Ironi

Elvis PresleyMed tanke på vad jag skrev i gårdagens inlägg om att inte göra porträtt för ofta så kom det som en något ironisk överraskning när även ett av dagens arbeten visade sig vara ett porträtt. Till råga på allt upptäckte jag vid en närmre granskning av bokningsboken att jag har ytterligare två porträtt inbokade fram till nyår. Det betyder med andra ord att jag måste hålla inne med bokningar för porträtt, annars riskerar ju statistiken bli rubbad.

Jag har också med Fredriks hjälp uppdaterat fotot på gårdagens porträtt så man faktiskt kan se ut hur arbetet blev.

Fredrik och Felix

Idag hade jag en gammal kompis från Karlstad i stolen. Fredrik arbetade från och till bakom kassan på Skin Deep i Karlstad då jag arbetade där. Motivet för dagen var ett porträtt av hans nio månader gamla son. Jag är i allmänhet restriktiv med antalet porträtt jag utför, och jag visar sparsamt upp dem på hemsidan och i portföljen på studion av den enkla anledningen att ju mer man visar upp utförda porträtt, desto fler efterfrågningar får man. I ärlighetens namn så har porträtt aldrig intresserat mig särskilt mycket. Som en utmaning då och då, och för att hålla kunskapen igång, bokar jag med någorlunda jämna intervall in dessa jobb. Missförstå mig inte. Jag är lika engagerad i dessa uppdrag som alla andra jag väljer att utföra, men jag skulle lätt tröttna om jag tvingades sitta och göra porträtt varje vecka, för om man ska vara krass så är det inte samma skapande bakom pliktskyldigt återgivna foton som bakom en helt egen design. I alla fallJohnny Bodhe - Skandalernas maninte för mig. Givetvis kan man tolka om porträtt, öka kontraster, lägga på ”färgfilter” och laborera med motivet; här har jag fortfarande en del utmaningar att tag i. Kolla till exempel in Nikko Hurtado för en del intressanta porträtt (Googla gärna mer på hans namn, då jag såg att galleriet på nya sidan inte var jättestort). Någon gång framöver ska jag och en annan Fredrik ta oss an ett porträtt av Skandalernas Man: Johnny Bodhe. Då får jag anledning att exprimentera lite med formen. Det kommer nog bli ett intressant projekt.

De flesta kunder föredrar dock en realistiskt återgiven tatuering, något som nära efterliknar orginalet och utförs i en beständig och pålitlig gråskala. Jag önskar att folk överlag slutade häpna över tatueringsporträtt av detta slag. För 20 år sedan var tatueringstekniken att efterlikna foton häpnadsväckande. Idag kan många tatuerare konsten att tatuera porträtt. När du väl gjort några stycken och lärt dig formulan och metoden så är det en baggis för en alert tatuerare att spotta ur sig porträtt efter porträtt. Här någonstans borde tekniken också ha förlorat sin oerhört framlyfta status. Det är imponerande rent tekniskt, men i meningen skapande konst så måste jag säga att det finns betydligt intressantare stilar.

Felix förlagaFelixFör en stolt far är det sen givetvis fantastiskt roligt att bära ett foto av sitt barn på axeln. Fotot från idag är däremot inget vidare då systemkamerans batteri var urladdat. Tatueringen är dessutom helt nygjord, med resultatet att kontrasterna för tillfället är lite höga. När tatueringen läkt ut kommer nya foton att tas och hamna i galleriet på hemsidan. Tack Fredrik för förtroendet. Ännu en gång! 

Ernst, klar och utläktErnst nygjord, ej klarNi kan redan nu se skillnaderna i ett nygjort och ett utläkt porträtt här bredvid, i form av Ernst Kirchsteiger på min kund Bennys mage. Benny har även ett porträtt av Martin Timell på andra sidan magen. Fler foton av Bennys tatueringar kan ni hitta i mitt galleri på hemsidan. En rolig detalj rörande just den här tatueringen är att serietecknaren Johan Wanloo i en dagstidning för ett tag sedan publicerade en serieruta om just en kille med en Ernst-tatuering på magen. Jag vet inte om det hela var en slump, eller om Wanloo råkat höra talas om Bennys tatuering. Roligt var det i alla fall att se. Jag har försökt hitta rutan, men utan framgång. Om någon som läser detta hittar eller har serierutan så skulle jag bli väldigt glad att få den skickad till mig.

Tatuering och metafysik, eller om att ha bilder i huvudet

För några veckor sedan började jag skissa på en kunds motiv. Uppdraget var en klassisk pinuppa. Referenserna var många, allt från Vargas till ensataka närbilder på diverse plagg och skor. Jag insåg i och med den beskrivning jag fått att jag inte skulle kunna teckna i min egen stil – det var helt enkelt inte det som kunden var ute efter. Jag är ingen stilpolis, och jag har inte något emot att då och då utmana mig själv med nya manér. Tvärtom, så antar jag dessa utmaningar som ett sätt att utveckla mig själv, och för att senare kunna använda tillskansade erfarenheter i ett annat, mer eget arbete. Min princip är att inte ”dissa” stilar och tekniker förrän jag behärskar dem. Först då kan jag kosta på mig att lämna dem därhän. Det är en del av min kontinuerliga fortbildning i yrket, som i sin tur löper parallellt med min konstnärliga utveckling. Sen kan jag alltid hoppas att dessa två delar av mitt arbetsliv leder till ett intressant eftermäle. Att anta andra manér är inte helt okomplicerat. En personlig stil utvecklas genom ett livslångt konstnärligt utövande och är inget man analyserar fram i stunden, för att sen klämma ur sig som vore det kaviar ur en tub, även om många nya tatuerare idag tycks tro att det går till på det sättet. Detta med färska kollegors iver att skapa eller – som ofta i deras fall – efterapa en egen stil, är föremål för en annan artikel som jag håller på att fila på. så jag lämnar det ämnet för stunden. Där finns hur som helst en inte helt enkel skiljelinje mellan inspiration och inflytande å ena sidan, och plagierande å andra sidan. Det är alltså inte bara att slå sig ned, plocka fram pennorna och teckna som när man tecknar för sig själv eller för en kund som kommit just för din stil och ditt motiv. Istället måste man studera förlagorna en bra stund, låta det sjunka in och sen skrida till verket… om och om igen. För teckna om, det måste man nästan alltid för att få till det när man ska överge sitt eget manér till förmån för ett annat.

Jag tog mig an uppdraget med skissen lite förhastat, och missade bl.a. den referens som Johanna, min kund, lämnat i form av en utskrift från internet när hon bokade tiden för ett halvår sedan. När så första utkastet väl var klart så visade sig följaktligen pinuppan inte vara ”helt rätt”. I ärlighetens namn var det ganska mycket som inte var korrekt, i meningen överensstämmande med kundens önskemål. Det var nog inte så att det såg fult ut, men motivet stämde helt enkelt inte överens med den bild Johanna hade i huvudet. Så snart jag kastat ett öga på ovan nämnda referens kunde även jag enkelt konstatera att stilen inte klickade, och att jag nog gått för mycket på de små extra hänvisningar jag fått och den mailkonversation som förekommit om motivet. När man skissar ett motiv under liknande förutsättningar visar det sig dessutom ofta att smådetaljer inte stämmer med den tanke klienten har om motivet. De skrivna instruktionerna jag utgick från när jag gjorde första skissen, var bl.a. att tjejen i motivet skulle stå upp och hålla ett ben bakåt, medan den ursprungliga förlagan satt ned. Det händer inte sällan att man allt eftersom måste teckna om små detaljer som händers placering, ansiktets vinkel, blicken, enstaka klädplagg etc. Det är här ytterst viktigt att kunder tar sitt ansvar och i förväg noga tänker genom sina önskningar, så att de ger så precis information man bara kan, d.v.s. under förutsättning att man faktikst har väldigt specifika önskemål om motivet. Johannas pinup1Risken är annars att tatueraren blir tvungen att göra en ny skiss för varje detalj som ändras – eftersom det först är då kunden inser vad som inte är rätt, snarare än vad som är rätt – något som i sin tur blir en mycket tidskrävande och omständig process, särskilt om man ska arbeta utanför sitt ordinarie manér. Nu klarade vi tillsammans av detta galant genom att träffas i studion och metodiskt gå igenom de förändringar som krävdes. Resultatet blev bland annat att vi återgick till den sittande pose som pinuppan i den ursprungliga förlagan intagit. Jag vill passa på att tacka Johanna för att jag, mitt i hennes största frustration över att inte pricka rätt, fick förtroendet att skissa om motivet ytterligare en gång och bevisa att hennes önksemål kunde realiseras. Tack.

Just att man har ”en bild i huvudet” är annars en kommentar man ofta hör när man jobbar i en tatueringsstudio. Att motivet finns där inne är i regel inga problem, då vi på Buzzstop 28 alltid jobbar med unika motiv, eller som det på populär taueringssvengelska kallas: custom. Vi tecknar alltid upp jobben enligt kundens önskemål, så detta är ett för oss mycket vant arbetssätt. Problemet är istället att bilden i huvudet sällan är så mycket ett motiv som en känsla eller stämning kunden är ut efter. Motivet är inte alltid visualiserat så mycket som kunden tror. När sen kunden ser något utifrån sin beskrivning av bilden i huvudet så kan det mycket väl visa sig inte motsvara det kunden önskar sig. Man kan likna det vid något ur Platons idévärld. Kunden har en idé om ett motiv. Låt oss knyta an till det aktuella exemplet ovan, och föreställa oss önskemålet om en klassisk pinuppa. Idén, det kunder gärna kallar för bilden i huvudet, är i själva verket den ideala utvikstjejen. Ideala, i meningen kundens idealbild. Enligt Platons principer så kommer en avbild aldrig att leva upp till denna idé, och därmed alltid bli en sämre kopia av den samma. Kommunikation mellan tatuerare och kund är då av yttersta vikt; det handlar om att mötas på mitten så att båda parter bli nöjda med arbetet.

Nu är ju inte tatuering metafysik, utan ett ganska verklighetsnära hantverk, så givetvis kan man teckna om och träffa rätt. Det skedde alltså även den här gången och igår färdigställde vi pinuppan åt Johanna. Bilderna här i inlägget är av den alldeles nygjorda tatueringen, så kontrasterna i hudpartier och vissa andra delar är givetvis lite skarpare än det utläkta slutresultatet kommer bli. Den utläkta tatueringen kommer också den senare att fotas och läggas upp i mitt galleri på hemsidan.

risbergpinup2risbergpinup3

Frihand. Och?

disneyarm5disneyarm6disneyarm7Idag jobbade jag och Silje vidare på hennes arm med Disneytema. För första och sista gången i den här bloggen ska jag påpeka att motivet i fråga ritades på armen på frihand. Varför i hela friden skulle jag vilja berätta detta? Jo, för att lyfta fram den överdrivet hypade status frihandstatuerande erhållit. Många taturare älskar att berätta att de gjort tatueringar på frihand. Jag vet inte vilket syftet ska vara annat än att berätta för omvärlden: ”Kolla på mig, jag kan teckna. På en arm eller ett ben, eller en rygg dessutom. Och jag är så självsäker som man kan vara.”

För de som inte vet vad att tatuera på frihand är, så är det kort och gott när man tecknar/skissar upp motivet med pennor direkt på klientens hud, istället för att använda avtryck gjorda efter en kalkerad skiss eller ett färdigt motiv. Det är alltså inte, i motsats till en vida spridd vanföreställning, att tatuera motivet direkt på huden utan något som helst uppskissande eller avtryck.

Frihand har givetvis en plats i tatuerandet. När stora tatueringar ska påbörjas är det ofta mycket smidigare att arbeta på frihand, för att enkelt kunna anpassa det tänkta motivet till just den yta och kroppsform man har att tillgå. Ibland kan det dessutom vara lika enkelt att skissa ett mindre motiv direkt på huden som att först kalkera av ett orginal eller en skiss och sen köra det genom en maskin för att få ut ett avtryck att applicera på sin klient. Såvitt jag kan se finns det däremot inget egenvärde i att tatuera frihand. Som om det vore bra i sig självt, och något värt att påpeka för alla och envar.

När det gäller tatueringar så är det enligt mig slutresultatet som räknas, och i princip inget annat. Frihand är ett verktyg, en teknik och ett arbetssätt för tatueraren att realisera sitt mål, d.v.s. tatueringen för stunden. Att påpeka att en tatuering är utförd på frihand borde för betraktaren vara lika ointressant som att tatueraren använt en 15-nålars magnum, ett visst fabrikat av färg eller att man utfört tatueringen i tre långa sittningar istället för sex kortare. Är tatueringen snygg? Bra. Är tatueraren nöjd med sitt jobb? Bättre. Är kunden nöjd med sin tatuering? Bäst.

När vi ändå är inne på vad som räknas när det gäller tatuerande, så kan jag passa på att nämna vad tiden det tar att tatuera något har för betydelse. Det finns en poäng med att hinna mer på kortare tid. Att jobba snabbare helt enkelt. Förutom att man som tatuerare hinner avsluta fler jobb på kortare tid, så gör det dessutom, i alla fall i tid räknat, mindre ont för kunderna. Men arbetstakten får aldrig ökas på bekostnad av slutresultatet. Enligt mig så är alltså slutresultatet överordnat tiden det tar att göra tatueringen. Eller kort och gott: Slutresultatet är det som räknas.

disneyarm1disneyarm2disneyarm3disneyarm4Jag är idag mycket snabbare på samma typ av arbetsmoment jag för några år sedan tog längre tid på mig att utföra. Det ser man om inte annat på den mängd vi hann med under dagens sittning på Silje. Vi skuggade överarmen, och färglade större delen av underarmen i en sittningen. Det hade jag inte gjort för bara fem år sedan. Jag hade antagligen kunnat göra detta ännu snabbare, men inte med bibehållen färgmättnad. Eftersom både jag och Silje vill ha mycket färg i våra motiv, så tar det den tid som krävs. Jag skulle aldrig tumma på min kompetens bara för att bli snabbare. Resultatet är återigen överordnat allt annat. Jag jobbar aldrig snabbare än motivet kräver för att bli så bra jag bara kan. Jag önskar jag kunde säga att alla jobb jag ser utförda av dagens tatuerare är utförda enligt samma princip, men det kan jag tyvärr inte påstå.

Så ser inte japanskt vatten ut

Jag minns inte exakt var eller när, men någonstans, någon gång, hörde jag någon yttra orden som utgör rubriken ovan. Jag skrattar fortfarande åt det ibland. Ett bättre sätt att dräpa kreativitet på får man leta efter. Hur fan ser vattnet ut i Japan egentligen? Består vattnet i den ändan av världen av något annat än en syre- och två väteatomer? Kan människor andas det japanska vattnet? Är det färgglatt? Luktar det jordgubbe, eller kokar det kanske redan vid 90°c?

Jag minns också en intervju med en tatuerare i en av de skandinaviska tidningarna. Killen de skrev om deklarerade stolt hur han tecknat två fulla kollegieblock fulla med ”japanskt vatten” innan han fick det helt rätt. Om jag inte minns helt fel så var det också Filip Leu han hade som yttersta referens när det gällde just japanskt vatten; mycket japanskt? Efter så lång tid i sina kollegieblock hade tatueraren alltså äntligen lyckats kopiera den som bäst kopierar japanernas sätt att rendera vatten.

Jag hyser stor respekt för de tatuerare som väljer att ägna sig helhjärtat åt att försöka återskapa japanernas sätt att tatuera. Läste just en artikel i senaste numret av Nordic Tattoo Magazine om Tony på Tattoo World i Höör. Han säger i intervjun att han är väldigt noga med att få allting rätt i sina (japanska) motiv, eftersom hans japanska vänner annars kommer håna honom när de senare får se hans arbeten. Det finns, precis som med allt annat i Japan, många regler rörande tatueringsmotiv, d.v.s. hur de kan, bör och får sättas samman. Jag tänker inte ens försöka gå in på något om dessa regler här, eftersom jag själv inte är intresserad av att återge en kultur jag omöjligen kan känna till korrekt utan att riktigt nära ha studerat den. Sanningen är den att det nog inte räcker att studera japansk kultur för att förstå den. Antagligen måste man leva den. För mig framstår de flesta tatuerare som ger sig på den här typen av arbeten som riktiga kulturimperialister. Tony klarar sig med råge dock; han studerar ingående det han väljer att tatuera och gör det med stor respekt för sina Japanska kollegor. Själv undviker jag problemet genom att förklara för alla kunder som önskar något asiatiskt tatuerat att jag kan göra min tolkning av själva designen, men att jag inte kan ansvara för att det blir ”korrekt” i en kulturell mening. Om någon gärna vill ha en korrekt japansk tatuering rekommenderar jag dem gärna att fara till Japan och träffa en japansk tatuerare.

Så, detta skriver jag som en kort kommentar till ett av förra veckans arbeten, som råkar ha en asiatisk touch. I onsdags fortsatte jag på Bassams arm. Vi tatuerar ett tempellejon, eller en tempelhund (Foo dog) om man hellre vill kalla det för det. Jag låter bilderna tala för sig själva. Här finns inget japanskt vatten så längt ögat når, men om ni håller er framme så kommer ni säkert att få se lite sådant här på bloggen förr eller senare. I alla fall min tolkning av det.

Bassam 1Bassam 2Bassam 3

Smygreklam

När vi började Edboms nya projekt, en sleeve med superhjältetema, passade jag på att infoga lite smygreklam rörande ett brädspel jag varit med och designat, producerat och publicerat. Kablamo heter spelet och är en av till dags dato fem produkter som företaget Gigantoskop givit ut. Gigantoskop är ett litet oberoende svenskt spelföretag som jag råkar vara en del av.

reproman 1reproman 2reproman 3reproman 4Temat för armen är en påhittad superhjälteserie om Reproman, en duktig brottsbekämpare med förmågan att omedelbart klona sig själv, en förmåga löst inspirerad av den underliga tolkning man gjort av spindelmannen i filmen 3 dev adam, den märkligaste superhjältefilmen jag haft äran att genomlida. Repromans ärkefiende är Dr. DNA som har förmågan att med omedelbart resultat ympa in extra kromosomer i människor. Albumet sleeven är ”hämtad” från är The Night of the Retards. Senaste sittningen var nu i tisdags.

Observera att vi, dvs jag och Edbom, den här gången valt att helt enkelt låta de gamla tatueringarna vara kvar på armen och arbeta det nya serietemat runt dessa. På Edboms andra arm valde vi att täcka över hans gamla tatueringar. Bilder på detta gamla jobb saknas ännu i vår hemsidas gallerier, men kommer att läggas till snart.

Arbeten V.35 i urval

Här följer några av de arbeten jag fortsatte på under förra veckan. För att se mina slutförda arbeten hänvisar jag till vår alldeles nya hemsida

Jonas revolvrarJonas revolvrar 2Jonas  har varit kund hos mig i några år nu. Det här är vårt senaste projekt.

 

 

 

 

Björns arm

För ett par år sedan fixade jag Björns vänstra överarm. Nu har vi arbetat ett tag på hans högra överarm. En av våra tankar är att jobba hårt med kontrasten mellan ljus och mörker.

 

 

 

 

 

Robins arm 3Robins arm 2Robins arm 1Robin kom till mig precis när vi öppnade upp i gamlestan för drygt fem år sedan. Jag tatuerade hans vänstar överarm. P.g.a. en missunsam respektive blev det inget nytt på länge, men nu är det dags igen. Det här båda motiven är fortsättningen på hans vänstra arm, två sittningar in i processen.

Det är inte klart förrän det är klart

Igår tatuerade jag vår kollega på studion, Emil. Vi fortsatte på hans bröst, ett motiv som vi jobbat på rätt länge nu. I och med gårdagens sittning börjar man faktiskt kunna se vad det ska bli. Det låter kanske lite hemskt när man säger det, men många tatueringar, i alla fall de jag gör, är ganska oläsliga tills man kommit en bit på väg. Med oläsliga menar jag att det är svårt att se exakt vad det föreställer, och hur slutresultatet kommer bli.

Nu är Emil ju van vid detta och så är de flesta av mina stamkunder, men titt som tätt börjar man arbeta på nya kunder som inte riktigt förstå att detta är ett nödvändigt ont. De försöker dölja att de är lite smått nervösa när allt de ser på sin arm, sitt ben, eller var motivet nu ska vara, är ett gäng linjer i svart, grått, vitt och gult, med en massa ologiska luckor här och var. Det gäller främst riktigt stora jobb, som tenderar ha en hel del ”lager” och effekter som i planeringsstadiet inte syns, men som är viktiga för slutresultatet. Varje följande sittning bygger upp motivet, och efter ett par omgångar börjar motivet träda fram och man märker hur kunden till slut börjar uppfatta vart man, och motivet, är på väg. Då är det ändå långt kvar, och jag säger ofta till mina kunder att ”det är inte klart förrän det är klart.” Hur bra ens kund än tycker att dennes framväxande tatuering är efter varje session, så är det trots allt så att varje liten tanke som man har för motivet hjälper till att stärka helheten. Så länge en tatuering inte är helt avslutad så är det svårt att bedömma jobbet. Som sagt, det är inte klart förrän det är klart.

Emils bröst

Som jag nämnt i mitt försvarstal så kommer jag delvis använda den här bloggen för att visa upp sådana ofärdiga jobb, hädanefter kallade projekt. Ibland kanske jag kommer förklara små detaljer, redogöra för vilka idéer vi har haft för motivet, eller skriva lite om annat som jag kommer att tänka på i samband med jobbet i fråga, särskilt om jag kan relatera det till tatueringsbranschen i stort. 

I och med just det här inlägget, och Emils brösttatuering, kommer jag att tänka på ett underligt fenomen. Kunder berättar ofta för mig att de fått höra av någon bekant, eller vilt främmande människa, hur deras helt nya tatuering, efter bara en sittning, är fantastisk/snygg/häftig/cool. Detta trots att det just då kanske bara är en samling brokiga skisslinjer som på inget sätt skvallrar om slutresultatet. Det händer jätteofta, och mina kunder blir ofta förundrade.

Det mest extrema exemplet måste ha varit en av mina riktigt gamla stamkunder, som efter en 3-timmarssittning hade en samling linjer över hela sin rygg. Flera områden var helt tomma för att lämna utrymme för planerade detaljer, och det saknades massor av information som i det stadiet bara fanns som tankar eller mycket grova skissar på några pappersbitar. Man kunde verkligen inte se eller förstå något. Det var knappt att jag, som trots allt designat och tänkt ihop motivet, kunde förstå hur det skulle gå ihop i slutändan. Nästa gång vi träffades, jag och min kund, så berättade han för mig att han i omklädesrummet på sitt jobb annalkats av en arbetskamrat som spontant utbrast: ”Har du tatuerat dig? Fan vad snyggt det blir. Vad är det för nåt?” Det träffsäkra uttalandet säger det mesta om nämnda fenomen. Så kom ihåg, när ni tatuerar ett större motiv. Det är inte klart förrän det är klart.