Övertäckning

Regina kom till mig för att bli av med sin gamla tatuering i ljumsken. Efter att ha kikat på det gamla motivet ett tag skissade jag ett koncept utifrån hennes önskemål om ett ankare. Skissen var något större än Regina hade hoppats på när hon kontaktade mig, men hon lyssnade också på mina rekommendationer. För att täcka en så pass kompakt svart yta krävs en del information utanför originalytan så att den ursprungliga tatueringen inte tränger genom och blir uppenbar för betraktaren.


Efter



Före


Så här blev det.

Vad håller tatuerarna på med egentligen, eller Laser – en fortsättning

Det var ett tag sedan jag skrev något här i bloggen. Anledningen är helt enkelt att jag saknat uppslag, och i viss mån tid. Jag har, som jag tidigare påpekat, inte för avsikt att skriva bara för sakens skull, utan endast om jag faktiskt har något att berätta eller rapportera om; något som dessutom potentiellt är av intresse för läsarna, och inte bara navelskådande för mig själv. Till helgen vankas det dock mässa här i Göteborg, och jag räknar med att få en del uppslag inför och under denna tillställning, så håll utkik 🙂

Senaste tiden har jag från kunder hört allt fler historier om onödiga och ödesdigra misstag begångna av kollegor i andra studios. Visst har man alltid med jämna mellanrum hört om intatuerade felstavade ord, men i ett par veckor nu har det nästan varit en kund om dagen som velat delge oss sina skräckhistorier. Det värsta är inte heller det faktum att ord stavats fel, utan minst lika illa är hur de drabbade funnit sig behandlade av sina tatuerare då misstagen uppdagats. Flertalet har mötts av en för mig obegriplig oförståelse, och en inte vidare hjälpsam, eller för den skull ångerfull, inställning. Nu pratar jag givetvis om fall där det uppenbart är tatuerarna i fråga som begått misstagen genom att inte hålla sig till de uppgivna och korrekta stavningarna. I många fall har utövaren i efterhand erbjudit sig att med diverse gamla ”patentlösningar” avlägsna sina begångna misstag. Dessa metoder är i regel liktydiga med att tatuera sönder den drabbade huden, inte sällan medelst en syra eller annan tveksam substans. Jag har aldrig sett en framgångsrik behandling av detta slag. Oftast finns mycket bläck kvar även efter upprepade behandlingar. Enda skillnaden är då att huden också för alltid är kraftigt ärrad. I själva verket handlar det om att tatueraren tillfälligt vill invagga den skärrade kunden i en falsk förhoppning om att misstaget kan korrigeras, för att på så sätt lätta den tryckta stämning som uppstår mellan tatuerare och kund som hamnat i denna ställning. Jag kan inte för mitt liv tro att någon tatuerare på allvar menar att de kommer kunna avlägsna ett stavfel på detta sätt. Nej, dessa pseudobehandlingar handlar om att döva sitt eget dåliga samvete (i den mån tatueraren faktiskt har ett samvete) och/eller den drabbade kundens chock.

Flera kunder uppger också att de inte fått några pengar tillbaks trots att felet som begåtts varit tatuerarens. I vissa fall har kunderna erbjudits en coverup för att dölja misstagen, men endast mot kompletterande betalning. Förvisso har kunden föga möjlighet att juridiskt sett få rätt i en sådan situation, då avtalet mellan parterna ingåtts på egen risk. För egen del så anser jag dock att tatuerare som begår oåterkalleliga misstag borde skämmas så till den grad att han eller hon omedelbart betalar tillbaks debiterad kostnad, och till rimlig nivå kompenserar för samma misstag genom att erbjuda sig att övertäcka felet i fråga, eller att tatuera något annat som ”plåster på såren”. Men jag kan ju bara tala för mig, och hur jag skulle känna i en dylik situation.

Det här handlar alltså inte om gamla skrönor, utan förstahandsupplevelser från nutiden. Jag vill också påpeka att jag också omtalar fel som faktiskt begåtts av tatuerare, då de inte håller sig till den stavning som kunden lämnat in som förlaga. Det är skrämmande många kunder som själv kommer med felaktiga stavningar och eller grammatiska underligheter – i regel på Engelska eller andra på egen hand inlärda språk. För sådana misstag lastar jag inga kollegor, även om jag anser att det man bör göra allt man kan för att själv hjälpa kunden med  korrektheten i en text. Att göra något så enkelt som att googla en text hjälper i regel till för att undvika onödiga misstag. För även om det inte är tatueraren själv som ligger bakom ett stavfel, så är det givetvis roligare för denna att ha 100% nöjda kunder som tycker om sina tatueringar.

Vad som fick mig att skriva det här inlägget var (förutom ovan nämnda skräckhistorier från besökare till studion) ett epostmeddelande från en återförsäljare av laserutrustning. I något som jag utgår från är ett öppet erbjudande till alla yrkesmässiga tatueringsutövare uppmanar leverantören mig att

Upptäck[a] fördelarna med en egen Q-switchad laser på [min] studio:

Blek tatueringar före cover-ups
Avlägsna oönskade tatueringar
Rätta till egna och andras misstag

Där har vi det. Rätta till mina egna misstag? Tatuerarna suddgummi? Själv föredrar jag att undvika misstagen från början. Och om jag, mot allt jag står för, skulle begå ett misstag (ingen är perfekt), så vill jag känna att jag ångrar det. Innerligt. Det ska inte bara vara att ta fram lasern, eller – gud förbjude – saltsyran.

Att ångra sin tatuering, och definitionen av en tatuering.

Antalet så kallade coverups jag utför ökar stadigt. Det är sällan jag gör ett större motiv, som en hel arm, utan att vara tvungen att i processen täcka över minst en liten tatuering. Ofta finns en hel del gammalt ”skräp” att ta hänsyn till när man jobbar på större projekt, som man efter bästa förmåga måste trolla bort för att uppnå önskat resultat. När människor får upp ögonen för vad som är möjligt att tatuera så faller det sig naturligt att eftersträva allt större verk, och då är helt enkelt de små första tatueringarna i vägen.

Att täcka över gamla tatueringar med nya är en konst i sig som, till skillnad från vad somliga verkar tro, inte enbart går ut på att välja ett tillräckligt stort motiv och utföra det ovanpå den gamla icke önskade tatueringen. Om man ändå väljer denna metod så är man i regel hänvisad till ett stort, svart, plumpformat motiv, som sällan eller aldrig är mycket roligare än originalet. En lyckad övertäckning är istället en kombination av att delvis faktiskt täcka över gamla pigment med nya, samtidigt som man återanvänder valda delar av det gamla för att skapa någonting nytt, allt medan man ser till att bryta upp viktiga linjer och element i det äldre motivet, så att en framtida betraktare omöjligen kan bilda sig en uppfattning av vad som en gång funnits där. Den mänskliga hjärnan vill se mönster och logik. Genom att göra det svårt för den att följa ett motiv från punkt A till B kan man istället tvinga den att se nya mönster, det vill säga det nya motivet, framför det gamla. I denna mening så kan man tala om att det de facto handlar om att ”trolla bort” det gamla, på samma sätt som illusionister arbetar med sina trick. Man lurar betraktaren att se något annat än det som varit där tidigare, vilket alltså delvis uppnås genom att man faktiskt rent tekniskt täcker över vissa pigment med andra.

Vissa uppdrag är svårare än andra. Ibland lyckas en tatuerare med att helt täcka över det gamla. I andra fall är det i princip omöjligt att nå total framgång, i den mening att en insatt kund eller tatuerare kommer förstå att det finns en gammal tatuering under, men samtidigt inte klara av att identifiera och bestämma det ursprungliga verket. I ytterligare andra fall är det helt enkelt en dum idé att ens försöka, om det inte är av yttersta vikt att det gamla tillintetgörs, som när oönskade namn eller symboler står i centrum. I takt med att allt fler tatuerar sig så ökar naturligt nog antalet människor som ångrar sina tatueringar. Denna utvecklin har banat väg för nya tekniker att faktiskt ta bort gamla motiv helt. Framför allt är det en relativt ny teknik med laserbehandling som idag sprids i snabb takt. Det handlar i all enkelhet om en process som måste utföras upprepade gånger, varvid man med laserimpulser successivt tvingar färgpigment ned genom huden och ut i kroppens eget kretslopp, och som därvid förpassas ur kroppen. Jag tänker inte här gå in närmre på tekniska detaljer kring denna typ av behandling, men kan sammanfatta det hela med att det tydligen gör ganska ont, tar lång tid (upprepade behandlingar) och kostar en hel del. Antalet utrustningar som används ökar dock för var dag som går, vilket tvingat ned priserna rejält sedan behandlingsmetoden först introducerades här i Sverige någon gång i mitten av 90-talet (ta denna uppgift med en nypa salt, men jag tror att en laserklinik i Karlstad var generalagent för denna typ av utrustning runt denna tid). Idag är det inte ovanligt att tatuerare själva sitter på ett ”suddgummi”. Utrustningen importeras från Kina och säljs mer eller mindre till vem som helst som kan betala. Själv är jag lite fundersam över de mycket sparsamma instruktioner som tycks följa med lasermaskinerna. Jag hade nog väntat mig åtminstone en kortare utbildning, samt att det krävdes någon form av examination för att få handskas med prylarna, men så vitt jag förstått det så är det idag något av principen ”tuta och kör” som gäller, trots att vi i princip pratar om strålningsljus. I studios används lasern oftast för att bleka ned ett gammalt motiv såpass att det blir enkelt att göra en coverup. Då bryr man sig sällan om att helt ta bort det gamla, utan nöjer sig med att bleka ned tatueringen tills den inte längre utgör ett problem när man ska tatuera något nytt över den. Jag är fortfarande lite skeptisk mot laserutrustning i tatueringslokaler; jag har helt enkelt svårt att skaka av mig tanken på att kunder ska betrakta lasern som ett suddgummi, och ta det som en inteckning för att man helgarderar sig; som om man skulle vara osäker i sin yrkesroll. Nu vet jag att det inte är så maskinerna i fråga används, men det är likväl en känsla jag får, och är rädd att kunder i sin tur ska få.

Det finns en djupare komplikation än den rent fysiska som huden utsätts för i och med laserbehandling och borttagande av tatueringar. Denna går tillbaks till definitionen av en tatuering som en permanent teckning i huden, med betoning på permanent. I många länder där man har lagstiftat kring tatuerande så utgår man från en definition av tatueringar som just något permanent. Idag, med allt mer lättillgänglig laserborttagning (som i framtiden kanske ersätts eller kompletteras med ännu nyare och effektivare metoder) så kan begreppet permanent på allvar diskuteras i samband med tatueringar. I och med det faller också rådande lokala lagstiftningar. För ett tiotal år sedan cirkulerade i bland annat Storbritannien ett erbjudande till tatuerare om att lära sig en ”nytt” sätt att arbeta på, som skulle innebära semipermanenta taturingar för de kunder som önskade tatuera sig men inte ville märka sig permanent. Metoden innebar fortfarande att man applicerade motiven med nålar, men att man använde andra typer av pigment, samt att man arbetade grundare i klientens hudlager. Resultatet påstods bli en tatuering som varade i fyra-fem år innan den försvann helt. Själva konceptet som sådant är i sig självt helt korkat. Vem som helst som tänker ett steg längre än näsan räcker inser ju genast att tatueringen i fråga inte kommer vara fin och vacker i fyra år och 364 dagar, för att sedan som genom ett trollslag försvinna över nästa natt. Motivet skulle snarare i så fall gradvis försvinna allt eftesom tiden gick, med den oundvikliga effekten att man efter bara något år sannolikt skulle tvingas bära ett allt blaskigare och klenare motiv i flera år framöver. Nu var erbjudandet och metoden antagligen bara ett sätt för ett ljushuvud till klappträ att försöka tjäna pengar på att sälja dyra veckoslutskurser, och därmed en bluff, men skulle kunna ställt till rejält med besvär för den hugade spekulant som i slutändan hamnade under nålen hos en semipermanent-tatuerare. Genom att den semipermanenta tatueringen fortfarande skulle appliceras med nålar skulle den utgöra samma kliniska risk som vilken normal vanlig tatuering som helst, med den enkla men betydande skillnaden att det regelverk som satts upp i form av lagar och förordningar (i Stobritannien, inte i Sverige då vi som jag tidigare omskrivit inte har några lagar som specifikt rör vår bransch i Sverige) inte skulle gälla, då dessa genom definitionen av tatueringar formulerats att omfatta permanenta markeringar i huden, och inte semipremanenta. En klients möjligheter att hävda sin rätt vid eventuella komplikationer skulle alltså lätt kunna åsidosatts genom enkel formalia.

På ett mer metafysiskt plan kan man ställa sig frågan vad en framtida enkel metod för borttagning av tatueringar skulle göra för branschen? På ett avgörande sätt är tatueringar skonade från trender, visavi andra moden och fenomen. Tatueringar är permanenta, och har man gjort något dumt bara för att man tyckte det var häftigt, eller för att man inte insåg att man föll för det som råkade vara inne och populärt just för stunden, så får man fint stå sitt kast. Här infinner sig en avgörande skillnad mot till exempel piercingar som ju enkelt kan avlägsnas utan att det lämnar andra märken i din kropp än möjligen ett litet ärr, stort som en prick. Det är därför trenden med navelpiercingar som fanns för ungefär ett decennium ens uppstod, tror jag. Man visste att det går att ta bort den om man ångrar sig, vilket faktiskt gör det möjligt för just piercingar, helt i likhet med andra stil-komponenter som exempelvis kläder, att faktiskt existera i vågor av moden och trender. Tatueringsbranschen har förvisso sina trender när det handlar om motiv och genrer, men genom sin permanenta karaktär så är riskerar tatueringar inte att helt gå ur tiden (för att senare uppstå i en ny trend). När folk idag väl börjat tatuera sig slutar de sällan. Den dag man lika enkelt, eller enklare ändå, kan avlägsna en tatuering, som när man först applicerar den, så är det möjligt för inte bara tatueringsmotiv, utan även tatueringar som övergripande fenomen, att faktiskt gå i trender. Vill man ens vara tatuerare då?