Intervju med Thomas Rosén

Thomas började strax efter mig arbeta på samma studio som jag en gång började min karriär i. Det känns väldigt roligt att här, med Thomas egna ord, få presentera honom för mina läsare. Hans nya studio, Hjärtat av Guld, öppnar 2009 08 25. För mer info om denna, Thomas själv, hans arbeten och kommande hemsida rekommenderar jag att ni håller koll på Thomas Blogg och Myspacesida (länk).

 

Erik: Ända sedan du började arbeta på Skin Deep ett litet tag efter mig, och antagligen innan dess med, så har du haft starka principer och åsikter om än det ena och än det andra. Inte minst den bransch du är en del av sedan dess. När du började som lärling, hade du då någon bild av branschen som du senare fick revidera, eller visste du vad du gav dig in i? Om så, hur skiljer sig verkligheten från den eventuella vision du hade av ”tatueringsvärlden”?

dsc_0020Thomas: Haha, jo, det stämmer att jag har åsikter om mycket. Och jag är, hoppas jag, heller inte rädd för att uttrycka dem, vilket så klart inte gillas av alla. Särskilt inte i en bransch som den här, där kritik helst sopas under mattan. Det är t ex okej att gnälla på hemmapulare, oavsett vilken klass det är på deras arbeten, men ve den som har mage att kritisera en ”etablerad” studio eller tatuerare oavsett om han/hon egentligen är skitkass.

Men för att svara på din fråga: när jag började som lärling på Skin Deep hade jag absolut ingen aning om vad jag gav mig in i. Jag hade ingen uppfattning om vad det innebar att tatuera, att vara tatuerare eller om hur branschen såg ut. Jag såg det nog mest som min enda möjlighet att kunna leva på att teckna. Jag har aldrig närt någon dröm om att bli tatuerare eller så, utan hela grejen med yrkesstolthet och allt sådant har kommit i efterhand.

Sen var ju branschen också mycket ”hemligare” när vi började, så det var svårare att bilda sig en uppfattning. Det var mycket krångligare att få tag på information. Nu finns ju diverse instruktionsvideos på youtube, internetforum, dokusåpor, böcker, tidningar osv på ett helt annat sätt än för tio år sen. Inte för att folk egentligen blir klokare av det, men det finns en annan transparens. En tydligare ”mall” för vad tatuering innebär.

E: Tycker du att denna nya ”transparens” är något positivt som hjälper branschen framåt, eller tvärtom något som gör mer skada än nytta? Vad innebär det för branschen som helhet, och för dig som enskild utövare, att tatueringar idag är allmängods som knappt någon – förutom de mest inbitna motståndarna – höjer på ögonbrynen åt längre?

dsc_0292T: Jag skulle kunna skriva en roman om det här och det här långa svaret är egentligen rätt kortfattat. Hursom, det som är positivt är att den sociala acceptansen ökat för vårt yrke. Det betyder ett större kundunderlag och att det blir enklare att bedriva sin verksamhet öppet.

Annars känns det som att många av branschens negativa sidor förstärkts, eller snarare förvridits (som i en skrattspegel). Som jag upplever det verkar det finnas en enorm nervositet hos många tatuerare som grundar sig i en rädsla för att inte vara allt som en ”riktig” tatuerare ska vara. Det finns en sorts tryck på att man ska ha rätt frisyr, gilla rätt musik, köra rätt sorts old-school (dödskalle-med-pipa-och-paraply-som-det-regnar-blod-ur-uppochner-och-rök-med-massa-prickar-i), ta massor av kokain, vara bakis på jobbet, tycka det är coolt med bilar och monsterfilmer osv osv. Jag menar, går man in på vissa studios ser man ju knappt skillnad på folk, och särskilt inte på deras jobb. Allt ser likadant ut! 

Jag är fullständigt ointresserad av tatueringsvärlden som kultur. Jag vill göra snyggare och snyggare tatueringar och det är liksom det. Jag behöver inte tycka att ståbas och att stava custom med ”k” är coolt för att vara en jävligt bra tatuerare. Folk i branchen borde helt enkelt lägga mindre tid åt att fixa sitt hår och mer på att bli bättre.

En sak som definitivt blivit sämre är att tatuering i mångas ögon har blivit något man kan förhålla sig till som nån sorts seven-eleven-jobb, snarare än ett väldigt svårt yrke som kräver en massa hantverkskunnande. Väldigt få tar sig tid att lära sig något på riktigt längre, utan tror att youtube eller deras kompisar på tattoo.se ska kunna göra dem till bra tatuerare. Det blir en situation av ”en blind leder en blind” som är fullständigt löjeväckande! För att bli bra krävs hårt arbete, och en google-sökning är inte hårt arbete.

Å andra sidan har det ju definitvt skett en kvalitetshöjning de senaste tio åren. Folk med mer konstnärligt intresse och kunnande har kommit in vilket verkligen har tagit branschen framåt. En annan positiv sak är att det kommer in mer och mer tjejer i kollegiet, som inte bara reducerats till nån sorts kuttersmycken bakom disken som det varit tidigare, utan som faktiskt tar möjligheten och ges utrymme att göra jävligt bra jobb.

E: Jag håller med dig i det mesta du säger. Eler ja, kanske allt. Haha. Det känns väl som en ganska solklar utveckling av vårt yrke i denna ”Sköna nya Nyliberala värld” där alla, genom sin blotta födsel, har skänkts rätten att få vara vad som helst jämt och/eller när de vill. Har du någon vision om var det hela kommer sluta? Några önskescenarier eller mardrömsvisioner – och då menar jag värre än nu? Hur skulle du vilja att scenen utvecklas?

dsc_0009T: Var det kommer sluta? Förhoppningsvis i en postapokalyptisk Mad Max-värld. Nä, skämt åsido, jag tror att klyftan mellan  tatueringseliten och den stora medelmåttiga massan kommer växa, samtidigt som konventioner om vad en tatuering egentligen är luckras upp. Förhoppningsvis leder det till en situation där man väljer tatuerare snarare än motiv och att det konstnärliga skapandet kommer att ta större plats. 

Mitt drömscenario vore att få en välgörare, precis som på den gamla goda tiden. En rik jävel som betalade ens uppehälle så att man fick möjlighet att ta sig an projekt utan att behöva kompromissa av ekonomiska skäl. Jag hatar verkligen att behöva ta betalt. Jag tycker varuekonomin smutsar ner allt den rör vid och gör allt så mycket tråkigare. Man borde införa medborgarlön och sänka arbetstiden och låta folk ägna sig åt vetenskap och konst istället för hjärndött arbete.

Mardrömmen vore en datoriserad, effektiv, smärtfri och billig tatuerings- och borttagningmetod. Då skulle branschen tappa sin själ fullständigt och tatueringens förvandling till simpel modeaccessoar dras till sin spets. Folk har allt mindre respekt för den tid, dedikation och det arbete som krävs både av tatuerare och kund utan vill att det ska vara som att dra på sig en ny tröja. Till det lägger vi allt klåfingrigare myndigheter som ska detaljstyra allt.

Visst, jag är helt för en hårdare reglering av branschen i fråga om hygien och så vidare, men reglering är ett tveeggat svärd och det kan lätt bli så att man får mer än man ber om ifall man inte ser upp. Och då blir bara jättarna kvar som är ekonomiskt starka nog att köpa in tolv nya autoklaver varje år, eller vad det nu kan vara.

E: Vill minnas att jag en gång hörde Ernst Billgren säga i radio att han inte vet vilka summor hans konst går för i gallerier (eller på auktioner); att han inte håller koll på detta, eller ens orkar eller vill bry sig om detta. Jag förstår det som att det är ungefär så du skulle vilja jobba; utan att behöva reflektera över debet och kredit? Är det korrekt?

T: Ja, i stort sett. Fast det gäller ju inte bara jobbet, utan livet i allmänhet. som sagt, pengar som koncept tror jag gör världen tråkigare. ”Capitalism knows the price of everything, but the value of nothing”. [Ursprungligen Oscar Wildes ord om en cynisk man, i modern tid ett uttryck populärt bland kritiker av kapitalism. Eriks anm.]

E: Jag vet att du gick i en serietecknarskola i unga år. För många, inklusive mig, så skiner det genom i dina arbeten. På ett positivt sätt. Hade du någonsin ambitioner eller drömmar att arbeta med faktiska serier, eller var det bara en utbildning?

dsc_0008T: Skönt att den lilla utbildning man faktiskt har trots allt märks av, haha. Nåja, min idé med att gå på serietecknarskolan var så klart att

jag ville känna efter om det kunde vara något för mig, vilket det inte var. Jag har alldeles för dåligt tålamod för att syssla med serier. Det är ett oerhört hårt arbete, som därtill är ensamt och dåligt betalt. Väldigt, väldigt få med ambitionen att bli något inom den världen lyckas.

Utbildningen i sig var tyvärr inget vidare, samtidigt som det hände många ganska jobbiga saker i mitt privatliv just då, så mina förutsättningar att tillgodogöra mig det lilla skolan faktiskt erbjöd kanske inte heller var de bästa. Däremot var det på serietecknarskolan som jag först kom i kontakt med tanken på tatuering som ett faktiskt yrkesval, då en klasskompis hade en polare som tatuerade. Som tur var hamnade jag inte hos honom utan till slut på Skin Deep, där jag nog fick en bättre grund att stå på.

E: Den här klasskompisens polare, är det någon som fortfarande tatuerar? Med tanke på serieskolans brister, är det säkert att påstå att du med andra ord i huvudsak är självlärd när det gäller bildseende, teckning och design?

T: Jag har ingen aning om han fortfarande tatuerar och jag minns faktiskt inte ens vad han heter, tyvärr. Han hade studio i Falun men fick börja köra hemma efter trubbel med skattmasen.

Ja, jag skulle nog säga att jag i huvudsak är självlärd vad gäller bildseende. Jag skulle önska att jag hade en mer gedigen konstnärlig utbildning, eller åtminstone hade tid att göra annat än att bara tatuera, som att lära mig oljemåleri. Tyvärr har jag andra passioner i livet som måste få sin tid också.

E:Det känns som att många taturare har samma problem, inklusive mig. Man vill utveckla sitt konstnärskap – om begreppet tillåts – men finner inte tilräckligt med tid mellan den enorma tidsåtgång som studion och tatuerandet kräver för en framgångsrik karriär och utvecklingskurva. När man väl har lite tid över så är ofta bild och konst det sista man tänker på. Skulle du önska att du kunde arbeta lite färre timmar med tatuerandet, och ha en del andra illustrationsuppdrag och kanske lite tid över för mer traditionell konst?

T: Man får lära sig att prioritera hårt i sitt liv om man ska gå in helhjärtat i det här yrket. Mitt sociala liv har definitivt tagit stryk och jag tror saker som barn och familj skulle vara svåra för mig att kunna kombinera med det här jobbet, om man inte har en extremt förstående och osjälvisk partner. Sen tror jag sånt har en del med att göra hur miljön där man jobbar är också. Jobbar man i en positiv miljö så orkar man ju såklart med mer.

Jag vill definitvt göra annat än tatuera, men jag har svårt att skilja mitt tatuerande från när jag t ex illustrerar eller designar och ser det mer som olika sätt att uttrycka samma behov. Jag försöker klämma in så många sådana uppdrag jag känner att jag klarar av. Så om nån läser det här och vill ha skivomslag, t-shirts eller liknande, hör av er!

Traditionell konst är det enda jag saknar. Jag skulle verkligen, verkligen vilja ha tid och ork att måla i olja och liknande, men jag har svårt att se att jag skulle kunna klämma in det nu.

E: Det blir ju en hel del adminsitrativt arbete, samt en ständig jakt på att hålla en studio och sitt företag flytande; arbete som inte på något sätt har direkt med själva hantverket/konstutövandet att göra, men som likväl är en oundviklig del av en yrkesverksam tatuerares arbetsliv. Hur är det att äga en egen studio i jämförelse med att arbeta för någon annan? Finns det för och nackdelar med de båda varianterna?

dsc_0006T: Jag har ju grava auktoritetsproblem, så för mig är det otänkbart att inte ha mitt eget ställe. Jag gästjobbar gärna, och då tar man seden dit man kommer, men det är ju en annan sak. Det är klart att man håller sig till studioägarens förhållningsregler, fast det är ju en relation av ömsesidig respekt. Men att ha nån som hänger över en och säger åt en vad man ska göra, när man ska göra det? Det skulle jag aldrig klara av. Särskilt inte om man har det tveksamma nöjet att betala procent på sin inkomst för det.

Men att driva eget är ju också sjukt jobbigt på sitt sätt. Men så länge man ser till att ha allt beställt i tid, färdigritat i tid och betalat i tid så funkar det. Sen upplever jag det som att man på många sätt ”blir” sin studio. Träffar man folk så är jobbet det enda de vill prata med en om. Men det får man ta.

E: Du nämnde att du har andra passioner. Vill du uppge några?

T: Jag tränar MMA (Mixed Martial Arts) och har tävlingsambitioner så jag kör fem, sex dagar i veckan när min livssituation är hyfsat stabil. Senaste tiden har dock varit ganska turbulent vilket tyvärr lett till att jag bara kunnat träna extremt sporadiskt. Eftersom jag lämnat studion i Stockholm för att flytta till Malmö och öppna en ny studio där så det finns inte mycket tid för fighting. Men annars är så mitt liv ser ut: tatuering på dagarna och träning på kvällarna. Och på söndagarna frossar jag i veganska bakverk med mina vänner.

E:  Ok, är du aldrig orolig att du ska skada dig så att du inte kan arbeta?

T: Nja. Det är klart att risken finns där, men å andra sidan kommer jag gå sönder på en sekund om jag inte tränar. Yrket är ju faktiskt mer fysiskt krävande och slitigt än många tror. Jag märker direkt av det om jag är borta från träningen en längre period.

E: Du öppnar alltså snart din helt nya studio i Malmö: ”Hjärtat av Guld”. Vad fick dig att välja Malmö som plats för din nya studio? Övervägde du några andra städer? När öppnar du?

dsc_0002T: Jag har alltid gillat Malmö väldigt mycket och det är den enda staden i Sverige jag skulle kunna tänka mig att bo i, förutom Stockholm. Sommaren är längre här, det finns en kreativ atmosfär som jag saknar i huvudstaden och allt är billigare, närmare och lite enklare. Tillgången på billiga, centrala, bra lokaler spelar såklart också in, plus att konkurrensen inte är så hård. Och i Öresundsregionen har du en lika stor befolkning som i Stockholm, men det är en befolkning jag upplever som mycket mer mobil. I Stockholm skulle få t ex åka till Uppsala för att tatuera sig, men här är det inget konstigt att åka Malmö-Köpenhamn för att jobba eller göra ärenden.

Hjärtat av Guld öppnar nån gång mot slutet av augusti. Jag siktade på att kunna öppna redan den 18e, men väntar fortfarande på en del leveranser, så jag kan tyvärr inte sätta ett bestämt datum. Jag är dock ruskigt peppad på att sätta igång!

E: Med dessa motiverade ord från Thomas avslutar jag den här intervjun genom att önska Thomas lycka till med nya studion!

3 svar på “Intervju med Thomas Rosén”

  1. ”Man borde införa medborgarlön och sänka arbetstiden och låta folk ägna sig åt vetenskap och konst istället för hjärndött arbete.”

    -Det där var bland det finaste jag hört någon säga på länge 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *