Intervju: Marcus Körling, Funny Farm Tattoo

Marcus Körling, som idag tatuerar under sitt företag Funny Farm Tattoo, har jag varit bekant med många år nu. Den 13/1-24/1 kommer han äntligen till oss för att gästarbeta. För att ge intresserade läsare och kunder en inblick i Marcus arbetsliv så presenterar jag en intervju med honom. För att ta reda på ännu mer om Marcus, eller boka en tid med honom – antingen för när han gästar oss här i Göteborg, eller för när han arbetar på sin ordinarie plats på Magic Man i Skövde – så når ni honom enklast via hans e-post: info@funnyfarmtattoo.se

Intervjun hittar ni HÄR

Lite mer än ett dygn kvar

Nu har jag inte skrivit något på länge. Det är inte så att jag tröttnat eller att ämnen att skriva om har tagit slut, men arbetet med den nya lokalen – och den gamla – de senaste två veckorna har varit mycket intensivt och tidskrävande. Parallellt med detta kvälls- och nattarbete har vi givetvis arbetat med tatueringar som vanligt på Buzzstop 28 Gamlestan.

Innan jag visar några bilder från den senaste tidens sittningar vill jag passa skriva att jag i detta nu sitter och förbereder våra nya medarbetare Felicias och Marcus egna bloggar på buzzstop28.org-domänen. Du kan hitta dessa här och här. Precis som vi andra tre som redan arbetar i vår studio så är det upp till dem att fylla dessa med så mycket eller så lite de vill och orkar i bild- och textväg. Vi har inget med varandras bloggar att göra, och det är var och en som ansvarar för vad de publicerar på sin blogg. Jag vill bara klargöra tydligt en gång för alla, för den eller de få som inte tycks ha förstått det redan, att det jag skriver inte nödvändigtvis motsvaras av mina medarbetares inställningar och åsikter. Givetvis gäller också det omvända förhållandet. Ordet är fritt, så att säga.

Dessutom är arbetet med nya tillägg till hemsidan i full gång. Jag skulle tro att Björn och Tobbe ganska snart har gjort de nödvändiga uppdateringar som motsvaras av de förändringar som står för dörren i och med den första November; en till lokal, och två nya medarbetare.

Så, på grund av tidsbrist denna gången dessvärre utan några som helst kommentarer eller reflektioner. senaste periodens projekt och arbeten i litet urval:

31oktober08_131oktober08_231oktober08_3

 

 

 

 

 

 

 

31oktober08_531oktober08_631oktober08_4

STM och Jeff Gogué

Det kommer nog inte som en överraskning för någon som frekventerar den här bloggen att jag inte hyser särskilt höga tankar om den tatueringspress som finns idag – och det är inte så att jag bara vill vara ”besser och bitter”, för att citera en av mina tidigare läsare 😉 Förutom Tattoo Artist Magazine, som uteslutande vänder sig till branschfolk, så är det sällan jag imponeras av magasinens redaktionella innehåll. Skribenterna för TAM däremot vet vad de pratar om. De möter artister personligen för utförliga intervjuer och håller en allmänt hög klass på det skrivna. Dess enda problem, om man frågar mig, är att det kanske är lite väl Amerikanskt i sin vinkling. Det är mycket oldschool och traditionellt som får utrymme, men så är ju denna stil också väldigt i ropet. Dessutom är det en Amerikansk tidsskrift, så man kan nog inte begära ett annat fokus. Hur som helst så är innehållet lite väl yrkesorienterat för den vanlige klienten och säljs dessutom endast till yrkesverksamma tatuerare, varför jag vill kalla den för en branschtidning, snarare än en tatueringstidning.

Om vi för stunden återvänder till den samlande tatueringspressen så finns i denna sällan något matnyttigt. Intervjuerna känns slentrianmässigt utförda och man kan enkelt se det bakomliggande frågeformulär, som flitigt används om och om igen, ur vars svar artikelförfattaren vävt en lagom lång text. Innehållet säger i regel ingenting om artisterna annat än hur gamla de är, hur länge de varit i branschen och vad som fick dem att börja tatuera överhuvud taget, och även dessa mest banala saker känns ofta mystiskt tillrättalagda. Nästan alla har varit intresserade av tatueringar ”sedan de först höll i en penna” och ”spenderar all tid i sitt liv bakom ritbordet eller med en klient framför sig”. Tatuerarna de intervjuar är dessutom alltid genomtrevliga individer – även när det gäller tatuerare med notoriskt rykte om sig att vara otrevliga mot klienter, och i vissa fall alla människor, inklusive kollegor. Vissa tidningar (hit hör vanligtvis inte de nordiska tidningarna) är i och för sig ganska bra på att köpa in foton på snygga tatueringar, men i dessa internettider så kan man ju själv hitta samma tatueringar och många fler av upphovsmännen bakom respektive verk genom att besöka relevanta hemsidor.

Övriga artiklar, notiser och inslag brukar besegla de klassiska fördomarna om tatueringsintresserade och deras intressen: hårdrock, psychobilly, demoner, nordisk mytologi, döskallar på kläder, japansk kultur och gamla bortglömda skivor. Var och en av dessa företeelser och särintressen har garanterat sina egna tidsskrifter och livsstilsmagasin där de hör hemma. I alla fall jag önskar att all denna utfyllnad kapades och att man instället koncentrerade sig på det tidningen bör handla om: tatuerare, tatueringar, och annat tatueringsrelaterat. Jag är ledsen, för mig är inte Led Zeppelins samlade skivsläpp relevant eller viktigt för branschen. Detta trots att jag tycker att Immigrant Song är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Inte heller 50-tals klädkollektioner eller Bilutställningar med Customåk (bara för att många av dess besökare också råkar gilla tatueringar) är intressanta i sammanhanget. Jag gillar också att kika på snygga hotrods, men det är helt enkelt fel forum. Jag har hur många kunder helst som spelar tevespel som sin största hobby. Inte riktigt, men näst intill, oändligt fler än som samlar på bilar. En enda gång har jag sett en kommentar om ett tevespel i en tatueringstidning. En pytteliten notis. Kan ni gissa vad det spelet det handlade om? Rejäla Vikingar så klart. Spelet i fråga är dessutom ganska dåligt och självklart uppfyller det alla klyschiga och historieförvanskande vanföreställningar om de Nordiska folken från runt 1000 år sedan.

I veckan fick vi till studion det nyaste numret av Scandinavian Tattoo Magazine. Vi får tidningen sänd till oss då och då i samband med att vi annonserar. Jag vill genast nu säga att det här numret kanske är det bästa någonsin. I alla fall så långt jag kan minnas. Visst, det dras med en del av ovan nämnda krimskrams, men för en gångs känns artiklarna lite fylligare och genomgående håller bildmaterialet en högre klass än normalt. Om man ser förbi de vanliga smånotiserna om bäbisanpassad hårdrock och metal (Jag skämtar inte), DVDs med tatueringsteve, o dylikt, samt det högst underliga tatueringshoroskop som förekommer i varje nummer, så möts man av en del intressant. De tre pliktskyldiga rapporterna från tatueringsmässorna i Paris, Prag respektive Amsterdam är informativa och helt okej skrivna, men utan att ge mer än nödvändig bakgrundsläsning till artiklarnas foton. Det tillhörande bildmaterialet är överlag av hög kvalitet; en hel del foton är på intressanta tatueringsjobb. Även gallerierna i slutet av tidningen innehåller ovanligt intressanta och bra jobb; vissa från skandinavien, andra insamlade från andra delar av världen.

Vidare finns en artikel om en dansk tatuerare jag inte kände till, Sören Rye Lind, och ett intressant bildreportage om Craola, en skicklig konstnär som jag genom amerikansk alternativ konstpress följt ett tag. Hans arbeten är förvisso inte direkt tatueringsrelaterade, men mycket av hans konst har haft uppenbart inflytande på tatuerare genom åren, så jag tycker nog att artikeln gott och väl faller inom ramarna för vad som platsar i en tatueringstidning. Intressantast i tidningen tycker jag nog dock att artikeln om Jeff Gougé är. Jag spenderar inte för mycket tid på internet eller med tatueringstidningar i jakt på andra tatuerare att influeras av, och har själv ingen Myspace sida att ”samla kompisar” på. Därför har jag inte tidigare haft nöjet att stöta på Gougés arbete. Jag surfade ganska omgående in på hans hemsida, och jag måste säga att jag är djupt imponerad av det jag hittills sett. Killen är så vitt jag kan se tekniskt väldigt framstående och hans bildvärld och konst är skön. Det är inte alltid den typ av tatueringar jag själv föredrar, men trots detta uppskattar jag djupt vad jag hittills sett. Av det man kan utröna om killen i den för en gångs skull relativt intressanta, om än korta, intervjun/texten så verkar Gougé ha en trevlig inställning till sitt yrke, ha en hel del vettigt att säga om branschen och hysa en ödmjuk själ. Jag är imponerad.

Mycket av det matnyttiga innehållet i tidningen är inköpt och översatt av redaktionens medlemmar. Nu tycker jag inte detta gör så mycket, då innehållet som sagt är osedvanligt bra, men det är ändå värt att notera. Jag hoppas att tidningen fortsätter i den här stilen. Grattis till ett fint nummer.

Tatueringsmässa i Umeå

Jag sprang på en bekant på gatan häromkvällen Han berättade för mig att han skulle åka med några lokala tatuerare till en mässa i Umeå. Jag har ju tidigare raljerat kring tävlingar, och även givit små pikar här och var om hur jag tycker tillståndet för mässor är; i all enkelhet att det känns som de gått något i stå. Nu är jag givetvis inte avogt inställd till mässor i princip. Det ligger massor av jobb bakom en mässa, och för det har jag stor respekt. Jag vill därför önska arrangörerna i Umeå lycka till med sin nya entrepenad! Mässan är för övrig väl representerade från GBG: American Art/Inkslinger Tattoo, Bring it on Tattoo, No Fear Tattoo och den stundande studion Pushing the Pins som slår upp portarna på en avstickare till Berzeliigatan nu i oktober så vitt jag förstått. Där kommer bl.a. Tony, tidigare på Black Scar i Borås, att arbeta. En synnerligen trevlig kollega. Glöm inte att besöka honom någon dag framöver.

Nå, om jag nu har sådana starka åsikter om mässornas problem så kanske jag borde ha några lösningar att presentera. Det har jag inte per se. Det kan jag knappast då jag inte har någon som helst erfarenhet som promotor. Jag har däremot en del tankar kring hur en alternativ mässa kan se ut. Det största problemet med nya idéer är antagligen den svåra balansgången mellan att tillgodose publikens behov och förväntningar å ena sidan, och att skapa något nytt och intressant å andra sidan. ”Laga inte det som inte är trasigt” helt enkelt. Om någon arrangerar en mässa som går runt och genererar vinst så förstår jag självklart att denne inte är helt pigg på att ändra sina koncept och därmed riskera framgången, bara för att skapa något spännade och nytänkande. Min första tanke är att man skulle slopa alla tävlingar. Redan här ser jag hur en arrangör börjar kallsvettas vid blotta tanken på att hoppa över dessa inslag; publiken kanske sviker? Jag vet inte om den gör det. Det är inte helt omöjligt då mässorna fram tills idag, och antagligen för en lång tid framöver, helt baserats på och kretsat kring tävlingarna. Mässornas scheman är idag i princip en förteckning över klockslag och de tävlingar som äger rum på dessa. Det kan även vara så att tatuerare skulle rata en mässa där de inte har chans att mäta sig på ett (fiktivt) kvantitativt sätt, ett tragiskt men inte ett helt omöjligt scenario. Jag har krasst sett utrönt två typer av mässbesökare. Först har vi de insatta och pålästa som läser tidningar, följer tatuerares utveckling och åker på så många mässor de kan. Den andra typen av besökare är den ”lokale” eller ”tillfällige”. Hon eller han ser mässan som en rolig dagsutflykt och hoppas få se något intressant eller roligt. Jag vet inte hur fördelningen mellan de båda besökartyperna ser ut, men min gissning är att den större delen av dörrintäkterna kommer från den senare, ”casualgruppen”. Jag kan givetvis ha fel. De som tävlat tillhör inte sällan den första gruppen, medan de senare utgör en stor del av den publik som påser spektaklen. Jag vet inte hur ett uteslutande av tävlingarna skulle påverka de olika gruppernas besöksfrekvens. Vem är mest angelägen om att folk fortsätter tävla? Tatuerarna, Fansen eller den tillfällige besökaren?

Givetvis skulle något behöva ersätta tävlingarna. Man måste ju fylla schemat, programbladet och mässan med givande innehåll. Varför inte fokusera på de utställande tatuerarna vid givna tillfällen? En eller några tatuerare vars stil och teknik kompletterar varandra. Eller juxtaposera två helt olika tatuerare. Låta tatueraren visa upp några väl valda avslutade och utläkta jobb live, på ett sådant sätt att besökare faktiskt har möjlighet att se arbetet på nära håll. I de stressiga tävlingarna har besökare inte en ärlig chans att studera deltagarnas tatueringar. Istället får man vänta på att någon av tatueringstidningarna skriver en artikel om tillställningen och där försöka skärskåda ”små små” foton på stora jobb. Skisser skulle kunna visas upp och intresserade och aspirerande klienter skulle ha möjlighet att diskutera ingående med sina tilltänkta tatuerare. Schemat kan rotera så att alla utställare som vill får en chans att visa upp sig på detta sätt. Samtidigt skulle arrangörerna kunna anlita en fotograf som tar bra, tydliga och vackra foton på de exponerade verken, som man sen kan låta rulla på en eller flera stora skärmar för beskådande av de som inte hinner eller har möjlighet att besöka den specifika tatueraren just när fokus är på dem.

Det här är bara en enkel idé. Jag ska försöka spåna vidare på konkreta förslag och skriva om dem då och då. Jag förväntar mig inte på något sätt att mässorna någonsin kommer ändras märkvärt, det är en konservativ bransch, på gott och ont, men jag kan ju alltid fundera kring ämnet och hoppas att någon annan tänker liknande tankar, någon som har inflytande på dagens och morgondagens mässor.

Fredrik och Felix

Idag hade jag en gammal kompis från Karlstad i stolen. Fredrik arbetade från och till bakom kassan på Skin Deep i Karlstad då jag arbetade där. Motivet för dagen var ett porträtt av hans nio månader gamla son. Jag är i allmänhet restriktiv med antalet porträtt jag utför, och jag visar sparsamt upp dem på hemsidan och i portföljen på studion av den enkla anledningen att ju mer man visar upp utförda porträtt, desto fler efterfrågningar får man. I ärlighetens namn så har porträtt aldrig intresserat mig särskilt mycket. Som en utmaning då och då, och för att hålla kunskapen igång, bokar jag med någorlunda jämna intervall in dessa jobb. Missförstå mig inte. Jag är lika engagerad i dessa uppdrag som alla andra jag väljer att utföra, men jag skulle lätt tröttna om jag tvingades sitta och göra porträtt varje vecka, för om man ska vara krass så är det inte samma skapande bakom pliktskyldigt återgivna foton som bakom en helt egen design. I alla fallJohnny Bodhe - Skandalernas maninte för mig. Givetvis kan man tolka om porträtt, öka kontraster, lägga på ”färgfilter” och laborera med motivet; här har jag fortfarande en del utmaningar att tag i. Kolla till exempel in Nikko Hurtado för en del intressanta porträtt (Googla gärna mer på hans namn, då jag såg att galleriet på nya sidan inte var jättestort). Någon gång framöver ska jag och en annan Fredrik ta oss an ett porträtt av Skandalernas Man: Johnny Bodhe. Då får jag anledning att exprimentera lite med formen. Det kommer nog bli ett intressant projekt.

De flesta kunder föredrar dock en realistiskt återgiven tatuering, något som nära efterliknar orginalet och utförs i en beständig och pålitlig gråskala. Jag önskar att folk överlag slutade häpna över tatueringsporträtt av detta slag. För 20 år sedan var tatueringstekniken att efterlikna foton häpnadsväckande. Idag kan många tatuerare konsten att tatuera porträtt. När du väl gjort några stycken och lärt dig formulan och metoden så är det en baggis för en alert tatuerare att spotta ur sig porträtt efter porträtt. Här någonstans borde tekniken också ha förlorat sin oerhört framlyfta status. Det är imponerande rent tekniskt, men i meningen skapande konst så måste jag säga att det finns betydligt intressantare stilar.

Felix förlagaFelixFör en stolt far är det sen givetvis fantastiskt roligt att bära ett foto av sitt barn på axeln. Fotot från idag är däremot inget vidare då systemkamerans batteri var urladdat. Tatueringen är dessutom helt nygjord, med resultatet att kontrasterna för tillfället är lite höga. När tatueringen läkt ut kommer nya foton att tas och hamna i galleriet på hemsidan. Tack Fredrik för förtroendet. Ännu en gång! 

Ernst, klar och utläktErnst nygjord, ej klarNi kan redan nu se skillnaderna i ett nygjort och ett utläkt porträtt här bredvid, i form av Ernst Kirchsteiger på min kund Bennys mage. Benny har även ett porträtt av Martin Timell på andra sidan magen. Fler foton av Bennys tatueringar kan ni hitta i mitt galleri på hemsidan. En rolig detalj rörande just den här tatueringen är att serietecknaren Johan Wanloo i en dagstidning för ett tag sedan publicerade en serieruta om just en kille med en Ernst-tatuering på magen. Jag vet inte om det hela var en slump, eller om Wanloo råkat höra talas om Bennys tatuering. Roligt var det i alla fall att se. Jag har försökt hitta rutan, men utan framgång. Om någon som läser detta hittar eller har serierutan så skulle jag bli väldigt glad att få den skickad till mig.

Så ser inte japanskt vatten ut

Jag minns inte exakt var eller när, men någonstans, någon gång, hörde jag någon yttra orden som utgör rubriken ovan. Jag skrattar fortfarande åt det ibland. Ett bättre sätt att dräpa kreativitet på får man leta efter. Hur fan ser vattnet ut i Japan egentligen? Består vattnet i den ändan av världen av något annat än en syre- och två väteatomer? Kan människor andas det japanska vattnet? Är det färgglatt? Luktar det jordgubbe, eller kokar det kanske redan vid 90°c?

Jag minns också en intervju med en tatuerare i en av de skandinaviska tidningarna. Killen de skrev om deklarerade stolt hur han tecknat två fulla kollegieblock fulla med ”japanskt vatten” innan han fick det helt rätt. Om jag inte minns helt fel så var det också Filip Leu han hade som yttersta referens när det gällde just japanskt vatten; mycket japanskt? Efter så lång tid i sina kollegieblock hade tatueraren alltså äntligen lyckats kopiera den som bäst kopierar japanernas sätt att rendera vatten.

