Så ser inte japanskt vatten ut

Jag minns inte exakt var eller när, men någonstans, någon gång, hörde jag någon yttra orden som utgör rubriken ovan. Jag skrattar fortfarande åt det ibland. Ett bättre sätt att dräpa kreativitet på får man leta efter. Hur fan ser vattnet ut i Japan egentligen? Består vattnet i den ändan av världen av något annat än en syre- och två väteatomer? Kan människor andas det japanska vattnet? Är det färgglatt? Luktar det jordgubbe, eller kokar det kanske redan vid 90°c?

Jag minns också en intervju med en tatuerare i en av de skandinaviska tidningarna. Killen de skrev om deklarerade stolt hur han tecknat två fulla kollegieblock fulla med ”japanskt vatten” innan han fick det helt rätt. Om jag inte minns helt fel så var det också Filip Leu han hade som yttersta referens när det gällde just japanskt vatten; mycket japanskt? Efter så lång tid i sina kollegieblock hade tatueraren alltså äntligen lyckats kopiera den som bäst kopierar japanernas sätt att rendera vatten.

Jag hyser stor respekt för de tatuerare som väljer att ägna sig helhjärtat åt att försöka återskapa japanernas sätt att tatuera. Läste just en artikel i senaste numret av Nordic Tattoo Magazine om Tony på Tattoo World i Höör. Han säger i intervjun att han är väldigt noga med att få allting rätt i sina (japanska) motiv, eftersom hans japanska vänner annars kommer håna honom när de senare får se hans arbeten. Det finns, precis som med allt annat i Japan, många regler rörande tatueringsmotiv, d.v.s. hur de kan, bör och får sättas samman. Jag tänker inte ens försöka gå in på något om dessa regler här, eftersom jag själv inte är intresserad av att återge en kultur jag omöjligen kan känna till korrekt utan att riktigt nära ha studerat den. Sanningen är den att det nog inte räcker att studera japansk kultur för att förstå den. Antagligen måste man leva den. För mig framstår de flesta tatuerare som ger sig på den här typen av arbeten som riktiga kulturimperialister. Tony klarar sig med råge dock; han studerar ingående det han väljer att tatuera och gör det med stor respekt för sina Japanska kollegor. Själv undviker jag problemet genom att förklara för alla kunder som önskar något asiatiskt tatuerat att jag kan göra min tolkning av själva designen, men att jag inte kan ansvara för att det blir ”korrekt” i en kulturell mening. Om någon gärna vill ha en korrekt japansk tatuering rekommenderar jag dem gärna att fara till Japan och träffa en japansk tatuerare.

Så, detta skriver jag som en kort kommentar till ett av förra veckans arbeten, som råkar ha en asiatisk touch. I onsdags fortsatte jag på Bassams arm. Vi tatuerar ett tempellejon, eller en tempelhund (Foo dog) om man hellre vill kalla det för det. Jag låter bilderna tala för sig själva. Här finns inget japanskt vatten så längt ögat når, men om ni håller er framme så kommer ni säkert att få se lite sådant här på bloggen förr eller senare. I alla fall min tolkning av det.

Bassam 1Bassam 2Bassam 3

Human Fly

För något knappt år sen bläddrade jag i ett nummer av någon av de båda nordiska tatueringstidningarna, och till min förvåning fann jag något som intresserade mig. Vanligtvis finns tyvärr inte mycket matnyttigt att hämta i tidningarna. Det redaktionella innehållet handlar mer om halvnakna tjejer, bilar, gamla rockalbum och stereotypa punk- eller rockabillyakter, än om tatuerare, tatueringar och tatueringsbranschen. När det väl handlar om dessa tre saker så är det ovanligt att man blir överraskad. I intervjuerna svarar tatuerare unisont precis som alla andra alltid gör, på samma ständigt återkommande frågor. Djupare analyser och insikter är allestädes frånvarande. Tatueringarna de visar har man sett förut, gjorda bättre av andra – nämligen de som gjort tatueringarna alla andra skamlöst kopierar. Inspiration är fint men förrädiskt. Många tatuerare hamnar i situationer där hon/han väljer den enkla vägen ut och repeterar andras stil som om den vore sin egen.

I just denna tidning fanns alltså hur som helst något av intresse. ”Human Fly” kallar sig en tatuerare som, i alla fall så långt jag ännu kunnat utröna, har ett eget bildspråk och en egen agenda i sitt skapande. Hans arbeten är varierade och förlitar sig inte på upprepningar. Human Fly har heller inte hypats upp i tidningar och på mässor runt hela jorden, utan står på egna meriter. Han är klart inspirerad av många andra utövare, men förvaltar sina källor väl och tycks för det mesta ge sitt yttersta i såväl design som teknik. Jag är imponerad och har funderat ett tag nu på att kontakta honom för att se om han kanske har tid att tatuera mig någon gång framöver. När jag häromveckan fick anledning att besöka Inkbashs hemsida såg jag att han faktiskt var i Stockholm och arbetade på mässan. Lite förargligt missade jag alltså nyss en utmärkt chans att ta kontakt med honom. Jag rekommenderar ett besök på hans hemsida där ni kan läsa mer om karln, och se hans arbeten.

Smygreklam

När vi började Edboms nya projekt, en sleeve med superhjältetema, passade jag på att infoga lite smygreklam rörande ett brädspel jag varit med och designat, producerat och publicerat. Kablamo heter spelet och är en av till dags dato fem produkter som företaget Gigantoskop givit ut. Gigantoskop är ett litet oberoende svenskt spelföretag som jag råkar vara en del av.

reproman 1reproman 2reproman 3reproman 4Temat för armen är en påhittad superhjälteserie om Reproman, en duktig brottsbekämpare med förmågan att omedelbart klona sig själv, en förmåga löst inspirerad av den underliga tolkning man gjort av spindelmannen i filmen 3 dev adam, den märkligaste superhjältefilmen jag haft äran att genomlida. Repromans ärkefiende är Dr. DNA som har förmågan att med omedelbart resultat ympa in extra kromosomer i människor. Albumet sleeven är ”hämtad” från är The Night of the Retards. Senaste sittningen var nu i tisdags.

Observera att vi, dvs jag och Edbom, den här gången valt att helt enkelt låta de gamla tatueringarna vara kvar på armen och arbeta det nya serietemat runt dessa. På Edboms andra arm valde vi att täcka över hans gamla tatueringar. Bilder på detta gamla jobb saknas ännu i vår hemsidas gallerier, men kommer att läggas till snart.

Myspace, facebook of death

Är det bara jag, eller har Myspace i synnerhet, och communities i allmänhet, dödat tatueringshemsidorna. Allt oftare när jag vill kolla upp en tatuerares arbeten och letar efter en hemsida möts jag av ett meddelande som hänvisar mig till en Myspacesida, gärna i väntan på ”den nya hemsidan” som snart ska komma upp. Ibland väntar och väntar jag. Lång tid. Vissa sidor väntar jag fortfarande på. Till synes förgäves. Hemsidorna dyker ju aldrig upp som de utlovas. Jag förstår och har erfarenhet av fenomenet; man vill gärna komma undan utan för höga insatser. Kvarstår gör då i regel två alternativ.

1. Man ber en kompis göra sidan, eller ännu värre, en kompis kompis. Vanligtvis innebär det att ingenting händer, eller så hamnar man i den frustrerande situationen att hemsidan blir klar till mellan 25 och 50% varpå man tvingas vänta på att personen ska få tummen ur. Det är en långsam och trög process; mycket lik att stånga sitt huvud blodigt mot en hård tegelvägg. Oftast är kompisen (´s kompis) en slacker av rang, och förr eller senare slutar man höra något alls från personen. Ingen hemsida blir gjord.

2. Man tänker: hur svårt kan det vara att göra en hemsida? Resultatet av det här tänkandet leder ofelaktigen till att man i brist på tid (för er som inte förstått det redan, så lägger tatuerare ned väldigt mycket mer tid än vad deras kunder någonsin ser för att hålla sina rörelser igång) antingen förr eller senare lägger ned projektet eller hänfaller åt att använda en färdig mall från en sunkig webtjänst som resulterar i ett alster som mest liknar en typisk hundkennelsite från 1998, komplett med osmaklig design och helt hopplöst gränssnitt.

Följden av endera av dessa två nederlag blir att som oftast en Myspacesida. Det gäller många tatuerare, helt i enlighet med den i tidigare inlägg redan omnämnda tatueringsdygden ”efterapning”. Alla andra har ju en Myspacesida, så varför inte en till? Produkten är vanligtvis en lika hemsk upplevelse att besöka som den i exempel 2 ovan. Dessutom måste evetuella besökare själva skapa konton för att ha tillgång till tatuerarens hela bildarkiv.

Jag är inte senilgammal och dammigt eftersatt när det gäller internet, tvärtom. Jag inser givetvis att det finns andra poänger med Myspace och liknande communities – framför allt fungerar de ju utmärkt för nätverkande, även om jag själv anser att det mest är ett ytterst enkelt sätt att på högst opersonliga vis hålla en innehållslös kontakt med så många människor som möjligt man känner, och oändligt många fler man inte känner. Något myspace definitivt inte är, är ett vackert och roligt substitut för en riktig dedikerad hemsida. Dagens tips till alla tatuerare som känner igen sig i den här situationen är att bita i det sura äpplet, söka upp en yrkesman/kvinna och se till att få hemsidan gjord. Hjälp oss alla att slippa Myspace. Själv vill jag slå ett slag för Hombre Productions som dessutom har specialkompetens när det gäller vår bransch. Om någon har andra förslag på seriösa hemsidedesigners/konstruktörer så kan ni gärna kommentera om dessa. Allt för mångfalden på internet.

Arbeten V.35 i urval

Här följer några av de arbeten jag fortsatte på under förra veckan. För att se mina slutförda arbeten hänvisar jag till vår alldeles nya hemsida

Jonas revolvrarJonas revolvrar 2Jonas  har varit kund hos mig i några år nu. Det här är vårt senaste projekt.

 

 

 

 

Björns arm

För ett par år sedan fixade jag Björns vänstra överarm. Nu har vi arbetat ett tag på hans högra överarm. En av våra tankar är att jobba hårt med kontrasten mellan ljus och mörker.

 

 

 

 

 

Robins arm 3Robins arm 2Robins arm 1Robin kom till mig precis när vi öppnade upp i gamlestan för drygt fem år sedan. Jag tatuerade hans vänstar överarm. P.g.a. en missunsam respektive blev det inget nytt på länge, men nu är det dags igen. Det här båda motiven är fortsättningen på hans vänstra arm, två sittningar in i processen.

OS i tatuering över för den här gången

OS i tatuering? Nä, men nästan. Årets upplaga av tatueringsmässan i Stockholm – en gång i tiden lagom klurigt döpt till Stockholm Inkbash – är över. Jag var inte där, och lika glad är jag för det, men det är ämnet för en annan artikel eller ett annat inlägg. Jag tänker istället koncentrera mig på att skriva om tävlingarna som utgör större delen av mässprogrammen nu för tiden. Tävlingarna har alltid funnits på dessa tillställningar i alla fall det så länge jag besökt dem, vilket väl idag är uppe i sådär en tolv/tretton år. De ser i princip likadana ut från mässa till mässa, och från år till år, vilket i sig är fruktansvärt tjatigt. Vad som dock är allt mer irriterande är hur mycket vikt som läggs på tävlande i vårt skrå.

Som jag minns tävlingarna så brukade det vara kunder som tävlade med tatueringar. Idag är det istället så att tatuerarna själva planerar sina arbeten och lägger upp kluriga strategier för att knipa billiga plastpokaler och i realiteten intetsägande positioner i tatueringstidningarnas listor över vinnare. Man kan strategiskt analysera och tänka ut vad man ska ha med i respektive tävlingskategorier för att ha så goda chanser som möjligt. Stora saker har i regel större chans, och för att vinna ska motivet helst var utfört i enlighet med en stil som för tillfället favoriseras och utvecklas av någon annan, mer känd tatuerare; efterapning är ju trots allt tatueringesvärldens kroniska sjukdom. Problem uppstår givetvis då dagens tävlingskåta tatuerare ställs inför det oundvikliga faktum att hon eller han måste utföra tatueringen på en människa för att kunna vara med och tampas om de åtråvärda vinsterna. Som tur är har samtidens dogm om ”berömmelse till vilket pris som helst”, i kombination med tatueringens allt mer accepterade position i samhället, skapat en här av medvetna kunder som inget hellre vill än vinna en tatueringstävling. Detta för att få chansen att i en tidning eller två visa för hela Sverige, eller rent av hela Världen, exakt hur bra han eller hon är på att ha en snygg tatuering. För att inte säga hur häftig man som vinnande kund kan bli på tatueringsforum och i de otaliga communities som uppstått för att på något sätt stilla det behov allmänheten verkar ha av att dryfta sina tatueringshistorier och -åsikter. Så, dentävlingsglade tatueraren erbjuder helt enkelt ett av dessa villiga offer en tatuering för ett rabatterat pris, eller helt gratis, mot att denne får göra vad han/hon vill och att personen går med på att ställa upp i en tävling. Ställa upp i minst en tävling kanske jag ska säga, eftersom många tatuerare har för vana att fortsätta tävla på mässa efter mässa med samma motiv. Det är kanske inget konstigt i sig, förutom när man redan vunnit på en mässa. Då blir det lite pinsamt att ställa ut samma motiv yterligare en gång. Men det händer gång på gång på gång. Fan, sätt er och gör nya värdiga jobb istället för att leva på gamla meriter. Det tycker i alla fall undertecknad.

Nu senast, inför Stockholmsmässan, fick jag höra två tydligt talande exempel. En tjej tvingades köpa en tågbiljett för att komma upp till mässan några futtiga timmar tidigare, så att hon kunde ställa upp i en tävling – till råga på allt den som alltid går under det beskrivande namnet ”Best Small One”. Hon hade planerat att åka bil till huvudstaden på fredag eftermiddag med sina vänner. Ekipagets chauför hade jobbat natt, så av förståeliga själ behövde han sova några timmar för att säkert kunna köra hela vägen. Problemet var ju då att tjejen med den lilla tatueringen inte skulle hinna i tid till denna för sin tatuerares ytterst viktiga programpunkt på mässan. I just det här fallet hoppas jag att tatueringen utfördes gratis mot att hon skulle tävla – annars är tatuerarens uppmaning till henne att köpa en förmodat dyr tågbiljett bara för att hinna i tid till en tävling, som i själva verket inte betyder något, helt absurd. Jag vet däremot att tatueringen i dagens andra exempel var gratis. Tolv timmar är enligt uppgift den tid arbetet i fråga ska ha tagit, och det enda villkoret var mig veteligen att killen som mottog arbetet skulle ställa upp i tävlingar med arbetet, och att tatueraren hade full frihet i utförandet av motivet med avseende på design etc. Det är inget underligt i sig med att folk ställer upp med hud för särskilda projekt. Duktiga tatuerare producerar i regel alltid bättre alster ju friare händer de har, det kan ni fråga nästan vem som helst i branschen. Ju minde man behöver anpassa sitt manér till andra förlagor och/eller hårt ställda önskningar, desto intressantare blir i regel slutresultatet. Observera att detta gäller för duktiga tatuerare, så kom inte till mig senare och klaga om ni låtit ”TjackLasse” i källarn gått lös på er. Nåväl, det underliga i det här fallet, och andra liknande fall, är att tatueraren nedvärderar sina egna färdigheter som konstnär (om titeln tillåts) genom att skänka bort något som kräver mer av henne/honom i fråga om skaparglädje och planering, än ett annat mer kundstyrt arbete, bara för att få en chans att vinna en tävling. Jag är säker på att arbetet är jätteväl utfört, och att kunden i fråga är mer än nöjd (särskilt som att det hela var gratis), då jag vet vad tatueraren i fråga går för. Men, om något borde ju ett arbete som är ett sant original vara dyrare. Missförstå mig inte. Det finns inget fel i att ge bort saker. Jag har själv bjudit på arbeten, eller tagit ut underpriser, men aldrig för att få en chans att göra ”vad jag vill”, och synnerligen inte med krav på motprestation. Sådant gör man för att tacka för förtroendet, belöna trogna stamkunder eller för att visa uppskattning gentemot gamla vänner. Själva innebörden av ordet gåva försvinner för mig i samma stund någon utkräver en gentjänst.

Vad är det då som gör att tatuerare hellre vill tatuera för att vinna en tävling än för att uppfylla en kunds önskemål och utföra ett gott arbete i sig? Varför är inte tillfredsställelsen i att avsluta ett gott arbete nog för många? Behöver verkligen tatuerare mer uppmärksamhet än den de får av sina nöjda kunder, och vad kommer det sig? Jag är säker på att alla duktiga tatuerare i sjäva verket får nog med välförtjänt uppskattning från sina nöjda kunder. I alla fall upplever jag mina goda kunders reaktioner som en av mina främsta drivkrafter bakom allt det arbete jag lägger ned i min yrkesroll.

Frågar du i stort sett vilken tatuerare som helst med åtminstone några år på nacken och lite erfarenhet från mässor så skriver de under på att tävlingarna i sig inte betyder något för att bevisa yrkesskicklighet. Det finns inga väl formulerade bedömningskriterier att ta hänsyn till och reglerna för tävlingarna är luddiga och tänjbara. T.ex. så har det alltid varit standard att ett arbete ska vara fullt utläkt för att få vara med och tävla. Idag verkar den regeln borttynad. Är det bara ”rätt” tatuerare som utfört arbetet så kan motivet ändå vara med, och rent av vinna en tävling, trots att det torde vara omöjligt att på ett objektivt sätt bedöma en oläkt tatuering jämte utläkta. Detta då läkningen är en väsentlig del av tatueringsprocessen. Ett snyggt motiv kan vara forcerat på plats med slarvigt utförande, som innebär dålig läkning och ett kasst slutresultat som måste fyllas i eller bättras på i efterhand. Man kan heller inte under sårskorpor se sådant som färgintesitet, lavering av skuggor och så vidare. Det viktiga för dagens resonemang är hur som helst att bedömningen i alla tävlingar är ytterst subjektiv. Vem som känner vem, och kanske mer än något, vem som har ett horn i sidan till vem, betyder mycket för resultaten. Särskilt på en liten arena som Sverige med sin ytterst homogena yrkeskår; ett skrå tätt avlat med fans och hangarounds. Alla känner alla, inte minst genom internets trånga utrymmen i form av communities och forum. Mässorna har blivit mer av en lekplats för bekanta att träffas på, än en uppvisning för utomstående intresserade. Kort och gott. En vinst i en tävling säger mer om hur bra man är på att vinna en tävling, än hur bra man är på att tatuera. Så har det alltid varit. Alla tatuerare vet detta i viss mån, och därför kan man ta tävlingarna med en klackspark. Eller? Det borde vara så. Problemet är hur stor vikt samlare och fan lägger vid dessa tillställningar. Låt mig redan nu informera alla som inte redan visste det: Det finns inga officiella SM, EM, VM, OS eller intergalaktiksa mästerskap i tatuering. Hur ofta har man inte hört om folk som utnämner sin tatuerare eller någon annan till Svensk Mästare, tvåa i Vm eller något ännu fånigare. Det finns inte! Glöm det. Sluta skriv och prata om det. Tro inte på någon som påstår att en tatuerare vunnit ett mästerskap. Bara gör det inte. Gör en insats. Döda dessa rykten nu, en gång för alla.

Nå, hur kommer det sig då att folk inte insett att tävlingarna inte är ett helt bra mått på en tatuerares kunskaper? Enkelt. Ingen har berättat det för dem. Ingen har berättat för dem hur stor del av en bedömning som beror på vilken typ av motiv Juryn fördrar. Ingen påpekar för oinsatta hur många ytterst duktiga tatuerare det finns som inte bryr sig om att ställa ut motiv, och därmed hur mycket det påverkar utkomsten av en tävling, just vilka arbeten man tävlar emot. Om det ställer upp tjugo jobb i en tävling, där nitton är fruktansvärt dåliga, och det sista bara råkar vara ganska dåligt, så innebär det inte att detta sista jobb helt plötsligt är bra. Det finns heller ingen gräns för hur många jobb en tatuerare kan ställa ut i samma tävling. I många tävlingar dyker det upp flera bidrag av samma tatuerare i samma klass. Och då menar jag inte ett, två eller tre bidrag – vilket ju lätt kan hända om kunder själva beslutar sig för att på eget bevåg tävla med sina tatueringar. Nä, i extrema fall handlar det om tatuerare som tvingar upp kanske så många som ett tiotal arbeten på scen samtidigt, vilket ju blir lite pinsamt när det totalt kanske ställer upp sisådär en tolv/tretton jobb. Det sista var även det ett exempel ur verkligheten och inte ett påhitt. Hur desperat vill en tatuerare vinna då undrar jag? Det har till och med förekommit yrkesverksamma i Sverige som kört runt med minibussar fyllda med kunder bara för att kunna kamma hem så många vinster som möjligt. Pinsamt om du frågar mig. Tidningarna kunde gott skriva lite om dessa saker, men det gör de inte. I stället för lite journalistik i ordets rätta bemärkelse fortsätter dessa alster att skriva generiska artiklar om mässornas fullkomlighet och rada upp lista efter lista med pristagare. Det finns inte ett kritsikt ben i dagens skribenter, om du frågar mig. Varför ska jag läsa om en mässa i en tidning när jag redan vet att det kommer stå att stämningen var på topp, arrangemanget flöt på bra, att det var nytt publikrekord och att alla var superglada och nöjda, och att skribenten sist men inte minst kommer lyfta fram tävlingarna och rada upp vinnarnas namn och i bästa fall foton av tatueringarna i fråga. Tatueringsässor har idag blivit synonyma med tatueringstävlingar. Synd tycker jag, då jag tror att mässor kunde vara så mycket mer än vad de är idag. Mer om det en annan dag. Tillbaks till dagens ämne.

Så, vad vinner den i tävlingarna framgångsrike tatueraren på allt detta? Jo, förutom en herrans massa guldfärgade plastbitar så skapar vinsterna uppståndelse och hype kring tatueraren. Detta kan vara ett taktikst steg i en växande karriär. Det är därför inte ett dumt drag för en ”up and coming” tatuerare att ge sig ut och tävla lite för att sprida sina jobb och visa vad hon eller han går för. Jag önskar bara att allmänheten såg genom tävlingarnas glans och tog det för den banala uppvisning det trots allt är. Så ni tatueringsspekulanter som kanske råkar läsa den här artikeln. Fortsätt gärna tävla, men tatuerara er för att ni vill ha ett snyggt verk på kroppen och inte för att hjälpa er tatuerare vinna priser. Att välja tatuerare enkom på meriter i form av vunna priser är dumt. Nästan lika dumt som att göra det på inrådan från en okänd människa på ett öppet forum på internet. Glöm aldrig borta att en tatuerare aldrig är bättre än det sista jobb hon eller han utförde. Titta på tatueringarna istället för att läsa de mediokra sammandrag från mässor som publiceras i magasinen, och lita inte på skribentens urval. Att en tatuerare vunnit sitt femte ”Best Colour”-pris i rad för samma akvariesleeve innebär inte att hon eller han på bästa möjliga sätt kommer genomföra ditt önskemål om ett färgsprudlande ryggmotiv föreställande en Marsiansk Robotorgie. Kanske är denna tatuerare inte heller den rätte att förverkliga ditt avancerade lårtema, ”Den Stora Flykten från Nazi-sexlägret”?

Var passar då jag in i det hela? Innan ni kommenterar om detta vill jag säga precis som det är. Jag har haft en del jobb i tävlingar. Jag har rent av vunnit med några få bidrag. Detta har varit ett taktiskt drag från min sida och har genererat många intressanta kunder och jobb genom åren. Vad jag däremot aldrig har gjort är att tvinga någon till tävlan. Mina kunder går upp på eget bevåg. I sällsynta fall ber jag dem anmäla sig, förutsatt att de själva vill ställa upp, för att jag är mycket nöjd med resultatet och gärna vill visa upp det. Jag har heller aldrig bombat tävlingar med bidrag, eller låtit folk som vunnit en tävling ställa upp om och om igen för att knipa allt fler priser för samma jobb. Och jag kommer aldrig göra en tatuering med enda syfte att försöka vinna priser. Jag tatuerar för att göra klienter nöjda. Det räcker för mig.

Tatuering handlar om konst påstås det, inte minst av många tatuerare. Det finns för visso löjligt mycket rivalitet i övriga konstvärlden, men det finns baske mig inga tävlingar. Är det inte underligt hur en yrkeskår som så idogt vill hävda sin status som konstnärer känner ett saftigt behov av att tävla; hur då menar ni? Som oljemålarna brukar göra? Eller Skulptörerna? ”Best Big Copperpiece” kanske? Jag vet, nominera Pinnochio i Borås!

Och alla ni redan etablerade tatuerare som desperat letar efter mer och mer bekräftelse, tävling efter tävling, och som redan har ett stabilt kundunderlag och ett namn som folk känner igen. Varva ned lite. Ta det lite som det kommer. Att vinna är inte allt.

Det är inte klart förrän det är klart

Igår tatuerade jag vår kollega på studion, Emil. Vi fortsatte på hans bröst, ett motiv som vi jobbat på rätt länge nu. I och med gårdagens sittning börjar man faktiskt kunna se vad det ska bli. Det låter kanske lite hemskt när man säger det, men många tatueringar, i alla fall de jag gör, är ganska oläsliga tills man kommit en bit på väg. Med oläsliga menar jag att det är svårt att se exakt vad det föreställer, och hur slutresultatet kommer bli.

Nu är Emil ju van vid detta och så är de flesta av mina stamkunder, men titt som tätt börjar man arbeta på nya kunder som inte riktigt förstå att detta är ett nödvändigt ont. De försöker dölja att de är lite smått nervösa när allt de ser på sin arm, sitt ben, eller var motivet nu ska vara, är ett gäng linjer i svart, grått, vitt och gult, med en massa ologiska luckor här och var. Det gäller främst riktigt stora jobb, som tenderar ha en hel del ”lager” och effekter som i planeringsstadiet inte syns, men som är viktiga för slutresultatet. Varje följande sittning bygger upp motivet, och efter ett par omgångar börjar motivet träda fram och man märker hur kunden till slut börjar uppfatta vart man, och motivet, är på väg. Då är det ändå långt kvar, och jag säger ofta till mina kunder att ”det är inte klart förrän det är klart.” Hur bra ens kund än tycker att dennes framväxande tatuering är efter varje session, så är det trots allt så att varje liten tanke som man har för motivet hjälper till att stärka helheten. Så länge en tatuering inte är helt avslutad så är det svårt att bedömma jobbet. Som sagt, det är inte klart förrän det är klart.

Emils bröst

Som jag nämnt i mitt försvarstal så kommer jag delvis använda den här bloggen för att visa upp sådana ofärdiga jobb, hädanefter kallade projekt. Ibland kanske jag kommer förklara små detaljer, redogöra för vilka idéer vi har haft för motivet, eller skriva lite om annat som jag kommer att tänka på i samband med jobbet i fråga, särskilt om jag kan relatera det till tatueringsbranschen i stort. 

I och med just det här inlägget, och Emils brösttatuering, kommer jag att tänka på ett underligt fenomen. Kunder berättar ofta för mig att de fått höra av någon bekant, eller vilt främmande människa, hur deras helt nya tatuering, efter bara en sittning, är fantastisk/snygg/häftig/cool. Detta trots att det just då kanske bara är en samling brokiga skisslinjer som på inget sätt skvallrar om slutresultatet. Det händer jätteofta, och mina kunder blir ofta förundrade.

Det mest extrema exemplet måste ha varit en av mina riktigt gamla stamkunder, som efter en 3-timmarssittning hade en samling linjer över hela sin rygg. Flera områden var helt tomma för att lämna utrymme för planerade detaljer, och det saknades massor av information som i det stadiet bara fanns som tankar eller mycket grova skissar på några pappersbitar. Man kunde verkligen inte se eller förstå något. Det var knappt att jag, som trots allt designat och tänkt ihop motivet, kunde förstå hur det skulle gå ihop i slutändan. Nästa gång vi träffades, jag och min kund, så berättade han för mig att han i omklädesrummet på sitt jobb annalkats av en arbetskamrat som spontant utbrast: ”Har du tatuerat dig? Fan vad snyggt det blir. Vad är det för nåt?” Det träffsäkra uttalandet säger det mesta om nämnda fenomen. Så kom ihåg, när ni tatuerar ett större motiv. Det är inte klart förrän det är klart.

En nykläckt bloggares försvarstal

Hej,

Det här är mitt absolut första blogginlägg någonsin. Jag gillar generellt inte bloggar, och av denna anledning har jag känt mig nödgad att skriva ett försvarstal. I detta försvarstal har jag också försökt förklara mitt syfte med bloggen. Jag hoppas kunna leva upp till mina ambitioner. Läs det nu!

Jag håller fortfarande på att lära mig WordPress, så ha överseende med eventuella tekniska fadäser, och plötsliga förändringar av bloggens funktion och/eller form så här i början.

Tack för att ni tittade in!

/Eky