Det är inte klart förrän det är klart

Igår tatuerade jag vår kollega på studion, Emil. Vi fortsatte på hans bröst, ett motiv som vi jobbat på rätt länge nu. I och med gårdagens sittning börjar man faktiskt kunna se vad det ska bli. Det låter kanske lite hemskt när man säger det, men många tatueringar, i alla fall de jag gör, är ganska oläsliga tills man kommit en bit på väg. Med oläsliga menar jag att det är svårt att se exakt vad det föreställer, och hur slutresultatet kommer bli.

Nu är Emil ju van vid detta och sÃ¥ är de flesta av mina stamkunder, men titt som tätt börjar man arbeta pÃ¥ nya kunder som inte riktigt förstÃ¥ att detta är ett nödvändigt ont. De försöker dölja att de är lite smÃ¥tt nervösa när allt de ser pÃ¥ sin arm, sitt ben, eller var motivet nu ska vara, är ett gäng linjer i svart, grÃ¥tt, vitt och gult, med en massa ologiska luckor här och var. Det gäller främst riktigt stora jobb, som tenderar ha en hel del ”lager” och effekter som i planeringsstadiet inte syns, men som är viktiga för slutresultatet. Varje följande sittning bygger upp motivet, och efter ett par omgÃ¥ngar börjar motivet träda fram och man märker hur kunden till slut börjar uppfatta vart man, och motivet, är pÃ¥ väg. DÃ¥ är det ändÃ¥ lÃ¥ngt kvar, och jag säger ofta till mina kunder att ”det är inte klart förrän det är klart.” Hur bra ens kund än tycker att dennes framväxande tatuering är efter varje session, sÃ¥ är det trots allt sÃ¥ att varje liten tanke som man har för motivet hjälper till att stärka helheten. SÃ¥ länge en tatuering inte är helt avslutad sÃ¥ är det svÃ¥rt att bedömma jobbet. Som sagt, det är inte klart förrän det är klart.

Emils bröst

Som jag nämnt i mitt försvarstal så kommer jag delvis använda den här bloggen för att visa upp sådana ofärdiga jobb, hädanefter kallade projekt. Ibland kanske jag kommer förklara små detaljer, redogöra för vilka idéer vi har haft för motivet, eller skriva lite om annat som jag kommer att tänka på i samband med jobbet i fråga, särskilt om jag kan relatera det till tatueringsbranschen i stort. 

I och med just det här inlägget, och Emils brösttatuering, kommer jag att tänka på ett underligt fenomen. Kunder berättar ofta för mig att de fått höra av någon bekant, eller vilt främmande människa, hur deras helt nya tatuering, efter bara en sittning, är fantastisk/snygg/häftig/cool. Detta trots att det just då kanske bara är en samling brokiga skisslinjer som på inget sätt skvallrar om slutresultatet. Det händer jätteofta, och mina kunder blir ofta förundrade.

Det mest extrema exemplet mÃ¥ste ha varit en av mina riktigt gamla stamkunder, som efter en 3-timmarssittning hade en samling linjer över hela sin rygg. Flera omrÃ¥den var helt tomma för att lämna utrymme för planerade detaljer, och det saknades massor av information som i det stadiet bara fanns som tankar eller mycket grova skissar pÃ¥ nÃ¥gra pappersbitar. Man kunde verkligen inte se eller förstÃ¥ nÃ¥got. Det var knappt att jag, som trots allt designat och tänkt ihop motivet, kunde förstÃ¥ hur det skulle gÃ¥ ihop i slutändan. Nästa gÃ¥ng vi träffades, jag och min kund, sÃ¥ berättade han för mig att han i omklädesrummet pÃ¥ sitt jobb annalkats av en arbetskamrat som spontant utbrast: ”Har du tatuerat dig? Fan vad snyggt det blir. Vad är det för nÃ¥t?” Det träffsäkra uttalandet säger det mesta om nämnda fenomen. SÃ¥ kom ihÃ¥g, när ni tatuerar ett större motiv. Det är inte klart förrän det är klart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *