Fredagsjobbet förra veckan

Jag har aldrig pysslat med graffiti och kommer antagligen aldrig göra det heller. Inte för att jag finner det ointressant utan för att det kräver extrema insatser och många timmar för att komma någonvart, samt nerver av stål för att våga stå och spraya med vetskap om att någon kan dyka upp och haffa en när som  helst. Debatten om skadegörelse eller ej är i mina ögon ganska förlegad; frågan är fel ställd. Det är i regel uppenbart att avgöra, utifrån såväl teknik som innehåll, om ett verk bör tas bort snarast, eller kan få vara kvar för att fler ska hinna se verket. Det är då intressantare att se på bakgrunden till graffitin, och leta svar på frågan vad den försöker säga. Det är givetvis en fråga med ett oändligt antal svar. Det kan vara politiska budskap, försök att återerövra det fria rummet, en ren utsmyckning eller något så enkelt som ett sätt att sprida sitt namn och sin talang. Precis som med all konst finns det i varje betraktelse en avsändare och en mottagare. Det är mellan dessa som verket får sin mening, om det nu har någon.

tindra3Kim bad mig om en grafftag till sin underarm, med sin dotters namn. Jag gjorde ett par utkast. Till slut började vi dock bearbeta en skiss som han själv tecknat (inspirerad av en tysk målare som kallar sig can2). Motivet innehåller flera lager färg utan egna konturer och kommer därför kräva ytterligare en sittning då det är många små detaljer som tillkommer varje gång jag går över motivet. Vi hann trots allt en hel del innan Kim kastade in handduken, så vi bör klara av resten på några få timmar. Den största utmaningen med en sådan här tatuering är den omvända ordningen. När en graffitimålare arbetar kan han eller hon arbeta med ljusa färger först, för att lägga fram motivet i successivt mörkare lager. Som tatuerare kan man inte arbeta på det sättet. Inte heller kan man i efterhand lägga i högdagrar, färgkonturer och blänkeffekter. Istället måste man planera alla moment i förväg och lämna negativ yta för senare detaljarbete.

Vill också passa på att tipsa om ett inlägg av Thomas som gjorde mig uppmärksam på en ytterst lustig webtjänst: Burrocks.

Thomas har också fått en medarbetare. Detta kan ni också läsa mer om på hans blogg.

Intervju med Thomas Rosén från Hjärtat av Guld Tatuering

På tisdag slår Thomas Rosén (också ökänd som Pastorn, Veggie m.m.) till slut upp dörrarna till sin nya studio i Malmö. Senast arbetade (och delägde) Thomas ”Swahili Bobs” i Stockholm men har nu alltså begett sig söderut.

För den som vill tjuvkika på Hjärtat av guld kommer öppet hus hållas idag Fredag 21/8 från 20.00. Enligt information på Thomas blogg kommer det  bjudas på ”gyldene drycker och tilltugg”. Fredrik Edin ska spela skivor, och Thomas kommer eventuellt ha en rolig hatt. Adressen är Davidshallstorg 9.

Jag presenterar här i min blogg en intervju som kommer att ligga kvar som en fast sida för alla som vill läsa den. För mer info om Thomas, den nya studion och kommande hemsidan föreslår jag ett besök på hans blogg och MySpace.

Intervjun hittar ni här.

Swahili Bobs nya hemsida, lokal och koncept

Medan jag fortsätter fila på min intervju med Thomas Rosén passar jag på att tipsa om de förändringar som våra vänner på Swahili Bobs genomgått i och med att de låtit denna elegant bege sig till Malmö för att preparera sin nya studio och arbetsplats.

Johan och alla de andra på SB har en helt ny hemsida på vilken man kan läsa allt om deras nya helhetskoncept, med (musik&merch)butik insprängd jämte  studion, återkommande klubbverksamhet m.m. All info om medarbetare och personal står att finna på sidan – som är designad och hopsnickrad av Papa Bear (tidigare känt som Hombre Productions) – samt i den blogg Swahili Bobs upprättat för att hålla intresserade ajour om butiken och klubbarna de avser att hålla i. Bloggen går också att nå via en länk på hemsidan.

Thomas skriver om Karlstadmässan

Thomas har skrivit en liten rapport från Tattooexpo Karlstad efter att ha varit där och arbetat under helgen som var. Thomas har för övrigt gjort en nystart på sin blogg och på sistone börjat lägga upp inlägg och foton regelbundet. Själv har jag, som den flitige besökaren säkert noterat, dragit ned något på skrivandet för att ta tag i en del annat, men jag har en hel del i lager för bloggens framtid.

Ny studio i Göteborg

Då var det dags för Göteborg att begåvas med ytterligare en kompetent tatueringsstudio. Det är Henrik som tidigare arbetat många år med Sibban på Reb Ta2 som nu öppnat en egen studio, Göteborg Classic Tattooing på Bangatan 54 i Majorna. Med honom kommer Jonas att arbeta. Jonas har tidigare suttit med Carl på Wicked Tattoo och sedemera på Bring it On vid Redbergsplatsen.

Om jag inte är missinformerad kommer nu Kalle Södergren (tidigare Tattoo World Malmö och City Tattoo här i Göteborg) att återvända till Sibbans studio där han, så vitt jag förstått, jobbat för länge sedan – innan han gjorde sina år med Charlie nere i Malmö.

Hur det än är med alla dessa tvära kast i branschen så önskar jag Henrik och Jonas lycka till med nya butiken och lovar att avlägga ett besök så snart jag kan. Jag har hört att det ska vara en mycket stilig inrättning, därför känns det säkert att utan att ännu sett den rekommendera alla att besöka dem.

Intervju: Marcus Körling, Funny Farm Tattoo

Marcus Körling, som idag tatuerar under sitt företag Funny Farm Tattoo, har jag varit bekant med många år nu. Den 13/1-24/1 kommer han äntligen till oss för att gästarbeta. För att ge intresserade läsare och kunder en inblick i Marcus arbetsliv så presenterar jag en intervju med honom. För att ta reda på ännu mer om Marcus, eller boka en tid med honom – antingen för när han gästar oss här i Göteborg, eller för när han arbetar på sin ordinarie plats på Magic Man i Skövde – så når ni honom enklast via hans e-post: info@funnyfarmtattoo.se

Intervjun hittar ni HÄR

STM och Jeff Gogué

Det kommer nog inte som en överraskning för någon som frekventerar den här bloggen att jag inte hyser särskilt höga tankar om den tatueringspress som finns idag – och det är inte så att jag bara vill vara ”besser och bitter”, för att citera en av mina tidigare läsare 😉 Förutom Tattoo Artist Magazine, som uteslutande vänder sig till branschfolk, så är det sällan jag imponeras av magasinens redaktionella innehåll. Skribenterna för TAM däremot vet vad de pratar om. De möter artister personligen för utförliga intervjuer och håller en allmänt hög klass på det skrivna. Dess enda problem, om man frågar mig, är att det kanske är lite väl Amerikanskt i sin vinkling. Det är mycket oldschool och traditionellt som får utrymme, men så är ju denna stil också väldigt i ropet. Dessutom är det en Amerikansk tidsskrift, så man kan nog inte begära ett annat fokus. Hur som helst så är innehållet lite väl yrkesorienterat för den vanlige klienten och säljs dessutom endast till yrkesverksamma tatuerare, varför jag vill kalla den för en branschtidning, snarare än en tatueringstidning.

Om vi för stunden återvänder till den samlande tatueringspressen så finns i denna sällan något matnyttigt. Intervjuerna känns slentrianmässigt utförda och man kan enkelt se det bakomliggande frågeformulär, som flitigt används om och om igen, ur vars svar artikelförfattaren vävt en lagom lång text. Innehållet säger i regel ingenting om artisterna annat än hur gamla de är, hur länge de varit i branschen och vad som fick dem att börja tatuera överhuvud taget, och även dessa mest banala saker känns ofta mystiskt tillrättalagda. Nästan alla har varit intresserade av tatueringar ”sedan de först höll i en penna” och ”spenderar all tid i sitt liv bakom ritbordet eller med en klient framför sig”. Tatuerarna de intervjuar är dessutom alltid genomtrevliga individer – även när det gäller tatuerare med notoriskt rykte om sig att vara otrevliga mot klienter, och i vissa fall alla människor, inklusive kollegor. Vissa tidningar (hit hör vanligtvis inte de nordiska tidningarna) är i och för sig ganska bra på att köpa in foton på snygga tatueringar, men i dessa internettider så kan man ju själv hitta samma tatueringar och många fler av upphovsmännen bakom respektive verk genom att besöka relevanta hemsidor.

Övriga artiklar, notiser och inslag brukar besegla de klassiska fördomarna om tatueringsintresserade och deras intressen: hårdrock, psychobilly, demoner, nordisk mytologi, döskallar på kläder, japansk kultur och gamla bortglömda skivor. Var och en av dessa företeelser och särintressen har garanterat sina egna tidsskrifter och livsstilsmagasin där de hör hemma. I alla fall jag önskar att all denna utfyllnad kapades och att man instället koncentrerade sig på det tidningen bör handla om: tatuerare, tatueringar, och annat tatueringsrelaterat. Jag är ledsen, för mig är inte Led Zeppelins samlade skivsläpp relevant eller viktigt för branschen. Detta trots att jag tycker att Immigrant Song är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Inte heller 50-tals klädkollektioner eller Bilutställningar med Customåk (bara för att många av dess besökare också råkar gilla tatueringar) är intressanta i sammanhanget. Jag gillar också att kika på snygga hotrods, men det är helt enkelt fel forum. Jag har hur många kunder helst som spelar tevespel som sin största hobby. Inte riktigt, men näst intill, oändligt fler än som samlar på bilar. En enda gång har jag sett en kommentar om ett tevespel i en tatueringstidning. En pytteliten notis. Kan ni gissa vad det spelet det handlade om? Rejäla Vikingar så klart. Spelet i fråga är dessutom ganska dåligt och självklart uppfyller det alla klyschiga och historieförvanskande vanföreställningar om de Nordiska folken från runt 1000 år sedan.

I veckan fick vi till studion det nyaste numret av Scandinavian Tattoo Magazine. Vi får tidningen sänd till oss då och då i samband med att vi annonserar. Jag vill genast nu säga att det här numret kanske är det bästa någonsin. I alla fall så långt jag kan minnas. Visst, det dras med en del av ovan nämnda krimskrams, men för en gångs känns artiklarna lite fylligare och genomgående håller bildmaterialet en högre klass än normalt. Om man ser förbi de vanliga smånotiserna om bäbisanpassad hårdrock och metal (Jag skämtar inte), DVDs med tatueringsteve, o dylikt, samt det högst underliga tatueringshoroskop som förekommer i varje nummer, så möts man av en del intressant. De tre pliktskyldiga rapporterna från tatueringsmässorna i Paris, Prag respektive Amsterdam är informativa och helt okej skrivna, men utan att ge mer än nödvändig bakgrundsläsning till artiklarnas foton. Det tillhörande bildmaterialet är överlag av hög kvalitet; en hel del foton är på intressanta tatueringsjobb. Även gallerierna i slutet av tidningen innehåller ovanligt intressanta och bra jobb; vissa från skandinavien, andra insamlade från andra delar av världen.

Vidare finns en artikel om en dansk tatuerare jag inte kände till, Sören Rye Lind, och ett intressant bildreportage om Craola, en skicklig konstnär som jag genom amerikansk alternativ konstpress följt ett tag. Hans arbeten är förvisso inte direkt tatueringsrelaterade, men mycket av hans konst har haft uppenbart inflytande på tatuerare genom åren, så jag tycker nog att artikeln gott och väl faller inom ramarna för vad som platsar i en tatueringstidning. Intressantast i tidningen tycker jag nog dock att artikeln om Jeff Gougé är. Jag spenderar inte för mycket tid på internet eller med tatueringstidningar i jakt på andra tatuerare att influeras av, och har själv ingen Myspace sida att ”samla kompisar” på. Därför har jag inte tidigare haft nöjet att stöta på Gougés arbete. Jag surfade ganska omgående in på hans hemsida, och jag måste säga att jag är djupt imponerad av det jag hittills sett. Killen är så vitt jag kan se tekniskt väldigt framstående och hans bildvärld och konst är skön. Det är inte alltid den typ av tatueringar jag själv föredrar, men trots detta uppskattar jag djupt vad jag hittills sett. Av det man kan utröna om killen i den för en gångs skull relativt intressanta, om än korta, intervjun/texten så verkar Gougé ha en trevlig inställning till sitt yrke, ha en hel del vettigt att säga om branschen och hysa en ödmjuk själ. Jag är imponerad.

Mycket av det matnyttiga innehållet i tidningen är inköpt och översatt av redaktionens medlemmar. Nu tycker jag inte detta gör så mycket, då innehållet som sagt är osedvanligt bra, men det är ändå värt att notera. Jag hoppas att tidningen fortsätter i den här stilen. Grattis till ett fint nummer.

Tatueringsmässa i Umeå

Jag sprang på en bekant på gatan häromkvällen Han berättade för mig att han skulle åka med några lokala tatuerare till en mässa i Umeå. Jag har ju tidigare raljerat kring tävlingar, och även givit små pikar här och var om hur jag tycker tillståndet för mässor är; i all enkelhet att det känns som de gått något i stå. Nu är jag givetvis inte avogt inställd till mässor i princip. Det ligger massor av jobb bakom en mässa, och för det har jag stor respekt. Jag vill därför önska arrangörerna i Umeå lycka till med sin nya entrepenad! Mässan är för övrig väl representerade från GBG: American Art/Inkslinger Tattoo, Bring it on Tattoo, No Fear Tattoo och den stundande studion Pushing the Pins som slår upp portarna på en avstickare till Berzeliigatan nu i oktober så vitt jag förstått. Där kommer bl.a. Tony, tidigare på Black Scar i Borås, att arbeta. En synnerligen trevlig kollega. Glöm inte att besöka honom någon dag framöver.

Nå, om jag nu har sådana starka åsikter om mässornas problem så kanske jag borde ha några lösningar att presentera. Det har jag inte per se. Det kan jag knappast då jag inte har någon som helst erfarenhet som promotor. Jag har däremot en del tankar kring hur en alternativ mässa kan se ut. Det största problemet med nya idéer är antagligen den svåra balansgången mellan att tillgodose publikens behov och förväntningar å ena sidan, och att skapa något nytt och intressant å andra sidan. ”Laga inte det som inte är trasigt” helt enkelt. Om någon arrangerar en mässa som går runt och genererar vinst så förstår jag självklart att denne inte är helt pigg på att ändra sina koncept och därmed riskera framgången, bara för att skapa något spännade och nytänkande. Min första tanke är att man skulle slopa alla tävlingar. Redan här ser jag hur en arrangör börjar kallsvettas vid blotta tanken på att hoppa över dessa inslag; publiken kanske sviker? Jag vet inte om den gör det. Det är inte helt omöjligt då mässorna fram tills idag, och antagligen för en lång tid framöver, helt baserats på och kretsat kring tävlingarna. Mässornas scheman är idag i princip en förteckning över klockslag och de tävlingar som äger rum på dessa. Det kan även vara så att tatuerare skulle rata en mässa där de inte har chans att mäta sig på ett (fiktivt) kvantitativt sätt, ett tragiskt men inte ett helt omöjligt scenario. Jag har krasst sett utrönt två typer av mässbesökare. Först har vi de insatta och pålästa som läser tidningar, följer tatuerares utveckling och åker på så många mässor de kan. Den andra typen av besökare är den ”lokale” eller ”tillfällige”. Hon eller han ser mässan som en rolig dagsutflykt och hoppas få se något intressant eller roligt. Jag vet inte hur fördelningen mellan de båda besökartyperna ser ut, men min gissning är att den större delen av dörrintäkterna kommer från den senare, ”casualgruppen”. Jag kan givetvis ha fel. De som tävlat tillhör inte sällan den första gruppen, medan de senare utgör en stor del av den publik som påser spektaklen. Jag vet inte hur ett uteslutande av tävlingarna skulle påverka de olika gruppernas besöksfrekvens. Vem är mest angelägen om att folk fortsätter tävla? Tatuerarna, Fansen eller den tillfällige besökaren?

Givetvis skulle något behöva ersätta tävlingarna. Man måste ju fylla schemat, programbladet och mässan med givande innehåll. Varför inte fokusera på de utställande tatuerarna vid givna tillfällen? En eller några tatuerare vars stil och teknik kompletterar varandra. Eller juxtaposera två helt olika tatuerare. Låta tatueraren visa upp några väl valda avslutade och utläkta jobb live, på ett sådant sätt att besökare faktiskt har möjlighet att se arbetet på nära håll. I de stressiga tävlingarna har besökare inte en ärlig chans att studera deltagarnas tatueringar. Istället får man vänta på att någon av tatueringstidningarna skriver en artikel om tillställningen och där försöka skärskåda ”små små” foton på stora jobb. Skisser skulle kunna visas upp och intresserade och aspirerande klienter skulle ha möjlighet att diskutera ingående med sina tilltänkta tatuerare. Schemat kan rotera så att alla utställare som vill får en chans att visa upp sig på detta sätt. Samtidigt skulle arrangörerna kunna anlita en fotograf som tar bra, tydliga och vackra foton på de exponerade verken, som man sen kan låta rulla på en eller flera stora skärmar för beskådande av de som inte hinner eller har möjlighet att besöka den specifika tatueraren just när fokus är på dem.

Det här är bara en enkel idé. Jag ska försöka spåna vidare på konkreta förslag och skriva om dem då och då. Jag förväntar mig inte på något sätt att mässorna någonsin kommer ändras märkvärt, det är en konservativ bransch, på gott och ont, men jag kan ju alltid fundera kring ämnet och hoppas att någon annan tänker liknande tankar, någon som har inflytande på dagens och morgondagens mässor.