Tatueringsbranschen skulle behöva sin kamera

De senaste tio Ã¥ren har antalet yrkesutövande tatuerare mÃ¥ngdubblats, vilket för branschen inneburit en markant ökning i tekniskt kunnande – för enskilda tatuerare och för den samlade kÃ¥ren som helhet. Givetvis finns det mÃ¥nga klÃ¥pare bland de nya tatuerarna, sÃ¥väl i studios som hemma i lägenheter – men i det stora hela sÃ¥ har trots allt det tekniska kunnandet alltsÃ¥ framskridit lÃ¥ngt. Med tekniskt kunnande menar jag sÃ¥dana saker som att kunna linjera fint, sätta färg som läker bra och är beständig, Ã¥stadkomma grÃ¥skalor i fina grader, lägga svart  i solida icke flammiga block, och sÃ¥ vidare.

Jag skulle vilja säga att det idag finns sÃ¥ mÃ¥nga rent tekniskt skickliga tatuerare att det blir allt mindre intressant att prata och diskutera huruvida den eller den tatueraren är bra. En av de vanligaste frÃ¥gorna, sÃ¥väl direkt till mig som yrkesman, samt i öppna forum pÃ¥ exempelvis internet, är huruvida en viss tatuerare är ”bra”, i förstÃ¥elsen duktig. FrÃ¥gan har ju för övrigt alltid varit felaktigt ställd. Istället borde den lyda nÃ¥got i stil med: ”Jag är intresserad av en sÃ¥dan här tatuering, är tatuerare X rätt person för det jobbet?”. Det korrekta svaret bör sedan till slut komma frÃ¥n frÃ¥geställaren själv.  I takt med breddad teknisk kompetensen blir frÃ¥gan om individers kunnande allt mindre relevant. Diskursen borde snarare handla om vad respektive tatuerare gör med sitt tekniska kunnande, det vill säga hur slutresultatet ser ut rent visuellt och om det i sin tur är intressant och angeläget pÃ¥ ett eller annat sätt – för sÃ¥väl bäraren av verket, samt betraktarna av det samma.

Traditionell konst (som måleri, skulptur, teckning etc) utövades länge på ett sätt inte helt olikt tatuerandet idag. En aspirerande köpare beställde specifika arbeten av en konstnär som ofta arbetade i en studio med flera anställda under sig. Att måla och skulptera var ett hantverk (som idag till viss del ersatts av design- och illustratörsyrkena). När kameran lanserades i mitten av 1850-talet förutspåddes målarkonstens död. Jakten på perfektion hade segrats av en liten teknisk innovation som på ett kliniskt och förhållande enkelt sätt i ett enkelt ögonblick kunde återge varenda detalj i ett motiv korrekt. Givetvis dog inte målandet. Istället föddes den moderna konsten och det vi idag betraktar som en konstnär. Modernismen uppstod och dess anhängare övergav de tidigare målen att återge något så verklighetstroget som möjligt, för att istället koncentrera sig på inytryck, uttryck, mening och innehåll. Konsten blev ett sätt att uttrycka sig.

SÃ¥, var vill jag komma med allt det här? Jo, tatueringsbranschen behöver fÃ¥ sin kamera. Vi är kanske inte där än, men den dag närmar sig dÃ¥ jag anser att det borde vara lika ointressant för en klient att frÃ¥ga om sin tänkta tatuerare är bra pÃ¥ att tatuera, som det är för  en aspirerande konstköpare att frÃ¥ga om en viss konstnär är bra pÃ¥ att använda pensel och pennor. De tekniska detaljerna borde rimligtvis endast intressera, och vara föremÃ¥l för diskussion hos, de yrkesverksamma själva och möjligen de som pÃ¥ allvar studerar konst. Jag föreställer mig en bransch där den medvetna kunden ställer sig den enkla frÃ¥gan: gillar jag det den här tatuerarens verk? Ser det bra ut? Tilltalar det mig? Om svaren pÃ¥ dessa frÃ¥gor är ja, sÃ¥ bör kunden sen kunna se fram mot att fÃ¥ ett verk hon eller han tycker om, utan att behöva diktera och lägga sig i allt för mycket vad som till slut utgör det motiv som blir aktuellt. Jag vill se innehÃ¥ll, formsprÃ¥k och uttryck ta en allt starkare position. Och nu menar jag definitivt inte att man bara bör Miami Ink-tatuera sig. Jag anser att det är mer än ok att endast tatuera sig för det enkla uttycket och att man tycker att det är snyggt. Jag vill till och med gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt som att säga att det oftast är bäst att skaffa sig en tatuering för att man tycker att det ”är snyggt” och tilltalar en. Ã…tminstone bör man undvika att krysta in mening där det verkligen inte behövs. Om sedan tatueraren själv har en egen agenda och nÃ¥got som hon eller han vill uttrycka i samma verk, sÃ¥ är det en helt annan femma.

En sådan här utveckling skulle också bana väg för intressanta analyser av tatuerare, deras karriärer, liv och verk, och därmed kunna skänka nytt liv åt den hopplöst daterade och innehållslösa kringindustri som utgörs av dåliga publikationer, slentrianmässiga mässor, klädkollektioner, internetforum och -communities, med mera. Fram för mer riktigt innehåll helt enkelt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *