Nytt projekt РRonja R̦vardotter

Patricia lät mig vänligen fritt utveckla sitt önskade Rövardotter-tema. Jag lade till nÃ¥gra Ã¥r pÃ¥ Ronjas Ã¥lder och lät henne stöta samman med en aggressiv vildvittra. Hur rumpnissarna fick upp modet att delta i bataljen vet jag inte riktigt, men karaktärsutveckling är ju aldrig fel. Man fÃ¥r anta att även dessa varelser har en gräns för vad de tillÃ¥ter innan bägaren rinner över. Trots den nÃ¥got äldre ”approachen” vill jag i slutändan försöka bibehÃ¥lla sagostämningen frÃ¥n originalbertättelsen.

Foton från förra året

Min långsamma takt här på bloggen fortsätter. Om jag får mer tid över, kommer bloggen att fyllas mer regelbundet, men tills dess låter jag den leva vidare med små uppdateringar då och då.

Här följer nÃ¥gra foton av pÃ¥gÃ¥ende jobb – i vissa fall nu avslutade – som jag under hösten hade tänkt att lägga ut, men som alltsÃ¥ inte publiceras förrän nu.

Första tatueringssessionen i Ateljén och Projektet

Den som vill förstÃ¥ vad jag skriver om här nedan – och inte redan hört talats om projektet i frÃ¥ga – kan med fördel ta del av en lÃ¥ng artikel jag publicerade i ett inlägg här pÃ¥ bloggen i vÃ¥ras. Jag hÃ¥ller som bäst pÃ¥ att redigera inläggets artikel till en permanent sida här pÃ¥ bloggen, där även de utlovade framtida relaterade artiklarna kommer samlas. Jag kommer vidare att försöka hinna dokumentera projektets framskridande här pÃ¥ bloggen. Däremot kommer jag inte publicera nÃ¥got sakligt innehÃ¥ll, sÃ¥som foton, skisser etc. Istället kommer jag fokusera pÃ¥ processen och de tankar som väcks i och med detta nya arbetssätt. Jag vill gärna redogöra för de möjligheter som uppstÃ¥r, och beskriva den process som jag själv inte är helt säker pÃ¥ var den kommer att ta mig och mina dukar. Bloggen är för mig perfekt som medium för detta. Jag funderar även pÃ¥ andra sätt att dokumentera projektet. Fotografi? Film? Jag vet inte hur man bäst dokumenterar det hela. Om nÃ¥gon där ute har en idé för hur det skulle kunna gÃ¥ till, sÃ¥ lyssnar jag gärna.

Igår satt jag för första gången med en av mina dukar och arbetade i den nya ateljén. Jag håller som bäst på att engagera ytterligare ett par personer som dukar, för att kunna hålla takten till ungefär en session per vecka. Så här direkt efter den praktiska starten på projketet har jag omdedelbart fått blodad tand. Runt fem verk är i planeringsstadiet eller längre gångna. Det är i runda slängar det antal tatueringar jag kommer försöka hålla igång samtidig, tills dess att alla tatueirngar är klara. I alla fall som det ser ut just nu. För att kunna spenderade den erforderliga tiden i mitt projekt (utan att behöva lägga till ytterligare en tatueringsdag i veckan) kommer jag framöver att gå ned en arbetsdag i studion. Som det ser ut nu så betyder det att jag på onsdagar inte kommer arbeta med kunder i studion. Det är däremot inte så att jag nödvändigtvis kommer arbeta just onsdagar i ateljén. Tvärt om så handlar en stor del av projektet ju just om att jag ska kunna arbeta på min villkor och lite som jag vill, och då passar det inte mig att viga det en särskild dag och tid i veckan. Jag kommer oundvikligen att begränsas av den kompromissvilja till, och de faktiska möjligheter mina dukar har, att närvara. Bortsett från detta så kan alltså mitt arbete med dessa verk ske såväl nattetid som dag- eller kvällstid, vilken dag i veckan som helst. Hur långa eller korta sessioner som helst. Det beror helt på vad jag och min duk kommer överens om.

Att arbeta enligt projektets riktlinjer, utan det ansvar och de förväntningar jag har pÃ¥ mig till vardags i studion, var en ganska annorlunda upplevelse. Det är nästan sÃ¥ att jag fÃ¥r bita mig i tungan och pÃ¥minna mig om att jag inte behöver förankra mina ideer om arbetet med den jag utför det pÃ¥. Efter nästan 14 Ã¥r med samma arbetsmodell, där varje moment kan ifrÃ¥gasättas och kommenteras av kunden i frÃ¥ga, sÃ¥ är det svÃ¥rt att direkt vänja sig vid den relativa friheten. Men, när jag väl kom in i det, vilket skedde snabbt, sÃ¥ upptäckte jag genast hur mycket mer effektiv jag kunde vara när jag bara kunde ”bränna pÃ¥”, om  uttrycket tillÃ¥ts. Dessutom avlägsnade sig tämligen omgÃ¥ende den lilla uns av tvivel jag hade pÃ¥ att det skulle kännas ok att arbeta enligt mina tankar och de riktlinjer jag dragit upp. Det här hoppas jag är framtidens tatuerande, där verket i sig, artistens avsikt och mediet som sÃ¥dant stÃ¥r i centrum. Inte tjänsten som utförs, eller en kunds uttryckta önskemÃ¥l. En annan sak som jag omedelbart kände, var att jag faktiskt helt slutade tänka pÃ¥ tid. Tid inom sessionen som sÃ¥dan, men jag kände framför allt även hur jag pÃ¥ inget sätt övervägde hur lÃ¥ng tid det totala verket kommer behöva för att bli klart. Jag kan inte annat än härleda detta till det faktum att inga pengar är inblandade i skapandet, och i synnerhet hur inga pengar kommer erläggas i förhÃ¥llande till insatt arbetstid. Om det tar 40 timmar eller 400 timmar är egalt. SÃ¥ när som pÃ¥ att duken i frÃ¥ga givetvis fÃ¥r betala med sin tid och sina endorfiner, nÃ¥got som hur som helst pÃ¥verkar mig mycket mindre än pengafrÃ¥gan.

 

Trädgården

Therese ville täcka över ett gammalt lodjur och fÃ¥ en hel dryg arm prydd av blommor. Det har gÃ¥tt lite inflation i dekorativa blomsterarrangemang senaste Ã¥ren, sÃ¥ att variera sig är idag nÃ¥got av en utmaning varje gÃ¥ng. I den aktuella kompositionen har jag utgÃ¥tt frÃ¥n en tanke om att befinna sig – näst intill liggande – pÃ¥ marknivÃ¥ och se upp mot en klar himmel, därav det lite snÃ¥riga underifrÃ¥nperspektivet med nÃ¥gra grenar magnolia längst upp, När tatueringen väl är klar kommer dessa ses mot en klarblÃ¥ himmelsfärg. Fotonas dÃ¥liga kvalitet kommer sig av att en mobiltelefon använts.

Paisley

Paisleymönster hör inte till enkelheterna att tatuera. Särskilt inte när man ska designa dem själv, symetriska, och ha med alla små krenelyrer. Tålamodet prövas. Kommer ta ett tag att avsluta det här, men jag planerar att göra det vackert. Min vän Maria bär motivet.