En nykläckt bloggares försvarstal

Min kollega Marika tyckte att det var perfekt att jag skulle börja blogga. Då kan kan skriva en massa självupptaget strunt om mig själv, min ypperlighet och mina jobb. Jag tror att hon var ganska ironisk, men visst har hon en poäng. Internet fullkomligt översvämmas ju av självgodhet, egocentrism och poänglöst surrande om obetydligheter. Desinformation sprids snabbare än sanningar, och tatueringsbranschen är hårt drabbad.

Ingen på jorden kan möjligen behöva ytterligare ett forum för insnöade och gravt underutvecklade, självutnämnda tatueringsexperter som flockas kring frågor och inlägg, för att där kunna avge sina utlåtanden och tips, samt bekänna sina utförliga erfarenher rörande det här med kroppsprydnad.

Inte heller kan någon behöva läsa mer om hur duktiga tatuerare tycker sig själv vara. Det finns ganska många sådana bloggar. De är i regel måttligt välbesökta, och vanligtvis väldigt repetitiva. Den ständiga formulan verkar lyda: Släng upp dagens foto, skriv hur häftigt arbetet blev (alternativt kommer bli när det är klart) och inbjud alla fans och besökare att kommentera din fantastiska talang. Missförstå mig nu inte. Många tatuerare som regelbundet publicerar sina alster på nätet är riktigt skickliga. De förtjänar uppmuntran och uppmärksamhet för sina arbeten. Problemet är att det ofta är uppenbart att tatuerarna i själva verket endast är upptagna av sin egen självfullkomlighet och inte intresserade av annat än en snabb egofix.

Därför gott folk, lovar jag här och nu, att in i det längsta försöka fylla den här bloggen med reflektioner kring en bransch som lider av såväl växtvärk och senilitet på samma gång. Jag kommer visa upp en del av mina pågående arbeten, för jag vill ha en aktiv plattform att visa det jobb som fortgår var och varannan dag, men framför allt vill jag skriva om sånt jag tycker förbises i de flesta andra publikationer, såväl i tryckt form som på internet. Jag vill peka på tokigheter man allt som oftast stöter på när man surfar runt på internet. Det händer att jag snubblar in på personliga bloggar och ibland ger jag mig motvilligt in på dåligt modererade forum för att se vilka dumheter som en del personer sprider som sanningar, löst baserade på egna efterforskningar på nätet parat med hopkokta teorier sprungna ur de otaliga rykten som alltid hemsökt branschen. Detta, bland annat, vill jag skriva om.

För, om vi ska vara ärliga – vilken bild får utomstående om folk som är engagerade i branschen, såväl kunder som yrkesutövande? Om någon slår upp en tatueringstidning – svensk, nordisk, amerikansk, internationell, vad du vill – så är det lätt att få uppfattningen att alla som låter sig tatueras lyssnar på psychobilly från Danmark, Tyskland eller USAs vätkust, tycker att bäbiskläder med döskallar på är det ballaste sen Sony Walkman introducerades, och får huvudvärk om de måste läsa mer än tusen sammanhängande ord i en text. Vidare kan en person som bläddrar i dessa tidningar få för sig att tatuerade människor saknar, alternativt ratar, internet. Detta eftersom tidskifterna, sida efter sida – inklusive var eviga framsida – måste vara fyllda med foton av nakna och halvnakna kvinnor. Oftast ursäktat något taffligt med fula och/eller dåligt utförda små tatueringar man knappt kan skymta för all bar hud dessa kvinnor måste uppvisa. Människor som inte köper tatueringstidningar använder ju i regel sin bredbandsuppkoppling för att mätta sina behov av kvinnlig naken fägran.

Om man istället vänder sig till internet för att skaffa sig en uppfattning om tatuerade människor och råkar hamna på något forum tillägnat just detta, då ligger det nära till hands att tro att de enda som tatuerar sig är antingen minderåriga med bristfälliga språkkunskaper och alldeles för få fritidsintressen, eller människor mellan 20 och 30, eller ännu äldre, som inte har förstått att de förväntas lämna tonåren och skaffa sig en mening i tillvaron.

Ni ska nu inte tro att det är min åsikt att tatuerade människor faller innanför dessa snäva och inskränkta ramar. Jag vill endast kommentera hur vi tatuerade riskerar att framstå genom de publika forum som idag är tillgängliga i tryckt och digital form. Jag hoppas med min blogg kunna bidra till en lite mer nyanserad bild av tatuerade människor, tatueringar och branschen som producerar dem, än den som idag är allmänt  tillgänglig.

Jag vill också väga upp min till synes hårda kritik genom att passa på att berömma mina kunder. Jag har många härliga klienter, människor som har en sund inställnig till (sina) tatueringar. En stor dos respekt går ut till er. Ni vet vilka ni är.

Jag gillar mitt arbete och yrke, men det finns mycket som är tokigt i branschen. Jag tänker begränsa mig i det här försvarstalet till att konstatera just detta. Nu återstår bara för mig att leva upp till mina ambitioner, och ge er lite insikt i en underlig värld. Hoppas jag kan leverera. Annars kan ni ju alltid bua ut mig med era kommentarer.

/Eky

6 svar på “En nykläckt bloggares försvarstal”

  1. Jag var på tjejprästkonferens i USA i sommar…åtminstone hälften av dessa fromma töser hade tatueringar 🙂 Där rök många fördomar om amerikanska kristna för min del, och säkert om kristna i allmänhet för andra, hehe. På tal om hur tatuerade människor är då…

    I vilket fall som helst – välommen till bloggosfären!

    Kram, Maria

  2. Jag känner viss förståelse inför det här med behovet av ett försvarstal, på så vis att jag själv hade dragit mig lääääänge innan jag startade en blogg. Men! Jag ser verkligen fram emot den här bloggen. Varje gång någon på Volvo frågar mig om mina tattuerare är bra på att tattuera in (deras egna) namn så ska jag hänvisa hit 🙂

  3. Tack! Jo jag ska försöka hålla språket korrekt i den här bloggen, och samtidigt intressant och personligt nog att läsa. Innehåll värt att läsa utlovas också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *