Intervju med Thomas Rosén från Hjärtat av Guld Tatuering

På tisdag slår Thomas Rosén (också ökänd som Pastorn, Veggie m.m.) till slut upp dörrarna till sin nya studio i Malmö. Senast arbetade (och delägde) Thomas ”Swahili Bobs” i Stockholm men har nu alltså begett sig söderut.

För den som vill tjuvkika på Hjärtat av guld kommer öppet hus hållas idag Fredag 21/8 från 20.00. Enligt information på Thomas blogg kommer det  bjudas på ”gyldene drycker och tilltugg”. Fredrik Edin ska spela skivor, och Thomas kommer eventuellt ha en rolig hatt. Adressen är Davidshallstorg 9.

Jag presenterar här i min blogg en intervju som kommer att ligga kvar som en fast sida för alla som vill läsa den. För mer info om Thomas, den nya studion och kommande hemsidan föreslår jag ett besök på hans blogg och MySpace.

Intervjun hittar ni här.

Swahili Bobs nya hemsida, lokal och koncept

Medan jag fortsätter fila på min intervju med Thomas Rosén passar jag på att tipsa om de förändringar som våra vänner på Swahili Bobs genomgått i och med att de låtit denna elegant bege sig till Malmö för att preparera sin nya studio och arbetsplats.

Johan och alla de andra på SB har en helt ny hemsida på vilken man kan läsa allt om deras nya helhetskoncept, med (musik&merch)butik insprängd jämte  studion, återkommande klubbverksamhet m.m. All info om medarbetare och personal står att finna på sidan – som är designad och hopsnickrad av Papa Bear (tidigare känt som Hombre Productions) – samt i den blogg Swahili Bobs upprättat för att hålla intresserade ajour om butiken och klubbarna de avser att hålla i. Bloggen går också att nå via en länk på hemsidan.

Tatueringsbranschen skulle behöva sin kamera

De senaste tio åren har antalet yrkesutövande tatuerare mångdubblats, vilket för branschen inneburit en markant ökning i tekniskt kunnande – för enskilda tatuerare och för den samlade kåren som helhet. Givetvis finns det många klåpare bland de nya tatuerarna, såväl i studios som hemma i lägenheter – men i det stora hela så har trots allt det tekniska kunnandet alltså framskridit långt. Med tekniskt kunnande menar jag sådana saker som att kunna linjera fint, sätta färg som läker bra och är beständig, åstadkomma gråskalor i fina grader, lägga svart  i solida icke flammiga block, och så vidare.

Jag skulle vilja säga att det idag finns så många rent tekniskt skickliga tatuerare att det blir allt mindre intressant att prata och diskutera huruvida den eller den tatueraren är bra. En av de vanligaste frågorna, såväl direkt till mig som yrkesman, samt i öppna forum på exempelvis internet, är huruvida en viss tatuerare är ”bra”, i förståelsen duktig. Frågan har ju för övrigt alltid varit felaktigt ställd. Istället borde den lyda något i stil med: ”Jag är intresserad av en sådan här tatuering, är tatuerare X rätt person för det jobbet?”. Det korrekta svaret bör sedan till slut komma från frågeställaren själv.  I takt med breddad teknisk kompetensen blir frågan om individers kunnande allt mindre relevant. Diskursen borde snarare handla om vad respektive tatuerare gör med sitt tekniska kunnande, det vill säga hur slutresultatet ser ut rent visuellt och om det i sin tur är intressant och angeläget på ett eller annat sätt – för såväl bäraren av verket, samt betraktarna av det samma.

Traditionell konst (som måleri, skulptur, teckning etc) utövades länge på ett sätt inte helt olikt tatuerandet idag. En aspirerande köpare beställde specifika arbeten av en konstnär som ofta arbetade i en studio med flera anställda under sig. Att måla och skulptera var ett hantverk (som idag till viss del ersatts av design- och illustratörsyrkena). När kameran lanserades i mitten av 1850-talet förutspåddes målarkonstens död. Jakten på perfektion hade segrats av en liten teknisk innovation som på ett kliniskt och förhållande enkelt sätt i ett enkelt ögonblick kunde återge varenda detalj i ett motiv korrekt. Givetvis dog inte målandet. Istället föddes den moderna konsten och det vi idag betraktar som en konstnär. Modernismen uppstod och dess anhängare övergav de tidigare målen att återge något så verklighetstroget som möjligt, för att istället koncentrera sig på inytryck, uttryck, mening och innehåll. Konsten blev ett sätt att uttrycka sig.

Så, var vill jag komma med allt det här? Jo, tatueringsbranschen behöver få sin kamera. Vi är kanske inte där än, men den dag närmar sig då jag anser att det borde vara lika ointressant för en klient att fråga om sin tänkta tatuerare är bra på att tatuera, som det är för  en aspirerande konstköpare att fråga om en viss konstnär är bra på att använda pensel och pennor. De tekniska detaljerna borde rimligtvis endast intressera, och vara föremål för diskussion hos, de yrkesverksamma själva och möjligen de som på allvar studerar konst. Jag föreställer mig en bransch där den medvetna kunden ställer sig den enkla frågan: gillar jag det den här tatuerarens verk? Ser det bra ut? Tilltalar det mig? Om svaren på dessa frågor är ja, så bör kunden sen kunna se fram mot att få ett verk hon eller han tycker om, utan att behöva diktera och lägga sig i allt för mycket vad som till slut utgör det motiv som blir aktuellt. Jag vill se innehåll, formspråk och uttryck ta en allt starkare position. Och nu menar jag definitivt inte att man bara bör Miami Ink-tatuera sig. Jag anser att det är mer än ok att endast tatuera sig för det enkla uttycket och att man tycker att det är snyggt. Jag vill till och med gå så långt som att säga att det oftast är bäst att skaffa sig en tatuering för att man tycker att det ”är snyggt” och tilltalar en. Åtminstone bör man undvika att krysta in mening där det verkligen inte behövs. Om sedan tatueraren själv har en egen agenda och något som hon eller han vill uttrycka i samma verk, så är det en helt annan femma.

En sådan här utveckling skulle också bana väg för intressanta analyser av tatuerare, deras karriärer, liv och verk, och därmed kunna skänka nytt liv åt den hopplöst daterade och innehållslösa kringindustri som utgörs av dåliga publikationer, slentrianmässiga mässor, klädkollektioner, internetforum och -communities, med mera. Fram för mer riktigt innehåll helt enkelt.

Ny svensk tatueringstidning

En tredje tidning avsedd för den svenska/nordiska marknade har så utkomit. Och som jag har väntat. Nej, så klart inte. Fast jag köpte ett nummer i alla fall, så slipper ni göra det.

Jag hörde talas om Bodyfication. Ink & Lifestyle Magazine för ett par månader sedan då vi via mail fick erbjudande om att vara med i tidningens visitkortsregister. Jag utgår från att erbjudandet gått ut till alla yrkesverksamma tatuerare i landet, men också att inte särskilt många nappat på det eftersom jag inte hittar några visitkort i premiärnumret.

Redaktörerna Ebba Cronstedt och Kent Renåker presenterar sin tidning som ett livsstilsmagazin kretsande kring tatueringar, och annan så kallad kroppskonst. För er som inte redan förstått det så brukar det (för de som – lyckligtvis – ännu invigits i denna kroppskonstens hemliga innersta cirkel) innebära kläder med flammor och döskallar, barnutstyrslar med tatueringsmotiv, menlös och förutsägbar Backyard Babiesmusik samt prententiöst överanalyserande diskussioner om kroppskonstens transendentala egenskaper och innersta betydelser för de redan initierade och samförstående. I detta första nummer så har denna subkultur dock lyckligtvis fått kliva något åt sidan till förmån för intervjuer och reportage som kretsar kring faktiskt tatuerande. Låt oss även i fortsättningen slippa ytterligare en tidning som recenserar och omskriver allt som felaktigt antas uppskattat av den genomsnittlige tatueringskunden, såsom tevespel om vikingar, nappar som får din bebis att se ut som ett tandfreak och motivlackade motorcyklar.

Överlag tycker jag spontant att språket genomgående verkar bättre än i de båda andra nordiska tidningarna. Innehållet håller dock ungefär samma stil och klass; det vill säga intervjuerna verkar följa de vanliga frågemallarna och reportagen från olika events är genomgående målade i rosa färger. Men livsstilstidningar ges i och för sig inte ut för att kritsisera och trampa folk (som förtjänar det) på tårna, utan för att sälja lösnummer och tillfredsställa läsarna. Och om läsarna vill ha färdigtuggat och lättsväljt så är det färdigtugat och lätsväljt de får.

Ska jag lyfta fram ett par  höjdpunkter ur tidningen så får det bli artikeln om Daniel Dufos konstnärsambitioner  samt intervjun med Maximilian Gasolini, och då i synnerhet hur han agerat konsult åt SF för att skapa trovärdiga tatueringar i filmer. Även artikeln om Cory Norris, som jag inte hört talas om tidigare, är värd en genomläsning. Tacksamt är också att man valt att hålla nere antalet utmanade posér och meningslöst nakna kvinnor. Det mesta poserandet verkar redaktör Ebba själv vilja stå för.

Jag anser absolut inte att det behövs så många som tre nationella tidningar för vår bransch. En hade gott räckt, och jag hoppas att utbudet snart kokas ned något, även om jag befarar att utvecklingen snarare kommer gå åt andra hållet. Startfältet är öppet. Må bästa tidning ”vinna”.

Tattooexpo GBG, efterbörden

Förra veckan ringde Buddha (det vill säga arrangören av Tattooexpo Malmö/Göteborg/Värmland) mig för att ursäkta det låga besökarantalet på årets upplaga av Göteborgsmässan. Innan vårt samtal hade han ringt alla utställande butiker och piercingstudios, och var alltså således just i tagen att höra av sig till de utställande tatuerare som arbetade på tillställningen. Buddha bekräftade alltså min – och alla andras – misstanke att årets  mässa var något av en flopp om man ser till antalet betalande besökare. Vi hade ett förhållandevis långt samtal om vilka anledningarna till det dåliga resultatet kunde vara och jag vågar säga att vi var överens om att det i första hand, eller åtminstone till övervägande del, berodde på mässans geografiska läge. Ett industriområde i Västra Frölunda känns helt enkelt inte särskilt attraktivt, i alla fall inte för invånare i Göteborg. Det är fler som dragit denna slutsats. Alla jag talat med om saken har konstaterat samma sak.

Givetvis finns även andra anledningar till varför publiken uteblir; också detta talade vi kring. Jag förklarade precis vad jag tycker om tatueringsmässornas nuvarande tillstånd: de har gått i stå. Mässorna är  förlegna och har inget nytt att erbjuda besökarna. Har man sett en mässa har man sett alla. Visst kommer det en del långväga tatuerare till mässorna för att visa upp sina alster och sitt kunnande. Problemet med att förlita sig på denna klena tröst är att tatueringsmässor om sanningen ska fram inte är ett särskilt bra forum för att studie av konst/tatueringar. Idag är internet ett mycket enklare, lugnare, billigare och mer utförligt sätt att studera skickliga  tatuerares verk och karriärer. Visst kan besökare få en chans att samtala med tatuerare vars jobb de aspirerar på att få bära, men i ärlighetens namn så är den stökiga miljön och det faktum att alla tatuerare förväntas sitta och arbeta för att besökare ska ha något att se på väldigt mycket i vägen för konstruktiva samtal och förfrågningar.

Vidare så sammanfattade jag i korthet för Buddha vad jag anser om tävlingar och hur mässorna alldeles för mycket kretsar kring dessa. Jag föreslog en del alternativ som i huvudsak handlar om att vid givna tidpunkter ställa ut utvalda tatuerare och/eller tatueringar, möjligen sorterade efter teman eller stilar. En positiv sak som framkom under samtalet var att även Buddha, efter alla dessa år, kommit till insikt att de ständigt återkommande Fakirföreställningarna är hopplöst pasé och uttjatade.

Avslutningsvis lovade jag att diskutera med mina kollegor vad som kan göras för att styra upp intresset för tatueringsmässor i framtiden, vilket jag också ämnar göra. Jag ska gladeligen ha kontakt med Buddha i framtiden för att dryfta mina tankar och åsikter kring det hela. Kanske kan Buddhas faktiskt uppriktiga ödmjukhet kring ”nederlaget” i slutändan resultera i ett lyft för hans mässor.

Eventuella resultat av diskussioner med kollegor, och mina egna funderingar, ska jag försöka omskriva regelbundet här på bloggen. Jag tar gärna emot eventuella kommentarer och förslag på hur Ni skulle vilja att tatureingsmässorna utvecklas för att upprätthålla eller återvinna Ert intresse av dem. Jag lovar också att vidarebefordra alla eventuella förslag och ideer till Buddha så att han kan ta till sig av dem. Ni är välkomna att kommentera direkt här i bloggen, i anslutning till detta och andra inlägg rörande mässor, eller genom att maila mig på min studioadress som går att hitta på vår hemsida.

Avslutningsvis vill jag lobba för ett par större inlägg jag håller på att förbereda, med foton av såväl avslutade som pågående projekt, som kommer komma upp inom kort. Även en uppdatering av mitt permanenta galleri på hemsidan är på gång. Jag håller som bäst på att försöka få in diverse kunder för en sista fotografering av utläkta tatueringar.

Tatueringsmässa i Göteborg

Tattooexpo 2009 i Göteborg öppnar om en halvtimma. Med teknikens under tänker jag försöka rapportera här på bloggen med hjälp av endast min iPhone. Det verkar som om det ska fungera relativt smärtfritt 🙂 Inläggens längder kommer av nöd anpassas (till det kortare) då det av förklarliga anledningar är lite meckigare att skriva på en mobil än en dator. Även om det här skrivs med förvånad enkelhet.
För praktisk info angående mässan rekomenderas ett besök på dess hemsida: www

Nu håller jag tummarna att detta fungerar som jag tänkt. Om så är faller återkommer jag snart.

Vad håller tatuerarna på med egentligen, eller Laser – en fortsättning

Det var ett tag sedan jag skrev något här i bloggen. Anledningen är helt enkelt att jag saknat uppslag, och i viss mån tid. Jag har, som jag tidigare påpekat, inte för avsikt att skriva bara för sakens skull, utan endast om jag faktiskt har något att berätta eller rapportera om; något som dessutom potentiellt är av intresse för läsarna, och inte bara navelskådande för mig själv. Till helgen vankas det dock mässa här i Göteborg, och jag räknar med att få en del uppslag inför och under denna tillställning, så håll utkik 🙂

Senaste tiden har jag från kunder hört allt fler historier om onödiga och ödesdigra misstag begångna av kollegor i andra studios. Visst har man alltid med jämna mellanrum hört om intatuerade felstavade ord, men i ett par veckor nu har det nästan varit en kund om dagen som velat delge oss sina skräckhistorier. Det värsta är inte heller det faktum att ord stavats fel, utan minst lika illa är hur de drabbade funnit sig behandlade av sina tatuerare då misstagen uppdagats. Flertalet har mötts av en för mig obegriplig oförståelse, och en inte vidare hjälpsam, eller för den skull ångerfull, inställning. Nu pratar jag givetvis om fall där det uppenbart är tatuerarna i fråga som begått misstagen genom att inte hålla sig till de uppgivna och korrekta stavningarna. I många fall har utövaren i efterhand erbjudit sig att med diverse gamla ”patentlösningar” avlägsna sina begångna misstag. Dessa metoder är i regel liktydiga med att tatuera sönder den drabbade huden, inte sällan medelst en syra eller annan tveksam substans. Jag har aldrig sett en framgångsrik behandling av detta slag. Oftast finns mycket bläck kvar även efter upprepade behandlingar. Enda skillnaden är då att huden också för alltid är kraftigt ärrad. I själva verket handlar det om att tatueraren tillfälligt vill invagga den skärrade kunden i en falsk förhoppning om att misstaget kan korrigeras, för att på så sätt lätta den tryckta stämning som uppstår mellan tatuerare och kund som hamnat i denna ställning. Jag kan inte för mitt liv tro att någon tatuerare på allvar menar att de kommer kunna avlägsna ett stavfel på detta sätt. Nej, dessa pseudobehandlingar handlar om att döva sitt eget dåliga samvete (i den mån tatueraren faktiskt har ett samvete) och/eller den drabbade kundens chock.

Flera kunder uppger också att de inte fått några pengar tillbaks trots att felet som begåtts varit tatuerarens. I vissa fall har kunderna erbjudits en coverup för att dölja misstagen, men endast mot kompletterande betalning. Förvisso har kunden föga möjlighet att juridiskt sett få rätt i en sådan situation, då avtalet mellan parterna ingåtts på egen risk. För egen del så anser jag dock att tatuerare som begår oåterkalleliga misstag borde skämmas så till den grad att han eller hon omedelbart betalar tillbaks debiterad kostnad, och till rimlig nivå kompenserar för samma misstag genom att erbjuda sig att övertäcka felet i fråga, eller att tatuera något annat som ”plåster på såren”. Men jag kan ju bara tala för mig, och hur jag skulle känna i en dylik situation.

Det här handlar alltså inte om gamla skrönor, utan förstahandsupplevelser från nutiden. Jag vill också påpeka att jag också omtalar fel som faktiskt begåtts av tatuerare, då de inte håller sig till den stavning som kunden lämnat in som förlaga. Det är skrämmande många kunder som själv kommer med felaktiga stavningar och eller grammatiska underligheter – i regel på Engelska eller andra på egen hand inlärda språk. För sådana misstag lastar jag inga kollegor, även om jag anser att det man bör göra allt man kan för att själv hjälpa kunden med  korrektheten i en text. Att göra något så enkelt som att googla en text hjälper i regel till för att undvika onödiga misstag. För även om det inte är tatueraren själv som ligger bakom ett stavfel, så är det givetvis roligare för denna att ha 100% nöjda kunder som tycker om sina tatueringar.

Vad som fick mig att skriva det här inlägget var (förutom ovan nämnda skräckhistorier från besökare till studion) ett epostmeddelande från en återförsäljare av laserutrustning. I något som jag utgår från är ett öppet erbjudande till alla yrkesmässiga tatueringsutövare uppmanar leverantören mig att

Upptäck[a] fördelarna med en egen Q-switchad laser på [min] studio:

Blek tatueringar före cover-ups
Avlägsna oönskade tatueringar
Rätta till egna och andras misstag

Där har vi det. Rätta till mina egna misstag? Tatuerarna suddgummi? Själv föredrar jag att undvika misstagen från början. Och om jag, mot allt jag står för, skulle begå ett misstag (ingen är perfekt), så vill jag känna att jag ångrar det. Innerligt. Det ska inte bara vara att ta fram lasern, eller – gud förbjude – saltsyran.

Fråga nummer 4

Något försenat kommer så fråga och svar fyra. Om ni undrar vad det här handlar om, så se föregående tre inlägg.

Fråga 4: Är Old School mer acceptabelt än andra tatueringsstilar? I så fall varför?