Jag hyser stor respekt för de tatuerare som väljer att ägna sig helhjärtat åt att försöka återskapa japanernas sätt att tatuera. Läste just en artikel i senaste numret av Nordic Tattoo Magazine om Tony på Tattoo World i Höör. Han säger i intervjun att han är väldigt noga med att få allting rätt i sina (japanska) motiv, eftersom hans japanska vänner annars kommer håna honom när de senare får se hans arbeten. Det finns, precis som med allt annat i Japan, många regler rörande tatueringsmotiv, d.v.s. hur de kan, bör och får sättas samman. Jag tänker inte ens försöka gå in på något om dessa regler här, eftersom jag själv inte är intresserad av att återge en kultur jag omöjligen kan känna till korrekt utan att riktigt nära ha studerat den. Sanningen är den att det nog inte räcker att studera japansk kultur för att förstå den. Antagligen måste man leva den. För mig framstår de flesta tatuerare som ger sig på den här typen av arbeten som riktiga kulturimperialister. Tony klarar sig med råge dock; han studerar ingående det han väljer att tatuera och gör det med stor respekt för sina Japanska kollegor. Själv undviker jag problemet genom att förklara för alla kunder som önskar något asiatiskt tatuerat att jag kan göra min tolkning av själva designen, men att jag inte kan ansvara för att det blir ”korrekt” i en kulturell mening. Om någon gärna vill ha en korrekt japansk tatuering rekommenderar jag dem gärna att fara till Japan och träffa en japansk tatuerare.

Så, detta skriver jag som en kort kommentar till ett av förra veckans arbeten, som råkar ha en asiatisk touch. I onsdags fortsatte jag på Bassams arm. Vi tatuerar ett tempellejon, eller en tempelhund (Foo dog) om man hellre vill kalla det för det. Jag låter bilderna tala för sig själva. Här finns inget japanskt vatten så längt ögat når, men om ni håller er framme så kommer ni säkert att få se lite sådant här på bloggen förr eller senare. I alla fall min tolkning av det.

Bassam 1Bassam 2Bassam 3

Human Fly

För något knappt år sen bläddrade jag i ett nummer av någon av de båda nordiska tatueringstidningarna, och till min förvåning fann jag något som intresserade mig. Vanligtvis finns tyvärr inte mycket matnyttigt att hämta i tidningarna. Det redaktionella innehållet handlar mer om halvnakna tjejer, bilar, gamla rockalbum och stereotypa punk- eller rockabillyakter, än om tatuerare, tatueringar och tatueringsbranschen. När det väl handlar om dessa tre saker så är det ovanligt att man blir överraskad. I intervjuerna svarar tatuerare unisont precis som alla andra alltid gör, på samma ständigt återkommande frågor. Djupare analyser och insikter är allestädes frånvarande. Tatueringarna de visar har man sett förut, gjorda bättre av andra – nämligen de som gjort tatueringarna alla andra skamlöst kopierar. Inspiration är fint men förrädiskt. Många tatuerare hamnar i situationer där hon/han väljer den enkla vägen ut och repeterar andras stil som om den vore sin egen.

I just denna tidning fanns alltså hur som helst något av intresse. ”Human Fly” kallar sig en tatuerare som, i alla fall så långt jag ännu kunnat utröna, har ett eget bildspråk och en egen agenda i sitt skapande. Hans arbeten är varierade och förlitar sig inte på upprepningar. Human Fly har heller inte hypats upp i tidningar och på mässor runt hela jorden, utan står på egna meriter. Han är klart inspirerad av många andra utövare, men förvaltar sina källor väl och tycks för det mesta ge sitt yttersta i såväl design som teknik. Jag är imponerad och har funderat ett tag nu på att kontakta honom för att se om han kanske har tid att tatuera mig någon gång framöver. När jag häromveckan fick anledning att besöka Inkbashs hemsida såg jag att han faktiskt var i Stockholm och arbetade på mässan. Lite förargligt missade jag alltså nyss en utmärkt chans att ta kontakt med honom. Jag rekommenderar ett besök på hans hemsida där ni kan läsa mer om karln, och se hans arbeten.