OS i tatuering över för den här gången

OS i tatuering? Nä, men nästan. Årets upplaga av tatueringsmässan i Stockholm – en gång i tiden lagom klurigt döpt till Stockholm Inkbash – är över. Jag var inte där, och lika glad är jag för det, men det är ämnet för en annan artikel eller ett annat inlägg. Jag tänker istället koncentrera mig på att skriva om tävlingarna som utgör större delen av mässprogrammen nu för tiden. Tävlingarna har alltid funnits på dessa tillställningar i alla fall det så länge jag besökt dem, vilket väl idag är uppe i sådär en tolv/tretton år. De ser i princip likadana ut från mässa till mässa, och från år till år, vilket i sig är fruktansvärt tjatigt. Vad som dock är allt mer irriterande är hur mycket vikt som läggs på tävlande i vårt skrå.

Som jag minns tävlingarna så brukade det vara kunder som tävlade med tatueringar. Idag är det istället så att tatuerarna själva planerar sina arbeten och lägger upp kluriga strategier för att knipa billiga plastpokaler och i realiteten intetsägande positioner i tatueringstidningarnas listor över vinnare. Man kan strategiskt analysera och tänka ut vad man ska ha med i respektive tävlingskategorier för att ha så goda chanser som möjligt. Stora saker har i regel större chans, och för att vinna ska motivet helst var utfört i enlighet med en stil som för tillfället favoriseras och utvecklas av någon annan, mer känd tatuerare; efterapning är ju trots allt tatueringesvärldens kroniska sjukdom. Problem uppstår givetvis då dagens tävlingskåta tatuerare ställs inför det oundvikliga faktum att hon eller han måste utföra tatueringen på en människa för att kunna vara med och tampas om de åtråvärda vinsterna. Som tur är har samtidens dogm om ”berömmelse till vilket pris som helst”, i kombination med tatueringens allt mer accepterade position i samhället, skapat en här av medvetna kunder som inget hellre vill än vinna en tatueringstävling. Detta för att få chansen att i en tidning eller två visa för hela Sverige, eller rent av hela Världen, exakt hur bra han eller hon är på att ha en snygg tatuering. För att inte säga hur häftig man som vinnande kund kan bli på tatueringsforum och i de otaliga communities som uppstått för att på något sätt stilla det behov allmänheten verkar ha av att dryfta sina tatueringshistorier och -åsikter. Så, dentävlingsglade tatueraren erbjuder helt enkelt ett av dessa villiga offer en tatuering för ett rabatterat pris, eller helt gratis, mot att denne får göra vad han/hon vill och att personen går med på att ställa upp i en tävling. Ställa upp i minst en tävling kanske jag ska säga, eftersom många tatuerare har för vana att fortsätta tävla på mässa efter mässa med samma motiv. Det är kanske inget konstigt i sig, förutom när man redan vunnit på en mässa. Då blir det lite pinsamt att ställa ut samma motiv yterligare en gång. Men det händer gång på gång på gång. Fan, sätt er och gör nya värdiga jobb istället för att leva på gamla meriter. Det tycker i alla fall undertecknad.

Nu senast, inför Stockholmsmässan, fick jag höra två tydligt talande exempel. En tjej tvingades köpa en tågbiljett för att komma upp till mässan några futtiga timmar tidigare, så att hon kunde ställa upp i en tävling – till råga på allt den som alltid går under det beskrivande namnet ”Best Small One”. Hon hade planerat att åka bil till huvudstaden på fredag eftermiddag med sina vänner. Ekipagets chauför hade jobbat natt, så av förståeliga själ behövde han sova några timmar för att säkert kunna köra hela vägen. Problemet var ju då att tjejen med den lilla tatueringen inte skulle hinna i tid till denna för sin tatuerares ytterst viktiga programpunkt på mässan. I just det här fallet hoppas jag att tatueringen utfördes gratis mot att hon skulle tävla – annars är tatuerarens uppmaning till henne att köpa en förmodat dyr tågbiljett bara för att hinna i tid till en tävling, som i själva verket inte betyder något, helt absurd. Jag vet däremot att tatueringen i dagens andra exempel var gratis. Tolv timmar är enligt uppgift den tid arbetet i fråga ska ha tagit, och det enda villkoret var mig veteligen att killen som mottog arbetet skulle ställa upp i tävlingar med arbetet, och att tatueraren hade full frihet i utförandet av motivet med avseende på design etc. Det är inget underligt i sig med att folk ställer upp med hud för särskilda projekt. Duktiga tatuerare producerar i regel alltid bättre alster ju friare händer de har, det kan ni fråga nästan vem som helst i branschen. Ju minde man behöver anpassa sitt manér till andra förlagor och/eller hårt ställda önskningar, desto intressantare blir i regel slutresultatet. Observera att detta gäller för duktiga tatuerare, så kom inte till mig senare och klaga om ni låtit ”TjackLasse” i källarn gått lös på er. Nåväl, det underliga i det här fallet, och andra liknande fall, är att tatueraren nedvärderar sina egna färdigheter som konstnär (om titeln tillåts) genom att skänka bort något som kräver mer av henne/honom i fråga om skaparglädje och planering, än ett annat mer kundstyrt arbete, bara för att få en chans att vinna en tävling. Jag är säker på att arbetet är jätteväl utfört, och att kunden i fråga är mer än nöjd (särskilt som att det hela var gratis), då jag vet vad tatueraren i fråga går för. Men, om något borde ju ett arbete som är ett sant original vara dyrare. Missförstå mig inte. Det finns inget fel i att ge bort saker. Jag har själv bjudit på arbeten, eller tagit ut underpriser, men aldrig för att få en chans att göra ”vad jag vill”, och synnerligen inte med krav på motprestation. Sådant gör man för att tacka för förtroendet, belöna trogna stamkunder eller för att visa uppskattning gentemot gamla vänner. Själva innebörden av ordet gåva försvinner för mig i samma stund någon utkräver en gentjänst.

Vad är det då som gör att tatuerare hellre vill tatuera för att vinna en tävling än för att uppfylla en kunds önskemål och utföra ett gott arbete i sig? Varför är inte tillfredsställelsen i att avsluta ett gott arbete nog för många? Behöver verkligen tatuerare mer uppmärksamhet än den de får av sina nöjda kunder, och vad kommer det sig? Jag är säker på att alla duktiga tatuerare i sjäva verket får nog med välförtjänt uppskattning från sina nöjda kunder. I alla fall upplever jag mina goda kunders reaktioner som en av mina främsta drivkrafter bakom allt det arbete jag lägger ned i min yrkesroll.

Frågar du i stort sett vilken tatuerare som helst med åtminstone några år på nacken och lite erfarenhet från mässor så skriver de under på att tävlingarna i sig inte betyder något för att bevisa yrkesskicklighet. Det finns inga väl formulerade bedömningskriterier att ta hänsyn till och reglerna för tävlingarna är luddiga och tänjbara. T.ex. så har det alltid varit standard att ett arbete ska vara fullt utläkt för att få vara med och tävla. Idag verkar den regeln borttynad. Är det bara ”rätt” tatuerare som utfört arbetet så kan motivet ändå vara med, och rent av vinna en tävling, trots att det torde vara omöjligt att på ett objektivt sätt bedöma en oläkt tatuering jämte utläkta. Detta då läkningen är en väsentlig del av tatueringsprocessen. Ett snyggt motiv kan vara forcerat på plats med slarvigt utförande, som innebär dålig läkning och ett kasst slutresultat som måste fyllas i eller bättras på i efterhand. Man kan heller inte under sårskorpor se sådant som färgintesitet, lavering av skuggor och så vidare. Det viktiga för dagens resonemang är hur som helst att bedömningen i alla tävlingar är ytterst subjektiv. Vem som känner vem, och kanske mer än något, vem som har ett horn i sidan till vem, betyder mycket för resultaten. Särskilt på en liten arena som Sverige med sin ytterst homogena yrkeskår; ett skrå tätt avlat med fans och hangarounds. Alla känner alla, inte minst genom internets trånga utrymmen i form av communities och forum. Mässorna har blivit mer av en lekplats för bekanta att träffas på, än en uppvisning för utomstående intresserade. Kort och gott. En vinst i en tävling säger mer om hur bra man är på att vinna en tävling, än hur bra man är på att tatuera. Så har det alltid varit. Alla tatuerare vet detta i viss mån, och därför kan man ta tävlingarna med en klackspark. Eller? Det borde vara så. Problemet är hur stor vikt samlare och fan lägger vid dessa tillställningar. Låt mig redan nu informera alla som inte redan visste det: Det finns inga officiella SM, EM, VM, OS eller intergalaktiksa mästerskap i tatuering. Hur ofta har man inte hört om folk som utnämner sin tatuerare eller någon annan till Svensk Mästare, tvåa i Vm eller något ännu fånigare. Det finns inte! Glöm det. Sluta skriv och prata om det. Tro inte på någon som påstår att en tatuerare vunnit ett mästerskap. Bara gör det inte. Gör en insats. Döda dessa rykten nu, en gång för alla.

Nå, hur kommer det sig då att folk inte insett att tävlingarna inte är ett helt bra mått på en tatuerares kunskaper? Enkelt. Ingen har berättat det för dem. Ingen har berättat för dem hur stor del av en bedömning som beror på vilken typ av motiv Juryn fördrar. Ingen påpekar för oinsatta hur många ytterst duktiga tatuerare det finns som inte bryr sig om att ställa ut motiv, och därmed hur mycket det påverkar utkomsten av en tävling, just vilka arbeten man tävlar emot. Om det ställer upp tjugo jobb i en tävling, där nitton är fruktansvärt dåliga, och det sista bara råkar vara ganska dåligt, så innebär det inte att detta sista jobb helt plötsligt är bra. Det finns heller ingen gräns för hur många jobb en tatuerare kan ställa ut i samma tävling. I många tävlingar dyker det upp flera bidrag av samma tatuerare i samma klass. Och då menar jag inte ett, två eller tre bidrag – vilket ju lätt kan hända om kunder själva beslutar sig för att på eget bevåg tävla med sina tatueringar. Nä, i extrema fall handlar det om tatuerare som tvingar upp kanske så många som ett tiotal arbeten på scen samtidigt, vilket ju blir lite pinsamt när det totalt kanske ställer upp sisådär en tolv/tretton jobb. Det sista var även det ett exempel ur verkligheten och inte ett påhitt. Hur desperat vill en tatuerare vinna då undrar jag? Det har till och med förekommit yrkesverksamma i Sverige som kört runt med minibussar fyllda med kunder bara för att kunna kamma hem så många vinster som möjligt. Pinsamt om du frågar mig. Tidningarna kunde gott skriva lite om dessa saker, men det gör de inte. I stället för lite journalistik i ordets rätta bemärkelse fortsätter dessa alster att skriva generiska artiklar om mässornas fullkomlighet och rada upp lista efter lista med pristagare. Det finns inte ett kritsikt ben i dagens skribenter, om du frågar mig. Varför ska jag läsa om en mässa i en tidning när jag redan vet att det kommer stå att stämningen var på topp, arrangemanget flöt på bra, att det var nytt publikrekord och att alla var superglada och nöjda, och att skribenten sist men inte minst kommer lyfta fram tävlingarna och rada upp vinnarnas namn och i bästa fall foton av tatueringarna i fråga. Tatueringsässor har idag blivit synonyma med tatueringstävlingar. Synd tycker jag, då jag tror att mässor kunde vara så mycket mer än vad de är idag. Mer om det en annan dag. Tillbaks till dagens ämne.

Så, vad vinner den i tävlingarna framgångsrike tatueraren på allt detta? Jo, förutom en herrans massa guldfärgade plastbitar så skapar vinsterna uppståndelse och hype kring tatueraren. Detta kan vara ett taktikst steg i en växande karriär. Det är därför inte ett dumt drag för en ”up and coming” tatuerare att ge sig ut och tävla lite för att sprida sina jobb och visa vad hon eller han går för. Jag önskar bara att allmänheten såg genom tävlingarnas glans och tog det för den banala uppvisning det trots allt är. Så ni tatueringsspekulanter som kanske råkar läsa den här artikeln. Fortsätt gärna tävla, men tatuerara er för att ni vill ha ett snyggt verk på kroppen och inte för att hjälpa er tatuerare vinna priser. Att välja tatuerare enkom på meriter i form av vunna priser är dumt. Nästan lika dumt som att göra det på inrådan från en okänd människa på ett öppet forum på internet. Glöm aldrig borta att en tatuerare aldrig är bättre än det sista jobb hon eller han utförde. Titta på tatueringarna istället för att läsa de mediokra sammandrag från mässor som publiceras i magasinen, och lita inte på skribentens urval. Att en tatuerare vunnit sitt femte ”Best Colour”-pris i rad för samma akvariesleeve innebär inte att hon eller han på bästa möjliga sätt kommer genomföra ditt önskemål om ett färgsprudlande ryggmotiv föreställande en Marsiansk Robotorgie. Kanske är denna tatuerare inte heller den rätte att förverkliga ditt avancerade lårtema, ”Den Stora Flykten från Nazi-sexlägret”?

Var passar då jag in i det hela? Innan ni kommenterar om detta vill jag säga precis som det är. Jag har haft en del jobb i tävlingar. Jag har rent av vunnit med några få bidrag. Detta har varit ett taktiskt drag från min sida och har genererat många intressanta kunder och jobb genom åren. Vad jag däremot aldrig har gjort är att tvinga någon till tävlan. Mina kunder går upp på eget bevåg. I sällsynta fall ber jag dem anmäla sig, förutsatt att de själva vill ställa upp, för att jag är mycket nöjd med resultatet och gärna vill visa upp det. Jag har heller aldrig bombat tävlingar med bidrag, eller låtit folk som vunnit en tävling ställa upp om och om igen för att knipa allt fler priser för samma jobb. Och jag kommer aldrig göra en tatuering med enda syfte att försöka vinna priser. Jag tatuerar för att göra klienter nöjda. Det räcker för mig.

Tatuering handlar om konst påstås det, inte minst av många tatuerare. Det finns för visso löjligt mycket rivalitet i övriga konstvärlden, men det finns baske mig inga tävlingar. Är det inte underligt hur en yrkeskår som så idogt vill hävda sin status som konstnärer känner ett saftigt behov av att tävla; hur då menar ni? Som oljemålarna brukar göra? Eller Skulptörerna? ”Best Big Copperpiece” kanske? Jag vet, nominera Pinnochio i Borås!

Och alla ni redan etablerade tatuerare som desperat letar efter mer och mer bekräftelse, tävling efter tävling, och som redan har ett stabilt kundunderlag och ett namn som folk känner igen. Varva ned lite. Ta det lite som det kommer. Att vinna är inte allt.

13 svar på “OS i tatuering över för den här gången”

  1. inte nog med att alingsås nu besökt sidan, alingsås har nu även läst all denna text, efter 6 timmar i stolen dessutom, det förtjänar nog en plastguldmedalj i blogg-SM

    intressant läsning iaf. hao dai goött

  2. Surt och bittert sa räven hahaha…. Fan jag tänkte skriva ett långt och fylligt inlägg, och hela tiden todde jag att texten skulle ta slut, men scrollen på min mus var fan sliten innan jag plöjt bloggen:( Nu orkar jag inte eftersom jag jobbar på dagarna, men fan Erik, jag kan riktigt se hur uppeldad du va när du skrev texten hahaha…..Du har ett par poänger i texten där har du mitt fulla stöd, särskilt med att priserna inte betyder ett skit! Men så bittert måste det väl inte va? Låter jobbigt! Det finns säkert nån som skulle kunna skriva en lika lång bloggtext om hur dom uppfattar en studio som flyttar in i en stad, ser till att synas mest på mässorna genom massa plasflamingoskit och därmed ser till att vinna det absolut mest meninsglösa priset av alla – ” best booth” !??? Att därefter anordna en psychobilly spelning, bjuda in ”viktiga nyckelpersoner” för att sätta sig på kartan, få rätt klientel, samt skaffa sig en hype ( som då vissa andra gör gen att skänka bort tatueringar) det e inte helt jävla rock´n roll det heller! Nä spar på krutet, det finns garanterat en hel del åsikter om er, er stil, framför allt erat behov av att sprida era åsikter på cybervärldens nya cancer – bloggen! (platsen där folk som inte borde höras hörs)

    Är det för att dra in extra pengar ni skriver här eller? E det inte bättre att lägga mer tid på att rita då? Eller det kanske inte behövs om man gått konstskola? 😉
    Hälsn en som har stor insikt i denna världen men sedan länge lämnat det jordiska därhän! Haleluja

    – Anonym beundrare

  3. Hej Tony. Du kan skicka dina kommentarer från en och samma avsändare. Eller är det en slump att det dyker upp 3 bittra kommentarer inom loppet av 45 minuter? Jag har valt att godkänna dina inlägg, ordet är ju fritt, men jag föredrar att folk anger riktiga namn och refererar till hemsidor med innehåll så att andra läsare kan följa resonemangen till sina ursprung.
    Var ska jag börja. Plastflamingos ja. Vi råkar bara tycka att de är snyggare än svarta backdrops. Vi skiter högaktningsfullt i best booth priser. Vi utsmyckar våra bås för att de ska vara roliga att se. Det är inte vi som sitter i Juryn.
    Angående att vara uppeldad så kan jag säga att det tog ganska lång tid att skriva texten, eftersom jag ville att den ska vara rätt upplagd, utan stavfel och med korrekt meningsuppbyggnad. Jag var knappast uppeldad, då det jag skrev i inlägget är något jag funderat mycket länge på.
    Vi har aldrig ordnat en psychobillyspelning. Vi har en gång ordnat en fest för våra kunder och vänner. Vi bjöd också in andra tatuerare som vi har haft kontakt med. Dessutom hölls kalaset två år efter att vi öppnat studion. Banden som spelade var Coffinshakers, (Country med vampyrtema), Radiation Rebels (ett rockband med punkinfluenser) och Rokys (ett Roky Ericson tribute-band. Deadbolt, som ensamma i världen spelar voodoobilly, kunde inte komma då de ställde in sin turne. Om du inte fick en inbjudan så säg bara vem du är, så ska vi bjuda in dig om det blir något mer kalas.
    Åsikter är jag säker på att folk har. Om oss och om annat. Du får dela med dig, här och var du vill. Angående din kommentar om bloggar så är jag generellt böjd att hålla med dig. Jag hoppas andra som läser den här nystartade bloggen tycker att den skiljer sig åt på i alla fall några sätt. Jag förstår däremot inte riktigt hur jag ska kunna tjäna några pengar på den. Utveckla gärna. Jag har för övrigt heller inte gått på konstskola, men jag lägger väldigt mycket tid på att teckna.

  4. Helt ljuvlig sågning av några av de manifestationer av kulturen som jag personligen har svårast att stå ut med, bland dessa den intellektuella öken som är tatueringsmagasinen, vilka i mina ögon mest framstår som FiB Aktuellt för tatuerade….

  5. Hej SanityAssasin. Det är alltid roligt att märka att folk kommer in och läser mina inlägg långt efter att de är skrivna och publicerade, och ännu roligare att få feedback på sina texter. Alla kommentarer uppskattas. Jag skriver som bäst på en recension av ett specifikt nummer av en svensk tidning som jag faktiskt anser står ut som den första ganska bra publiceringen i branschen i Sverige. Inlägget borde vara klart och publicerat snart.

  6. Hej Eky. Trillade på det här inlägget efter att ha trillat på Hjärtat av Gulds hemsida (jag verkar ha stora svårigheter att hålla mig i lodrätt läge numera) och kan inte låta bli att bli helt till mig i trasorna över att det uppenbarligen i den här branschen figurerar människor som inte bara kan hantera det skrivna ordet, utan även använder det för att vomera över den misogyna homofoba machokultur som dessvärre lever och frodas i den på ett sätt jag inte trodde möjligt på den här sidan år 2000.

  7. Hej Eky. Låste din blogg nu efter ca 1 år och snart 3 månader, tyckte det var ganska intressant att läsa då jag själv är rätt intresserad av tattueringar och har några stycken själv (dock är jag ej någon tattuerare), men jag håller faktiskt med dig om att man ska utgå från sitt verk som man skapar och inte bara tänka på tävlingen, En mässa är ju ändå att man ska visa upp sina verk och inspirera andra människor både andra tattuerare eller kunderna!.. själv så har jag funderat på någon mer tattuering och vill ge någon tattuerare fri hand att göra något riktigt orginellt som passar min personlighet men allt är ju så dyrt så jag har inte råd tyvärr :/.. har du kanske något råd hur man kan göra för att det inte ska bli riktigt dyrt? Och kan tillägga att jag inte är ute efter att fiska någon gratis tattuering!

    Tack på förhand mvh Kenny

  8. Sanityassasin: Jag tackar ödmjukast. Jag försöker skriva om allt möjligt rörande vår bransch, bra som dåliga saker. Det finns många irriterande fenomen och ytterligheter som sticker extra i ögonen så det tenderar att bli ganska kritiskt ibland, men någon måste ju lyfta fram dessa tråkiga saker med. Jag skriver i den takt jag hinner mellan allt jobb, men passar mig för att fylla bloggen bara för att ”få låta” och ta plats. Därför blir det ibland tyst under perioder när jag saknar tid, eller bara inte har något att säga. Det är hur som helst väldigt skoj att folk uppskattar mina ansträngningar.

    Kenny: Jag förstår ditt dilemma men det finns inte så mycket att göra för att skära ned kostnaden för en bra tatuering är jag rädd. Bra och billigare går inte riktigt ihop. Om man ser till verksamma konstnärer så är det väl oftast så att erfarna och etablerade kreatörer i regel säljer sina verk dyrare och i större volymer (om uttrycket tillåts) än amatörer och kämpande artister. Lång och hård arbetsinsats, idogt slipande på kunskaper och tekniker och en vilja att anstränga sig å sitt yttersta resulterar förhoppningsvis i progressivt intressantare verk. Precis som i vilket annat yrke som helst så vore det absurt att en tatuerares (eller annan kreatörs) arbete skulle värderas lägre (läs: säljas billigare) för att denne får fria händer och lägger ner mer av sig själv och sin tid i ett verk. Då självklart under förutsättning att de lösa tyglarna motsvaras av en faktisk kompetens. En klåpare som får fria händer bör värderas ännu lägre och sedan fortsätta kämpa med att lära sig genom erfarenhet och träning.

    Tatueringar kostar mycket av flera anledningar. Vi, precis som alla företagare, har många omkostnader – sådana som inte direkt observeras av kunder – fler än vad gemene man kan föreställa sig. Vidare arbetar vi många timmar utan direkt ersättning. Skissande, bokföring, städande, byggande och underhåll av arbetsutrymmen, ärenden, inköp, bankbesök, uteblivna kunder och mycken annan tid ska täckas av de intäkter som kommer från betalande kunder och faktisk tatueringstid. Utöver detta betalar vi skatt som vilka andra löntagare som helst. Dessutom försvinner den första 1/4 av intäkter i moms då vi inte klassas som konstnärer och kulturarbetare av skatteverket. Våra arbeten buntas ihop med andra processtillverkade industriföremål och därför mervärdesbeskattas tatueringar med 25% istället för de 6% som annan ”riktig kultur” beläggs med. Sen spelar det ingen roll att många tatuerare idag arbetar exklusivt med original och egna skapelser som endast utföres en gång, i en unik version på en unik kund. Andra konstnärer tillåts reproducera sina verk upp till 25 gånger, som exempelvis tryck eller gjuten skulptur, innan deras moms hoppar upp till den högre nivån. Skatteverkets förklaring? Tatuerare utför en tjänst, snarare än säljer konstverk. Därför betalar kunden moms som för alla andra tjänster, det vill säga 25%. Varför klassas våra arbeten som tjänster av Skatteverket? Jo, för i tullsammanhang klassas vi som ”övrig tjänst”, och skatteverket använder sig (eller skyddar sig bakom, om man väljer att se det så) av tullens klassificeringar när de ska avgöra en produkt eller tjänsts momssats. Hur man nu exporterar en tatuering över en landsgräns vet jag inte, men det är sannerligen en intressant tankenöt som gränsar till ett filosofiskt dilemma.

    Så, tatueringar kostar en hel del, tyvärr. Men så är det ju trots allt så att det heller inte är var mans rättighet att få tatuera sig. Lika lite som att det är alla rättighet att ha en jättestor platteve eller den dyraste mobiltelefonen marknaden kan erbjuda. Tatueringar är något man unna sig när och om man har råd, eller väljer att ta sig råd genom att prioritera bort annat i sitt liv. En intressant och bra tatuering kommer kosta en hel del just när den görs, men å andra sidan finnas där väldigt länge. Det finns inga direkta sätt att spara in omkostnaden. Mitt enda konkreta råd är att budgetera, och vid behov spara, som för vilken annan dyrbar vara som helst. Det här kanske inte är svaret du önskar höra, men jag har ärligt talat inte några andra tips. Lycka till!

  9. Trillade in här från ditt senaste inlägg och tycker det är behövligt att läsa lite kritik mot mässorna. Jag har jobbat på många mässor själv (inte med tatuering på något sätt) och är rätt trött på att folk ursäktar sina dåliga tatueringar med att ”tatueraren har vunnit massa priser”.

    För att kasta ytterligare lite rosor på din blogg så är det uppfriskande att se viss kritik mot tatueringsbranschen från insidan. Upplever du att du blir lite av ett svart får för andra tatuerare för att du ifrågasätter den magiska cirkel som tatuerare faktiskt är. Även om man inte uteslutande måste lyssna på Social Distortion och ha pepitarutigt golv.

  10. Okej men då förstår jag sammanhanget lite bättre nu när du förklarade för mig, och då förstår man innebörden hur tufft det är att driva en sådan verksamhet, jag tackar för det rådet ändå och är inte så jättebesviken så nu är det bara att börja spara 🙂

  11. Finn: Nej, jag upplever inte att jag blir ett svart får, men det kanske är så utan att jag vet om det, haha. Finns säkert de som stör sig på att jag yttrar mig frispråkigt. Hur som helst kunde jag inte bry mig mindre om så är fallet. En bransch som inte vågar skärskåda sig själv ordentligt förtjänar all kritik den kan få. Nu finns ju den nya organisationen SRT sedan ett par år, som jag dessutom är (passiv) medlem i själv, så låt oss hoppas att tatuerarna kommer granska sig själva och varandra mer i fortsättingen. Det finns alltid en risk att en sådan organisation skapar ytterligare en cirkel för invigda att ingå i som skyddar sina egna medlemmar framför att ta sitt ansvar (litegrann som ”Swedish Meat” verkar funger för att ta ett aktuellt exempel) men andan och avsikten är ju god i alla fall. Låt oss hoppas att SRT inte används för att stänga dörrar och skydda alla sina medlemmar bara för att de betalar medlemsavgiften.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *