundet. Själv har jag, som den flitige besökaren säkert noterat, dragit ned något på skrivandet för att ta tag i en del annat, men jag har en hel del i lager för bloggens framtid.

Tatueringsmässa i Göteborg

Tattooexpo 2009 i Göteborg öppnar om en halvtimma. Med teknikens under tänker jag försöka rapportera här pÃ¥ bloggen med hjälp av endast min iPhone. Det verkar som om det ska fungera relativt smärtfritt 🙂 Inläggens längder kommer av nöd anpassas (till det kortare) dÃ¥ det av förklarliga anledningar är lite meckigare att skriva pÃ¥ en mobil än en dator. Även om det här skrivs med förvÃ¥nad enkelhet.
För praktisk info angående mässan rekomenderas ett besök på dess hemsida: www

Nu håller jag tummarna att detta fungerar som jag tänkt. Om så är faller återkommer jag snart.

Tattoo Expo 14 Malmö

Även om nedräknaren pÃ¥ TattoExpos hemsida visar att Värmlandsmässan börjar om drygt fyra timmar när jag skriver detta, sÃ¥ är det alltsÃ¥ i Malmö helgens mässa äger rum och ingen annanstans. Nu vore det alltsÃ¥ läge att Ã¥terigen ta upp ämnet om mässornas framtid, hur de skulle kunna utvecklas och vad som gör en intressant tillställning. Även tävingarna skulle kunna fÃ¥ sig en törn, fast det slÃ¥r mig genast att det bara var nÃ¥gon dryg mÃ¥nad sedan jag först tog upp detta ämne, och att jag sedan dess även omskrivit UmeÃ¥ Tatueringsmässa. Jag skulle känna mig tjatig om jag redan nu fortsatte skriva om dessa tillställningar, vilket i sig pekar pÃ¥ ett annat problem med mässorna; de är mÃ¥nga, och de blir allt fler. Visst, alla är i sin sin fulla rätt att ordna mässor. I nÃ¥gon mening är jag av Ã¥sikten att mässorna är nödvändiga och fyller nÃ¥gon sorts funktion som forum, trots att jag tycker att de i den form de idag genomförs är ganska lÃ¥ngtrÃ¥kiga. Jag befarar däremot att det kommer bli allt svÃ¥rare att fylla de mÃ¥nga mässorna i vÃ¥rt trots allt lilla land med meningsfullt innehÃ¥ll. Är tanken att det ska vara samma artister pÃ¥ alla mässor, Ã¥r efter Ã¥r? Visst det finns mÃ¥nga nya tatuerare i Sverige, men min erfarenhet är att tidigare utställare i regel har företräde – sÃ¥ även vi, som regelbundet blir tillfrÃ¥gade av de arrangörer vi tidigare arbetat med (tack för det förresten). Först till kvarn har historiskt varit ett av ledorden i den här branschen (inte sällan understruket med rÃ¥ muskelstyrka och eller hot). Utländska gästartister kan man iofs fylla sina mässor med och utgör ibland den största behÃ¥llningen, men även de ska hinna runt pÃ¥ alla mässor runt om i världen; sÃ¥ sett är problemet det samma. Dessutom behöver arrangörerna finansiera deras uppehälle och resa, varför det krävs Svenska utställare som betalar för sig.

Nåväl, jag lyckönskar Petra, Buddha och deras många medarbetare med helgens bestyr. Hoppas det blir en framgångsrik mässa.

Tatueringsmässa i Umeå

Jag sprang på en bekant på gatan häromkvällen Han berättade för mig att han skulle åka med några lokala tatuerare till en mässa i Umeå. Jag har ju tidigare raljerat kring tävlingar, och även givit små pikar här och var om hur jag tycker tillståndet för mässor är; i all enkelhet att det känns som de gått något i stå. Nu är jag givetvis inte avogt inställd till mässor i princip. Det ligger massor av jobb bakom en mässa, och för det har jag stor respekt. Jag vill därför önska arrangörerna i Umeå lycka till med sin nya entrepenad! Mässan är för övrig väl representerade från GBG: American Art/Inkslinger Tattoo, Bring it on Tattoo, No Fear Tattoo och den stundande studion Pushing the Pins som slår upp portarna på en avstickare till Berzeliigatan nu i oktober så vitt jag förstått. Där kommer bl.a. Tony, tidigare på Black Scar i Borås, att arbeta. En synnerligen trevlig kollega. Glöm inte att besöka honom någon dag framöver.

NÃ¥, om jag nu har sÃ¥dana starka Ã¥sikter om mässornas problem sÃ¥ kanske jag borde ha nÃ¥gra lösningar att presentera. Det har jag inte per se. Det kan jag knappast då jag inte har nÃ¥gon som helst erfarenhet som promotor. Jag har däremot en del tankar kring hur en alternativ mässa kan se ut. Det största problemet med nya idéer är antagligen den svÃ¥ra balansgÃ¥ngen mellan att tillgodose publikens behov och förväntningar Ã¥ ena sidan, och att skapa nÃ¥got nytt och intressant Ã¥ andra sidan. ”Laga inte det som inte är trasigt” helt enkelt. Om nÃ¥gon arrangerar en mässa som gÃ¥r runt och genererar vinst sÃ¥ förstÃ¥r jag självklart att denne inte är helt pigg pÃ¥ att ändra sina koncept och därmed riskera framgÃ¥ngen, bara för att skapa nÃ¥got spännade och nytänkande. Min första tanke är att man skulle slopa alla tävlingar. Redan här ser jag hur en arrangör börjar kallsvettas vid blotta tanken pÃ¥ att hoppa över dessa inslag; publiken kanske sviker? Jag vet inte om den gör det. Det är inte helt omöjligt dÃ¥ mässorna fram tills idag, och antagligen för en lÃ¥ng tid framöver, helt baserats pÃ¥ och kretsat kring tävlingarna. Mässornas scheman är idag i princip en förteckning över klockslag och de tävlingar som äger rum pÃ¥ dessa. Det kan även vara sÃ¥ att tatuerare skulle rata en mässa där de inte har chans att mäta sig pÃ¥ ett (fiktivt) kvantitativt sätt, ett tragiskt men inte ett helt omöjligt scenario. Jag har krasst sett utrönt tvÃ¥ typer av mässbesökare. Först har vi de insatta och pÃ¥lästa som läser tidningar, följer tatuerares utveckling och Ã¥ker pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga mässor de kan. Den andra typen av besökare är den ”lokale” eller ”tillfällige”. Hon eller han ser mässan som en rolig dagsutflykt och hoppas fÃ¥ se nÃ¥got intressant eller roligt. Jag vet inte hur fördelningen mellan de bÃ¥da besökartyperna ser ut, men min gissning är att den större delen av dörrintäkterna kommer frÃ¥n den senare, ”casualgruppen”. Jag kan givetvis ha fel. De som tävlat tillhör inte sällan den första gruppen, medan de senare utgör en stor del av den publik som pÃ¥ser spektaklen. Jag vet inte hur ett uteslutande av tävlingarna skulle pÃ¥verka de olika gruppernas besöksfrekvens. Vem är mest angelägen om att folk fortsätter tävla? Tatuerarna, Fansen eller den tillfällige besökaren?

Givetvis skulle nÃ¥got behöva ersätta tävlingarna. Man mÃ¥ste ju fylla schemat, programbladet och mässan med givande innehÃ¥ll. Varför inte fokusera pÃ¥ de utställande tatuerarna vid givna tillfällen? En eller nÃ¥gra tatuerare vars stil och teknik kompletterar varandra. Eller juxtaposera tvÃ¥ helt olika tatuerare. LÃ¥ta tatueraren visa upp nÃ¥gra väl valda avslutade och utläkta jobb live, pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att besökare faktiskt har möjlighet att se arbetet pÃ¥ nära hÃ¥ll. I de stressiga tävlingarna har besökare inte en ärlig chans att studera deltagarnas tatueringar. Istället fÃ¥r man vänta pÃ¥ att nÃ¥gon av tatueringstidningarna skriver en artikel om tillställningen och där försöka skärskÃ¥da ”smÃ¥ smÃ¥” foton pÃ¥ stora jobb. Skisser skulle kunna visas upp och intresserade och aspirerande klienter skulle ha möjlighet att diskutera ingÃ¥ende med sina tilltänkta tatuerare. Schemat kan rotera sÃ¥ att alla utställare som vill fÃ¥r en chans att visa upp sig pÃ¥ detta sätt. Samtidigt skulle arrangörerna kunna anlita en fotograf som tar bra, tydliga och vackra foton pÃ¥ de exponerade verken, som man sen kan lÃ¥ta rulla pÃ¥ en eller flera stora skärmar för beskÃ¥dande av de som inte hinner eller har möjlighet att besöka den specifika tatueraren just när fokus är pÃ¥ dem.

Det här är bara en enkel idé. Jag ska försöka spåna vidare på konkreta förslag och skriva om dem då och då. Jag förväntar mig inte på något sätt att mässorna någonsin kommer ändras märkvärt, det är en konservativ bransch, på gott och ont, men jag kan ju alltid fundera kring ämnet och hoppas att någon annan tänker liknande tankar, någon som har inflytande på dagens och morgondagens mässor.

OS i tatuering över för den här gången

OS i tatuering? Nä, men nästan. Ã…rets upplaga av tatueringsmässan i Stockholm – en gÃ¥ng i tiden lagom klurigt döpt till Stockholm Inkbash – är över. Jag var inte där, och lika glad är jag för det, men det är ämnet för en annan artikel eller ett annat inlägg. Jag tänker istället koncentrera mig pÃ¥ att skriva om tävlingarna som utgör större delen av mässprogrammen nu för tiden. Tävlingarna har alltid funnits pÃ¥ dessa tillställningar i alla fall det sÃ¥ länge jag besökt dem, vilket väl idag är uppe i sÃ¥där en tolv/tretton Ã¥r. De ser i princip likadana ut frÃ¥n mässa till mässa, och frÃ¥n Ã¥r till Ã¥r, vilket i sig är fruktansvärt tjatigt. Vad som dock är allt mer irriterande är hur mycket vikt som läggs pÃ¥ tävlande i vÃ¥rt skrÃ¥.

Som jag minns tävlingarna sÃ¥ brukade det vara kunder som tävlade med tatueringar. Idag är det istället sÃ¥ att tatuerarna själva planerar sina arbeten och lägger upp kluriga strategier för att knipa billiga plastpokaler och i realiteten intetsägande positioner i tatueringstidningarnas listor över vinnare. Man kan strategiskt analysera och tänka ut vad man ska ha med i respektive tävlingskategorier för att ha sÃ¥ goda chanser som möjligt. Stora saker har i regel större chans, och för att vinna ska motivet helst var utfört i enlighet med en stil som för tillfället favoriseras och utvecklas av nÃ¥gon annan, mer känd tatuerare; efterapning är ju trots allt tatueringesvärldens kroniska sjukdom. Problem uppstÃ¥r givetvis dÃ¥ dagens tävlingskÃ¥ta tatuerare ställs inför det oundvikliga faktum att hon eller han mÃ¥ste utföra tatueringen pÃ¥ en människa för att kunna vara med och tampas om de Ã¥trÃ¥värda vinsterna. Som tur är har samtidens dogm om ”berömmelse till vilket pris som helst”, i kombination med tatueringens allt mer accepterade position i samhället, skapat en här av medvetna kunder som inget hellre vill än vinna en tatueringstävling. Detta för att fÃ¥ chansen att i en tidning eller tvÃ¥ visa för hela Sverige, eller rent av hela Världen, exakt hur bra han eller hon är pÃ¥ att ha en snygg tatuering. För att inte säga hur häftig man som vinnande kund kan bli pÃ¥ tatueringsforum och i de otaliga communities som uppstÃ¥tt för att pÃ¥ nÃ¥got sätt stilla det behov allmänheten verkar ha av att dryfta sina tatueringshistorier och -Ã¥sikter. SÃ¥, dentävlingsglade tatueraren erbjuder helt enkelt ett av dessa villiga offer en tatuering för ett rabatterat pris, eller helt gratis, mot att denne fÃ¥r göra vad han/hon vill och att personen gÃ¥r med pÃ¥ att ställa upp i en tävling. Ställa upp i minst en tävling kanske jag ska säga, eftersom mÃ¥nga tatuerare har för vana att fortsätta tävla pÃ¥ mässa efter mässa med samma motiv. Det är kanske inget konstigt i sig, förutom när man redan vunnit pÃ¥ en mässa. DÃ¥ blir det lite pinsamt att ställa ut samma motiv yterligare en gÃ¥ng. Men det händer gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng. Fan, sätt er och gör nya värdiga jobb istället för att leva pÃ¥ gamla meriter. Det tycker i alla fall undertecknad.

Nu senast, inför Stockholmsmässan, fick jag höra tvÃ¥ tydligt talande exempel. En tjej tvingades köpa en tÃ¥gbiljett för att komma upp till mässan nÃ¥gra futtiga timmar tidigare, sÃ¥ att hon kunde ställa upp i en tävling – till rÃ¥ga pÃ¥ allt den som alltid gÃ¥r under det beskrivande namnet ”Best Small One”. Hon hade planerat att Ã¥ka bil till huvudstaden pÃ¥ fredag eftermiddag med sina vänner. Ekipagets chauför hade jobbat natt, sÃ¥ av förstÃ¥eliga själ behövde han sova nÃ¥gra timmar för att säkert kunna köra hela vägen. Problemet var ju dÃ¥ att tjejen med den lilla tatueringen inte skulle hinna i tid till denna för sin tatuerares ytterst viktiga programpunkt pÃ¥ mässan. I just det här fallet hoppas jag att tatueringen utfördes gratis mot att hon skulle tävla – annars är tatuerarens uppmaning till henne att köpa en förmodat dyr tÃ¥gbiljett bara för att hinna i tid till en tävling, som i själva verket inte betyder nÃ¥got, helt absurd. Jag vet däremot att tatueringen i dagens andra exempel var gratis. Tolv timmar är enligt uppgift den tid arbetet i frÃ¥ga ska ha tagit, och det enda villkoret var mig veteligen att killen som mottog arbetet skulle ställa upp i tävlingar med arbetet, och att tatueraren hade full frihet i utförandet av motivet med avseende pÃ¥ design etc. Det är inget underligt i sig med att folk ställer upp med hud för särskilda projekt. Duktiga tatuerare producerar i regel alltid bättre alster ju friare händer de har, det kan ni frÃ¥ga nästan vem som helst i branschen. Ju minde man behöver anpassa sitt manér till andra förlagor och/eller hÃ¥rt ställda önskningar, desto intressantare blir i regel slutresultatet. Observera att detta gäller för duktiga tatuerare, sÃ¥ kom inte till mig senare och klaga om ni lÃ¥tit ”TjackLasse” i källarn gÃ¥tt lös pÃ¥ er. NÃ¥väl, det underliga i det här fallet, och andra liknande fall, är att tatueraren nedvärderar sina egna färdigheter som konstnär (om titeln tillÃ¥ts) genom att skänka bort nÃ¥got som kräver mer av henne/honom i frÃ¥ga om skaparglädje och planering, än ett annat mer kundstyrt arbete, bara för att fÃ¥ en chans att vinna en tävling. Jag är säker pÃ¥ att arbetet är jätteväl utfört, och att kunden i frÃ¥ga är mer än nöjd (särskilt som att det hela var gratis), dÃ¥ jag vet vad tatueraren i frÃ¥ga gÃ¥r för. Men, om nÃ¥got borde ju ett arbete som är ett sant original vara dyrare. MissförstÃ¥ mig inte. Det finns inget fel i att ge bort saker. Jag har själv bjudit pÃ¥ arbeten, eller tagit ut underpriser, men aldrig för att fÃ¥ en chans att göra ”vad jag vill”, och synnerligen inte med krav pÃ¥ motprestation. SÃ¥dant gör man för att tacka för förtroendet, belöna trogna stamkunder eller för att visa uppskattning gentemot gamla vänner. Själva innebörden av ordet gÃ¥va försvinner för mig i samma stund nÃ¥gon utkräver en gentjänst.

Vad är det då som gör att tatuerare hellre vill tatuera för att vinna en tävling än för att uppfylla en kunds önskemål och utföra ett gott arbete i sig? Varför är inte tillfredsställelsen i att avsluta ett gott arbete nog för många? Behöver verkligen tatuerare mer uppmärksamhet än den de får av sina nöjda kunder, och vad kommer det sig? Jag är säker på att alla duktiga tatuerare i sjäva verket får nog med välförtjänt uppskattning från sina nöjda kunder. I alla fall upplever jag mina goda kunders reaktioner som en av mina främsta drivkrafter bakom allt det arbete jag lägger ned i min yrkesroll.

FrÃ¥gar du i stort sett vilken tatuerare som helst med Ã¥tminstone nÃ¥gra Ã¥r pÃ¥ nacken och lite erfarenhet frÃ¥n mässor sÃ¥ skriver de under pÃ¥ att tävlingarna i sig inte betyder nÃ¥got för att bevisa yrkesskicklighet. Det finns inga väl formulerade bedömningskriterier att ta hänsyn till och reglerna för tävlingarna är luddiga och tänjbara. T.ex. sÃ¥ har det alltid varit standard att ett arbete ska vara fullt utläkt för att fÃ¥ vara med och tävla. Idag verkar den regeln borttynad. Är det bara ”rätt” tatuerare som utfört arbetet sÃ¥ kan motivet ändÃ¥ vara med, och rent av vinna en tävling, trots att det torde vara omöjligt att pÃ¥ ett objektivt sätt bedöma en oläkt tatuering jämte utläkta. Detta dÃ¥ läkningen är en väsentlig del av tatueringsprocessen. Ett snyggt motiv kan vara forcerat pÃ¥ plats med slarvigt utförande, som innebär dÃ¥lig läkning och ett kasst slutresultat som mÃ¥ste fyllas i eller bättras pÃ¥ i efterhand. Man kan heller inte under sÃ¥rskorpor se sÃ¥dant som färgintesitet, lavering av skuggor och sÃ¥ vidare. Det viktiga för dagens resonemang är hur som helst att bedömningen i alla tävlingar är ytterst subjektiv. Vem som känner vem, och kanske mer än nÃ¥got, vem som har ett horn i sidan till vem, betyder mycket för resultaten. Särskilt pÃ¥ en liten arena som Sverige med sin ytterst homogena yrkeskÃ¥r; ett skrÃ¥ tätt avlat med fans och hangarounds. Alla känner alla, inte minst genom internets trÃ¥nga utrymmen i form av communities och forum. Mässorna har blivit mer av en lekplats för bekanta att träffas pÃ¥, än en uppvisning för utomstÃ¥ende intresserade. Kort och gott. En vinst i en tävling säger mer om hur bra man är pÃ¥ att vinna en tävling, än hur bra man är pÃ¥ att tatuera. SÃ¥ har det alltid varit. Alla tatuerare vet detta i viss mÃ¥n, och därför kan man ta tävlingarna med en klackspark. Eller? Det borde vara sÃ¥. Problemet är hur stor vikt samlare och fan lägger vid dessa tillställningar. LÃ¥t mig redan nu informera alla som inte redan visste det: Det finns inga officiella SM, EM, VM, OS eller intergalaktiksa mästerskap i tatuering. Hur ofta har man inte hört om folk som utnämner sin tatuerare eller nÃ¥gon annan till Svensk Mästare, tvÃ¥a i Vm eller nÃ¥got ännu fÃ¥nigare. Det finns inte! Glöm det. Sluta skriv och prata om det. Tro inte pÃ¥ nÃ¥gon som pÃ¥stÃ¥r att en tatuerare vunnit ett mästerskap. Bara gör det inte. Gör en insats. Döda dessa rykten nu, en gÃ¥ng för alla.

NÃ¥, hur kommer det sig dÃ¥ att folk inte insett att tävlingarna inte är ett helt bra mÃ¥tt pÃ¥ en tatuerares kunskaper? Enkelt. Ingen har berättat det för dem. Ingen har berättat för dem hur stor del av en bedömning som beror pÃ¥ vilken typ av motiv Juryn fördrar. Ingen pÃ¥pekar för oinsatta hur mÃ¥nga ytterst duktiga tatuerare det finns som inte bryr sig om att ställa ut motiv, och därmed hur mycket det pÃ¥verkar utkomsten av en tävling, just vilka arbeten man tävlar emot. Om det ställer upp tjugo jobb i en tävling, där nitton är fruktansvärt dÃ¥liga, och det sista bara rÃ¥kar vara ganska dÃ¥ligt, sÃ¥ innebär det inte att detta sista jobb helt plötsligt är bra. Det finns heller ingen gräns för hur mÃ¥nga jobb en tatuerare kan ställa ut i samma tävling. I mÃ¥nga tävlingar dyker det upp flera bidrag av samma tatuerare i samma klass. Och dÃ¥ menar jag inte ett, tvÃ¥ eller tre bidrag – vilket ju lätt kan hända om kunder själva beslutar sig för att pÃ¥ eget bevÃ¥g tävla med sina tatueringar. Nä, i extrema fall handlar det om tatuerare som tvingar upp kanske sÃ¥ mÃ¥nga som ett tiotal arbeten pÃ¥ scen samtidigt, vilket ju blir lite pinsamt när det totalt kanske ställer upp sisÃ¥där en tolv/tretton jobb. Det sista var även det ett exempel ur verkligheten och inte ett pÃ¥hitt. Hur desperat vill en tatuerare vinna dÃ¥ undrar jag? Det har till och med förekommit yrkesverksamma i Sverige som kört runt med minibussar fyllda med kunder bara för att kunna kamma hem sÃ¥ mÃ¥nga vinster som möjligt. Pinsamt om du frÃ¥gar mig. Tidningarna kunde gott skriva lite om dessa saker, men det gör de inte. I stället för lite journalistik i ordets rätta bemärkelse fortsätter dessa alster att skriva generiska artiklar om mässornas fullkomlighet och rada upp lista efter lista med pristagare. Det finns inte ett kritsikt ben i dagens skribenter, om du frÃ¥gar mig. Varför ska jag läsa om en mässa i en tidning när jag redan vet att det kommer stÃ¥ att stämningen var pÃ¥ topp, arrangemanget flöt pÃ¥ bra, att det var nytt publikrekord och att alla var superglada och nöjda, och att skribenten sist men inte minst kommer lyfta fram tävlingarna och rada upp vinnarnas namn och i bästa fall foton av tatueringarna i frÃ¥ga. Tatueringsässor har idag blivit synonyma med tatueringstävlingar. Synd tycker jag, dÃ¥ jag tror att mässor kunde vara sÃ¥ mycket mer än vad de är idag. Mer om det en annan dag. Tillbaks till dagens ämne.

SÃ¥, vad vinner den i tävlingarna framgÃ¥ngsrike tatueraren pÃ¥ allt detta? Jo, förutom en herrans massa guldfärgade plastbitar sÃ¥ skapar vinsterna uppstÃ¥ndelse och hype kring tatueraren. Detta kan vara ett taktikst steg i en växande karriär. Det är därför inte ett dumt drag för en ”up and coming” tatuerare att ge sig ut och tävla lite för att sprida sina jobb och visa vad hon eller han gÃ¥r för. Jag önskar bara att allmänheten sÃ¥g genom tävlingarnas glans och tog det för den banala uppvisning det trots allt är. SÃ¥ ni tatueringsspekulanter som kanske rÃ¥kar läsa den här artikeln. Fortsätt gärna tävla, men tatuerara er för att ni vill ha ett snyggt verk pÃ¥ kroppen och inte för att hjälpa er tatuerare vinna priser. Att välja tatuerare enkom pÃ¥ meriter i form av vunna priser är dumt. Nästan lika dumt som att göra det pÃ¥ inrÃ¥dan frÃ¥n en okänd människa pÃ¥ ett öppet forum pÃ¥ internet. Glöm aldrig borta att en tatuerare aldrig är bättre än det sista jobb hon eller han utförde. Titta pÃ¥ tatueringarna istället för att läsa de mediokra sammandrag frÃ¥n mässor som publiceras i magasinen, och lita inte pÃ¥ skribentens urval. Att en tatuerare vunnit sitt femte ”Best Colour”-pris i rad för samma akvariesleeve innebär inte att hon eller han pÃ¥ bästa möjliga sätt kommer genomföra ditt önskemÃ¥l om ett färgsprudlande ryggmotiv föreställande en Marsiansk Robotorgie. Kanske är denna tatuerare inte heller den rätte att förverkliga ditt avancerade lÃ¥rtema, ”Den Stora Flykten frÃ¥n Nazi-sexlägret”?

Var passar då jag in i det hela? Innan ni kommenterar om detta vill jag säga precis som det är. Jag har haft en del jobb i tävlingar. Jag har rent av vunnit med några få bidrag. Detta har varit ett taktiskt drag från min sida och har genererat många intressanta kunder och jobb genom åren. Vad jag däremot aldrig har gjort är att tvinga någon till tävlan. Mina kunder går upp på eget bevåg. I sällsynta fall ber jag dem anmäla sig, förutsatt att de själva vill ställa upp, för att jag är mycket nöjd med resultatet och gärna vill visa upp det. Jag har heller aldrig bombat tävlingar med bidrag, eller låtit folk som vunnit en tävling ställa upp om och om igen för att knipa allt fler priser för samma jobb. Och jag kommer aldrig göra en tatuering med enda syfte att försöka vinna priser. Jag tatuerar för att göra klienter nöjda. Det räcker för mig.

Tatuering handlar om konst pÃ¥stÃ¥s det, inte minst av mÃ¥nga tatuerare. Det finns för visso löjligt mycket rivalitet i övriga konstvärlden, men det finns baske mig inga tävlingar. Är det inte underligt hur en yrkeskÃ¥r som sÃ¥ idogt vill hävda sin status som konstnärer känner ett saftigt behov av att tävla; hur dÃ¥ menar ni? Som oljemÃ¥larna brukar göra? Eller Skulptörerna? ”Best Big Copperpiece” kanske? Jag vet, nominera Pinnochio i BorÃ¥s!

Och alla ni redan etablerade tatuerare som desperat letar efter mer och mer bekräftelse, tävling efter tävling, och som redan har ett stabilt kundunderlag och ett namn som folk känner igen. Varva ned lite. Ta det lite som det kommer. Att vinna är inte allt.