Så ser inte japanskt vatten ut

Jag minns inte exakt var eller när, men någonstans, någon gång, hörde jag någon yttra orden som utgör rubriken ovan. Jag skrattar fortfarande åt det ibland. Ett bättre sätt att dräpa kreativitet på får man leta efter. Hur fan ser vattnet ut i Japan egentligen? Består vattnet i den ändan av världen av något annat än en syre- och två väteatomer? Kan människor andas det japanska vattnet? Är det färgglatt? Luktar det jordgubbe, eller kokar det kanske redan vid 90°c?

Jag minns också en intervju med en tatuerare i en av de skandinaviska tidningarna. Killen de skrev om deklarerade stolt hur han tecknat två fulla kollegieblock fulla med ”japanskt vatten” innan han fick det helt rätt. Om jag inte minns helt fel så var det också Filip Leu han hade som yttersta referens när det gällde just japanskt vatten; mycket japanskt? Efter så lång tid i sina kollegieblock hade tatueraren alltså äntligen lyckats kopiera den som bäst kopierar japanernas sätt att rendera vatten.

Jag hyser stor respekt för de tatuerare som väljer att ägna sig helhjärtat åt att försöka återskapa japanernas sätt att tatuera. Läste just en artikel i senaste numret av Nordic Tattoo Magazine om Tony på Tattoo World i Höör. Han säger i intervjun att han är väldigt noga med att få allting rätt i sina (japanska) motiv, eftersom hans japanska vänner annars kommer håna honom när de senare får se hans arbeten. Det finns, precis som med allt annat i Japan, många regler rörande tatueringsmotiv, d.v.s. hur de kan, bör och får sättas samman. Jag tänker inte ens försöka gå in på något om dessa regler här, eftersom jag själv inte är intresserad av att återge en kultur jag omöjligen kan känna till korrekt utan att riktigt nära ha studerat den. Sanningen är den att det nog inte räcker att studera japansk kultur för att förstå den. Antagligen måste man leva den. För mig framstår de flesta tatuerare som ger sig på den här typen av arbeten som riktiga kulturimperialister. Tony klarar sig med råge dock; han studerar ingående det han väljer att tatuera och gör det med stor respekt för sina Japanska kollegor. Själv undviker jag problemet genom att förklara för alla kunder som önskar något asiatiskt tatuerat att jag kan göra min tolkning av själva designen, men att jag inte kan ansvara för att det blir ”korrekt” i en kulturell mening. Om någon gärna vill ha en korrekt japansk tatuering rekommenderar jag dem gärna att fara till Japan och träffa en japansk tatuerare.

Så, detta skriver jag som en kort kommentar till ett av förra veckans arbeten, som råkar ha en asiatisk touch. I onsdags fortsatte jag på Bassams arm. Vi tatuerar ett tempellejon, eller en tempelhund (Foo dog) om man hellre vill kalla det för det. Jag låter bilderna tala för sig själva. Här finns inget japanskt vatten så längt ögat når, men om ni håller er framme så kommer ni säkert att få se lite sådant här på bloggen förr eller senare. I alla fall min tolkning av det.

Bassam 1Bassam 2Bassam 3

4 svar på “Så ser inte japanskt vatten ut”

  1. Varför ska man studera den japanska kulturen när vattnet är samma här som där. Jag har även de böcker som Filip Leu har hämtat inspiration från.Detta måste varit mycket dräpande för kreativiteten. Men det kanske du själv kan fråga honom?

  2. Halloj Max! Hur står det till? Det var ju ett tag sedan jag skrev det här inlägget, men jag menade att man ska studera Japansk kultur om man nu verkligen vill få sina tatueringar att se ”äkta Japanskt” ut, då innehållet om jag förstått det rätt, är lika viktigt som utförandet. Men jag är ju inte direkt intresserad på det sättet, så jag får gå på andras uttalanden och insikter i frågan. Samtidigt påpekar jag ju att jag knappt tror att det räcker att plugga kulturen i fråga. Det krävs precision och ödmjukhet för att hålla sig på rätt sida gränsen till översitteri och exploaterande av andra kulturer. Vattnet i sig är precis som du säger exakt likadant överallt på jorden så vitt jag vet. Det är bättre att låta sig inspireras och berikas av andra kulturers visuella uttryck, än att sätta sig ned och försöka apa efter innehåll man ändå inte har full koll på. Tycker personligen att man ska tatuera som man själv tecknar/designar, och inte eftersträva någon annans uttryck och stil… Angående Leu så ska jag fråga honom om jag träffar honom någon gång- vilket för mig inte är ett mål i sig – och sen redogöra för svaret här i bloggen 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *