Fråga nummer 2

Som utlovat följer här fråga nummer 2 från undersökningen jag omskrev igår. Det är alltså en student som ställt frågorna till flera tatuerare som underlag för en uppsats, och jag som skrivit svaren som presenteras här.

Fråga 2:

Är Old School populärt idag? I så fall varför?

Mitt Svar:

Det är det absolut, åtminstone i vissa kretsar. I synnerhet hos en stor del av den skara som anser sig insatta i tatueringsbranschen; yrkesutövare, samlare och fans, som kontinuerligt följer tatuerandet och branschens utveckling. Svaret på frågan ”varför det blivit populärt” beror nog på vem du frågar, och sanningen är nog en kombination av de olika svar man får. En anledning är att det finns en viss tidlöshet i de klassiska motiven. De är del av en tatueringstradition i västvärlden, och är således en del av vår kultur. Som sådant har de en viss dragningskraft. En annan anledning är att ”old schsool” är ett ganska enkelt sätt att komma undan med att vara tatuerare. Förr i tiden (jfr. innebörden av orden i termen ”Old school” som hänvisar till en svunnen tid) så var tatueringar tvugna att vara enkla på grund av tekniska begränsningar och det faktum att många s.k. tatuerare helt enkelt inte visste riktigt vad de höll på med. I dessa svunna tider var heller inte många av de tekniker som idag används av professionella tatuerare kända eller ens utvecklade. En kanske ännu viktigare orsak till dessa enkla motiv förr, är att tatuerarna var tvugna att hinna med otroligt många fler tatueringar/kunder under en dag för att göra sin dagskassa. Det som drev de flesta tatuerare förr var inte ett intresse för konst eller bilder, utan krasst nog pengar. Gärna snabba pengar.
Idag, med det nyväckta och framför allt öppna intresset för tatueringar, så har att tatuerinsyrket blivit en eftertraktad och upphaussad karriär som många sätter efter mer eller mindre helhjärtat. Många av dessa aspirerande tatuerare drivs av det gamla motivet: vaneföreställningen att de ska kunna göra pengar snabbt och enkelt, ofta kombinerat med en önskan att vara just ”Tatuerare”, inte nödvändigtvis att faktiskt kunna tatuera bra. Många föreställer sig att de ska vinna respekt och en form av (andra klassens) kändisskap genom att bli tatuerare, och detta tycks driva dem mer än ett genuint och hängivet intresse för konst i allmänhet och tatueringar i synnerhet. Om man tillåter sig att vara något synisk så kan man säg att Old School-stilen passar dessa ”wannabes” väl, då den i sin enklaste form, enligt mig, ställer lägst krav på tekniskt kompetens och artisteri. Man kommer kort sagt enklast undan som tatuerare med Old School. För en växande och allt trängre marknad och yrkeskår så passar det med andra ord bra att lansera den gamla stilen som det nya modet.
Det här är en sanning med viss modifikation. Rent av så till den grad att den kanske kan anses vara min åsikt tills teorin påståendet faktiskt bevisats av någon 🙂 Det finns givetvis många duktiga tatuerare som tillför mycket artsistiskt och skapande nytänk till Old School-tatuerandet, men dessa utövare tillhör enligt mig undantagen inom stilen. Tatueringsranschen har alltid lidit av kopierande. Förr kalkerade man andras motiv regelbundet för att det var det absolut enklaste sättet att tjäna pengar i yrket, och det enda många kände till – de kunde helt enkelt inte teckna. Det var så den homogena genren Old Schools motivvärld etablerades. Idag är det inte bara i redan omnämnda genre som kopierande och plagierande utförs reglebundet. Även bland tatuerare som söker sig till andra stilar kopieras det friskt. Min åsikt är att det är få tatuerare som genuint försöker förnya tatuerandet och sig själva. De flesta försöker i sin bildvärld och i sin yrkesroll efterapa sina föregångare. Tyvärr. Felet är inte helt tatuerarnas, utan till lika stor del fan/kundbasens efterfrågningar. Merparten kunder hänvisar till andra tatueringar när de ska beskriva sina önskade motiv. Kopierande är, oturligt nog, en djupt intergrerad del av tatuerandet. Häri ligger, enligt mig, ett av branschens huvudsakliga problem när den försöker hävda sin rätt som ”Konst” framför den skattetekniska termen ”Övriga Tjänster”.

Gamla frågor

För ett par månader sedan fick jag (och även de andra på studion, och antagligen många andra tatuerare därtill) frågan från en student på ett svenskt universitet om jag ville hjälpa till att svara på några frågor rörande tatueringar i allmänhet och Old School-tatueringar i synnerhet. Svaren skulle i så fall ingå i hennes underlag till en uppsats rörande just dessa ämnen.

När jag igår rensade i min epostklients inbox hittade jag frågorna och mina svar. Jag tänkte att det kanske kunde vara av allmänt intresse för läsare av den här bloggen att veta mina svar och åsikter om de frågor hon ställde. Lite som en intervju, fast med mig som utfrågad. Jag presenterar här fråga och svar nummer ett. De tre följande frågorna lägger jag upp under nästkommande tre dagar.

Fråga 1:

Är tatueringar mer populärt idag än för ungefär  5 år sedan? I så fall varför?

Mitt svar:

Det är definitivt mer tillgängligt, men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis är mer populärt. Tatueringar har varit populära ganska länge, men det har aldrig tidigare varit så tillgängligt och socialt okomplicerat att låta sig tatueras som det är idag. Där är det en definitiv skillnad bara över en så kort tidsrymd som fem år. Min erfarenhet är att det fanns lika många kunder för fem år sedan, som idag, men att dessa istället gör fler och framförallt större tatueringar. Vidare så är det allt färre människor som reagerar över att deras medmänniskor är tatuerade, framför allt på ett negativt sätt. Det är alltså antagligen definitionen av populärt som får diktera svaret på frågan. Det är mer tatuerande idag, men inte nödvändigtvis fler tatuerade människor.

Ny studio i Göteborg

Då var det dags för Göteborg att begåvas med ytterligare en kompetent tatueringsstudio. Det är Henrik som tidigare arbetat många år med Sibban på Reb Ta2 som nu öppnat en egen studio, Göteborg Classic Tattooing på Bangatan 54 i Majorna. Med honom kommer Jonas att arbeta. Jonas har tidigare suttit med Carl på Wicked Tattoo och sedemera på Bring it On vid Redbergsplatsen.

Om jag inte är missinformerad kommer nu Kalle Södergren (tidigare Tattoo World Malmö och City Tattoo här i Göteborg) att återvända till Sibbans studio där han, så vitt jag förstått, jobbat för länge sedan – innan han gjorde sina år med Charlie nere i Malmö.

Hur det än är med alla dessa tvära kast i branschen så önskar jag Henrik och Jonas lycka till med nya butiken och lovar att avlägga ett besök så snart jag kan. Jag har hört att det ska vara en mycket stilig inrättning, därför känns det säkert att utan att ännu sett den rekommendera alla att besöka dem.

Kort uppföljning angående laser

Min gamla vän Forss har forskat vidare i ämnet laser sedan jag omskrev det i ett tidigare inlägg. Han har tipsat mig om lite matnyttigt på bland annat Strålsäkerhetsmyndigheten. Det verkar som att de uppmärksammat den ökade spridningen av kosmetisk laserbehandling och att de har för avsikt att utreda vilka krav på kompetens som kan och sannolikt kommer att ställas på den som avser använda laserbehandling för exempelvis borttagande av tatueringar, för att på så sätt garantera säkra behandlingar. Läs Strålsäkerhetsmyndighetens egna information här.

Vidare finns Arbetsmiljöverkets föreskrifter för de som jobbar med laser att tillgå online som pdf. Jag har ännu bara skummat genom dokumentet, men så mycket står mig klart: jag betvivlar att alla som idag använder laserutrustning tar hänsyn till, eller ens förstår det tekniska i detta dokument.

Tack till Forss för tipsen! Han är själv vald till skyddsombud på sin arbetsplats och har därför viss insikt i den här frågan. Han arbetar dock inte i min bransch, bör tilläggas.

Att ångra sin tatuering, och definitionen av en tatuering.

Antalet så kallade coverups jag utför ökar stadigt. Det är sällan jag gör ett större motiv, som en hel arm, utan att vara tvungen att i processen täcka över minst en liten tatuering. Ofta finns en hel del gammalt ”skräp” att ta hänsyn till när man jobbar på större projekt, som man efter bästa förmåga måste trolla bort för att uppnå önskat resultat. När människor får upp ögonen för vad som är möjligt att tatuera så faller det sig naturligt att eftersträva allt större verk, och då är helt enkelt de små första tatueringarna i vägen.

Att täcka över gamla tatueringar med nya är en konst i sig som, till skillnad från vad somliga verkar tro, inte enbart går ut på att välja ett tillräckligt stort motiv och utföra det ovanpå den gamla icke önskade tatueringen. Om man ändå väljer denna metod så är man i regel hänvisad till ett stort, svart, plumpformat motiv, som sällan eller aldrig är mycket roligare än originalet. En lyckad övertäckning är istället en kombination av att delvis faktiskt täcka över gamla pigment med nya, samtidigt som man återanvänder valda delar av det gamla för att skapa någonting nytt, allt medan man ser till att bryta upp viktiga linjer och element i det äldre motivet, så att en framtida betraktare omöjligen kan bilda sig en uppfattning av vad som en gång funnits där. Den mänskliga hjärnan vill se mönster och logik. Genom att göra det svårt för den att följa ett motiv från punkt A till B kan man istället tvinga den att se nya mönster, det vill säga det nya motivet, framför det gamla. I denna mening så kan man tala om att det de facto handlar om att ”trolla bort” det gamla, på samma sätt som illusionister arbetar med sina trick. Man lurar betraktaren att se något annat än det som varit där tidigare, vilket alltså delvis uppnås genom att man faktiskt rent tekniskt täcker över vissa pigment med andra.

Vissa uppdrag är svårare än andra. Ibland lyckas en tatuerare med att helt täcka över det gamla. I andra fall är det i princip omöjligt att nå total framgång, i den mening att en insatt kund eller tatuerare kommer förstå att det finns en gammal tatuering under, men samtidigt inte klara av att identifiera och bestämma det ursprungliga verket. I ytterligare andra fall är det helt enkelt en dum idé att ens försöka, om det inte är av yttersta vikt att det gamla tillintetgörs, som när oönskade namn eller symboler står i centrum. I takt med att allt fler tatuerar sig så ökar naturligt nog antalet människor som ångrar sina tatueringar. Denna utvecklin har banat väg för nya tekniker att faktiskt ta bort gamla motiv helt. Framför allt är det en relativt ny teknik med laserbehandling som idag sprids i snabb takt. Det handlar i all enkelhet om en process som måste utföras upprepade gånger, varvid man med laserimpulser successivt tvingar färgpigment ned genom huden och ut i kroppens eget kretslopp, och som därvid förpassas ur kroppen. Jag tänker inte här gå in närmre på tekniska detaljer kring denna typ av behandling, men kan sammanfatta det hela med att det tydligen gör ganska ont, tar lång tid (upprepade behandlingar) och kostar en hel del. Antalet utrustningar som används ökar dock för var dag som går, vilket tvingat ned priserna rejält sedan behandlingsmetoden först introducerades här i Sverige någon gång i mitten av 90-talet (ta denna uppgift med en nypa salt, men jag tror att en laserklinik i Karlstad var generalagent för denna typ av utrustning runt denna tid). Idag är det inte ovanligt att tatuerare själva sitter på ett ”suddgummi”. Utrustningen importeras från Kina och säljs mer eller mindre till vem som helst som kan betala. Själv är jag lite fundersam över de mycket sparsamma instruktioner som tycks följa med lasermaskinerna. Jag hade nog väntat mig åtminstone en kortare utbildning, samt att det krävdes någon form av examination för att få handskas med prylarna, men så vitt jag förstått det så är det idag något av principen ”tuta och kör” som gäller, trots att vi i princip pratar om strålningsljus. I studios används lasern oftast för att bleka ned ett gammalt motiv såpass att det blir enkelt att göra en coverup. Då bryr man sig sällan om att helt ta bort det gamla, utan nöjer sig med att bleka ned tatueringen tills den inte längre utgör ett problem när man ska tatuera något nytt över den. Jag är fortfarande lite skeptisk mot laserutrustning i tatueringslokaler; jag har helt enkelt svårt att skaka av mig tanken på att kunder ska betrakta lasern som ett suddgummi, och ta det som en inteckning för att man helgarderar sig; som om man skulle vara osäker i sin yrkesroll. Nu vet jag att det inte är så maskinerna i fråga används, men det är likväl en känsla jag får, och är rädd att kunder i sin tur ska få.

Det finns en djupare komplikation än den rent fysiska som huden utsätts för i och med laserbehandling och borttagande av tatueringar. Denna går tillbaks till definitionen av en tatuering som en permanent teckning i huden, med betoning på permanent. I många länder där man har lagstiftat kring tatuerande så utgår man från en definition av tatueringar som just något permanent. Idag, med allt mer lättillgänglig laserborttagning (som i framtiden kanske ersätts eller kompletteras med ännu nyare och effektivare metoder) så kan begreppet permanent på allvar diskuteras i samband med tatueringar. I och med det faller också rådande lokala lagstiftningar. För ett tiotal år sedan cirkulerade i bland annat Storbritannien ett erbjudande till tatuerare om att lära sig en ”nytt” sätt att arbeta på, som skulle innebära semipermanenta taturingar för de kunder som önskade tatuera sig men inte ville märka sig permanent. Metoden innebar fortfarande att man applicerade motiven med nålar, men att man använde andra typer av pigment, samt att man arbetade grundare i klientens hudlager. Resultatet påstods bli en tatuering som varade i fyra-fem år innan den försvann helt. Själva konceptet som sådant är i sig självt helt korkat. Vem som helst som tänker ett steg längre än näsan räcker inser ju genast att tatueringen i fråga inte kommer vara fin och vacker i fyra år och 364 dagar, för att sedan som genom ett trollslag försvinna över nästa natt. Motivet skulle snarare i så fall gradvis försvinna allt eftesom tiden gick, med den oundvikliga effekten att man efter bara något år sannolikt skulle tvingas bära ett allt blaskigare och klenare motiv i flera år framöver. Nu var erbjudandet och metoden antagligen bara ett sätt för ett ljushuvud till klappträ att försöka tjäna pengar på att sälja dyra veckoslutskurser, och därmed en bluff, men skulle kunna ställt till rejält med besvär för den hugade spekulant som i slutändan hamnade under nålen hos en semipermanent-tatuerare. Genom att den semipermanenta tatueringen fortfarande skulle appliceras med nålar skulle den utgöra samma kliniska risk som vilken normal vanlig tatuering som helst, med den enkla men betydande skillnaden att det regelverk som satts upp i form av lagar och förordningar (i Stobritannien, inte i Sverige då vi som jag tidigare omskrivit inte har några lagar som specifikt rör vår bransch i Sverige) inte skulle gälla, då dessa genom definitionen av tatueringar formulerats att omfatta permanenta markeringar i huden, och inte semipremanenta. En klients möjligheter att hävda sin rätt vid eventuella komplikationer skulle alltså lätt kunna åsidosatts genom enkel formalia.

På ett mer metafysiskt plan kan man ställa sig frågan vad en framtida enkel metod för borttagning av tatueringar skulle göra för branschen? På ett avgörande sätt är tatueringar skonade från trender, visavi andra moden och fenomen. Tatueringar är permanenta, och har man gjort något dumt bara för att man tyckte det var häftigt, eller för att man inte insåg att man föll för det som råkade vara inne och populärt just för stunden, så får man fint stå sitt kast. Här infinner sig en avgörande skillnad mot till exempel piercingar som ju enkelt kan avlägsnas utan att det lämnar andra märken i din kropp än möjligen ett litet ärr, stort som en prick. Det är därför trenden med navelpiercingar som fanns för ungefär ett decennium ens uppstod, tror jag. Man visste att det går att ta bort den om man ångrar sig, vilket faktiskt gör det möjligt för just piercingar, helt i likhet med andra stil-komponenter som exempelvis kläder, att faktiskt existera i vågor av moden och trender. Tatueringsbranschen har förvisso sina trender när det handlar om motiv och genrer, men genom sin permanenta karaktär så är riskerar tatueringar inte att helt gå ur tiden (för att senare uppstå i en ny trend). När folk idag väl börjat tatuera sig slutar de sällan. Den dag man lika enkelt, eller enklare ändå, kan avlägsna en tatuering, som när man först applicerar den, så är det möjligt för inte bara tatueringsmotiv, utan även tatueringar som övergripande fenomen, att faktiskt gå i trender. Vill man ens vara tatuerare då?

Tatueringar och lagar

Förra veckan tatuerade jag en kunds fingrar. Idag tatuerade jag en tjej vid namn Emma bakom örat. Jag har inte kameran med mig hem, så ni får vänta lite på att se en bild av den lilla räv jag gjorde på henne, men nu är det inte för att presentera arbetet i fråga som jag skriver detta inlägg. I all enkelhet vill jag bara en gång för alla konstatera för de som eventuellt levde i tron att det finns regler mot att att tatuera folk på huvudet, i ansiktet, på händer, fötter eller för den skull någon annan plats på kroppen, att det inte finns några lagar överhuvud taget som specifikt rör tatueringar i Sverige. Det finns förhållningssätt och regler kring exempelvis lokaler för hygienbehandlingar (dit tatueringsbehandling hör), som tillhandahålls och upprätthålls av socialstyrelsen, samt lokalt av den kommun man är verksam i. Dessa rör dock allmän hygien, och alltså inte specifika frågor som vad och var man får tatuera. Vidare finns givetvis lagar och bestämmelser som rör näringsverksamhet och som reglerar hur ens företags ska/bör drivas och ens ekonomi bokföras. Vidare skulle man kunna tänka sig att den så kallade uniformslagen, samt vissa lagar, såsom den om ”hets mot folkgrupp” skulle kunna appliceras på vissa typer av tänkbara motiv, men mig veterligen har detta aldrig skett.

Min poäng: När ni hör någon tala om att det är olagligt att tatuera sig på händer, fingrar, fötter etc. så kan ni utan problem påpeka att hon eller han pratar ur nattmössan. Att folk fortfarande tror att det är olagligt beror till stor del på att den före detta organisationen SPT hade interna regler som förbjöd dess medlemmar att tatuera här omskrivna kroppsdelar. Dessa regler, precis som organisationens övriga föreställningar om saker, ting och tillstånd i branschen, projicerades med full kraft, och påstådd allmängiltighet, genom annonsering och ”upplysningskampanjer”, vilket alltså satt sina tydliga spår bland våra svenska tatueringsmyter. Motivet till detta förbud var helt enkelt att tatueringar sedan länge av allmänheten ansetts vara ett tecken på alienering och subversivitet. Man ville undvika att folk satte krokben för sig själva, exempelvis när de skulle ge sig ut i arbetslivet och söka jobb. Lyckligtvis ändras tiderna, och idag är det allt mer sällan folk på allvar upprörs av att deras medmänniksor låter sig tatueras. Däremot finns fortfarande i vissa kretsar ett stigmata befäst med framför allt tydligt exponerade tatueringar, som de på händer och fingrar. Sådana tatueringar stänger fortfarande effektivt möjligheterna att arbeta med vissa arbeten inom expmpelvis tjänstesektorn.

Huruvida det är lämpligt att tatuera exponerade kroppsdelar kan debatteras, och det gör jag gärna om någon är intresserad. Själv bedömmer jag varje förfrågan om sådana tatueringar individuellt. Efter en analys av klienten, dennes livssituation och det önskade motivet gör jag en avvägning efter vilken jag beslutar huruvida jag vill åta mig arbetet eller ej. Jag har inga fasta principer som stoppar mig från att tatuera vissa kroppsdelar utan jag förlitar mig på mitt omdöme i varje given situation. Jag tycker absolut inte att en lag bör reglera var människor väljer att tatuera sig utan anser att detta kan regleras fullt och väl av landets yrkesutövare och deras omdömme. Något jag, och många med mig, däremot skulle välkomna med öppna armar är en lagstadgad åldersgräns. Man bör inte bli tatuerad om man inte själv är myndig. Anledningen är enkel. När man faktikst uppnåt en ålder av 18 år eller mer är man själv till fullo ansvarig för sina handlingar: Om man då ångrar sig är det varken ens föräldrar eller tatuerare utan endast en själv som man kan skylla på. Ingen annan har tagit beslutet att låta tatuerare X utföra tatuering Y på dig.

Som en avslutande parentes kan jag upplysa om att vårt grannland Danmark sedan 1966 haft en lag som förbjuder medborgare att tatuera någon på fingrar, hals och i ansikte, även om jag betvivlar att det är en lag som upprätthålls särskilt väl av lagförande institutioner. Därtill har danskarna – i likhet med många andra länder, inte minst inom Eu – en fullt fungerande ålderslagstiftning som efterlevs. Det är hög tid att beslutsfattare i Sverige för upp denna fråga på sin agenda igen (den har varit uppe förr – mer om det i ett senare inlägg), om inte annat för att hjälpa oss seriösa yrkesutövare slippa att om och om igen motivera varför vi inte vill tatuera någons omyndiga barn.

Lärlingsskap och slavkontrakt

I förrgår fick jag ett artigt och välformulerat mail från en kille som hade lite frågor kring hur man bär sig åt, eller bör böra sig åt för att få en lärlingsplats i syfte att utbilda sig till tatuerare. Han frågade om det var okej att komma förbi och visa lite bilder (teckningar han gjort antar jag) för att jag/vi ska kunna ge honom lite vägledning och sia i huruvida han har några förutsättningar för att bli tatuerare. Jag svarade honom att han är välkommen in. Jag ska gärna ge honom mina åsikter och tips om han vill ha dem.

Nu vill jag ge en snabb inblick i hur jag ser på det här med lärlingsskap. Jag kan börja med att nämna att jag känner till långt fler ”olyckliga” lärlingsskap än ”lyckliga”. Med olyckliga menar jag inte att de resulterat i en misslyckad karriär som tatuerare, utan snarare att vägen dit blivit onödigt komplicerad och lång, oftast på grund av att det skurit sig mellan lärling och lärare. Att det blir ont blod mellan båda parter måste jag säga oftast beror på läraren, inte sällan på grund av att lärlingsskapet tilldelats av fel skäl, eller åtminstone av själviska skäl. Det är mycket vanligt att lärlingar får plats, inte i första hand för att lära sig tatuera och bli ett arbetsstöd i studion, utan för att bli en allt-i-allo-slav åt lata tatuerare som inte orkar städa sina egna golv och samtidigt är för snåla för att betala ett städbolag. Denna sysselsättning ackompanjeras i regel med alla andra kringsysslor som tatueraren själv anser sig för fin för att befatta sig med. (En vidareutveckling av dessa plikter kan vara att tvingas springa ärenden till systembolaget åt sin alkoholiserade ”mästare”, eller köra dennes bil efter strax efter nyligen omskrivna ärende.) Ibland pågår detta i ett år eller flera, utan att lärlingen får lära sig nämnvärt mycket om att faktiskt tatuera. Missförstå mig nu inte. Att grundligt lära sig all nödvändig kunskap om hygien, såväl person- som lokalhygien, sterilisering, rengöring och allt annat som hör professionell tatuering till är lika nödvändigt som att förstå hur en tatueringmaskin fungerar, om inte mer så. Däremot så sker denna arbetstilldelning sällan i utbildningssyfte utan mer som ett penalistiskt inslag i syfte att underkuva sin elev, för att på ett mycket obehagligt sätt utkräva total underkastelse. Modellen är mycket traditionell, och uppmuntras fortfarande av många i branschen. De tatuerare som håller sig med sådana lärlingsmodeller anser sig oftast vara i sin rätt att utkräva denna enkelriktade Mr. Miyagi-filosofi av ren hävd, oavsett om de faktiskt har något att komma med som tatuerare, och/eller lärare. Berättigandet lyder ofta: ”så fick jag minsann göra, och det fick jag stå ut med”. Resonemanget känns enkelt igen från alla andra typer av hemska sociala och kulturella arv, som exempelvis barnaga. Istället för att uppmuntra sådana moderna fenomen som samarbete och solidariskt ansvar cementeras dessa gamla hierarkier om och om igen.

Själv hade jag tur. Jag har inga invändningar på hur min lärlingsplats på Skin Deep var utformad. Jag lärde mig tillräckligt om såväl tatuerande som att driva en rörelse och tatueringsstudio, för att efter ett antal års arbetande och erfarenhet kunna gå vidare med min karriär. Med det sagt måste jag säga att lärlingsskap till största del handlar om att framför allt lära sig hygienprinciper, tatueringsmaskiners funktion, bildteori (med avsikt på tatueringsmotiv, placering etc), samt hur man inte ska tatuera. Det finns nämligen flera sätt att göra samma sak på när man tatuerar. Så länge man undviker att göra fel så blir det rätt. Tatuerare som undlåter att inse detta, och försöka lära ut det enda rätta sättet att göra något på, begår ett principfel i utbildningen. Man kan beskriva hur man själv gör något, och helst också andra principer och teorier, men i slutändan så är det ändå den blivande tatueraren som måste skapa sig en uppfattning om vilka tekniker hon eller han vill använda, och hur vissa mål ska uppnås.

Hur kommer det sig då att vissa tatuerare kan ta sig lärling efter lärling utan att erbjuda en i mina ögon juste uppgörelse? Svaret är enkelt: det finns så många som vill lära sig att tatuera (för att det verkar ”spännande”, ”enkelt”, ”häftigt”, ”ballt”, ”lukrativt”, ”rock n´roll”, ”fritt”, och tusen andra vilsna anledningar) att intresserade helt enkelt får ta den (oftast enda) chans de får, om den ens får en. De flesta blir nämligen utan. Om sedan lärlingen i en slavposition inte finner sig i sin plats bland dammet på golvet är det alldeles för enkelt att slänga ut henne eller honom och ta in nästa offer. Många yrkesverksamma är säkert av en annan åsikt än jag. Allt jag kan säga om dessa har jag redan skrivit ovan – angående lata tatuerare, hävd och nedärvda drag av penalism. Respekt bör förtjänas, inte krävas, och dessutom gälla åt båda håll.

Modellen med enskilda lärlingsskap lämpar sig mycket bra för vår lilla bransch; det är inte den som sådan jag vänder mig mot, utan sättet de många gånger struktureras och planeras (eller inte planeras). En traditionell skola är inte att tala om, om man frågar mig.

Nu är det bäst att jag stoppar ämnet för idag, så att jag har något kvar att berätta för killen när han kommer in för att få våra tips och vägledningar. Vad jag däremot kan tillägga är att vi på Buzzstop 28 inte har någon avsikt att ta in några lärlingar. Vi har inte den tiden eller de ambitionerna i dagsläget. Dessutom har vi inget emot att städa våra egna golv. Varje dag.

 

En sak till. Jag har till idag lovat Magnus, som är bokad för en fight på sin arm mellan en drake och en fenix på lördag, en skiss. Här är den.

 

magnus_strid_skiss

SRT-anslutna

Så är vi till slut anslutna i organsiationen Sveriges Registrerade Tatuerare. Jag skrev för en dryg månad sedan att vi ansökt om medlemskap i SRT. Det skulle visa sig att pappersexercisen kring ansökan skulle ta lång tid, så lång att jag till slut kände mig nödgad att maila mottagaren av våra insända dokument. Inte heller i och med detta hände särskilt mycket. Jag höll i torsdags som bäst på att be vår nya medarbetare Marcus ta med vår fråga till det årsmöte som hållits nu i helgen, när det plötsligt via epost dök upp en sorts bekräftelse på medlemskap från sekreterare Mia, tätt följt av ett instruktionsmail från en Pether som verkar vara internet-/hemsideansvarig samt genom honom i förlängningen ett välkomnande från ordförande Max Bodlund.

I helgen har det alltså i Borgen i Norrköping varit gemensamt årsmöte för denna organisation och piercarnas motsvariget ASAP, och jag väntar – dock utan överdriven entusiasm – på en detaljerad rapport från denna tillställning som ska har ägt rum i samarbete med nordens första Studio Fusion Party. Det är alltså inte bara bubblat smaksatt vatten och andra livsmedel som genomgår ”fusionering” i dessa tider. Det luktar smörgåskaviar med banansmak.

En första kort inkommen rapport via sms antyder att helgen i stort inte ska ha bjudit på särskilt mycket intressant, men att East-Streets kurs i Blodsmitta och Infektionskontroll ska ha varit bra. Givetvis så kommer alla som var där att ha sina egna uppfattningar om helgen som varit, och då jag personligen valt att hålla mig undan så kommer all eventuell rapportering att baseras på andras redogörelser samt möteshandlingar. Min spontana tanke kring den föregående infomation som sänts ut i omgångar handlat minst lika mycket om att tillställningen ska ”rundas av med nordens största och ballaste firmafest med kollegor från hela Skandinavien” som om årsmötet. Personligen förstår jag inte den för så många andra uppenbara kopplingen mellan årsmöten i idéella branschorganisationer, kurser i blodsmitta och hejdlöst festande tillsammans med folk vars i många fall enda gemensamma intresse råkar vara det yrke man utövar.

Med dessa reservationer och reflektioner framförda så ser jag trots allt fram mot att höra om årsmötet, samt att som nybliven medlem så här i efterhand få en chans att ta del av protokoll och andra möteshandlingar. Jag har för avsikt att för mina läsare fortsätta rapportera om SRTs utveckling.

Tattoo Expo 14 Malmö

Även om nedräknaren på TattoExpos hemsida visar att Värmlandsmässan börjar om drygt fyra timmar när jag skriver detta, så är det alltså i Malmö helgens mässa äger rum och ingen annanstans. Nu vore det alltså läge att återigen ta upp ämnet om mässornas framtid, hur de skulle kunna utvecklas och vad som gör en intressant tillställning. Även tävingarna skulle kunna få sig en törn, fast det slår mig genast att det bara var någon dryg månad sedan jag först tog upp detta ämne, och att jag sedan dess även omskrivit Umeå Tatueringsmässa. Jag skulle känna mig tjatig om jag redan nu fortsatte skriva om dessa tillställningar, vilket i sig pekar på ett annat problem med mässorna; de är många, och de blir allt fler. Visst, alla är i sin sin fulla rätt att ordna mässor. I någon mening är jag av åsikten att mässorna är nödvändiga och fyller någon sorts funktion som forum, trots att jag tycker att de i den form de idag genomförs är ganska långtråkiga. Jag befarar däremot att det kommer bli allt svårare att fylla de många mässorna i vårt trots allt lilla land med meningsfullt innehåll. Är tanken att det ska vara samma artister på alla mässor, år efter år? Visst det finns många nya tatuerare i Sverige, men min erfarenhet är att tidigare utställare i regel har företräde – så även vi, som regelbundet blir tillfrågade av de arrangörer vi tidigare arbetat med (tack för det förresten). Först till kvarn har historiskt varit ett av ledorden i den här branschen (inte sällan understruket med rå muskelstyrka och eller hot). Utländska gästartister kan man iofs fylla sina mässor med och utgör ibland den största behållningen, men även de ska hinna runt på alla mässor runt om i världen; så sett är problemet det samma. Dessutom behöver arrangörerna finansiera deras uppehälle och resa, varför det krävs Svenska utställare som betalar för sig.

Nåväl, jag lyckönskar Petra, Buddha och deras många medarbetare med helgens bestyr. Hoppas det blir en framgångsrik mässa.

SRT

Efter en del övervägande har så alla tre i studion ansökt om medlemskap i SRT. För er som inte känner till SRT, så är det en intresseorganisation för tatueringsbranschen ”med syftet att arbeta för branschens bästa såväl som för kundernas trygghet.” Förkortningen står för Sveriges Registrerade Tatuerare, och denna ideella förening är sprungen ur resterna av en äldre nu nedlagd förening som gick under förkortningen SPT, vilket i sin tur stod för Sveriges Professionella Tatuerare. Mycket har sagts om den gamla föreningen, och efter att ha hört många olika åsikter om, och erfarenheter av, dess metoder och principer (vilka verkade handla mer om protektionistiskt propagerande och agerande än professionalism) så är jag glad att denna äntligen ersatts av den något modernare och öppnare sammanslutning vi nu sökt medlemskap i. Utan att för den skull någonsin varit medlem i SPT, alltså den snäva moderföreningen, har jag har bland annat i min ägo en kopia av det ”lärlingsavtal” man använde sig av i sin organisation. Det är ett av de underligaste utformade avtal jag någonsin sett. Flera av dess punkter skulle jag tro strider mot allmän svensk lagstifting och kan aldrig ha besiktats av en jurist. Nu är ju den gamla föreningen ett minne blott, och jag hoppas att den nya organisationen får ett brett fäste i yrkeskåren och ger branschen den ryggrad den behöver. Man kan ju alltid hoppas att den också öppnar upp för en lite mer nyanserad debatt (en debatt över huvud taget) och börjar lösa upp den fega och tysta fiskstimsmentalitet och jantelag som präglar skrået.