Övertäckning

Regina kom till mig för att bli av med sin gamla tatuering i ljumsken. Efter att ha kikat på det gamla motivet ett tag skissade jag ett koncept utifrån hennes önskemål om ett ankare. Skissen var något större än Regina hade hoppats på när hon kontaktade mig, men hon lyssnade också på mina rekommendationer. För att täcka en så pass kompakt svart yta krävs en del information utanför originalytan så att den ursprungliga tatueringen inte tränger genom och blir uppenbar för betraktaren.


Efter



Före


Så här blev det.

Vad hÃ¥ller tatuerarna pÃ¥ med egentligen, eller Laser – en fortsättning

Det var ett tag sedan jag skrev nÃ¥got här i bloggen. Anledningen är helt enkelt att jag saknat uppslag, och i viss mÃ¥n tid. Jag har, som jag tidigare pÃ¥pekat, inte för avsikt att skriva bara för sakens skull, utan endast om jag faktiskt har nÃ¥got att berätta eller rapportera om; nÃ¥got som dessutom potentiellt är av intresse för läsarna, och inte bara navelskÃ¥dande för mig själv. Till helgen vankas det dock mässa här i Göteborg, och jag räknar med att fÃ¥ en del uppslag inför och under denna tillställning, sÃ¥ hÃ¥ll utkik 🙂

Senaste tiden har jag frÃ¥n kunder hört allt fler historier om onödiga och ödesdigra misstag begÃ¥ngna av kollegor i andra studios. Visst har man alltid med jämna mellanrum hört om intatuerade felstavade ord, men i ett par veckor nu har det nästan varit en kund om dagen som velat delge oss sina skräckhistorier. Det värsta är inte heller det faktum att ord stavats fel, utan minst lika illa är hur de drabbade funnit sig behandlade av sina tatuerare dÃ¥ misstagen uppdagats. Flertalet har mötts av en för mig obegriplig oförstÃ¥else, och en inte vidare hjälpsam, eller för den skull Ã¥ngerfull, inställning. Nu pratar jag givetvis om fall där det uppenbart är tatuerarna i frÃ¥ga som begÃ¥tt misstagen genom att inte hÃ¥lla sig till de uppgivna och korrekta stavningarna. I mÃ¥nga fall har utövaren i efterhand erbjudit sig att med diverse gamla ”patentlösningar” avlägsna sina begÃ¥ngna misstag. Dessa metoder är i regel liktydiga med att tatuera sönder den drabbade huden, inte sällan medelst en syra eller annan tveksam substans. Jag har aldrig sett en framgÃ¥ngsrik behandling av detta slag. Oftast finns mycket bläck kvar även efter upprepade behandlingar. Enda skillnaden är dÃ¥ att huden ocksÃ¥ för alltid är kraftigt ärrad. I själva verket handlar det om att tatueraren tillfälligt vill invagga den skärrade kunden i en falsk förhoppning om att misstaget kan korrigeras, för att pÃ¥ sÃ¥ sätt lätta den tryckta stämning som uppstÃ¥r mellan tatuerare och kund som hamnat i denna ställning. Jag kan inte för mitt liv tro att nÃ¥gon tatuerare pÃ¥ allvar menar att de kommer kunna avlägsna ett stavfel pÃ¥ detta sätt. Nej, dessa pseudobehandlingar handlar om att döva sitt eget dÃ¥liga samvete (i den mÃ¥n tatueraren faktiskt har ett samvete) och/eller den drabbade kundens chock.

Flera kunder uppger ocksÃ¥ att de inte fÃ¥tt nÃ¥gra pengar tillbaks trots att felet som begÃ¥tts varit tatuerarens. I vissa fall har kunderna erbjudits en coverup för att dölja misstagen, men endast mot kompletterande betalning. Förvisso har kunden föga möjlighet att juridiskt sett fÃ¥ rätt i en sÃ¥dan situation, dÃ¥ avtalet mellan parterna ingÃ¥tts pÃ¥ egen risk. För egen del sÃ¥ anser jag dock att tatuerare som begÃ¥r oÃ¥terkalleliga misstag borde skämmas sÃ¥ till den grad att han eller hon omedelbart betalar tillbaks debiterad kostnad, och till rimlig nivÃ¥ kompenserar för samma misstag genom att erbjuda sig att övertäcka felet i frÃ¥ga, eller att tatuera nÃ¥got annat som ”plÃ¥ster pÃ¥ sÃ¥ren”. Men jag kan ju bara tala för mig, och hur jag skulle känna i en dylik situation.

Det här handlar alltsÃ¥ inte om gamla skrönor, utan förstahandsupplevelser frÃ¥n nutiden. Jag vill ocksÃ¥ pÃ¥peka att jag ocksÃ¥ omtalar fel som faktiskt begÃ¥tts av tatuerare, dÃ¥ de inte hÃ¥ller sig till den stavning som kunden lämnat in som förlaga. Det är skrämmande mÃ¥nga kunder som själv kommer med felaktiga stavningar och eller grammatiska underligheter – i regel pÃ¥ Engelska eller andra pÃ¥ egen hand inlärda sprÃ¥k. För sÃ¥dana misstag lastar jag inga kollegor, även om jag anser att det man bör göra allt man kan för att själv hjälpa kunden med  korrektheten i en text. Att göra nÃ¥got sÃ¥ enkelt som att googla en text hjälper i regel till för att undvika onödiga misstag. För även om det inte är tatueraren själv som ligger bakom ett stavfel, sÃ¥ är det givetvis roligare för denna att ha 100% nöjda kunder som tycker om sina tatueringar.

Vad som fick mig att skriva det här inlägget var (förutom ovan nämnda skräckhistorier från besökare till studion) ett epostmeddelande från en återförsäljare av laserutrustning. I något som jag utgår från är ett öppet erbjudande till alla yrkesmässiga tatueringsutövare uppmanar leverantören mig att

Upptäck[a] fördelarna med en egen Q-switchad laser på [min] studio:

Blek tatueringar före cover-ups
Avlägsna oönskade tatueringar
Rätta till egna och andras misstag

Där har vi det. Rätta till mina egna misstag? Tatuerarna suddgummi? Själv föredrar jag att undvika misstagen frÃ¥n början. Och om jag, mot allt jag stÃ¥r för, skulle begÃ¥ ett misstag (ingen är perfekt), sÃ¥ vill jag känna att jag Ã¥ngrar det. Innerligt. Det ska inte bara vara att ta fram lasern, eller – gud förbjude – saltsyran.

Att ångra sin tatuering, och definitionen av en tatuering.

Antalet sÃ¥ kallade coverups jag utför ökar stadigt. Det är sällan jag gör ett större motiv, som en hel arm, utan att vara tvungen att i processen täcka över minst en liten tatuering. Ofta finns en hel del gammalt ”skräp” att ta hänsyn till när man jobbar pÃ¥ större projekt, som man efter bästa förmÃ¥ga mÃ¥ste trolla bort för att uppnÃ¥ önskat resultat. När människor fÃ¥r upp ögonen för vad som är möjligt att tatuera sÃ¥ faller det sig naturligt att eftersträva allt större verk, och dÃ¥ är helt enkelt de smÃ¥ första tatueringarna i vägen.

Att täcka över gamla tatueringar med nya är en konst i sig som, till skillnad frÃ¥n vad somliga verkar tro, inte enbart gÃ¥r ut pÃ¥ att välja ett tillräckligt stort motiv och utföra det ovanpÃ¥ den gamla icke önskade tatueringen. Om man ändÃ¥ väljer denna metod sÃ¥ är man i regel hänvisad till ett stort, svart, plumpformat motiv, som sällan eller aldrig är mycket roligare än originalet. En lyckad övertäckning är istället en kombination av att delvis faktiskt täcka över gamla pigment med nya, samtidigt som man Ã¥teranvänder valda delar av det gamla för att skapa nÃ¥gonting nytt, allt medan man ser till att bryta upp viktiga linjer och element i det äldre motivet, sÃ¥ att en framtida betraktare omöjligen kan bilda sig en uppfattning av vad som en gÃ¥ng funnits där. Den mänskliga hjärnan vill se mönster och logik. Genom att göra det svÃ¥rt för den att följa ett motiv frÃ¥n punkt A till B kan man istället tvinga den att se nya mönster, det vill säga det nya motivet, framför det gamla. I denna mening sÃ¥ kan man tala om att det de facto handlar om att ”trolla bort” det gamla, pÃ¥ samma sätt som illusionister arbetar med sina trick. Man lurar betraktaren att se nÃ¥got annat än det som varit där tidigare, vilket alltsÃ¥ delvis uppnÃ¥s genom att man faktiskt rent tekniskt täcker över vissa pigment med andra.

Vissa uppdrag är svÃ¥rare än andra. Ibland lyckas en tatuerare med att helt täcka över det gamla. I andra fall är det i princip omöjligt att nÃ¥ total framgÃ¥ng, i den mening att en insatt kund eller tatuerare kommer förstÃ¥ att det finns en gammal tatuering under, men samtidigt inte klara av att identifiera och bestämma det ursprungliga verket. I ytterligare andra fall är det helt enkelt en dum idé att ens försöka, om det inte är av yttersta vikt att det gamla tillintetgörs, som när oönskade namn eller symboler stÃ¥r i centrum. I takt med att allt fler tatuerar sig sÃ¥ ökar naturligt nog antalet människor som Ã¥ngrar sina tatueringar. Denna utvecklin har banat väg för nya tekniker att faktiskt ta bort gamla motiv helt. Framför allt är det en relativt ny teknik med laserbehandling som idag sprids i snabb takt. Det handlar i all enkelhet om en process som mÃ¥ste utföras upprepade gÃ¥nger, varvid man med laserimpulser successivt tvingar färgpigment ned genom huden och ut i kroppens eget kretslopp, och som därvid förpassas ur kroppen. Jag tänker inte här gÃ¥ in närmre pÃ¥ tekniska detaljer kring denna typ av behandling, men kan sammanfatta det hela med att det tydligen gör ganska ont, tar lÃ¥ng tid (upprepade behandlingar) och kostar en hel del. Antalet utrustningar som används ökar dock för var dag som gÃ¥r, vilket tvingat ned priserna rejält sedan behandlingsmetoden först introducerades här i Sverige nÃ¥gon gÃ¥ng i mitten av 90-talet (ta denna uppgift med en nypa salt, men jag tror att en laserklinik i Karlstad var generalagent för denna typ av utrustning runt denna tid). Idag är det inte ovanligt att tatuerare själva sitter pÃ¥ ett ”suddgummi”. Utrustningen importeras frÃ¥n Kina och säljs mer eller mindre till vem som helst som kan betala. Själv är jag lite fundersam över de mycket sparsamma instruktioner som tycks följa med lasermaskinerna. Jag hade nog väntat mig Ã¥tminstone en kortare utbildning, samt att det krävdes nÃ¥gon form av examination för att fÃ¥ handskas med prylarna, men sÃ¥ vitt jag förstÃ¥tt det sÃ¥ är det idag nÃ¥got av principen ”tuta och kör” som gäller, trots att vi i princip pratar om strÃ¥lningsljus. I studios används lasern oftast för att bleka ned ett gammalt motiv sÃ¥pass att det blir enkelt att göra en coverup. DÃ¥ bryr man sig sällan om att helt ta bort det gamla, utan nöjer sig med att bleka ned tatueringen tills den inte längre utgör ett problem när man ska tatuera nÃ¥got nytt över den. Jag är fortfarande lite skeptisk mot laserutrustning i tatueringslokaler; jag har helt enkelt svÃ¥rt att skaka av mig tanken pÃ¥ att kunder ska betrakta lasern som ett suddgummi, och ta det som en inteckning för att man helgarderar sig; som om man skulle vara osäker i sin yrkesroll. Nu vet jag att det inte är sÃ¥ maskinerna i frÃ¥ga används, men det är likväl en känsla jag fÃ¥r, och är rädd att kunder i sin tur ska fÃ¥.

Det finns en djupare komplikation än den rent fysiska som huden utsätts för i och med laserbehandling och borttagande av tatueringar. Denna gÃ¥r tillbaks till definitionen av en tatuering som en permanent teckning i huden, med betoning pÃ¥ permanent. I mÃ¥nga länder där man har lagstiftat kring tatuerande sÃ¥ utgÃ¥r man frÃ¥n en definition av tatueringar som just nÃ¥got permanent. Idag, med allt mer lättillgänglig laserborttagning (som i framtiden kanske ersätts eller kompletteras med ännu nyare och effektivare metoder) sÃ¥ kan begreppet permanent pÃ¥ allvar diskuteras i samband med tatueringar. I och med det faller ocksÃ¥ rÃ¥dande lokala lagstiftningar. För ett tiotal Ã¥r sedan cirkulerade i bland annat Storbritannien ett erbjudande till tatuerare om att lära sig en ”nytt” sätt att arbeta pÃ¥, som skulle innebära semipermanenta taturingar för de kunder som önskade tatuera sig men inte ville märka sig permanent. Metoden innebar fortfarande att man applicerade motiven med nÃ¥lar, men att man använde andra typer av pigment, samt att man arbetade grundare i klientens hudlager. Resultatet pÃ¥stods bli en tatuering som varade i fyra-fem Ã¥r innan den försvann helt. Själva konceptet som sÃ¥dant är i sig självt helt korkat. Vem som helst som tänker ett steg längre än näsan räcker inser ju genast att tatueringen i frÃ¥ga inte kommer vara fin och vacker i fyra Ã¥r och 364 dagar, för att sedan som genom ett trollslag försvinna över nästa natt. Motivet skulle snarare i sÃ¥ fall gradvis försvinna allt eftesom tiden gick, med den oundvikliga effekten att man efter bara nÃ¥got Ã¥r sannolikt skulle tvingas bära ett allt blaskigare och klenare motiv i flera Ã¥r framöver. Nu var erbjudandet och metoden antagligen bara ett sätt för ett ljushuvud till klappträ att försöka tjäna pengar pÃ¥ att sälja dyra veckoslutskurser, och därmed en bluff, men skulle kunna ställt till rejält med besvär för den hugade spekulant som i slutändan hamnade under nÃ¥len hos en semipermanent-tatuerare. Genom att den semipermanenta tatueringen fortfarande skulle appliceras med nÃ¥lar skulle den utgöra samma kliniska risk som vilken normal vanlig tatuering som helst, med den enkla men betydande skillnaden att det regelverk som satts upp i form av lagar och förordningar (i Stobritannien, inte i Sverige dÃ¥ vi som jag tidigare omskrivit inte har nÃ¥gra lagar som specifikt rör vÃ¥r bransch i Sverige) inte skulle gälla, dÃ¥ dessa genom definitionen av tatueringar formulerats att omfatta permanenta markeringar i huden, och inte semipremanenta. En klients möjligheter att hävda sin rätt vid eventuella komplikationer skulle alltsÃ¥ lätt kunna Ã¥sidosatts genom enkel formalia.

På ett mer metafysiskt plan kan man ställa sig frågan vad en framtida enkel metod för borttagning av tatueringar skulle göra för branschen? På ett avgörande sätt är tatueringar skonade från trender, visavi andra moden och fenomen. Tatueringar är permanenta, och har man gjort något dumt bara för att man tyckte det var häftigt, eller för att man inte insåg att man föll för det som råkade vara inne och populärt just för stunden, så får man fint stå sitt kast. Här infinner sig en avgörande skillnad mot till exempel piercingar som ju enkelt kan avlägsnas utan att det lämnar andra märken i din kropp än möjligen ett litet ärr, stort som en prick. Det är därför trenden med navelpiercingar som fanns för ungefär ett decennium ens uppstod, tror jag. Man visste att det går att ta bort den om man ångrar sig, vilket faktiskt gör det möjligt för just piercingar, helt i likhet med andra stil-komponenter som exempelvis kläder, att faktiskt existera i vågor av moden och trender. Tatueringsbranschen har förvisso sina trender när det handlar om motiv och genrer, men genom sin permanenta karaktär så är riskerar tatueringar inte att helt gå ur tiden (för att senare uppstå i en ny trend). När folk idag väl börjat tatuera sig slutar de sällan. Den dag man lika enkelt, eller enklare ändå, kan avlägsna en tatuering, som när man först applicerar den, så är det möjligt för inte bara tatueringsmotiv, utan även tatueringar som övergripande fenomen, att faktiskt gå i trender. Vill man ens vara tatuerare då?