Lärlingsskap och slavkontrakt

I förrgår fick jag ett artigt och välformulerat mail från en kille som hade lite frågor kring hur man bär sig åt, eller bör böra sig åt för att få en lärlingsplats i syfte att utbilda sig till tatuerare. Han frågade om det var okej att komma förbi och visa lite bilder (teckningar han gjort antar jag) för att jag/vi ska kunna ge honom lite vägledning och sia i huruvida han har några förutsättningar för att bli tatuerare. Jag svarade honom att han är välkommen in. Jag ska gärna ge honom mina åsikter och tips om han vill ha dem.

Nu vill jag ge en snabb inblick i hur jag ser på det här med lärlingsskap. Jag kan börja med att nämna att jag känner till långt fler ”olyckliga” lärlingsskap än ”lyckliga”. Med olyckliga menar jag inte att de resulterat i en misslyckad karriär som tatuerare, utan snarare att vägen dit blivit onödigt komplicerad och lång, oftast på grund av att det skurit sig mellan lärling och lärare. Att det blir ont blod mellan båda parter måste jag säga oftast beror på läraren, inte sällan på grund av att lärlingsskapet tilldelats av fel skäl, eller åtminstone av själviska skäl. Det är mycket vanligt att lärlingar får plats, inte i första hand för att lära sig tatuera och bli ett arbetsstöd i studion, utan för att bli en allt-i-allo-slav åt lata tatuerare som inte orkar städa sina egna golv och samtidigt är för snåla för att betala ett städbolag. Denna sysselsättning ackompanjeras i regel med alla andra kringsysslor som tatueraren själv anser sig för fin för att befatta sig med. (En vidareutveckling av dessa plikter kan vara att tvingas springa ärenden till systembolaget åt sin alkoholiserade ”mästare”, eller köra dennes bil efter strax efter nyligen omskrivna ärende.) Ibland pågår detta i ett år eller flera, utan att lärlingen får lära sig nämnvärt mycket om att faktiskt tatuera. Missförstå mig nu inte. Att grundligt lära sig all nödvändig kunskap om hygien, såväl person- som lokalhygien, sterilisering, rengöring och allt annat som hör professionell tatuering till är lika nödvändigt som att förstå hur en tatueringmaskin fungerar, om inte mer så. Däremot så sker denna arbetstilldelning sällan i utbildningssyfte utan mer som ett penalistiskt inslag i syfte att underkuva sin elev, för att på ett mycket obehagligt sätt utkräva total underkastelse. Modellen är mycket traditionell, och uppmuntras fortfarande av många i branschen. De tatuerare som håller sig med sådana lärlingsmodeller anser sig oftast vara i sin rätt att utkräva denna enkelriktade Mr. Miyagi-filosofi av ren hävd, oavsett om de faktiskt har något att komma med som tatuerare, och/eller lärare. Berättigandet lyder ofta: ”så fick jag minsann göra, och det fick jag stå ut med”. Resonemanget känns enkelt igen från alla andra typer av hemska sociala och kulturella arv, som exempelvis barnaga. Istället för att uppmuntra sådana moderna fenomen som samarbete och solidariskt ansvar cementeras dessa gamla hierarkier om och om igen.

Själv hade jag tur. Jag har inga invändningar på hur min lärlingsplats på Skin Deep var utformad. Jag lärde mig tillräckligt om såväl tatuerande som att driva en rörelse och tatueringsstudio, för att efter ett antal års arbetande och erfarenhet kunna gå vidare med min karriär. Med det sagt måste jag säga att lärlingsskap till största del handlar om att framför allt lära sig hygienprinciper, tatueringsmaskiners funktion, bildteori (med avsikt på tatueringsmotiv, placering etc), samt hur man inte ska tatuera. Det finns nämligen flera sätt att göra samma sak på när man tatuerar. Så länge man undviker att göra fel så blir det rätt. Tatuerare som undlåter att inse detta, och försöka lära ut det enda rätta sättet att göra något på, begår ett principfel i utbildningen. Man kan beskriva hur man själv gör något, och helst också andra principer och teorier, men i slutändan så är det ändå den blivande tatueraren som måste skapa sig en uppfattning om vilka tekniker hon eller han vill använda, och hur vissa mål ska uppnås.

Hur kommer det sig då att vissa tatuerare kan ta sig lärling efter lärling utan att erbjuda en i mina ögon juste uppgörelse? Svaret är enkelt: det finns så många som vill lära sig att tatuera (för att det verkar ”spännande”, ”enkelt”, ”häftigt”, ”ballt”, ”lukrativt”, ”rock n´roll”, ”fritt”, och tusen andra vilsna anledningar) att intresserade helt enkelt får ta den (oftast enda) chans de får, om den ens får en. De flesta blir nämligen utan. Om sedan lärlingen i en slavposition inte finner sig i sin plats bland dammet på golvet är det alldeles för enkelt att slänga ut henne eller honom och ta in nästa offer. Många yrkesverksamma är säkert av en annan åsikt än jag. Allt jag kan säga om dessa har jag redan skrivit ovan – angående lata tatuerare, hävd och nedärvda drag av penalism. Respekt bör förtjänas, inte krävas, och dessutom gälla åt båda håll.

Modellen med enskilda lärlingsskap lämpar sig mycket bra för vår lilla bransch; det är inte den som sådan jag vänder mig mot, utan sättet de många gånger struktureras och planeras (eller inte planeras). En traditionell skola är inte att tala om, om man frågar mig.

Nu är det bäst att jag stoppar ämnet för idag, så att jag har något kvar att berätta för killen när han kommer in för att få våra tips och vägledningar. Vad jag däremot kan tillägga är att vi på Buzzstop 28 inte har någon avsikt att ta in några lärlingar. Vi har inte den tiden eller de ambitionerna i dagsläget. Dessutom har vi inget emot att städa våra egna golv. Varje dag.

 

En sak till. Jag har till idag lovat Magnus, som är bokad för en fight på sin arm mellan en drake och en fenix på lördag, en skiss. Här är den.

 

magnus_strid_skiss

2 svar på “Lärlingsskap och slavkontrakt”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *