Att ångra sin tatuering, och definitionen av en tatuering.

Antalet så kallade coverups jag utför ökar stadigt. Det är sällan jag gör ett större motiv, som en hel arm, utan att vara tvungen att i processen täcka över minst en liten tatuering. Ofta finns en hel del gammalt ”skräp” att ta hänsyn till när man jobbar på större projekt, som man efter bästa förmåga måste trolla bort för att uppnå önskat resultat. När människor får upp ögonen för vad som är möjligt att tatuera så faller det sig naturligt att eftersträva allt större verk, och då är helt enkelt de små första tatueringarna i vägen.

Att täcka över gamla tatueringar med nya är en konst i sig som, till skillnad från vad somliga verkar tro, inte enbart går ut på att välja ett tillräckligt stort motiv och utföra det ovanpå den gamla icke önskade tatueringen. Om man ändå väljer denna metod så är man i regel hänvisad till ett stort, svart, plumpformat motiv, som sällan eller aldrig är mycket roligare än originalet. En lyckad övertäckning är istället en kombination av att delvis faktiskt täcka över gamla pigment med nya, samtidigt som man återanvänder valda delar av det gamla för att skapa någonting nytt, allt medan man ser till att bryta upp viktiga linjer och element i det äldre motivet, så att en framtida betraktare omöjligen kan bilda sig en uppfattning av vad som en gång funnits där. Den mänskliga hjärnan vill se mönster och logik. Genom att göra det svårt för den att följa ett motiv från punkt A till B kan man istället tvinga den att se nya mönster, det vill säga det nya motivet, framför det gamla. I denna mening så kan man tala om att det de facto handlar om att ”trolla bort” det gamla, på samma sätt som illusionister arbetar med sina trick. Man lurar betraktaren att se något annat än det som varit där tidigare, vilket alltså delvis uppnås genom att man faktiskt rent tekniskt täcker över vissa pigment med andra.

Vissa uppdrag är svårare än andra. Ibland lyckas en tatuerare med att helt täcka över det gamla. I andra fall är det i princip omöjligt att nå total framgång, i den mening att en insatt kund eller tatuerare kommer förstå att det finns en gammal tatuering under, men samtidigt inte klara av att identifiera och bestämma det ursprungliga verket. I ytterligare andra fall är det helt enkelt en dum idé att ens försöka, om det inte är av yttersta vikt att det gamla tillintetgörs, som när oönskade namn eller symboler står i centrum. I takt med att allt fler tatuerar sig så ökar naturligt nog antalet människor som ångrar sina tatueringar. Denna utvecklin har banat väg för nya tekniker att faktiskt ta bort gamla motiv helt. Framför allt är det en relativt ny teknik med laserbehandling som idag sprids i snabb takt. Det handlar i all enkelhet om en process som måste utföras upprepade gånger, varvid man med laserimpulser successivt tvingar färgpigment ned genom huden och ut i kroppens eget kretslopp, och som därvid förpassas ur kroppen. Jag tänker inte här gå in närmre på tekniska detaljer kring denna typ av behandling, men kan sammanfatta det hela med att det tydligen gör ganska ont, tar lång tid (upprepade behandlingar) och kostar en hel del. Antalet utrustningar som används ökar dock för var dag som går, vilket tvingat ned priserna rejält sedan behandlingsmetoden först introducerades här i Sverige någon gång i mitten av 90-talet (ta denna uppgift med en nypa salt, men jag tror att en laserklinik i Karlstad var generalagent för denna typ av utrustning runt denna tid). Idag är det inte ovanligt att tatuerare själva sitter på ett ”suddgummi”. Utrustningen importeras från Kina och säljs mer eller mindre till vem som helst som kan betala. Själv är jag lite fundersam över de mycket sparsamma instruktioner som tycks följa med lasermaskinerna. Jag hade nog väntat mig åtminstone en kortare utbildning, samt att det krävdes någon form av examination för att få handskas med prylarna, men så vitt jag förstått det så är det idag något av principen ”tuta och kör” som gäller, trots att vi i princip pratar om strålningsljus. I studios används lasern oftast för att bleka ned ett gammalt motiv såpass att det blir enkelt att göra en coverup. Då bryr man sig sällan om att helt ta bort det gamla, utan nöjer sig med att bleka ned tatueringen tills den inte längre utgör ett problem när man ska tatuera något nytt över den. Jag är fortfarande lite skeptisk mot laserutrustning i tatueringslokaler; jag har helt enkelt svårt att skaka av mig tanken på att kunder ska betrakta lasern som ett suddgummi, och ta det som en inteckning för att man helgarderar sig; som om man skulle vara osäker i sin yrkesroll. Nu vet jag att det inte är så maskinerna i fråga används, men det är likväl en känsla jag får, och är rädd att kunder i sin tur ska få.

Det finns en djupare komplikation än den rent fysiska som huden utsätts för i och med laserbehandling och borttagande av tatueringar. Denna går tillbaks till definitionen av en tatuering som en permanent teckning i huden, med betoning på permanent. I många länder där man har lagstiftat kring tatuerande så utgår man från en definition av tatueringar som just något permanent. Idag, med allt mer lättillgänglig laserborttagning (som i framtiden kanske ersätts eller kompletteras med ännu nyare och effektivare metoder) så kan begreppet permanent på allvar diskuteras i samband med tatueringar. I och med det faller också rådande lokala lagstiftningar. För ett tiotal år sedan cirkulerade i bland annat Storbritannien ett erbjudande till tatuerare om att lära sig en ”nytt” sätt att arbeta på, som skulle innebära semipermanenta taturingar för de kunder som önskade tatuera sig men inte ville märka sig permanent. Metoden innebar fortfarande att man applicerade motiven med nålar, men att man använde andra typer av pigment, samt att man arbetade grundare i klientens hudlager. Resultatet påstods bli en tatuering som varade i fyra-fem år innan den försvann helt. Själva konceptet som sådant är i sig självt helt korkat. Vem som helst som tänker ett steg längre än näsan räcker inser ju genast att tatueringen i fråga inte kommer vara fin och vacker i fyra år och 364 dagar, för att sedan som genom ett trollslag försvinna över nästa natt. Motivet skulle snarare i så fall gradvis försvinna allt eftesom tiden gick, med den oundvikliga effekten att man efter bara något år sannolikt skulle tvingas bära ett allt blaskigare och klenare motiv i flera år framöver. Nu var erbjudandet och metoden antagligen bara ett sätt för ett ljushuvud till klappträ att försöka tjäna pengar på att sälja dyra veckoslutskurser, och därmed en bluff, men skulle kunna ställt till rejält med besvär för den hugade spekulant som i slutändan hamnade under nålen hos en semipermanent-tatuerare. Genom att den semipermanenta tatueringen fortfarande skulle appliceras med nålar skulle den utgöra samma kliniska risk som vilken normal vanlig tatuering som helst, med den enkla men betydande skillnaden att det regelverk som satts upp i form av lagar och förordningar (i Stobritannien, inte i Sverige då vi som jag tidigare omskrivit inte har några lagar som specifikt rör vår bransch i Sverige) inte skulle gälla, då dessa genom definitionen av tatueringar formulerats att omfatta permanenta markeringar i huden, och inte semipremanenta. En klients möjligheter att hävda sin rätt vid eventuella komplikationer skulle alltså lätt kunna åsidosatts genom enkel formalia.

På ett mer metafysiskt plan kan man ställa sig frågan vad en framtida enkel metod för borttagning av tatueringar skulle göra för branschen? På ett avgörande sätt är tatueringar skonade från trender, visavi andra moden och fenomen. Tatueringar är permanenta, och har man gjort något dumt bara för att man tyckte det var häftigt, eller för att man inte insåg att man föll för det som råkade vara inne och populärt just för stunden, så får man fint stå sitt kast. Här infinner sig en avgörande skillnad mot till exempel piercingar som ju enkelt kan avlägsnas utan att det lämnar andra märken i din kropp än möjligen ett litet ärr, stort som en prick. Det är därför trenden med navelpiercingar som fanns för ungefär ett decennium ens uppstod, tror jag. Man visste att det går att ta bort den om man ångrar sig, vilket faktiskt gör det möjligt för just piercingar, helt i likhet med andra stil-komponenter som exempelvis kläder, att faktiskt existera i vågor av moden och trender. Tatueringsbranschen har förvisso sina trender när det handlar om motiv och genrer, men genom sin permanenta karaktär så är riskerar tatueringar inte att helt gå ur tiden (för att senare uppstå i en ny trend). När folk idag väl börjat tatuera sig slutar de sällan. Den dag man lika enkelt, eller enklare ändå, kan avlägsna en tatuering, som när man först applicerar den, så är det möjligt för inte bara tatueringsmotiv, utan även tatueringar som övergripande fenomen, att faktiskt gå i trender. Vill man ens vara tatuerare då?

10 svar på “Att ångra sin tatuering, och definitionen av en tatuering.”

  1. Jag har svårt att tänka mig att vem som helst kan använda laserutrustning utan utbildning. Arbetsmiljöverket har en hel del föreskrifter som handlar om arbete med laser. Det finns t ex krav på utbildning.
    Jag tror inte att alla tatuerare som har laserbortagningsutrustning följer gällande föreskrifter.
    Handlar det om maskiner från Kina är det inte säkert att de uppfyller de krav som finns på laserutrustning i Sverige.
    Jag har nyligen blivit vald till skyddsombud, ifall du undrar.

  2. Hej Forss! Precis som jag trodde… och jag tror även precis som du att många använder lasern utan adekvat utbildning. Det jag hört är att köparna i regel fått enkla instruktioner av säljaren i samband med köpet. Tack för din insatta kommentar.

  3. Jisses vad mycket du skriver. Det värsta är nog att det är bra det du skriver så man måste nästan läsa det.
    Mitt bidrag är dock av en annan sort men hoppas du finner det intressant ändå. En gammal arbetskamrat till mig (i dubbel mening, han fyllde 65) hade fått operera bort några tattueringar han inte va helt nöjd med när han satt i fängelse och detta alldeles gratis. Jag tänker att det är kanske att föredra om man inte har råd att lasra eller tattuera över tidigare grejer. Kanske kan man tjäna sig en hacka på köpet genom ”inträdet” till fängelset eller efter hudbiten är bortopererad, sälja den till en galen människa.

  4. Haha, bra idé Dojz. Det stämmer, om jag inte är felinformerad. Man kan få mindre tatueringar bortskurna av sjukvården, om man kan hävda psykiskt besvär av dem. Hart också träffat folk som genomgått det hela. Däremot så får man ju fula ärr av behandlingen, och för större tatueringar så är det nog ett ohälsosamt ingrepp 🙂 Idag har kanske Landstingen uppgraderat och erbjuder laserbehandling; man kan ju alltid hoppas i alla fall. Oavsett vilket så tror jag att det är ganska svårt att få proceduren godkänd och betald.

  5. jag ska kanske också säga att det var mer än 20 år sedan han fick dem borttagna. idag är det nog som sagt laser som gäller 🙂

  6. hade jag haft pengarna och tålamodet till att lasra så hade jag gjort det, tribaler är djävulens största verk. Nu så har det ju blivit mycket bra ändå men man vet ju inte hur det sett ut om inte Erik behövt arbeta sig runt massa svarta fula tribaler.

  7. Har man en så bra tatuerare som Erik så behöver man inte lasra bort det gamla fula motivet. Det kör han över så att allt blir som nytt. 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *