Publicerat

Fredagsjobbet förra veckan

Jag har aldrig pysslat med graffiti och kommer antagligen aldrig göra det heller. Inte för att jag finner det ointressant utan för att det kräver extrema insatser och många timmar för att komma någonvart, samt nerver av stål för att våga stå och spraya med vetskap om att någon kan dyka upp och haffa en när som  helst. Debatten om skadegörelse eller ej är i mina ögon ganska förlegad; frågan är fel ställd. Det är i regel uppenbart att avgöra, utifrån såväl teknik som innehåll, om ett verk bör tas bort snarast, eller kan få vara kvar för att fler ska hinna se verket. Det är då intressantare att se på bakgrunden till graffitin, och leta svar på frågan vad den försöker säga. Det är givetvis en fråga med ett oändligt antal svar. Det kan vara politiska budskap, försök att återerövra det fria rummet, en ren utsmyckning eller något så enkelt som ett sätt att sprida sitt namn och sin talang. Precis som med all konst finns det i varje betraktelse en avsändare och en mottagare. Det är mellan dessa som verket får sin mening, om det nu har någon.

tindra3Kim bad mig om en grafftag till sin underarm, med sin dotters namn. Jag gjorde ett par utkast. Till slut började vi dock bearbeta en skiss som han själv tecknat (inspirerad av en tysk målare som kallar sig can2). Motivet innehåller flera lager färg utan egna konturer och kommer därför kräva ytterligare en sittning då det är många små detaljer som tillkommer varje gång jag går över motivet. Vi hann trots allt en hel del innan Kim kastade in handduken, så vi bör klara av resten på några få timmar. Den största utmaningen med en sådan här tatuering är den omvända ordningen. När en graffitimålare arbetar kan han eller hon arbeta med ljusa färger först, för att lägga fram motivet i successivt mörkare lager. Som tatuerare kan man inte arbeta på det sättet. Inte heller kan man i efterhand lägga i högdagrar, färgkonturer och blänkeffekter. Istället måste man planera alla moment i förväg och lämna negativ yta för senare detaljarbete.

Vill också passa på att tipsa om ett inlägg av Thomas som gjorde mig uppmärksam på en ytterst lustig webtjänst: Burrocks.

Thomas har också fått en medarbetare. Detta kan ni också läsa mer om på hans blogg.

Publicerat

Swahili Bobs invigningsfest i Stockholm

Idag är det Swahili Bobs Tattoo Parlour i Stockholms tur att hålla kalas för sin nya studio. Tillställningen är gratis och de första 200 gästerna ska visst få varsin öl. Allt ni behöver veta om tillställningen finns på en särskild Facebooksida.

Jag kommer själv närvara (sittre på tåget upp just nu) och eventuellt rapportera direkt från tillställningen om jag orkar hiva upp mobilen mitt i festen.

Om en vecka är det dags för yttrerligare en invigning, denna gång i Skövde. Då är det Marcus som officiellt öppnar Funnyfarm Tattoo, men mer om det i ett senare inlägg.

GÃ¥rdagens intervju med Thomas genererade nästan nytt besökarrekord pÃ¥ bloggen. Mycket roligt tycker jag, och jag ser fram mot att snart se ”Hjärtat av Guld”.

Publicerat

Intervju med Thomas Rosén från Hjärtat av Guld Tatuering

PÃ¥ tisdag slÃ¥r Thomas Rosén (ocksÃ¥ ökänd som Pastorn, Veggie m.m.) till slut upp dörrarna till sin nya studio i Malmö. Senast arbetade (och delägde) Thomas ”Swahili Bobs” i Stockholm men har nu alltsÃ¥ begett sig söderut.

För den som vill tjuvkika pÃ¥ Hjärtat av guld kommer öppet hus hÃ¥llas idag Fredag 21/8 frÃ¥n 20.00. Enligt information pÃ¥ Thomas blogg kommer det  bjudas pÃ¥ ”gyldene drycker och tilltugg”. Fredrik Edin ska spela skivor, och Thomas kommer eventuellt ha en rolig hatt. Adressen är Davidshallstorg 9.

Jag presenterar här i min blogg en intervju som kommer att ligga kvar som en fast sida för alla som vill läsa den. För mer info om Thomas, den nya studion och kommande hemsidan föreslår jag ett besök på hans blogg och MySpace.

Intervjun hittar ni här.

Publicerat

Swahili Bobs nya hemsida, lokal och koncept

Medan jag fortsätter fila på min intervju med Thomas Rosén passar jag på att tipsa om de förändringar som våra vänner på Swahili Bobs genomgått i och med att de låtit denna elegant bege sig till Malmö för att preparera sin nya studio och arbetsplats.

Johan och alla de andra pÃ¥ SB har en helt ny hemsida pÃ¥ vilken man kan läsa allt om deras nya helhetskoncept, med (musik&merch)butik insprängd jämte  studion, Ã¥terkommande klubbverksamhet m.m. All info om medarbetare och personal stÃ¥r att finna pÃ¥ sidan – som är designad och hopsnickrad av Papa Bear (tidigare känt som Hombre Productions) – samt i den blogg Swahili Bobs upprättat för att hÃ¥lla intresserade ajour om butiken och klubbarna de avser att hÃ¥lla i. Bloggen gÃ¥r ocksÃ¥ att nÃ¥ via en länk pÃ¥ hemsidan.

Publicerat

Tatueringsbranschen skulle behöva sin kamera

De senaste tio Ã¥ren har antalet yrkesutövande tatuerare mÃ¥ngdubblats, vilket för branschen inneburit en markant ökning i tekniskt kunnande – för enskilda tatuerare och för den samlade kÃ¥ren som helhet. Givetvis finns det mÃ¥nga klÃ¥pare bland de nya tatuerarna, sÃ¥väl i studios som hemma i lägenheter – men i det stora hela sÃ¥ har trots allt det tekniska kunnandet alltsÃ¥ framskridit lÃ¥ngt. Med tekniskt kunnande menar jag sÃ¥dana saker som att kunna linjera fint, sätta färg som läker bra och är beständig, Ã¥stadkomma grÃ¥skalor i fina grader, lägga svart  i solida icke flammiga block, och sÃ¥ vidare.

Jag skulle vilja säga att det idag finns sÃ¥ mÃ¥nga rent tekniskt skickliga tatuerare att det blir allt mindre intressant att prata och diskutera huruvida den eller den tatueraren är bra. En av de vanligaste frÃ¥gorna, sÃ¥väl direkt till mig som yrkesman, samt i öppna forum pÃ¥ exempelvis internet, är huruvida en viss tatuerare är ”bra”, i förstÃ¥elsen duktig. FrÃ¥gan har ju för övrigt alltid varit felaktigt ställd. Istället borde den lyda nÃ¥got i stil med: ”Jag är intresserad av en sÃ¥dan här tatuering, är tatuerare X rätt person för det jobbet?”. Det korrekta svaret bör sedan till slut komma frÃ¥n frÃ¥geställaren själv.  I takt med breddad teknisk kompetensen blir frÃ¥gan om individers kunnande allt mindre relevant. Diskursen borde snarare handla om vad respektive tatuerare gör med sitt tekniska kunnande, det vill säga hur slutresultatet ser ut rent visuellt och om det i sin tur är intressant och angeläget pÃ¥ ett eller annat sätt – för sÃ¥väl bäraren av verket, samt betraktarna av det samma.

Traditionell konst (som måleri, skulptur, teckning etc) utövades länge på ett sätt inte helt olikt tatuerandet idag. En aspirerande köpare beställde specifika arbeten av en konstnär som ofta arbetade i en studio med flera anställda under sig. Att måla och skulptera var ett hantverk (som idag till viss del ersatts av design- och illustratörsyrkena). När kameran lanserades i mitten av 1850-talet förutspåddes målarkonstens död. Jakten på perfektion hade segrats av en liten teknisk innovation som på ett kliniskt och förhållande enkelt sätt i ett enkelt ögonblick kunde återge varenda detalj i ett motiv korrekt. Givetvis dog inte målandet. Istället föddes den moderna konsten och det vi idag betraktar som en konstnär. Modernismen uppstod och dess anhängare övergav de tidigare målen att återge något så verklighetstroget som möjligt, för att istället koncentrera sig på inytryck, uttryck, mening och innehåll. Konsten blev ett sätt att uttrycka sig.

SÃ¥, var vill jag komma med allt det här? Jo, tatueringsbranschen behöver fÃ¥ sin kamera. Vi är kanske inte där än, men den dag närmar sig dÃ¥ jag anser att det borde vara lika ointressant för en klient att frÃ¥ga om sin tänkta tatuerare är bra pÃ¥ att tatuera, som det är för  en aspirerande konstköpare att frÃ¥ga om en viss konstnär är bra pÃ¥ att använda pensel och pennor. De tekniska detaljerna borde rimligtvis endast intressera, och vara föremÃ¥l för diskussion hos, de yrkesverksamma själva och möjligen de som pÃ¥ allvar studerar konst. Jag föreställer mig en bransch där den medvetna kunden ställer sig den enkla frÃ¥gan: gillar jag det den här tatuerarens verk? Ser det bra ut? Tilltalar det mig? Om svaren pÃ¥ dessa frÃ¥gor är ja, sÃ¥ bör kunden sen kunna se fram mot att fÃ¥ ett verk hon eller han tycker om, utan att behöva diktera och lägga sig i allt för mycket vad som till slut utgör det motiv som blir aktuellt. Jag vill se innehÃ¥ll, formsprÃ¥k och uttryck ta en allt starkare position. Och nu menar jag definitivt inte att man bara bör Miami Ink-tatuera sig. Jag anser att det är mer än ok att endast tatuera sig för det enkla uttycket och att man tycker att det är snyggt. Jag vill till och med gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt som att säga att det oftast är bäst att skaffa sig en tatuering för att man tycker att det ”är snyggt” och tilltalar en. Ã…tminstone bör man undvika att krysta in mening där det verkligen inte behövs. Om sedan tatueraren själv har en egen agenda och nÃ¥got som hon eller han vill uttrycka i samma verk, sÃ¥ är det en helt annan femma.

En sådan här utveckling skulle också bana väg för intressanta analyser av tatuerare, deras karriärer, liv och verk, och därmed kunna skänka nytt liv åt den hopplöst daterade och innehållslösa kringindustri som utgörs av dåliga publikationer, slentrianmässiga mässor, klädkollektioner, internetforum och -communities, med mera. Fram för mer riktigt innehåll helt enkelt.

Publicerat

Ny svensk tatueringstidning

En tredje tidning avsedd för den svenska/nordiska marknade har så utkomit. Och som jag har väntat. Nej, så klart inte. Fast jag köpte ett nummer i alla fall, så slipper ni göra det.

Jag hörde talas om Bodyfication. Ink & Lifestyle Magazine för ett par månader sedan då vi via mail fick erbjudande om att vara med i tidningens visitkortsregister. Jag utgår från att erbjudandet gått ut till alla yrkesverksamma tatuerare i landet, men också att inte särskilt många nappat på det eftersom jag inte hittar några visitkort i premiärnumret.

Redaktörerna Ebba Cronstedt och Kent RenÃ¥ker presenterar sin tidning som ett livsstilsmagazin kretsande kring tatueringar, och annan sÃ¥ kallad kroppskonst. För er som inte redan förstÃ¥tt det sÃ¥ brukar det (för de som – lyckligtvis – ännu invigits i denna kroppskonstens hemliga innersta cirkel) innebära kläder med flammor och döskallar, barnutstyrslar med tatueringsmotiv, menlös och förutsägbar Backyard Babiesmusik samt prententiöst överanalyserande diskussioner om kroppskonstens transendentala egenskaper och innersta betydelser för de redan initierade och samförstÃ¥ende. I detta första nummer sÃ¥ har denna subkultur dock lyckligtvis fÃ¥tt kliva nÃ¥got Ã¥t sidan till förmÃ¥n för intervjuer och reportage som kretsar kring faktiskt tatuerande. LÃ¥t oss även i fortsättningen slippa ytterligare en tidning som recenserar och omskriver allt som felaktigt antas uppskattat av den genomsnittlige tatueringskunden, sÃ¥som tevespel om vikingar, nappar som fÃ¥r din bebis att se ut som ett tandfreak och motivlackade motorcyklar.

Överlag tycker jag spontant att språket genomgående verkar bättre än i de båda andra nordiska tidningarna. Innehållet håller dock ungefär samma stil och klass; det vill säga intervjuerna verkar följa de vanliga frågemallarna och reportagen från olika events är genomgående målade i rosa färger. Men livsstilstidningar ges i och för sig inte ut för att kritsisera och trampa folk (som förtjänar det) på tårna, utan för att sälja lösnummer och tillfredsställa läsarna. Och om läsarna vill ha färdigtuggat och lättsväljt så är det färdigtugat och lätsväljt de får.

Ska jag lyfta fram ett par  höjdpunkter ur tidningen så får det bli artikeln om Daniel Dufos konstnärsambitioner  samt intervjun med Maximilian Gasolini, och då i synnerhet hur han agerat konsult åt SF för att skapa trovärdiga tatueringar i filmer. Även artikeln om Cory Norris, som jag inte hört talas om tidigare, är värd en genomläsning. Tacksamt är också att man valt att hålla nere antalet utmanade posér och meningslöst nakna kvinnor. Det mesta poserandet verkar redaktör Ebba själv vilja stå för.

Jag anser absolut inte att det behövs sÃ¥ mÃ¥nga som tre nationella tidningar för vÃ¥r bransch. En hade gott räckt, och jag hoppas att utbudet snart kokas ned nÃ¥got, även om jag befarar att utvecklingen snarare kommer gÃ¥ Ã¥t andra hÃ¥llet. Startfältet är öppet. MÃ¥ bästa tidning ”vinna”.

Publicerat

Tatueringsmässa i Göteborg

Tattooexpo 2009 i Göteborg öppnar om en halvtimma. Med teknikens under tänker jag försöka rapportera här pÃ¥ bloggen med hjälp av endast min iPhone. Det verkar som om det ska fungera relativt smärtfritt 🙂 Inläggens längder kommer av nöd anpassas (till det kortare) dÃ¥ det av förklarliga anledningar är lite meckigare att skriva pÃ¥ en mobil än en dator. Även om det här skrivs med förvÃ¥nad enkelhet.
För praktisk info angående mässan rekomenderas ett besök på dess hemsida: www

Nu håller jag tummarna att detta fungerar som jag tänkt. Om så är faller återkommer jag snart.

Publicerat

Vad hÃ¥ller tatuerarna pÃ¥ med egentligen, eller Laser – en fortsättning

Det var ett tag sedan jag skrev nÃ¥got här i bloggen. Anledningen är helt enkelt att jag saknat uppslag, och i viss mÃ¥n tid. Jag har, som jag tidigare pÃ¥pekat, inte för avsikt att skriva bara för sakens skull, utan endast om jag faktiskt har nÃ¥got att berätta eller rapportera om; nÃ¥got som dessutom potentiellt är av intresse för läsarna, och inte bara navelskÃ¥dande för mig själv. Till helgen vankas det dock mässa här i Göteborg, och jag räknar med att fÃ¥ en del uppslag inför och under denna tillställning, sÃ¥ hÃ¥ll utkik 🙂

Senaste tiden har jag frÃ¥n kunder hört allt fler historier om onödiga och ödesdigra misstag begÃ¥ngna av kollegor i andra studios. Visst har man alltid med jämna mellanrum hört om intatuerade felstavade ord, men i ett par veckor nu har det nästan varit en kund om dagen som velat delge oss sina skräckhistorier. Det värsta är inte heller det faktum att ord stavats fel, utan minst lika illa är hur de drabbade funnit sig behandlade av sina tatuerare dÃ¥ misstagen uppdagats. Flertalet har mötts av en för mig obegriplig oförstÃ¥else, och en inte vidare hjälpsam, eller för den skull Ã¥ngerfull, inställning. Nu pratar jag givetvis om fall där det uppenbart är tatuerarna i frÃ¥ga som begÃ¥tt misstagen genom att inte hÃ¥lla sig till de uppgivna och korrekta stavningarna. I mÃ¥nga fall har utövaren i efterhand erbjudit sig att med diverse gamla ”patentlösningar” avlägsna sina begÃ¥ngna misstag. Dessa metoder är i regel liktydiga med att tatuera sönder den drabbade huden, inte sällan medelst en syra eller annan tveksam substans. Jag har aldrig sett en framgÃ¥ngsrik behandling av detta slag. Oftast finns mycket bläck kvar även efter upprepade behandlingar. Enda skillnaden är dÃ¥ att huden ocksÃ¥ för alltid är kraftigt ärrad. I själva verket handlar det om att tatueraren tillfälligt vill invagga den skärrade kunden i en falsk förhoppning om att misstaget kan korrigeras, för att pÃ¥ sÃ¥ sätt lätta den tryckta stämning som uppstÃ¥r mellan tatuerare och kund som hamnat i denna ställning. Jag kan inte för mitt liv tro att nÃ¥gon tatuerare pÃ¥ allvar menar att de kommer kunna avlägsna ett stavfel pÃ¥ detta sätt. Nej, dessa pseudobehandlingar handlar om att döva sitt eget dÃ¥liga samvete (i den mÃ¥n tatueraren faktiskt har ett samvete) och/eller den drabbade kundens chock.

Flera kunder uppger ocksÃ¥ att de inte fÃ¥tt nÃ¥gra pengar tillbaks trots att felet som begÃ¥tts varit tatuerarens. I vissa fall har kunderna erbjudits en coverup för att dölja misstagen, men endast mot kompletterande betalning. Förvisso har kunden föga möjlighet att juridiskt sett fÃ¥ rätt i en sÃ¥dan situation, dÃ¥ avtalet mellan parterna ingÃ¥tts pÃ¥ egen risk. För egen del sÃ¥ anser jag dock att tatuerare som begÃ¥r oÃ¥terkalleliga misstag borde skämmas sÃ¥ till den grad att han eller hon omedelbart betalar tillbaks debiterad kostnad, och till rimlig nivÃ¥ kompenserar för samma misstag genom att erbjuda sig att övertäcka felet i frÃ¥ga, eller att tatuera nÃ¥got annat som ”plÃ¥ster pÃ¥ sÃ¥ren”. Men jag kan ju bara tala för mig, och hur jag skulle känna i en dylik situation.

Det här handlar alltsÃ¥ inte om gamla skrönor, utan förstahandsupplevelser frÃ¥n nutiden. Jag vill ocksÃ¥ pÃ¥peka att jag ocksÃ¥ omtalar fel som faktiskt begÃ¥tts av tatuerare, dÃ¥ de inte hÃ¥ller sig till den stavning som kunden lämnat in som förlaga. Det är skrämmande mÃ¥nga kunder som själv kommer med felaktiga stavningar och eller grammatiska underligheter – i regel pÃ¥ Engelska eller andra pÃ¥ egen hand inlärda sprÃ¥k. För sÃ¥dana misstag lastar jag inga kollegor, även om jag anser att det man bör göra allt man kan för att själv hjälpa kunden med  korrektheten i en text. Att göra nÃ¥got sÃ¥ enkelt som att googla en text hjälper i regel till för att undvika onödiga misstag. För även om det inte är tatueraren själv som ligger bakom ett stavfel, sÃ¥ är det givetvis roligare för denna att ha 100% nöjda kunder som tycker om sina tatueringar.

Vad som fick mig att skriva det här inlägget var (förutom ovan nämnda skräckhistorier från besökare till studion) ett epostmeddelande från en återförsäljare av laserutrustning. I något som jag utgår från är ett öppet erbjudande till alla yrkesmässiga tatueringsutövare uppmanar leverantören mig att

…

Upptäck[a] fördelarna med en egen Q-switchad laser på [min] studio:

РBlek tatueringar f̦re cover-ups
– Avlägsna oönskade tatueringar
– Rätta till egna och andras misstag

…

Där har vi det. Rätta till mina egna misstag? Tatuerarna suddgummi? Själv föredrar jag att undvika misstagen frÃ¥n början. Och om jag, mot allt jag stÃ¥r för, skulle begÃ¥ ett misstag (ingen är perfekt), sÃ¥ vill jag känna att jag Ã¥ngrar det. Innerligt. Det ska inte bara vara att ta fram lasern, eller – gud förbjude – saltsyran.

Publicerat

Fråga nummer 4

Något försenat kommer så fråga och svar fyra. Om ni undrar vad det här handlar om, så se föregående tre inlägg.

Fråga 4: Är Old School mer acceptabelt än andra tatueringsstilar? I så fall varför?

Min Följdfråga:

Menar du om det är mer accepterat, eller mer acceptabelt? Och av vem? Av ett genomsnitt av befolkningen? Av ett genomsnitt av kundbasen? Av den självutnämnda expertbasen/innefolket i och kring branschen?

Svar på följdfrågan:

Mer accepterat, och av vilka är alla: ”expertbasen”, kundkretsen och ett genomsnitt av befolkningen. Hur du tror att det är, rent allmänt, mer eller mindre accepterat.

Mitt slutliga svar på fråga 4:

Den självutnämnda experterna är pÃ¥ sätt och vis indelade enligt den grova klassificering som tävlingsgenrena har etablerat i branschen, sÃ¥som ”Oldschool”, ”Japanskt”, ”Ornament” osv. Bland dessa sÃ¥ är det väl generellt sÃ¥ att de flesta har sina preferenser klara. De som genuint kan uppskatta olika typer av tatueringar och stilar för sina inneboende kvaliteer och det rent tekniska utförandet är fÃ¥. MÃ¥nga som gillar ”OIdschool” accepterar i den meningen dessa tatueringar framför andra, men bara i frÃ¥ga om smak. I regel bryr sig ingen som själv har tatueringar om ifall andra medmänniskor har tatueringar eller ej.
VÃ¥r kundkrets är inte de typiska ”Oldschool”-fansen, men visst har vi vÃ¥r beskärda del av dessa önskemÃ¥l, men jag kan knappast pÃ¥stÃ¥ att vÃ¥ra kunder accepterar denna genre mer än nÃ¥gon annan. Det rÃ¥der en ganska utbredd begreppsförvirring kring detta med olika stilar, visavi exempelvis tekniker. Se gärna ett av mina blogginlägg för mer om detta:
Kortfattat kan jag väl säga att det är mÃ¥nga som tror att det är de traditionella motiven som bestämmer om nÃ¥got tillhör oldschool-genren, när  – i alla fall i min mening – det handlar minst lika mycket och egentligen mer om teknik och stil, än subjekt/motiv.
Genomsnittet av befolkningen är en hård nöt att knäcka, men jag skulle nog satsa mina pengar på att de inte är mer accepterade än andra stilar. Snarare tvärtom.
Sammanfattningsvis [och förhÃ¥llandevis generaliserat] vÃ¥gar jag nog pÃ¥stÃ¥ att genomsnittssvensken, Svensson – eller som han idag populärt kallas: ”Svenne Banan” – är mer inne pÃ¥ andra typer av tatueringar, medan insatta människor antingen har oldschool som sin föredragna stil, eller uppskattar den jämte andra stilar för sina unika särdrag.