Det var ett tag sedan jag skrev något här i bloggen. Anledningen är helt enkelt att jag saknat uppslag, och i viss mån tid. Jag har, som jag tidigare påpekat, inte för avsikt att skriva bara för sakens skull, utan endast om jag faktiskt har något att berätta eller rapportera om; något som dessutom potentiellt är av intresse för läsarna, och inte bara navelskådande för mig själv. Till helgen vankas det dock mässa här i Göteborg, och jag räknar med att få en del uppslag inför och under denna tillställning, så håll utkik 🙂
Senaste tiden har jag från kunder hört allt fler historier om onödiga och ödesdigra misstag begångna av kollegor i andra studios. Visst har man alltid med jämna mellanrum hört om intatuerade felstavade ord, men i ett par veckor nu har det nästan varit en kund om dagen som velat delge oss sina skräckhistorier. Det värsta är inte heller det faktum att ord stavats fel, utan minst lika illa är hur de drabbade funnit sig behandlade av sina tatuerare då misstagen uppdagats. Flertalet har mötts av en för mig obegriplig oförståelse, och en inte vidare hjälpsam, eller för den skull ångerfull, inställning. Nu pratar jag givetvis om fall där det uppenbart är tatuerarna i fråga som begått misstagen genom att inte hålla sig till de uppgivna och korrekta stavningarna. I många fall har utövaren i efterhand erbjudit sig att med diverse gamla ”patentlösningar” avlägsna sina begångna misstag. Dessa metoder är i regel liktydiga med att tatuera sönder den drabbade huden, inte sällan medelst en syra eller annan tveksam substans. Jag har aldrig sett en framgångsrik behandling av detta slag. Oftast finns mycket bläck kvar även efter upprepade behandlingar. Enda skillnaden är då att huden också för alltid är kraftigt ärrad. I själva verket handlar det om att tatueraren tillfälligt vill invagga den skärrade kunden i en falsk förhoppning om att misstaget kan korrigeras, för att på så sätt lätta den tryckta stämning som uppstår mellan tatuerare och kund som hamnat i denna ställning. Jag kan inte för mitt liv tro att någon tatuerare på allvar menar att de kommer kunna avlägsna ett stavfel på detta sätt. Nej, dessa pseudobehandlingar handlar om att döva sitt eget dåliga samvete (i den mån tatueraren faktiskt har ett samvete) och/eller den drabbade kundens chock.
Flera kunder uppger också att de inte fått några pengar tillbaks trots att felet som begåtts varit tatuerarens. I vissa fall har kunderna erbjudits en coverup för att dölja misstagen, men endast mot kompletterande betalning. Förvisso har kunden föga möjlighet att juridiskt sett få rätt i en sådan situation, då avtalet mellan parterna ingåtts på egen risk. För egen del så anser jag dock att tatuerare som begår oåterkalleliga misstag borde skämmas så till den grad att han eller hon omedelbart betalar tillbaks debiterad kostnad, och till rimlig nivå kompenserar för samma misstag genom att erbjuda sig att övertäcka felet i fråga, eller att tatuera något annat som ”plåster på såren”. Men jag kan ju bara tala för mig, och hur jag skulle känna i en dylik situation.
Det här handlar alltså inte om gamla skrönor, utan förstahandsupplevelser från nutiden. Jag vill också påpeka att jag också omtalar fel som faktiskt begåtts av tatuerare, då de inte håller sig till den stavning som kunden lämnat in som förlaga. Det är skrämmande många kunder som själv kommer med felaktiga stavningar och eller grammatiska underligheter – i regel på Engelska eller andra på egen hand inlärda språk. För sådana misstag lastar jag inga kollegor, även om jag anser att det man bör göra allt man kan för att själv hjälpa kunden med korrektheten i en text. Att göra något så enkelt som att googla en text hjälper i regel till för att undvika onödiga misstag. För även om det inte är tatueraren själv som ligger bakom ett stavfel, så är det givetvis roligare för denna att ha 100% nöjda kunder som tycker om sina tatueringar.
Vad som fick mig att skriva det här inlägget var (förutom ovan nämnda skräckhistorier från besökare till studion) ett epostmeddelande från en återförsäljare av laserutrustning. I något som jag utgår från är ett öppet erbjudande till alla yrkesmässiga tatueringsutövare uppmanar leverantören mig att
…
Upptäck[a] fördelarna med en egen Q-switchad laser på [min] studio:
– Blek tatueringar före cover-ups
– Avlägsna oönskade tatueringar
– Rätta till egna och andras misstag
…
Där har vi det. Rätta till mina egna misstag? Tatuerarna suddgummi? Själv föredrar jag att undvika misstagen från början. Och om jag, mot allt jag står för, skulle begå ett misstag (ingen är perfekt), så vill jag känna att jag ångrar det. Innerligt. Det ska inte bara vara att ta fram lasern, eller – gud förbjude – saltsyran.
Kim bad mig om en grafftag till sin underarm, med sin dotters namn. Jag gjorde ett par utkast. Till slut började vi dock bearbeta en skiss som han själv tecknat (inspirerad av en tysk målare som kallar sig can2). Motivet innehåller flera lager färg utan egna konturer och kommer därför kräva ytterligare en sittning då det är många små detaljer som tillkommer varje gång jag går över motivet. Vi hann trots allt en hel del innan Kim kastade in handduken, så vi bör klara av resten på några få timmar. Den största utmaningen med en sådan här tatuering är den omvända ordningen. När en graffitimålare arbetar kan han eller hon arbeta med ljusa färger först, för att lägga fram motivet i successivt mörkare lager. Som tatuerare kan man inte arbeta på det sättet. Inte heller kan man i efterhand lägga i högdagrar, färgkonturer och blänkeffekter. Istället måste man planera alla moment i förväg och lämna negativ yta för senare detaljarbete.