Min Följdfråga:

Menar du om det är mer accepterat, eller mer acceptabelt? Och av vem? Av ett genomsnitt av befolkningen? Av ett genomsnitt av kundbasen? Av den självutnämnda expertbasen/innefolket i och kring branschen?

Svar på följdfrågan:

Mer accepterat, och av vilka är alla: ”expertbasen”, kundkretsen och ett genomsnitt av befolkningen. Hur du tror att det är, rent allmänt, mer eller mindre accepterat.

Mitt slutliga svar på fråga 4:

Den självutnämnda experterna är på sätt och vis indelade enligt den grova klassificering som tävlingsgenrena har etablerat i branschen, såsom ”Oldschool”, ”Japanskt”, ”Ornament” osv. Bland dessa så är det väl generellt så att de flesta har sina preferenser klara. De som genuint kan uppskatta olika typer av tatueringar och stilar för sina inneboende kvaliteer och det rent tekniska utförandet är få. Många som gillar ”OIdschool” accepterar i den meningen dessa tatueringar framför andra, men bara i fråga om smak. I regel bryr sig ingen som själv har tatueringar om ifall andra medmänniskor har tatueringar eller ej.
Vår kundkrets är inte de typiska ”Oldschool”-fansen, men visst har vi vår beskärda del av dessa önskemål, men jag kan knappast påstå att våra kunder accepterar denna genre mer än någon annan. Det råder en ganska utbredd begreppsförvirring kring detta med olika stilar, visavi exempelvis tekniker. Se gärna ett av mina blogginlägg för mer om detta:
Kortfattat kan jag väl säga att det är många som tror att det är de traditionella motiven som bestämmer om något tillhör oldschool-genren, när  – i alla fall i min mening – det handlar minst lika mycket och egentligen mer om teknik och stil, än subjekt/motiv.
Genomsnittet av befolkningen är en hård nöt att knäcka, men jag skulle nog satsa mina pengar på att de inte är mer accepterade än andra stilar. Snarare tvärtom.
Sammanfattningsvis [och förhållandevis generaliserat] vågar jag nog påstå att genomsnittssvensken, Svensson – eller som han idag populärt kallas: ”Svenne Banan” – är mer inne på andra typer av tatueringar, medan insatta människor antingen har oldschool som sin föredragna stil, eller uppskattar den jämte andra stilar för sina unika särdrag.

Fråga nummer 3

Här kommer så fråga och svar nummer tre från undersökningen jag deltog i för ett tag sedan. Återigen, det är jag som svarar på frågan som en student ställt flera tatuerare i syfte att skaffa underlag till en uppsats. 

Fråga 1Fråga 2

Fråga 3: Upplever du/ni att tatueringar är mer accepterat idag? I så fall varför?

Mitt svar:

Ja, det är definitivt mer accepterat idag. Återigen är svaret komplicerat. En handgriplig anledning är det mediaintresse som konstformen uppiskat de senaste åren. Kändisars, inte minst folkliga idrottsutövares, tatueringar exponeras friskt i tryck, teve och i digitala media. Inte minst har ”tatueringsteve” avdramatiserat taturingar avsevärt. Jag är inget fan av dessa ”reality-såpor” då jag anser att de ger en skev bild av själva processen att planera och skaffa, respektive utföra, en tatuering, men något gott de gjort är att avdramatisera själva innehavet av tatueringar. Samtidigt hjälper en allmänt avdramatiserad syn på tatueringar själv till att ändra massans inställning till tatueringar. Ju fler som klarar av att stoltsera med sina tatueringar, desto fler medmänniskor kommer till insikt att det inte är så farligt och anorlunda med tatueringar. På det sätet skiljer det sig inte på något sätt från hur andra fördommar fungerar. Därför är det också bara en tidsfråga innan tatueringar kommer uppröra endast de mest ihärdiga och inskränkta motståndare. Dessa motståndare kommer antagligen alltid finnas kvar, om än som en väldigt liten skara.