Pinuppor, tevespel och blomster

Det här med pinuppor, pin-ups, eller vad man nu vill kalla det, är ett kapitel för sig i tatueringsvärlden. Skälen, svepskälen, ursäkterna, önskemålen och instruktionerna för motiven är lika varierade som förfrågningarna. I fredags hade jag nöjet att starta inte bara ett, utan två intressanta projekt där jag gavs stor frihet inom ramarna för respektive kunds mycket vidsträckta idéer. Mer om dessa båda arbeten längre fram i inlägget.

Med skäl och svepskäl avser jag det faktum att det i vissa bekantskapskretsar fortfarande, trots, eller kanske tack vare att 90-talet sedan länge är efterlämnat, är kontroversiellt att uppmuntra objektifieringen av kroppar i allmänhet, och kvinnokroppen i synnerhet, om än på ett så ytterst privat medie som sin egen kropp. Sedan många år nu vill alla medborgare, mer eller mindre framångsrikt och/eller intensivt, vara femininster. Även jag. Beroende på vilken idéell bakgrund man bär med sig, formad av diskurser i genomförda utbildningar, dialoger och relationer med bekanta, samt genom allmän livserfarenhet, så är valet att låta tatuera en pinuppa på sin kropp mer eller mindre problematiskt. För den mest politiskt korrekta människa som trots allt vill ha en pinuppa är det i princip regel att fabricera acceptabla svepskäl för sitt val. Dessutom måste prydlighetsnivån på motivet, i avseende på sådant som posé och klädsel, hållas på en för sitt umgänges smaks moderat nivå. Det hela blir ett vanskligt projekt, för ingen (överdrivet) politiskt korrekt människa vill riskera att hamna i onåder hos sin omedelbara och konforma vänkrets. Jag sticker inte under stol med att Pinuppan som tatueringsmotv förvisso i någon mening underminerar den så kallade kvinnokampen, men när det kommer till kritan så handlar det bara om någons privata tatueringsmotiv, och därtill en liten länk i en lång tradition av kulturyttringar som reflekterar dyrkandet av den (över)mänskliga kroppen. Med andra ord är det inte hela världen. Man får inte glömma att pinuppan i grunden är något så simpelt som en fantasi, och som sådan ett ouppnåeligt ideal. Förstår man bara detta enkla faktum så kan man nog känna sig säker att man inte förstör kampen, eller svärtar ned sin egen karma.

Pinuppans roll har alltid varit att motivera och inspirera genom sin glätta, och för betraktaren otillgängliga, yta. Jag har alltså inga som helst problem med det. Tvärtom tycker jag subjektet i fråga är jätteskoj att jobba med, förutsatt att det inte är fråga om en oengagerad och tjatig form. Det är många som vill ha pinuppor idag. Det har gått inflation i motivet, något undertecknad själv inte har något emot; med rätt inspirationer och roliga idéer kan de vara bland de roligaste motiven att designa. I kölvattnet av trenden har den klassiska oldschool pinuppan, i princip Sailor Jerrys original med bollbröst och studsrumpa, blivit något av ett 2000-talets tribal i vissa kundsegment, jämte namn i Old English-typsnitt längs underarmen i andra. Oldschoolfansen får tycka vad de vill, men när de om och om igen våldtar originalet genom att behandla det som en gammal klippdocka med flik-kläder för att ge sina kunder sin spartanska version av så kallade custommotiv, så tycker jag att man dödar lite potentiell kreativitet. ”Jaså vill du ha en brandmans-pinuppa, vänta, jag ska bara kalkera av den här rumpspännande damen och teckna på henne en lustig röd hatt”. Jaså vill du ha en unik pinuptatuering. En P-Lisa? Jamen visst, jag kalkerar av den här klassiska Sailor Jerry pinuppan som alla andra också vill ha och skissar dit en p-vaktsuniform.” Rewind. Repeat.

22november08422november083Så, efter denna inledande diskussion återgår jag till fredagens två projekt (och några andra jobb). Först ut var Håkan som efter en kort konsultation med Laphroaig kvällen efter han besökt invigningen av vår nya lokal för tre veckor sedan kom på att han ville ha en pinuppa med amerikansk gammal lokförar/kolskyfflaruniform. I mina anteckningar och skisser har jag valt att kalla projektet för ”Engirina of the Damntrak”. Vi satte damen i en kontext, och satte igång. Vi hann inte riktigt med att jobba klart alla konturer, men nästan. I januari fortsätter tåget gå.

 

 

22november08222november081När Håkan lämnade studion tog Karin plats i stolen. Hon hade önskemål om en Cowgirl med ståbas. Tidigare i veckan skissade jag ett förslag åt henne, och vi beslöt oss för att återge de körsbärsblommor hon efterfrågat som bakgrund skalenligt, och inkluderade därför ett träd med några grenar i motivet. Om ett par veckor är det dags att fortsätta arbetet.

 

 

 

 

22november08622november08722november088En del människor jag pratar med tycks ha missuppfattat min inställning till det här med ”feta” konturer. Ibland är allt vissa pratar om hur mycket jag arbetar med dessa ”feta” linjer. Det är fett, och feta, och powerlines till höger och vänster. Sanningen är den att jag visst gärna jobbar med tjocka konturer, men det var länge sedan jag lyfte själva tjockleken på konturerna i sig till skyarna. Rätt kontur till rätt jobb är snarare min inställning dessa dagar. Framför allt har jag med tiden kimmit till insikt att det inte är hur tjock man kan göra en linje som är viktigt, utan dess tjocklek i relation till övriga konturer, och motivet som helhet. Man kan med andra ord lägga väldigt dynamiska linjer som för sig själva är förhållandevis tunna, men som i relation till varandra kan var riktigt tjocka respektive klena, och därmed uppnå helt andra effekter än om man bara smäller på det bredaste man kan föreställa sig rakt över hela motivet. Tidigare i veckan startade jag ett projekt med en dekorativ samling rosor på Linas överarm, och hennes önskemål var att använda tunna skira linjer, något som jag finner fungera väldigt bra med den typ av rosor Lina (och sedemera jag) var ute efter.

22november085Emellanåt finner jag tid att göra de små tatueringarna, som den här på Saras fot. En liten enkel men effektfull dekoration.

 

 

 

 

 

22november08922november081122november0810Dojz har varit en trogen kund ett bra tag nu, och i veckan som gick startade vi det som kommer avsluta hans båda armar. Den här gången hoppade vi upp ganska rejält i skala från de två tidigare projekten (hela vänsterarmen respektive höger underarm). Dojz önskning var någon sorts klassiskt galen vetenskapsman. Jag skissade upp något som jag kände låg mitt mellan mellan Herbert West, Dr. Wily och Dr. Banarne & Hemliga Arne. Motivet är tänkt att bli en orgie i kontrasterande ljus i färger och djupa skuggor.

 

 

22november081322november081222november0814Förra veckan fortsatte jag och Pär på hans Piranhaplant-sleeve. Jobbet kommer domineras av eldsken, växtlighet och mörka skuggor. Det känns skoj med en rejäl tevespelstatuering. De flesta man ser är i regel ganska små, och väldigt retro. Här har vi försökt göra ett rejält motiv, som är klassiskt men ändå omtolkat i lite modernare former.

 

 

 

Det var endast någon vecka sedan jag skrev om Carinas MYLP-motiv, så jag skriver inget mer, utan visar helt enkelt fotona från senaste sessionen.

22november081622november081522november0817

3 svar på “Pinuppor, tevespel och blomster”

  1. In vino veritas, ”I vinet finns sanningen”
    Visst kläcks det en del bra ideer med lite alkohol. 🙂
    Det var roligt att se Karins Cowgirl. Hoppas vi får se den färdiga tatueringen.
    Min ”tjej” har läkt fint, så nu ser man fram emot att lägga lite färg också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *