Ny svensk tatueringstidning

En tredje tidning avsedd för den svenska/nordiska marknade har så utkomit. Och som jag har väntat. Nej, så klart inte. Fast jag köpte ett nummer i alla fall, så slipper ni göra det.

Jag hörde talas om Bodyfication. Ink & Lifestyle Magazine för ett par månader sedan då vi via mail fick erbjudande om att vara med i tidningens visitkortsregister. Jag utgår från att erbjudandet gått ut till alla yrkesverksamma tatuerare i landet, men också att inte särskilt många nappat på det eftersom jag inte hittar några visitkort i premiärnumret.

Redaktörerna Ebba Cronstedt och Kent Renåker presenterar sin tidning som ett livsstilsmagazin kretsande kring tatueringar, och annan så kallad kroppskonst. För er som inte redan förstått det så brukar det (för de som – lyckligtvis – ännu invigits i denna kroppskonstens hemliga innersta cirkel) innebära kläder med flammor och döskallar, barnutstyrslar med tatueringsmotiv, menlös och förutsägbar Backyard Babiesmusik samt prententiöst överanalyserande diskussioner om kroppskonstens transendentala egenskaper och innersta betydelser för de redan initierade och samförstående. I detta första nummer så har denna subkultur dock lyckligtvis fått kliva något åt sidan till förmån för intervjuer och reportage som kretsar kring faktiskt tatuerande. Låt oss även i fortsättningen slippa ytterligare en tidning som recenserar och omskriver allt som felaktigt antas uppskattat av den genomsnittlige tatueringskunden, såsom tevespel om vikingar, nappar som får din bebis att se ut som ett tandfreak och motivlackade motorcyklar.

Överlag tycker jag spontant att språket genomgående verkar bättre än i de båda andra nordiska tidningarna. Innehållet håller dock ungefär samma stil och klass; det vill säga intervjuerna verkar följa de vanliga frågemallarna och reportagen från olika events är genomgående målade i rosa färger. Men livsstilstidningar ges i och för sig inte ut för att kritsisera och trampa folk (som förtjänar det) på tårna, utan för att sälja lösnummer och tillfredsställa läsarna. Och om läsarna vill ha färdigtuggat och lättsväljt så är det färdigtugat och lätsväljt de får.

Ska jag lyfta fram ett par  höjdpunkter ur tidningen så får det bli artikeln om Daniel Dufos konstnärsambitioner  samt intervjun med Maximilian Gasolini, och då i synnerhet hur han agerat konsult åt SF för att skapa trovärdiga tatueringar i filmer. Även artikeln om Cory Norris, som jag inte hört talas om tidigare, är värd en genomläsning. Tacksamt är också att man valt att hålla nere antalet utmanade posér och meningslöst nakna kvinnor. Det mesta poserandet verkar redaktör Ebba själv vilja stå för.

Jag anser absolut inte att det behövs så många som tre nationella tidningar för vår bransch. En hade gott räckt, och jag hoppas att utbudet snart kokas ned något, även om jag befarar att utvecklingen snarare kommer gå åt andra hållet. Startfältet är öppet. Må bästa tidning ”vinna”.

11 svar på “Ny svensk tatueringstidning”

  1. Nedan är några funderingar och tankar övre tidningarna.

    Scandinavian Tattoo Magazine:
    Sveriges äldsta tattoo tidning, och jag är totalt förtvivlad över varför Mats och Pernilla skiter så blankt i sin publikation. Mats lägger sin tid på deras boskap och att underhålla deras skog och marker. Pernilla verkar mest vara en ”soccer-mom” som med all rätta lägger all krut på deras barn. Det gör jag också, men jag gjorde valet att sälja min publikation till nya förmågor som håller uppe glöden och glädjen i text och bilder.
    Ledare:
    Ledarna är fullständigt poänglösa och består i princip alltid av privat dravel om ditt och datt som inte berör någon av läsarna eller den livsstil som vi alla älskar. Jag vet att det är skitsvårt att skriva en bra läsare, men kan man inte eller har slut på idéer, är det bättre att låta bli! En ledare formger och sätter standard för tidningen, suger ledaren, suger oftast tidningens innehåll.

    Texter och intervjuer:
    Snacka om att vara fast i samma tråkiga och trista format. Ingen fantasi, ingen utveckling. Mässreportagen görs utifrån mall 1A, och de är lika jävla tomma och utan någon som helst funktion som Pernillas ledare. Hitta på något nytt! gör lite faktarutor, intervjua folket bakom arret, intervjua volontärerna, intervjua de lokala myndigheterna/lokalbefolkning/hotell om deras åsikt om mässan. Gör en renodlad bild artikel där man med massor av bilder (naturligtvis med relevant text som understödjer varje fotografi) och ge på så sätt en total upplevelse av vad mässan handlar om. Naturligtvis krävs det någon form av inledande ingress på fyra till åtta meningar för att ge en bas att lägga fotona på.
    Sluta för helvete med att köpa in en urtrisst och upprepande intervju från traveling mike om något jävla hottentott folk i mörkaste amozonas som minsann tatuerar sig med sekret från en myrslok med hjälp av tänder från en sköldpadda. Vem fan bryr sig om att läsa om det om och om och om igen. Visst var det intressant de första par gångerna, men nu får det räcka.
    Texter om studios och tatuerare använder de sig av mall 1B för att på samma sätt göra otroligt ”uttömmande”, ”spännande”, och ”läsvärda” reportage som verkligen ger en alla svar om människan eller konsten som personen skapar. Flertalet gånger kan man till och med i den skrivna texten se uppenbara fel där de missat att ställa självklara och uppenbara följdfrågor som kunnat styra in texten på ett helt annat och betydligt mer intressant spår. Återigen, hitta lite nya vinklar, faktarutor istället för att lägga in meningslös fakta i brödtexten, ställ personen kontra konsten mot väggen och få fram lite intressant fakta. Kanske titta på tatuerarens egna tatueringar och på det viset få fram information om viktiga och avgörande stunder som han/hon har fått i livet när de har blivit tatuerade av en viss tatuerare. Vad fan vet jag, men arbeta för helvete enligt de grundläggande journlistiska riktlinjerna!

    Bilder:
    För en tidning som skriver om en konstform där bilden verkligen bör ligga i fokus har de löjligt låg högsta nivå på sina fotografer. Många bilder är ur fokus, ur vinkel, dåligt eller inte alls redigerade, och framförallt är bilderna ofta totalt slaktade i layouten. Läsarnas galleri är tragiskt, dåliga bilder, ofta tyvärr dåliga tatuerare, och varför skriver de inte ordenltliga bild by lines. En bild utan korrekt information är i och för sig en bild, men om jag ser en gaddning som jag gillar vill jag veta vem som har gjort den och var jag hittar den personen. Om den informationen inte finns ska man inte publicera bilden!

    Papper:
    Tattootidningar ligger oftast i studios och blir bläddrade i dag efter dag. Efter en par veckors bläddrande är det bara skit kvar av STM. Tryck tidningen på vettigt papper, gå upp till 84-100 sidor så att ryggen kan bli limmad. Det ge blaskan en längre livstid och ser betydligt trevligare ut.

    Nordic Tattoo Magazine:
    I stort som ovan, med undantag av att de flesta texterna är ännu sämre. Simon är en frisk fläkt då han i alla fall kan skriva ordenligt men saknad om branschkunskap är från och till uppenbar.

    Dock är layouten betydligt mer intressant och de har förstått att sätta bilden i fokus. Tyvärr har inte de heller fattat att bild by lines är A och O, och de har ibland helt löjligt förvirrande början och slut på artiklarna. Vid flertalet gånger har jag tittat på bilder utan att veta från vilken artikel det är.
    Ledarna har lite mer sakligt innehåll, men de är ändå träiga och frågan är om de inte lider av översättningen från danska till svenska.
    Övrigt tycker jag att Nordic precis som STM känns stangerad och oengagerad från utgivarnas sida.

    Papper: samma som ovan

    Bodyfication:
    Det nya stjärnskottet som hypades till skyarna innan släppet och enligt min mening utan tvekan får dumstruten bland de ”svenska” tattoo tidningarna. Jag vill inte dömma ut dem efter endast en publikation, speciellt inte då jag tycker att deras grundié är klock och vettig. Sedan tror jag tyvärr inte att Kent och Ebba kan genomföra det tillfredsställande.

    Ledare:
    för tidigt att utrycka sig om det.

    Layout:
    Flera grundläggande missar med läsbarheten i text. Felaktigt val av typsnitt om man inte sitter med förstoringsglas. I mina ögon ser det ut som om det är gjort av en tjugoåring som precis har lärt sig photoshop och vill testa sig fram. Jag gissar på att det finns en tanke bakom layouten att göra den clean och luftig. Ett bra koncept som passar de flesta tidningar och även denna, men utförande suger och ser mest ut som ett högstadie projekt.

    Text:
    Dåligt flyt i texter. Är de överhuvudtaget korrlästa av andra än skribenten själv?
    När det är dåligt flöde i en text blir även en innehållsmässigt intressant intervju ointressant.
    De verkar förövrigt i flera fall använda samma mallar 1A och 1B som STM har skapat. Vill gärna se en egen stil och en journlistisk vinkel på texter.

    Bilder:
    När layouten inte är med så fungerar inte bilderna heller. Dessutom lider de av samma som STM gör, ur fokus, dåliga motiv, och i flera fall dåligt eller inte alls redigerade.

    Papper:
    Samma som ovan.


    Vad ska man säga om de nordiska publikationerna. STM är den enda som klassar in som magasin. Nordic och framförallt Bodyfication är inget annat än fanzines. Visserligen hyffsat snygga fanzines, men fortfarande fanzines.
    Alla tre ligger journalistiskt åratal efter exempelvis de svenska musiktidningarna Close Up och Sweden Rock, de har de sista fem åren förstått att hålla en vettig distans till sina intervjuoffer och spegla en onyanserad eller förhärligad bild av personen. Vem vill läsa om hur bra någon är eller hur fin deras studio är. Ge mig en rakt på, uttömmande, djupgående intervju med tatuerare A om vad det var som var den avgörande stunden i livet där han valde livsstilen, om tankarna de gånger som han vara nära att sluta tatuera på grund av att frugan ville skiljas och det inte fanns någon tid till hemmet eller barnen, ge mig en intervju där han själv tolkar sin egen konst och stilart. Ge mig något mer än de fasta mallarna som är så tragiska att man kan kräkas över dem. Ge mig något intressant!

    Nu är det slutkräkt för idag. Jag hoppas att texten på något vis kan inspirera eller föda ideér hos redaktörerna för respektive publikation.a

  2. Tack för synpunkter om Bodyfication. Jag vill klargöra ett par saker. För att en tidning ska kunna fungera krävs ekonomi. För att ekonomi ska finnas krävs annonsörer. Om ekonomi finns finns oxå tid till arbete. Det finns ingen brist på engagemang på Bodyfication men brist om tid. Tidningen skapas i princip av ett gäng på var sitt håll engagerade människor med amitioner om att skapa något bra som gynnar alla. tyvärr är sanningen så krass att detta än så länge får göras vid sidan om det vanliga jobbet. Alltså efter normal 40 timmars vecka. Samtliga bilder och layout görs av en och samma människa. Close Up görs av vad jag vet 4 st personer som jobba heltid med detta. Att ta i beaktning kanske. Det Sven tillför i sin kritik förutom att låta som en gnällig gammal gubbe som aldrig själv har gjort något utan lätt har sadlat kritikerns roll, har han rätt i och vi kommer att se över det. Att vi försöker hålla tidning så clean som möjligt med en så hög bildnivå man kan ha är ett iuttalat mål. Vi kan bara bli bätttre och det kommer vi att bli. frågan är Sven, kan du det?

    Tack för komplimangen om att jag skulle vara 20 år. Det värmde men det är ungefär dom år jag har jobbat i Photoshop. Puss!

  3. Hej Annan (Kent?)

    För det första stå för vem du är!

    Tror att det är 5 och en halv som jobbar med fast lön för Close Up + att alla skribenter för ett själigt arvode för sina texter.

    Jodå, jag vet hur det fungerar. Har själv grundat och jobbat upp en tidning. 12 nummer (tre år) tog det med att sitta och jobba kväller, helger och nätter innan jag och en kollega kunde börja leva på blaskan.

    Jag har endast tittat på det ur en objektiv vinkel, och om du läser texten igen har jag gått väldigt mycket hårdare på de etablerade tattoo tidningarna. Och om du läser andra meningen i texten om BF så står det just att det är svårt att komma med vettiga kommentarer om en tidskrift som inte är annat än ett enda nummer. Inte desto mindre anser jag fortfarande att ni bör se över kvaliteten på texter. Även om man inte har pengar så finns det massor med folk som mer än gärna vill jobba ideellt mot att få sitt namn tryckt i en tidning. Med den grundläggande ideen som finns hos BF så tror jag även att ni kan lyckas locka till er etablerade och skolade skribenter som mycket väl kan tänkas jobba gratis till en början.
    MEN – det kommer alltid ett men – det kräver att ni kan öppna ögonen och se era egna brister och fel, och inte går i försvarsposition när någon kritiserar er. Det var först när Robban, eller SRM redaktionen med flera gjorde det och började göra tidningen för sina läsares skull och inte sitt ego, eller sin egen bekvämlighet som det började bli bra tidningar.

    Jag önskar BF all lycka och hoppas att ni tar till er av positiv kritik och utveklar tidningen åt det håll som den förtjänar. Tills dess får ni stå ut med att jag anser att det är ett fanzine… 🙂

  4. Ett tips jag glömde:
    Något av det farligaste man kan göra när man driver ett företag är att låsa fast sig vid att man endast kan tjäna pengar på ett visst sätt. En tidning har tre inkomstkällor:
    1: prenumeranter
    2: sålda lösnummer
    3: annonsörer
    De två största och framförallt garanterat löpande inkomstkällorna är era läsare. Gör ni en bra produkt får ni in pengar, och kan på så sätt växa. Annonsörer är otroligt känsligt, med minsta lilla konjukturändring kan ni plötsligt tappa 50% av era annonsörer och om ni har räknat med att få in det dubbla backar ni rejält i budget. Lägg er budget efter era fasta intäkter, och se era annonsintäkter som bonus. Det ger er en större chans att överleva och växa till en större, snyggare och bättre tidskrift.
    OBS! naturligtvis är jag mycket väl medveten om att ni inte har några större försäljningssiffror i dagsläget, men de kommer att stiga så småningom. Kämpa på och ge maximalt för att göra tidningen bättre.

    ps. glöm inte att korrläsa både text och layout (blueprint är guld värd!)

  5. Hej Sven
    Tack för många bra synpunkter som du ska veta att vi alla som jobbar med Bodyfication har tagit till oss. Jag är dock inte Kent utan heter faktiskt Anna men kallas annan. Tro det eller ej men jag är den som tillsammans med Kent startade Scandinaviat Tattoo Magazine en gång i tiden. Min logga är kvar (även om det käns om det kanske borde ha fått en uppdatering. Vi är fullständigt medvetna om vilket tufft jobb vi har framför oss. Vi kan bara lyssna och bli bättre och du som verkar ha mycket bra erfarenheter får gärna komma med fler synpunkter. Du når oss på pm@bodyfication.com. Jag hoppas vi får fler tips. Tills vi hörs igen!

    annan – på riktigt ;o)

  6. Hej Sven,
    Jag hoppas du ser den här kommentaren trots att det var ganska länge sedan diskussionen hölls. Det är jag som skriver för Nordic Tattoo Mag och jag såg din kommentar om att jag var en frisk fläkt men att min branschkunskap är något begränsad. Jag tackar för den första delen och kan inte annat än att hålla med om den andra delen, så därför undrar jag om du skulle kunna ge mig något eller några exempel på vad jag inte har koll på så att jag kan bli bättre. Bara om du orkar. Maila gärna mig på simonlundh@hotmail.com i så fall.

    Simon

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *