Fråga nummer 3

Här kommer så fråga och svar nummer tre från undersökningen jag deltog i för ett tag sedan. Återigen, det är jag som svarar på frågan som en student ställt flera tatuerare i syfte att skaffa underlag till en uppsats. 

Fråga 1Fråga 2

Fråga 3: Upplever du/ni att tatueringar är mer accepterat idag? I så fall varför?

Mitt svar:

Ja, det är definitivt mer accepterat idag. Ã…terigen är svaret komplicerat. En handgriplig anledning är det mediaintresse som konstformen uppiskat de senaste Ã¥ren. Kändisars, inte minst folkliga idrottsutövares, tatueringar exponeras friskt i tryck, teve och i digitala media. Inte minst har ”tatueringsteve” avdramatiserat taturingar avsevärt. Jag är inget fan av dessa ”reality-sÃ¥por” dÃ¥ jag anser att de ger en skev bild av själva processen att planera och skaffa, respektive utföra, en tatuering, men nÃ¥got gott de gjort är att avdramatisera själva innehavet av tatueringar. Samtidigt hjälper en allmänt avdramatiserad syn pÃ¥ tatueringar själv till att ändra massans inställning till tatueringar. Ju fler som klarar av att stoltsera med sina tatueringar, desto fler medmänniskor kommer till insikt att det inte är sÃ¥ farligt och anorlunda med tatueringar. PÃ¥ det sätet skiljer det sig inte pÃ¥ nÃ¥got sätt frÃ¥n hur andra fördommar fungerar. Därför är det ocksÃ¥ bara en tidsfrÃ¥ga innan tatueringar kommer uppröra endast de mest ihärdiga och inskränkta motstÃ¥ndare. Dessa motstÃ¥ndare kommer antagligen alltid finnas kvar, om än som en väldigt liten skara.

Fråga nummer 2

Som utlovat följer här fråga nummer 2 från undersökningen jag omskrev igår. Det är alltså en student som ställt frågorna till flera tatuerare som underlag för en uppsats, och jag som skrivit svaren som presenteras här.

Fråga 2:

Är Old School populärt idag? I så fall varför?

Mitt Svar:

Det är det absolut, Ã¥tminstone i vissa kretsar. I synnerhet hos en stor del av den skara som anser sig insatta i tatueringsbranschen; yrkesutövare, samlare och fans, som kontinuerligt följer tatuerandet och branschens utveckling. Svaret pÃ¥ frÃ¥gan ”varför det blivit populärt” beror nog pÃ¥ vem du frÃ¥gar, och sanningen är nog en kombination av de olika svar man fÃ¥r. En anledning är att det finns en viss tidlöshet i de klassiska motiven. De är del av en tatueringstradition i västvärlden, och är sÃ¥ledes en del av vÃ¥r kultur. Som sÃ¥dant har de en viss dragningskraft. En annan anledning är att ”old schsool” är ett ganska enkelt sätt att komma undan med att vara tatuerare. Förr i tiden (jfr. innebörden av orden i termen ”Old school” som hänvisar till en svunnen tid) sÃ¥ var tatueringar tvugna att vara enkla pÃ¥ grund av tekniska begränsningar och det faktum att mÃ¥nga s.k. tatuerare helt enkelt inte visste riktigt vad de höll pÃ¥ med. I dessa svunna tider var heller inte mÃ¥nga av de tekniker som idag används av professionella tatuerare kända eller ens utvecklade. En kanske ännu viktigare orsak till dessa enkla motiv förr, är att tatuerarna var tvugna att hinna med otroligt mÃ¥nga fler tatueringar/kunder under en dag för att göra sin dagskassa. Det som drev de flesta tatuerare förr var inte ett intresse för konst eller bilder, utan krasst nog pengar. Gärna snabba pengar.
Idag, med det nyväckta och framför allt öppna intresset för tatueringar, sÃ¥ har att tatuerinsyrket blivit en eftertraktad och upphaussad karriär som mÃ¥nga sätter efter mer eller mindre helhjärtat. MÃ¥nga av dessa aspirerande tatuerare drivs av det gamla motivet: vaneföreställningen att de ska kunna göra pengar snabbt och enkelt, ofta kombinerat med en önskan att vara just ”Tatuerare”, inte nödvändigtvis att faktiskt kunna tatuera bra. MÃ¥nga föreställer sig att de ska vinna respekt och en form av (andra klassens) kändisskap genom att bli tatuerare, och detta tycks driva dem mer än ett genuint och hängivet intresse för konst i allmänhet och tatueringar i synnerhet. Om man tillÃ¥ter sig att vara nÃ¥got synisk sÃ¥ kan man säg att Old School-stilen passar dessa ”wannabes” väl, dÃ¥ den i sin enklaste form, enligt mig, ställer lägst krav pÃ¥ tekniskt kompetens och artisteri. Man kommer kort sagt enklast undan som tatuerare med Old School. För en växande och allt trängre marknad och yrkeskÃ¥r sÃ¥ passar det med andra ord bra att lansera den gamla stilen som det nya modet.
Det här är en sanning med viss modifikation. Rent av sÃ¥ till den grad att den kanske kan anses vara min Ã¥sikt tills teorin pÃ¥stÃ¥endet faktiskt bevisats av nÃ¥gon 🙂 Det finns givetvis mÃ¥nga duktiga tatuerare som tillför mycket artsistiskt och skapande nytänk till Old School-tatuerandet, men dessa utövare tillhör enligt mig undantagen inom stilen. Tatueringsranschen har alltid lidit av kopierande. Förr kalkerade man andras motiv regelbundet för att det var det absolut enklaste sättet att tjäna pengar i yrket, och det enda mÃ¥nga kände till – de kunde helt enkelt inte teckna. Det var sÃ¥ den homogena genren Old Schools motivvärld etablerades. Idag är det inte bara i redan omnämnda genre som kopierande och plagierande utförs reglebundet. Även bland tatuerare som söker sig till andra stilar kopieras det friskt. Min Ã¥sikt är att det är fÃ¥ tatuerare som genuint försöker förnya tatuerandet och sig själva. De flesta försöker i sin bildvärld och i sin yrkesroll efterapa sina föregÃ¥ngare. Tyvärr. Felet är inte helt tatuerarnas, utan till lika stor del fan/kundbasens efterfrÃ¥gningar. Merparten kunder hänvisar till andra tatueringar när de ska beskriva sina önskade motiv. Kopierande är, oturligt nog, en djupt intergrerad del av tatuerandet. Häri ligger, enligt mig, ett av branschens huvudsakliga problem när den försöker hävda sin rätt som ”Konst” framför den skattetekniska termen ”Övriga Tjänster”.

Gamla frågor

För ett par månader sedan fick jag (och även de andra på studion, och antagligen många andra tatuerare därtill) frågan från en student på ett svenskt universitet om jag ville hjälpa till att svara på några frågor rörande tatueringar i allmänhet och Old School-tatueringar i synnerhet. Svaren skulle i så fall ingå i hennes underlag till en uppsats rörande just dessa ämnen.

När jag igår rensade i min epostklients inbox hittade jag frågorna och mina svar. Jag tänkte att det kanske kunde vara av allmänt intresse för läsare av den här bloggen att veta mina svar och åsikter om de frågor hon ställde. Lite som en intervju, fast med mig som utfrågad. Jag presenterar här fråga och svar nummer ett. De tre följande frågorna lägger jag upp under nästkommande tre dagar.

Fråga 1:

Är tatueringar mer populärt idag än för ungefär  5 år sedan? I så fall varför?

Mitt svar:

Det är definitivt mer tillgängligt, men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis är mer populärt. Tatueringar har varit populära ganska länge, men det har aldrig tidigare varit så tillgängligt och socialt okomplicerat att låta sig tatueras som det är idag. Där är det en definitiv skillnad bara över en så kort tidsrymd som fem år. Min erfarenhet är att det fanns lika många kunder för fem år sedan, som idag, men att dessa istället gör fler och framförallt större tatueringar. Vidare så är det allt färre människor som reagerar över att deras medmänniskor är tatuerade, framför allt på ett negativt sätt. Det är alltså antagligen definitionen av populärt som får diktera svaret på frågan. Det är mer tatuerande idag, men inte nödvändigtvis fler tatuerade människor.

Ny studio i Göteborg

Då var det dags för Göteborg att begåvas med ytterligare en kompetent tatueringsstudio. Det är Henrik som tidigare arbetat många år med Sibban på Reb Ta2 som nu öppnat en egen studio, Göteborg Classic Tattooing på Bangatan 54 i Majorna. Med honom kommer Jonas att arbeta. Jonas har tidigare suttit med Carl på Wicked Tattoo och sedemera på Bring it On vid Redbergsplatsen.

Om jag inte är missinformerad kommer nu Kalle Södergren (tidigare Tattoo World Malmö och City Tattoo här i Göteborg) att Ã¥tervända till Sibbans studio där han, sÃ¥ vitt jag förstÃ¥tt, jobbat för länge sedan – innan han gjorde sina Ã¥r med Charlie nere i Malmö.

Hur det än är med alla dessa tvära kast i branschen så önskar jag Henrik och Jonas lycka till med nya butiken och lovar att avlägga ett besök så snart jag kan. Jag har hört att det ska vara en mycket stilig inrättning, därför känns det säkert att utan att ännu sett den rekommendera alla att besöka dem.

Att ångra sin tatuering, och definitionen av en tatuering.

Antalet sÃ¥ kallade coverups jag utför ökar stadigt. Det är sällan jag gör ett större motiv, som en hel arm, utan att vara tvungen att i processen täcka över minst en liten tatuering. Ofta finns en hel del gammalt ”skräp” att ta hänsyn till när man jobbar pÃ¥ större projekt, som man efter bästa förmÃ¥ga mÃ¥ste trolla bort för att uppnÃ¥ önskat resultat. När människor fÃ¥r upp ögonen för vad som är möjligt att tatuera sÃ¥ faller det sig naturligt att eftersträva allt större verk, och dÃ¥ är helt enkelt de smÃ¥ första tatueringarna i vägen.

Att täcka över gamla tatueringar med nya är en konst i sig som, till skillnad frÃ¥n vad somliga verkar tro, inte enbart gÃ¥r ut pÃ¥ att välja ett tillräckligt stort motiv och utföra det ovanpÃ¥ den gamla icke önskade tatueringen. Om man ändÃ¥ väljer denna metod sÃ¥ är man i regel hänvisad till ett stort, svart, plumpformat motiv, som sällan eller aldrig är mycket roligare än originalet. En lyckad övertäckning är istället en kombination av att delvis faktiskt täcka över gamla pigment med nya, samtidigt som man Ã¥teranvänder valda delar av det gamla för att skapa nÃ¥gonting nytt, allt medan man ser till att bryta upp viktiga linjer och element i det äldre motivet, sÃ¥ att en framtida betraktare omöjligen kan bilda sig en uppfattning av vad som en gÃ¥ng funnits där. Den mänskliga hjärnan vill se mönster och logik. Genom att göra det svÃ¥rt för den att följa ett motiv frÃ¥n punkt A till B kan man istället tvinga den att se nya mönster, det vill säga det nya motivet, framför det gamla. I denna mening sÃ¥ kan man tala om att det de facto handlar om att ”trolla bort” det gamla, pÃ¥ samma sätt som illusionister arbetar med sina trick. Man lurar betraktaren att se nÃ¥got annat än det som varit där tidigare, vilket alltsÃ¥ delvis uppnÃ¥s genom att man faktiskt rent tekniskt täcker över vissa pigment med andra.

Vissa uppdrag är svÃ¥rare än andra. Ibland lyckas en tatuerare med att helt täcka över det gamla. I andra fall är det i princip omöjligt att nÃ¥ total framgÃ¥ng, i den mening att en insatt kund eller tatuerare kommer förstÃ¥ att det finns en gammal tatuering under, men samtidigt inte klara av att identifiera och bestämma det ursprungliga verket. I ytterligare andra fall är det helt enkelt en dum idé att ens försöka, om det inte är av yttersta vikt att det gamla tillintetgörs, som när oönskade namn eller symboler stÃ¥r i centrum. I takt med att allt fler tatuerar sig sÃ¥ ökar naturligt nog antalet människor som Ã¥ngrar sina tatueringar. Denna utvecklin har banat väg för nya tekniker att faktiskt ta bort gamla motiv helt. Framför allt är det en relativt ny teknik med laserbehandling som idag sprids i snabb takt. Det handlar i all enkelhet om en process som mÃ¥ste utföras upprepade gÃ¥nger, varvid man med laserimpulser successivt tvingar färgpigment ned genom huden och ut i kroppens eget kretslopp, och som därvid förpassas ur kroppen. Jag tänker inte här gÃ¥ in närmre pÃ¥ tekniska detaljer kring denna typ av behandling, men kan sammanfatta det hela med att det tydligen gör ganska ont, tar lÃ¥ng tid (upprepade behandlingar) och kostar en hel del. Antalet utrustningar som används ökar dock för var dag som gÃ¥r, vilket tvingat ned priserna rejält sedan behandlingsmetoden först introducerades här i Sverige nÃ¥gon gÃ¥ng i mitten av 90-talet (ta denna uppgift med en nypa salt, men jag tror att en laserklinik i Karlstad var generalagent för denna typ av utrustning runt denna tid). Idag är det inte ovanligt att tatuerare själva sitter pÃ¥ ett ”suddgummi”. Utrustningen importeras frÃ¥n Kina och säljs mer eller mindre till vem som helst som kan betala. Själv är jag lite fundersam över de mycket sparsamma instruktioner som tycks följa med lasermaskinerna. Jag hade nog väntat mig Ã¥tminstone en kortare utbildning, samt att det krävdes nÃ¥gon form av examination för att fÃ¥ handskas med prylarna, men sÃ¥ vitt jag förstÃ¥tt det sÃ¥ är det idag nÃ¥got av principen ”tuta och kör” som gäller, trots att vi i princip pratar om strÃ¥lningsljus. I studios används lasern oftast för att bleka ned ett gammalt motiv sÃ¥pass att det blir enkelt att göra en coverup. DÃ¥ bryr man sig sällan om att helt ta bort det gamla, utan nöjer sig med att bleka ned tatueringen tills den inte längre utgör ett problem när man ska tatuera nÃ¥got nytt över den. Jag är fortfarande lite skeptisk mot laserutrustning i tatueringslokaler; jag har helt enkelt svÃ¥rt att skaka av mig tanken pÃ¥ att kunder ska betrakta lasern som ett suddgummi, och ta det som en inteckning för att man helgarderar sig; som om man skulle vara osäker i sin yrkesroll. Nu vet jag att det inte är sÃ¥ maskinerna i frÃ¥ga används, men det är likväl en känsla jag fÃ¥r, och är rädd att kunder i sin tur ska fÃ¥.

Det finns en djupare komplikation än den rent fysiska som huden utsätts för i och med laserbehandling och borttagande av tatueringar. Denna gÃ¥r tillbaks till definitionen av en tatuering som en permanent teckning i huden, med betoning pÃ¥ permanent. I mÃ¥nga länder där man har lagstiftat kring tatuerande sÃ¥ utgÃ¥r man frÃ¥n en definition av tatueringar som just nÃ¥got permanent. Idag, med allt mer lättillgänglig laserborttagning (som i framtiden kanske ersätts eller kompletteras med ännu nyare och effektivare metoder) sÃ¥ kan begreppet permanent pÃ¥ allvar diskuteras i samband med tatueringar. I och med det faller ocksÃ¥ rÃ¥dande lokala lagstiftningar. För ett tiotal Ã¥r sedan cirkulerade i bland annat Storbritannien ett erbjudande till tatuerare om att lära sig en ”nytt” sätt att arbeta pÃ¥, som skulle innebära semipermanenta taturingar för de kunder som önskade tatuera sig men inte ville märka sig permanent. Metoden innebar fortfarande att man applicerade motiven med nÃ¥lar, men att man använde andra typer av pigment, samt att man arbetade grundare i klientens hudlager. Resultatet pÃ¥stods bli en tatuering som varade i fyra-fem Ã¥r innan den försvann helt. Själva konceptet som sÃ¥dant är i sig självt helt korkat. Vem som helst som tänker ett steg längre än näsan räcker inser ju genast att tatueringen i frÃ¥ga inte kommer vara fin och vacker i fyra Ã¥r och 364 dagar, för att sedan som genom ett trollslag försvinna över nästa natt. Motivet skulle snarare i sÃ¥ fall gradvis försvinna allt eftesom tiden gick, med den oundvikliga effekten att man efter bara nÃ¥got Ã¥r sannolikt skulle tvingas bära ett allt blaskigare och klenare motiv i flera Ã¥r framöver. Nu var erbjudandet och metoden antagligen bara ett sätt för ett ljushuvud till klappträ att försöka tjäna pengar pÃ¥ att sälja dyra veckoslutskurser, och därmed en bluff, men skulle kunna ställt till rejält med besvär för den hugade spekulant som i slutändan hamnade under nÃ¥len hos en semipermanent-tatuerare. Genom att den semipermanenta tatueringen fortfarande skulle appliceras med nÃ¥lar skulle den utgöra samma kliniska risk som vilken normal vanlig tatuering som helst, med den enkla men betydande skillnaden att det regelverk som satts upp i form av lagar och förordningar (i Stobritannien, inte i Sverige dÃ¥ vi som jag tidigare omskrivit inte har nÃ¥gra lagar som specifikt rör vÃ¥r bransch i Sverige) inte skulle gälla, dÃ¥ dessa genom definitionen av tatueringar formulerats att omfatta permanenta markeringar i huden, och inte semipremanenta. En klients möjligheter att hävda sin rätt vid eventuella komplikationer skulle alltsÃ¥ lätt kunna Ã¥sidosatts genom enkel formalia.

På ett mer metafysiskt plan kan man ställa sig frågan vad en framtida enkel metod för borttagning av tatueringar skulle göra för branschen? På ett avgörande sätt är tatueringar skonade från trender, visavi andra moden och fenomen. Tatueringar är permanenta, och har man gjort något dumt bara för att man tyckte det var häftigt, eller för att man inte insåg att man föll för det som råkade vara inne och populärt just för stunden, så får man fint stå sitt kast. Här infinner sig en avgörande skillnad mot till exempel piercingar som ju enkelt kan avlägsnas utan att det lämnar andra märken i din kropp än möjligen ett litet ärr, stort som en prick. Det är därför trenden med navelpiercingar som fanns för ungefär ett decennium ens uppstod, tror jag. Man visste att det går att ta bort den om man ångrar sig, vilket faktiskt gör det möjligt för just piercingar, helt i likhet med andra stil-komponenter som exempelvis kläder, att faktiskt existera i vågor av moden och trender. Tatueringsbranschen har förvisso sina trender när det handlar om motiv och genrer, men genom sin permanenta karaktär så är riskerar tatueringar inte att helt gå ur tiden (för att senare uppstå i en ny trend). När folk idag väl börjat tatuera sig slutar de sällan. Den dag man lika enkelt, eller enklare ändå, kan avlägsna en tatuering, som när man först applicerar den, så är det möjligt för inte bara tatueringsmotiv, utan även tatueringar som övergripande fenomen, att faktiskt gå i trender. Vill man ens vara tatuerare då?

Tatueringar och lagar

Förra veckan tatuerade jag en kunds fingrar. Idag tatuerade jag en tjej vid namn Emma bakom örat. Jag har inte kameran med mig hem, sÃ¥ ni fÃ¥r vänta lite pÃ¥ att se en bild av den lilla räv jag gjorde pÃ¥ henne, men nu är det inte för att presentera arbetet i frÃ¥ga som jag skriver detta inlägg. I all enkelhet vill jag bara en gÃ¥ng för alla konstatera för de som eventuellt levde i tron att det finns regler mot att att tatuera folk pÃ¥ huvudet, i ansiktet, pÃ¥ händer, fötter eller för den skull nÃ¥gon annan plats pÃ¥ kroppen, att det inte finns nÃ¥gra lagar överhuvud taget som specifikt rör tatueringar i Sverige. Det finns förhÃ¥llningssätt och regler kring exempelvis lokaler för hygienbehandlingar (dit tatueringsbehandling hör), som tillhandahÃ¥lls och upprätthÃ¥lls av socialstyrelsen, samt lokalt av den kommun man är verksam i. Dessa rör dock allmän hygien, och alltsÃ¥ inte specifika frÃ¥gor som vad och var man fÃ¥r tatuera. Vidare finns givetvis lagar och bestämmelser som rör näringsverksamhet och som reglerar hur ens företags ska/bör drivas och ens ekonomi bokföras. Vidare skulle man kunna tänka sig att den sÃ¥ kallade uniformslagen, samt vissa lagar, sÃ¥som den om ”hets mot folkgrupp” skulle kunna appliceras pÃ¥ vissa typer av tänkbara motiv, men mig veterligen har detta aldrig skett.

Min poäng: När ni hör nÃ¥gon tala om att det är olagligt att tatuera sig pÃ¥ händer, fingrar, fötter etc. sÃ¥ kan ni utan problem pÃ¥peka att hon eller han pratar ur nattmössan. Att folk fortfarande tror att det är olagligt beror till stor del pÃ¥ att den före detta organisationen SPT hade interna regler som förbjöd dess medlemmar att tatuera här omskrivna kroppsdelar. Dessa regler, precis som organisationens övriga föreställningar om saker, ting och tillstÃ¥nd i branschen, projicerades med full kraft, och pÃ¥stÃ¥dd allmängiltighet, genom annonsering och ”upplysningskampanjer”, vilket alltsÃ¥ satt sina tydliga spÃ¥r bland vÃ¥ra svenska tatueringsmyter. Motivet till detta förbud var helt enkelt att tatueringar sedan länge av allmänheten ansetts vara ett tecken pÃ¥ alienering och subversivitet. Man ville undvika att folk satte krokben för sig själva, exempelvis när de skulle ge sig ut i arbetslivet och söka jobb. Lyckligtvis ändras tiderna, och idag är det allt mer sällan folk pÃ¥ allvar upprörs av att deras medmänniksor lÃ¥ter sig tatueras. Däremot finns fortfarande i vissa kretsar ett stigmata befäst med framför allt tydligt exponerade tatueringar, som de pÃ¥ händer och fingrar. SÃ¥dana tatueringar stänger fortfarande effektivt möjligheterna att arbeta med vissa arbeten inom expmpelvis tjänstesektorn.

Huruvida det är lämpligt att tatuera exponerade kroppsdelar kan debatteras, och det gör jag gärna om någon är intresserad. Själv bedömmer jag varje förfrågan om sådana tatueringar individuellt. Efter en analys av klienten, dennes livssituation och det önskade motivet gör jag en avvägning efter vilken jag beslutar huruvida jag vill åta mig arbetet eller ej. Jag har inga fasta principer som stoppar mig från att tatuera vissa kroppsdelar utan jag förlitar mig på mitt omdöme i varje given situation. Jag tycker absolut inte att en lag bör reglera var människor väljer att tatuera sig utan anser att detta kan regleras fullt och väl av landets yrkesutövare och deras omdömme. Något jag, och många med mig, däremot skulle välkomna med öppna armar är en lagstadgad åldersgräns. Man bör inte bli tatuerad om man inte själv är myndig. Anledningen är enkel. När man faktikst uppnåt en ålder av 18 år eller mer är man själv till fullo ansvarig för sina handlingar: Om man då ångrar sig är det varken ens föräldrar eller tatuerare utan endast en själv som man kan skylla på. Ingen annan har tagit beslutet att låta tatuerare X utföra tatuering Y på dig.

Som en avslutande parentes kan jag upplysa om att vÃ¥rt grannland Danmark sedan 1966 haft en lag som förbjuder medborgare att tatuera nÃ¥gon pÃ¥ fingrar, hals och i ansikte, även om jag betvivlar att det är en lag som upprätthÃ¥lls särskilt väl av lagförande institutioner. Därtill har danskarna – i likhet med mÃ¥nga andra länder, inte minst inom Eu – en fullt fungerande Ã¥lderslagstiftning som efterlevs. Det är hög tid att beslutsfattare i Sverige för upp denna frÃ¥ga pÃ¥ sin agenda igen (den har varit uppe förr – mer om det i ett senare inlägg), om inte annat för att hjälpa oss seriösa yrkesutövare slippa att om och om igen motivera varför vi inte vill tatuera nÃ¥gons omyndiga barn.

Lärlingsskap och slavkontrakt

I förrgår fick jag ett artigt och välformulerat mail från en kille som hade lite frågor kring hur man bär sig åt, eller bör böra sig åt för att få en lärlingsplats i syfte att utbilda sig till tatuerare. Han frågade om det var okej att komma förbi och visa lite bilder (teckningar han gjort antar jag) för att jag/vi ska kunna ge honom lite vägledning och sia i huruvida han har några förutsättningar för att bli tatuerare. Jag svarade honom att han är välkommen in. Jag ska gärna ge honom mina åsikter och tips om han vill ha dem.

Nu vill jag ge en snabb inblick i hur jag ser pÃ¥ det här med lärlingsskap. Jag kan börja med att nämna att jag känner till lÃ¥ngt fler ”olyckliga” lärlingsskap än ”lyckliga”. Med olyckliga menar jag inte att de resulterat i en misslyckad karriär som tatuerare, utan snarare att vägen dit blivit onödigt komplicerad och lÃ¥ng, oftast pÃ¥ grund av att det skurit sig mellan lärling och lärare. Att det blir ont blod mellan bÃ¥da parter mÃ¥ste jag säga oftast beror pÃ¥ läraren, inte sällan pÃ¥ grund av att lärlingsskapet tilldelats av fel skäl, eller Ã¥tminstone av själviska skäl. Det är mycket vanligt att lärlingar fÃ¥r plats, inte i första hand för att lära sig tatuera och bli ett arbetsstöd i studion, utan för att bli en allt-i-allo-slav Ã¥t lata tatuerare som inte orkar städa sina egna golv och samtidigt är för snÃ¥la för att betala ett städbolag. Denna sysselsättning ackompanjeras i regel med alla andra kringsysslor som tatueraren själv anser sig för fin för att befatta sig med. (En vidareutveckling av dessa plikter kan vara att tvingas springa ärenden till systembolaget Ã¥t sin alkoholiserade ”mästare”, eller köra dennes bil efter strax efter nyligen omskrivna ärende.) Ibland pÃ¥gÃ¥r detta i ett Ã¥r eller flera, utan att lärlingen fÃ¥r lära sig nämnvärt mycket om att faktiskt tatuera. MissförstÃ¥ mig nu inte. Att grundligt lära sig all nödvändig kunskap om hygien, sÃ¥väl person- som lokalhygien, sterilisering, rengöring och allt annat som hör professionell tatuering till är lika nödvändigt som att förstÃ¥ hur en tatueringmaskin fungerar, om inte mer sÃ¥. Däremot sÃ¥ sker denna arbetstilldelning sällan i utbildningssyfte utan mer som ett penalistiskt inslag i syfte att underkuva sin elev, för att pÃ¥ ett mycket obehagligt sätt utkräva total underkastelse. Modellen är mycket traditionell, och uppmuntras fortfarande av mÃ¥nga i branschen. De tatuerare som hÃ¥ller sig med sÃ¥dana lärlingsmodeller anser sig oftast vara i sin rätt att utkräva denna enkelriktade Mr. Miyagi-filosofi av ren hävd, oavsett om de faktiskt har nÃ¥got att komma med som tatuerare, och/eller lärare. Berättigandet lyder ofta: ”sÃ¥ fick jag minsann göra, och det fick jag stÃ¥ ut med”. Resonemanget känns enkelt igen frÃ¥n alla andra typer av hemska sociala och kulturella arv, som exempelvis barnaga. Istället för att uppmuntra sÃ¥dana moderna fenomen som samarbete och solidariskt ansvar cementeras dessa gamla hierarkier om och om igen.

Själv hade jag tur. Jag har inga invändningar på hur min lärlingsplats på Skin Deep var utformad. Jag lärde mig tillräckligt om såväl tatuerande som att driva en rörelse och tatueringsstudio, för att efter ett antal års arbetande och erfarenhet kunna gå vidare med min karriär. Med det sagt måste jag säga att lärlingsskap till största del handlar om att framför allt lära sig hygienprinciper, tatueringsmaskiners funktion, bildteori (med avsikt på tatueringsmotiv, placering etc), samt hur man inte ska tatuera. Det finns nämligen flera sätt att göra samma sak på när man tatuerar. Så länge man undviker att göra fel så blir det rätt. Tatuerare som undlåter att inse detta, och försöka lära ut det enda rätta sättet att göra något på, begår ett principfel i utbildningen. Man kan beskriva hur man själv gör något, och helst också andra principer och teorier, men i slutändan så är det ändå den blivande tatueraren som måste skapa sig en uppfattning om vilka tekniker hon eller han vill använda, och hur vissa mål ska uppnås.

Hur kommer det sig dÃ¥ att vissa tatuerare kan ta sig lärling efter lärling utan att erbjuda en i mina ögon juste uppgörelse? Svaret är enkelt: det finns sÃ¥ mÃ¥nga som vill lära sig att tatuera (för att det verkar ”spännande”, ”enkelt”, ”häftigt”, ”ballt”, ”lukrativt”, ”rock n´roll”, ”fritt”, och tusen andra vilsna anledningar) att intresserade helt enkelt fÃ¥r ta den (oftast enda) chans de fÃ¥r, om den ens fÃ¥r en. De flesta blir nämligen utan. Om sedan lärlingen i en slavposition inte finner sig i sin plats bland dammet pÃ¥ golvet är det alldeles för enkelt att slänga ut henne eller honom och ta in nästa offer. MÃ¥nga yrkesverksamma är säkert av en annan Ã¥sikt än jag. Allt jag kan säga om dessa har jag redan skrivit ovan – angÃ¥ende lata tatuerare, hävd och nedärvda drag av penalism. Respekt bör förtjänas, inte krävas, och dessutom gälla Ã¥t bÃ¥da hÃ¥ll.

Modellen med enskilda lärlingsskap lämpar sig mycket bra för vår lilla bransch; det är inte den som sådan jag vänder mig mot, utan sättet de många gånger struktureras och planeras (eller inte planeras). En traditionell skola är inte att tala om, om man frågar mig.

Nu är det bäst att jag stoppar ämnet för idag, så att jag har något kvar att berätta för killen när han kommer in för att få våra tips och vägledningar. Vad jag däremot kan tillägga är att vi på Buzzstop 28 inte har någon avsikt att ta in några lärlingar. Vi har inte den tiden eller de ambitionerna i dagsläget. Dessutom har vi inget emot att städa våra egna golv. Varje dag.

 

En sak till. Jag har till idag lovat Magnus, som är bokad för en fight på sin arm mellan en drake och en fenix på lördag, en skiss. Här är den.

 

magnus_strid_skiss

SRT-anslutna

Så är vi till slut anslutna i organsiationen Sveriges Registrerade Tatuerare. Jag skrev för en dryg månad sedan att vi ansökt om medlemskap i SRT. Det skulle visa sig att pappersexercisen kring ansökan skulle ta lång tid, så lång att jag till slut kände mig nödgad att maila mottagaren av våra insända dokument. Inte heller i och med detta hände särskilt mycket. Jag höll i torsdags som bäst på att be vår nya medarbetare Marcus ta med vår fråga till det årsmöte som hållits nu i helgen, när det plötsligt via epost dök upp en sorts bekräftelse på medlemskap från sekreterare Mia, tätt följt av ett instruktionsmail från en Pether som verkar vara internet-/hemsideansvarig samt genom honom i förlängningen ett välkomnande från ordförande Max Bodlund.

I helgen har det alltsÃ¥ i Borgen i Norrköping varit gemensamt Ã¥rsmöte för denna organisation och piercarnas motsvariget ASAP, och jag väntar – dock utan överdriven entusiasm – pÃ¥ en detaljerad rapport frÃ¥n denna tillställning som ska har ägt rum i samarbete med nordens första Studio Fusion Party. Det är alltsÃ¥ inte bara bubblat smaksatt vatten och andra livsmedel som genomgÃ¥r ”fusionering” i dessa tider. Det luktar smörgÃ¥skaviar med banansmak.

En första kort inkommen rapport via sms antyder att helgen i stort inte ska ha bjudit pÃ¥ särskilt mycket intressant, men att East-Streets kurs i Blodsmitta och Infektionskontroll ska ha varit bra. Givetvis sÃ¥ kommer alla som var där att ha sina egna uppfattningar om helgen som varit, och dÃ¥ jag personligen valt att hÃ¥lla mig undan sÃ¥ kommer all eventuell rapportering att baseras pÃ¥ andras redogörelser samt möteshandlingar. Min spontana tanke kring den föregÃ¥ende infomation som sänts ut i omgÃ¥ngar handlat minst lika mycket om att tillställningen ska ”rundas av med nordens största och ballaste firmafest med kollegor frÃ¥n hela Skandinavien” som om Ã¥rsmötet. Personligen förstÃ¥r jag inte den för sÃ¥ mÃ¥nga andra uppenbara kopplingen mellan Ã¥rsmöten i idéella branschorganisationer, kurser i blodsmitta och hejdlöst festande tillsammans med folk vars i mÃ¥nga fall enda gemensamma intresse rÃ¥kar vara det yrke man utövar.

Med dessa reservationer och reflektioner framförda så ser jag trots allt fram mot att höra om årsmötet, samt att som nybliven medlem så här i efterhand få en chans att ta del av protokoll och andra möteshandlingar. Jag har för avsikt att för mina läsare fortsätta rapportera om SRTs utveckling.

SRT

Efter en del övervägande har sÃ¥ alla tre i studion ansökt om medlemskap i SRT. För er som inte känner till SRT, sÃ¥ är det en intresseorganisation för tatueringsbranschen ”med syftet att arbeta för branschens bästa sÃ¥väl som för kundernas trygghet.” Förkortningen stÃ¥r för Sveriges Registrerade Tatuerare, och denna ideella förening är sprungen ur resterna av en äldre nu nedlagd förening som gick under förkortningen SPT, vilket i sin tur stod för Sveriges Professionella Tatuerare. Mycket har sagts om den gamla föreningen, och efter att ha hört mÃ¥nga olika Ã¥sikter om, och erfarenheter av, dess metoder och principer (vilka verkade handla mer om protektionistiskt propagerande och agerande än professionalism) sÃ¥ är jag glad att denna äntligen ersatts av den nÃ¥got modernare och öppnare sammanslutning vi nu sökt medlemskap i. Utan att för den skull nÃ¥gonsin varit medlem i SPT, alltsÃ¥ den snäva moderföreningen, har jag har bland annat i min ägo en kopia av det ”lärlingsavtal” man använde sig av i sin organisation. Det är ett av de underligaste utformade avtal jag nÃ¥gonsin sett. Flera av dess punkter skulle jag tro strider mot allmän svensk lagstifting och kan aldrig ha besiktats av en jurist. Nu är ju den gamla föreningen ett minne blott, och jag hoppas att den nya organisationen fÃ¥r ett brett fäste i yrkeskÃ¥ren och ger branschen den ryggrad den behöver. Man kan ju alltid hoppas att den ocksÃ¥ öppnar upp för en lite mer nyanserad debatt (en debatt över huvud taget) och börjar lösa upp den fega och tysta fiskstimsmentalitet och jantelag som präglar skrÃ¥et.

STM och Jeff Gogué

Det kommer nog inte som en överraskning för nÃ¥gon som frekventerar den här bloggen att jag inte hyser särskilt höga tankar om den tatueringspress som finns idag – och det är inte sÃ¥ att jag bara vill vara ”besser och bitter”, för att citera en av mina tidigare läsare 😉 Förutom Tattoo Artist Magazine, som uteslutande vänder sig till branschfolk, sÃ¥ är det sällan jag imponeras av magasinens redaktionella innehÃ¥ll. Skribenterna för TAM däremot vet vad de pratar om. De möter artister personligen för utförliga intervjuer och hÃ¥ller en allmänt hög klass pÃ¥ det skrivna. Dess enda problem, om man frÃ¥gar mig, är att det kanske är lite väl Amerikanskt i sin vinkling. Det är mycket oldschool och traditionellt som fÃ¥r utrymme, men sÃ¥ är ju denna stil ocksÃ¥ väldigt i ropet. Dessutom är det en Amerikansk tidsskrift, sÃ¥ man kan nog inte begära ett annat fokus. Hur som helst sÃ¥ är innehÃ¥llet lite väl yrkesorienterat för den vanlige klienten och säljs dessutom endast till yrkesverksamma tatuerare, varför jag vill kalla den för en branschtidning, snarare än en tatueringstidning.

Om vi för stunden Ã¥tervänder till den samlande tatueringspressen sÃ¥ finns i denna sällan nÃ¥got matnyttigt. Intervjuerna känns slentrianmässigt utförda och man kan enkelt se det bakomliggande frÃ¥geformulär, som flitigt används om och om igen, ur vars svar artikelförfattaren vävt en lagom lÃ¥ng text. InnehÃ¥llet säger i regel ingenting om artisterna annat än hur gamla de är, hur länge de varit i branschen och vad som fick dem att börja tatuera överhuvud taget, och även dessa mest banala saker känns ofta mystiskt tillrättalagda. Nästan alla har varit intresserade av tatueringar ”sedan de först höll i en penna” och ”spenderar all tid i sitt liv bakom ritbordet eller med en klient framför sig”. Tatuerarna de intervjuar är dessutom alltid genomtrevliga individer – även när det gäller tatuerare med notoriskt rykte om sig att vara otrevliga mot klienter, och i vissa fall alla människor, inklusive kollegor. Vissa tidningar (hit hör vanligtvis inte de nordiska tidningarna) är i och för sig ganska bra pÃ¥ att köpa in foton pÃ¥ snygga tatueringar, men i dessa internettider sÃ¥ kan man ju själv hitta samma tatueringar och mÃ¥nga fler av upphovsmännen bakom respektive verk genom att besöka relevanta hemsidor.

Övriga artiklar, notiser och inslag brukar besegla de klassiska fördomarna om tatueringsintresserade och deras intressen: hårdrock, psychobilly, demoner, nordisk mytologi, döskallar på kläder, japansk kultur och gamla bortglömda skivor. Var och en av dessa företeelser och särintressen har garanterat sina egna tidsskrifter och livsstilsmagasin där de hör hemma. I alla fall jag önskar att all denna utfyllnad kapades och att man instället koncentrerade sig på det tidningen bör handla om: tatuerare, tatueringar, och annat tatueringsrelaterat. Jag är ledsen, för mig är inte Led Zeppelins samlade skivsläpp relevant eller viktigt för branschen. Detta trots att jag tycker att Immigrant Song är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Inte heller 50-tals klädkollektioner eller Bilutställningar med Customåk (bara för att många av dess besökare också råkar gilla tatueringar) är intressanta i sammanhanget. Jag gillar också att kika på snygga hotrods, men det är helt enkelt fel forum. Jag har hur många kunder helst som spelar tevespel som sin största hobby. Inte riktigt, men näst intill, oändligt fler än som samlar på bilar. En enda gång har jag sett en kommentar om ett tevespel i en tatueringstidning. En pytteliten notis. Kan ni gissa vad det spelet det handlade om? Rejäla Vikingar så klart. Spelet i fråga är dessutom ganska dåligt och självklart uppfyller det alla klyschiga och historieförvanskande vanföreställningar om de Nordiska folken från runt 1000 år sedan.

I veckan fick vi till studion det nyaste numret av Scandinavian Tattoo Magazine. Vi får tidningen sänd till oss då och då i samband med att vi annonserar. Jag vill genast nu säga att det här numret kanske är det bästa någonsin. I alla fall så långt jag kan minnas. Visst, det dras med en del av ovan nämnda krimskrams, men för en gångs känns artiklarna lite fylligare och genomgående håller bildmaterialet en högre klass än normalt. Om man ser förbi de vanliga smånotiserna om bäbisanpassad hårdrock och metal (Jag skämtar inte), DVDs med tatueringsteve, o dylikt, samt det högst underliga tatueringshoroskop som förekommer i varje nummer, så möts man av en del intressant. De tre pliktskyldiga rapporterna från tatueringsmässorna i Paris, Prag respektive Amsterdam är informativa och helt okej skrivna, men utan att ge mer än nödvändig bakgrundsläsning till artiklarnas foton. Det tillhörande bildmaterialet är överlag av hög kvalitet; en hel del foton är på intressanta tatueringsjobb. Även gallerierna i slutet av tidningen innehåller ovanligt intressanta och bra jobb; vissa från skandinavien, andra insamlade från andra delar av världen.

Vidare finns en artikel om en dansk tatuerare jag inte kände till, Sören Rye Lind, och ett intressant bildreportage om Craola, en skicklig konstnär som jag genom amerikansk alternativ konstpress följt ett tag. Hans arbeten är förvisso inte direkt tatueringsrelaterade, men mycket av hans konst har haft uppenbart inflytande pÃ¥ tatuerare genom Ã¥ren, sÃ¥ jag tycker nog att artikeln gott och väl faller inom ramarna för vad som platsar i en tatueringstidning. Intressantast i tidningen tycker jag nog dock att artikeln om Jeff Gougé är. Jag spenderar inte för mycket tid pÃ¥ internet eller med tatueringstidningar i jakt pÃ¥ andra tatuerare att influeras av, och har själv ingen Myspace sida att ”samla kompisar” pÃ¥. Därför har jag inte tidigare haft nöjet att stöta pÃ¥ Gougés arbete. Jag surfade ganska omgÃ¥ende in pÃ¥ hans hemsida, och jag mÃ¥ste säga att jag är djupt imponerad av det jag hittills sett. Killen är sÃ¥ vitt jag kan se tekniskt väldigt framstÃ¥ende och hans bildvärld och konst är skön. Det är inte alltid den typ av tatueringar jag själv föredrar, men trots detta uppskattar jag djupt vad jag hittills sett. Av det man kan utröna om killen i den för en gÃ¥ngs skull relativt intressanta, om än korta, intervjun/texten sÃ¥ verkar Gougé ha en trevlig inställning till sitt yrke, ha en hel del vettigt att säga om branschen och hysa en ödmjuk själ. Jag är imponerad.

Mycket av det matnyttiga innehållet i tidningen är inköpt och översatt av redaktionens medlemmar. Nu tycker jag inte detta gör så mycket, då innehållet som sagt är osedvanligt bra, men det är ändå värt att notera. Jag hoppas att tidningen fortsätter i den här stilen. Grattis till ett fint nummer.