Tatueringsmässa i Umeå

Jag sprang på en bekant på gatan häromkvällen Han berättade för mig att han skulle åka med några lokala tatuerare till en mässa i Umeå. Jag har ju tidigare raljerat kring tävlingar, och även givit små pikar här och var om hur jag tycker tillståndet för mässor är; i all enkelhet att det känns som de gått något i stå. Nu är jag givetvis inte avogt inställd till mässor i princip. Det ligger massor av jobb bakom en mässa, och för det har jag stor respekt. Jag vill därför önska arrangörerna i Umeå lycka till med sin nya entrepenad! Mässan är för övrig väl representerade från GBG: American Art/Inkslinger Tattoo, Bring it on Tattoo, No Fear Tattoo och den stundande studion Pushing the Pins som slår upp portarna på en avstickare till Berzeliigatan nu i oktober så vitt jag förstått. Där kommer bl.a. Tony, tidigare på Black Scar i Borås, att arbeta. En synnerligen trevlig kollega. Glöm inte att besöka honom någon dag framöver.

NÃ¥, om jag nu har sÃ¥dana starka Ã¥sikter om mässornas problem sÃ¥ kanske jag borde ha nÃ¥gra lösningar att presentera. Det har jag inte per se. Det kan jag knappast då jag inte har nÃ¥gon som helst erfarenhet som promotor. Jag har däremot en del tankar kring hur en alternativ mässa kan se ut. Det största problemet med nya idéer är antagligen den svÃ¥ra balansgÃ¥ngen mellan att tillgodose publikens behov och förväntningar Ã¥ ena sidan, och att skapa nÃ¥got nytt och intressant Ã¥ andra sidan. ”Laga inte det som inte är trasigt” helt enkelt. Om nÃ¥gon arrangerar en mässa som gÃ¥r runt och genererar vinst sÃ¥ förstÃ¥r jag självklart att denne inte är helt pigg pÃ¥ att ändra sina koncept och därmed riskera framgÃ¥ngen, bara för att skapa nÃ¥got spännade och nytänkande. Min första tanke är att man skulle slopa alla tävlingar. Redan här ser jag hur en arrangör börjar kallsvettas vid blotta tanken pÃ¥ att hoppa över dessa inslag; publiken kanske sviker? Jag vet inte om den gör det. Det är inte helt omöjligt dÃ¥ mässorna fram tills idag, och antagligen för en lÃ¥ng tid framöver, helt baserats pÃ¥ och kretsat kring tävlingarna. Mässornas scheman är idag i princip en förteckning över klockslag och de tävlingar som äger rum pÃ¥ dessa. Det kan även vara sÃ¥ att tatuerare skulle rata en mässa där de inte har chans att mäta sig pÃ¥ ett (fiktivt) kvantitativt sätt, ett tragiskt men inte ett helt omöjligt scenario. Jag har krasst sett utrönt tvÃ¥ typer av mässbesökare. Först har vi de insatta och pÃ¥lästa som läser tidningar, följer tatuerares utveckling och Ã¥ker pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga mässor de kan. Den andra typen av besökare är den ”lokale” eller ”tillfällige”. Hon eller han ser mässan som en rolig dagsutflykt och hoppas fÃ¥ se nÃ¥got intressant eller roligt. Jag vet inte hur fördelningen mellan de bÃ¥da besökartyperna ser ut, men min gissning är att den större delen av dörrintäkterna kommer frÃ¥n den senare, ”casualgruppen”. Jag kan givetvis ha fel. De som tävlat tillhör inte sällan den första gruppen, medan de senare utgör en stor del av den publik som pÃ¥ser spektaklen. Jag vet inte hur ett uteslutande av tävlingarna skulle pÃ¥verka de olika gruppernas besöksfrekvens. Vem är mest angelägen om att folk fortsätter tävla? Tatuerarna, Fansen eller den tillfällige besökaren?

Givetvis skulle nÃ¥got behöva ersätta tävlingarna. Man mÃ¥ste ju fylla schemat, programbladet och mässan med givande innehÃ¥ll. Varför inte fokusera pÃ¥ de utställande tatuerarna vid givna tillfällen? En eller nÃ¥gra tatuerare vars stil och teknik kompletterar varandra. Eller juxtaposera tvÃ¥ helt olika tatuerare. LÃ¥ta tatueraren visa upp nÃ¥gra väl valda avslutade och utläkta jobb live, pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att besökare faktiskt har möjlighet att se arbetet pÃ¥ nära hÃ¥ll. I de stressiga tävlingarna har besökare inte en ärlig chans att studera deltagarnas tatueringar. Istället fÃ¥r man vänta pÃ¥ att nÃ¥gon av tatueringstidningarna skriver en artikel om tillställningen och där försöka skärskÃ¥da ”smÃ¥ smÃ¥” foton pÃ¥ stora jobb. Skisser skulle kunna visas upp och intresserade och aspirerande klienter skulle ha möjlighet att diskutera ingÃ¥ende med sina tilltänkta tatuerare. Schemat kan rotera sÃ¥ att alla utställare som vill fÃ¥r en chans att visa upp sig pÃ¥ detta sätt. Samtidigt skulle arrangörerna kunna anlita en fotograf som tar bra, tydliga och vackra foton pÃ¥ de exponerade verken, som man sen kan lÃ¥ta rulla pÃ¥ en eller flera stora skärmar för beskÃ¥dande av de som inte hinner eller har möjlighet att besöka den specifika tatueraren just när fokus är pÃ¥ dem.

Det här är bara en enkel idé. Jag ska försöka spåna vidare på konkreta förslag och skriva om dem då och då. Jag förväntar mig inte på något sätt att mässorna någonsin kommer ändras märkvärt, det är en konservativ bransch, på gott och ont, men jag kan ju alltid fundera kring ämnet och hoppas att någon annan tänker liknande tankar, någon som har inflytande på dagens och morgondagens mässor.

Stil, teknik och motiv

Ibland händer det att jag slår mig ned vid datorn och googlar på studions namn för att se vad som dyker upp. Några hyperlänkar senare kan man ha hamnat precis var som helst. Ofta landar man i ett antal personliga bloggar eller på diskussionsforum om kroppsmodifiering, en rubrik folk gillar att peta in tatuering under. Ibland förfasas jag över den mängd dumheter som sprids i dessa kanaler. Tatueringar, tatuerare och branschen som huserar dessa har alltid omgärdats av många rykten och vilseledande rådgivning från självutnämnda experter, men min mening är att detta konstant utvecklats åt det värre ju fler forum som slår upp sina portar. Jag känner ett par moderatorer på ett visst väldigt populärt forum, och jag vet att de gör ett hästjobb med att försöka rensa i dumheterna, men de kan omöjligen hålla koll på allt och ordet är ju trots allt fritt. Sen hjälper ju knappast två insatta moderatorer på ett forum när det finns hundra andra forum att söka disinformaion på. Det underliga i sammanhanget är att de flesta frågor som ställs ändå är av det slag som onekligen bäst och enklast skulle besvaras av en yrkesverksam tatuerare. Istället väljer alltså många att konsultera mer eller mindre anonyma och obekräftade källor på internet.

De frÃ¥gor som kanske ändÃ¥ skulle kunna ha berättigande pÃ¥ diskussionsforum är just de som inte motsvaras av exakta svar och absoluta sanningar, utan snarare är ämnen för diskussion. Exempel pÃ¥ detta är tips pÃ¥ lämpliga tatuerare för ett visst motiv, olika tatuerares stilar eller givande diskussioner kring varför alla tatueringsmässor är likadana Ã¥r ut och Ã¥r in och vad man kunde göra för att rÃ¥da bot pÃ¥ det. Denna typ av frÃ¥gor diskvalificerar dock oftast sin legitimitet i samma stund som de skrivs genom att vara bakvänt ställda. Ta en av de absolut vanligaste frÃ¥gorna: Vem är den bästa tatueraren i <fyll i valfri stad>? Svaret pÃ¥ just denna ogenomtänkta frÃ¥ga är nästan alltid samma. Folk svarar med sin egen tatuerares namn. Det korrekta svaret borde istället vara en motfrÃ¥ga: ”Vad är det du vill ha tatuerat?” UrsprungsfrÃ¥gan är nämligen helt fel ställd och borde istället lyda, ”vem är den bästa tatueraren för att förverkliga mitt önskade motiv, nämligen en/ett <fyll i med komplett beskrivning av önskad tatuering>? PÃ¥ internet rÃ¥der allvarlig begreppsförvirring kring tatuerandet, vilket i sin tur ligger bakom mÃ¥nga av de konstiga frÃ¥gor och funderingar klienter ibland har när de kommer till sin tatuerare. Jag vill ta upp tre av dessa begrepp som mÃ¥nga tycks ha svÃ¥rt att skilja Ã¥t: stil, teknik och motiv.

Stil

I takt med mässornas och tävlingarnas utbredning har de olika stilarna naglat sig fast i folks medvetande. Det kallas för Old School, New School, Black & Grey, Ornamental, Tribal, Japanese, New Traditional, och sÃ¥ vidare. Dessa begrepp är i sig ett bekymmer dÃ¥ de hotar stävja nytänkandet hos lovande och duktiga tatuerare. MÃ¥nga är de tatuerare som tycks tro att man mÃ¥ste passa in i en eller ett par av dessa ”skolor” för att ha en plats i branschen. Indelningen i sig är inget fel, men den vikt som tillskrivs den strömlinjeformar kunders önskemÃ¥l och tenderar generera förfrÃ¥gningar om motiv som ser precis ut som annat man sett, i just den eller den stilen[!]. Kunder älskar ocksÃ¥ att tillskriva tatuerare stilar, även om de själva inte känner sig tillhöra just en särskild skola. Vissa tatuerare är själva lika pÃ¥verkade av fenomenet och älskar att framhäva just sin stil, men deras behov av detta fÃ¥r ju stÃ¥ för dem. Jag tycker hur som helst själv att det är synd. En stor del av denna utveckling mÃ¥ste jag tyvärr skylla pÃ¥ tatueringsfans som i överdriven utsträckning mer eller mindre kräver nischer av sina tatuerare. Räcker det inte med att tatueringarna är snygga och väl utförda? MÃ¥ste de verkligen vara av en särskild stil för att platsa? Nu ska det till dessa lekmäns försvar pÃ¥pekas att de till en början vilseletts av tidningar och mässor som länge älskat att göra denna indelning.

I korthet kan man säga att stil är ”hur en tatuering ser ut”.

Teknik

Det finns många olika tekniker inom tatuerandet idag. Tekniker är de olika sätt en tatuerare kan arbeta på för att åstadkomma en viss typ av effekt i huden på en klient. Det kan t.ex. vara en teknik att använda vatten för att lavera gråskalor, och en annan att inte spänna huden för att uppnå samma effekt. En tredje teknik för samma resultat är att använda en viss typ av konvexa nålar medan en fjärde kan vara en kombination av de första tre. Att maximalt mätta mängden färgpigment i huden är en teknik. Att snabbt och fattigt förglägga huden är en annan teknik. Teknik är alltså något en lekman sällan har någon som helst insikt i. Inte heller har klienter någon särskild anledning att vare sig förstå eller ha kunskaper om olika tekniker. Det borde snarare vara slutresultatet som är intressant för dem, det som definieras av ovan nämnda begrepp stil och nedan beskrivna begrepp motiv.

Teknik kan beskrivas som ”hur en tatuering utförs”.

Motiv

Motivet är helt enkelt vad motivet föreställer och hur det är komponerat. Mer komplicerat än så är det inte.

Förvirringen

Ett skepp eller ett hjärta är inte per automatik Old School. Old School är en stil som inbefattar flera tekniker, sÃ¥som enkla linjer (i motsats till byggda progressiva linjer, populärt kallat powerlines), hÃ¥rd svart skuggning och enkla färgscheman. Om nÃ¥got är riktigt old school ska det helst ocksÃ¥ gÃ¥ snabbt att utföra enligt föresprÃ¥karna. Ett skepp är en bÃ¥t. Ett hjärta är ett organ i människokroppen som fÃ¥r blod att pumpa runt, och/eller en symbol för kärlek och liv. BÃ¥de skeppet och hjärtat är här exempel pÃ¥ motiv. Om man ska använda de tre här omskrivna begreppen sÃ¥ bör man kunna skilja dem Ã¥t. Personligen tycker jag begreppen är överflödiga. Man kan ju istället uttrycka sig som att man vill ha ett segelfartyg, med si och sÃ¥ mycket eller lite färg, likande ”det” eller ”det” och gärna ”si eller sÃ¥”. Med andra ord, beskriva vad man faktiskt är ute efter – pÃ¥ ren svenska – istället för att försöka stoltsera med en massa stilar och tekniker som ändÃ¥ mest avslöjar att man inte riktigt har koll. Att inte ha koll pÃ¥ dessa saker är nämligen helt ok. Man mÃ¥ste inte ha koll, utan kan vara cool ändÃ¥. Det duger för mig om en kund vet hur hon eller han vill att tatueringen i frÃ¥ga ska se ut.

Låt mig ge ett exempel som rör det jag ovan omnämnde som enkla linjer kontra byggda linjer. Det pågår mellan tatuerare en ständig och tämligen meningslös diskussion kring vilken typ av linjer som är den mest utmanande och svåra att bemästra. För något år sedan gjorde en gammal vän mig uppmärksam på ett inlägg på Helgons forum för kroppsmodifiering. Ett inlägg i den specifika tråden menade att det var tokigt att gå till Buzzstop 28, eftersom man där var tvungen att göra linjerna två gånger; underförstått att det skulle ta längre tid och kosta mer. Om jag inte minns fel hade en kompis till den här förvirrade personen tatuerat sig på vår studio. Ett solklart fall av begreppsförvirring. Antagligen hade skribenten läst för mycket i nätforum, och spenderat för lite tid hos insatta tatuerare. När vi gör en linje flera gånger i vår studio, och det gör vi ofta, så är det givetvis för att motivet mår bra av det, och ska ha byggda linjer. Om man ber oss om enkla linjer och vi tycker att ditt motivval verkar vettigt och anser att enkla linjer skulle kunna vara snyggt för ditt specifika uppdrag, så gör vi självklart det. Låt mig förklara de två olika teknikerna:

Den ena tekniken kan härledas tillbaka till den elektriska tatueringens rötter och går ut på att tatueraren sätter en given linje med en enda rörelse, från punkt A till punkt B i tatueringen. Att göra detta kan verka enkelt för den oinvigde. Tvärtom. Som vem som helst som först börjar lära sig tatuera snart märker, så är det inte helt problemfritt att verkligen lyckas få nålarna att lämna efter sig en solid och jämn svart linje. Det här är i första hand en rent teknisk utmaning, och något som varje seriös tatueraraspirant måste lära sig att behärska.

Den andra tekniken, byggda linjer, eller powerlines, är en konstnärlig teknik som stÃ¥r i stor skuld till bland annat kommersiell illustration frÃ¥n tiden runt 1900-talet, serietecknande och nÃ¥got sÃ¥ sentida som graffiti. Tekniken innebär att tatueraren gÃ¥r över en linje flera gÃ¥nger för att skapa en formad linje. Syftet är att lÃ¥ta linjerna i sig antyda sÃ¥dant som olika objekts form och betydelse i kompositionen. Byggda linjer emulerar pÃ¥ sätt och vis en dynamisk linje utförd med en pensel och kan bland annat användas för att lyfta fram vissa element i ett motiv, eller separera tvÃ¥ lager i en avancerad komposition. Man kan, mycket förenklat,  säga att powerlines i första hand är en konstnärlig utmaning, som i sin tur kräver grundläggande kunskap i att utföra enkla linjer. Sen är det ett faktum att man kan dölja dÃ¥liga baskunskaper i att linjera genom att bygga upp sina linjer. Detta ”fusk” används flitigt av färska tatuerare som inte orkar lägga den tid och de ansträngningar som krävs för att bli riktigt duktig pÃ¥ den tekniska utmaningen att linjera. Tatuerare med ett förflytet som illustratörer och med mycket tecknarerfarenhet i bagaget tenderar ofta hänfalla Ã¥t detta knep för att kringÃ¥ den mödosamma inlärningsprocess som enkelt linjerande innebär. En aspirerande tatuerare kan alltsÃ¥ dölja brister i sin tekniska kompetens bakom rent artistiska kvalitéer. Men hon eller han gör sig själv i samma stund en stor björntjänst. För en lekman kan det vara svÃ¥rt att urskilja tekniska brister i ett annars vackert tatueringsjobb, men för ett tränat öga blir det uppenbart. Ett sÃ¥dant fuskjobb riskerar att Ã¥ldras pÃ¥ icke önskvärt sätt; en för kunden lÃ¥ngsamt krypande och obehaglig överraskning.

Diskussionen kring vilken typ av linjer som är mest imponerande är alltså överflödig. Den ena tekniken är som jag redan nämnt en förteträdelsevis teknisk prestation, medan den andra är en i huvudsak artistisk dito. Om man sen föredrar enkla eller byggda linjer för sitt motiv är en smaksak; en fråga om stil.

Värst är kanske ändÃ¥ inte hopblandadet av olika begrepp, utan mängden oförklarliga begrepp som uppstÃ¥tt genom en onödigt bred diskussion pÃ¥ internet. Som tatuerare hör man besökare i studion prata om saker som ”dust”, ”new oldschool” och min favorit – ”bluearm”. Vad fan är en bluearm? Och vem hittade pÃ¥ det? Det är ocksÃ¥ smÃ¥lustigt när kunder pÃ¥pekar att man inte bör äta skaldjur efter man tatuerat sig eller att det heter ”trajb” och inte tribal – nä, det gör det inte! … och om det trots allt skulle göra det: och?

Frihand. Och?

disneyarm5disneyarm6disneyarm7Idag jobbade jag och Silje vidare pÃ¥ hennes arm med Disneytema. För första och sista gÃ¥ngen i den här bloggen ska jag pÃ¥peka att motivet i frÃ¥ga ritades pÃ¥ armen på frihand. Varför i hela friden skulle jag vilja berätta detta? Jo, för att lyfta fram den överdrivet hypade status frihandstatuerande erhÃ¥llit. MÃ¥nga taturare älskar att berätta att de gjort tatueringar pÃ¥ frihand. Jag vet inte vilket syftet ska vara annat än att berätta för omvärlden: ”Kolla pÃ¥ mig, jag kan teckna. PÃ¥ en arm eller ett ben, eller en rygg dessutom. Och jag är sÃ¥ självsäker som man kan vara.”

För de som inte vet vad att tatuera på frihand är, så är det kort och gott när man tecknar/skissar upp motivet med pennor direkt på klientens hud, istället för att använda avtryck gjorda efter en kalkerad skiss eller ett färdigt motiv. Det är alltså inte, i motsats till en vida spridd vanföreställning, att tatuera motivet direkt på huden utan något som helst uppskissande eller avtryck.

Frihand har givetvis en plats i tatuerandet. När stora tatueringar ska påbörjas är det ofta mycket smidigare att arbeta på frihand, för att enkelt kunna anpassa det tänkta motivet till just den yta och kroppsform man har att tillgå. Ibland kan det dessutom vara lika enkelt att skissa ett mindre motiv direkt på huden som att först kalkera av ett orginal eller en skiss och sen köra det genom en maskin för att få ut ett avtryck att applicera på sin klient. Såvitt jag kan se finns det däremot inget egenvärde i att tatuera frihand. Som om det vore bra i sig självt, och något värt att påpeka för alla och envar.

När det gäller tatueringar så är det enligt mig slutresultatet som räknas, och i princip inget annat. Frihand är ett verktyg, en teknik och ett arbetssätt för tatueraren att realisera sitt mål, d.v.s. tatueringen för stunden. Att påpeka att en tatuering är utförd på frihand borde för betraktaren vara lika ointressant som att tatueraren använt en 15-nålars magnum, ett visst fabrikat av färg eller att man utfört tatueringen i tre långa sittningar istället för sex kortare. Är tatueringen snygg? Bra. Är tatueraren nöjd med sitt jobb? Bättre. Är kunden nöjd med sin tatuering? Bäst.

När vi ändå är inne på vad som räknas när det gäller tatuerande, så kan jag passa på att nämna vad tiden det tar att tatuera något har för betydelse. Det finns en poäng med att hinna mer på kortare tid. Att jobba snabbare helt enkelt. Förutom att man som tatuerare hinner avsluta fler jobb på kortare tid, så gör det dessutom, i alla fall i tid räknat, mindre ont för kunderna. Men arbetstakten får aldrig ökas på bekostnad av slutresultatet. Enligt mig så är alltså slutresultatet överordnat tiden det tar att göra tatueringen. Eller kort och gott: Slutresultatet är det som räknas.

disneyarm1disneyarm2disneyarm3disneyarm4Jag är idag mycket snabbare på samma typ av arbetsmoment jag för några år sedan tog längre tid på mig att utföra. Det ser man om inte annat på den mängd vi hann med under dagens sittning på Silje. Vi skuggade överarmen, och färglade större delen av underarmen i en sittningen. Det hade jag inte gjort för bara fem år sedan. Jag hade antagligen kunnat göra detta ännu snabbare, men inte med bibehållen färgmättnad. Eftersom både jag och Silje vill ha mycket färg i våra motiv, så tar det den tid som krävs. Jag skulle aldrig tumma på min kompetens bara för att bli snabbare. Resultatet är återigen överordnat allt annat. Jag jobbar aldrig snabbare än motivet kräver för att bli så bra jag bara kan. Jag önskar jag kunde säga att alla jobb jag ser utförda av dagens tatuerare är utförda enligt samma princip, men det kan jag tyvärr inte påstå.

En nykläckt bloggares försvarstal

Hej,

Det här är mitt absolut första blogginlägg någonsin. Jag gillar generellt inte bloggar, och av denna anledning har jag känt mig nödgad att skriva ett försvarstal. I detta försvarstal har jag också försökt förklara mitt syfte med bloggen. Jag hoppas kunna leva upp till mina ambitioner. Läs det nu!

Jag håller fortfarande på att lära mig WordPress, så ha överseende med eventuella tekniska fadäser, och plötsliga förändringar av bloggens funktion och/eller form så här i början.

Tack för att ni tittade in!

/Eky