STM och Jeff Gogué

Det kommer nog inte som en överraskning för någon som frekventerar den här bloggen att jag inte hyser särskilt höga tankar om den tatueringspress som finns idag – och det är inte så att jag bara vill vara ”besser och bitter”, för att citera en av mina tidigare läsare 😉 Förutom Tattoo Artist Magazine, som uteslutande vänder sig till branschfolk, så är det sällan jag imponeras av magasinens redaktionella innehåll. Skribenterna för TAM däremot vet vad de pratar om. De möter artister personligen för utförliga intervjuer och håller en allmänt hög klass på det skrivna. Dess enda problem, om man frågar mig, är att det kanske är lite väl Amerikanskt i sin vinkling. Det är mycket oldschool och traditionellt som får utrymme, men så är ju denna stil också väldigt i ropet. Dessutom är det en Amerikansk tidsskrift, så man kan nog inte begära ett annat fokus. Hur som helst så är innehållet lite väl yrkesorienterat för den vanlige klienten och säljs dessutom endast till yrkesverksamma tatuerare, varför jag vill kalla den för en branschtidning, snarare än en tatueringstidning.

Om vi för stunden återvänder till den samlande tatueringspressen så finns i denna sällan något matnyttigt. Intervjuerna känns slentrianmässigt utförda och man kan enkelt se det bakomliggande frågeformulär, som flitigt används om och om igen, ur vars svar artikelförfattaren vävt en lagom lång text. Innehållet säger i regel ingenting om artisterna annat än hur gamla de är, hur länge de varit i branschen och vad som fick dem att börja tatuera överhuvud taget, och även dessa mest banala saker känns ofta mystiskt tillrättalagda. Nästan alla har varit intresserade av tatueringar ”sedan de först höll i en penna” och ”spenderar all tid i sitt liv bakom ritbordet eller med en klient framför sig”. Tatuerarna de intervjuar är dessutom alltid genomtrevliga individer – även när det gäller tatuerare med notoriskt rykte om sig att vara otrevliga mot klienter, och i vissa fall alla människor, inklusive kollegor. Vissa tidningar (hit hör vanligtvis inte de nordiska tidningarna) är i och för sig ganska bra på att köpa in foton på snygga tatueringar, men i dessa internettider så kan man ju själv hitta samma tatueringar och många fler av upphovsmännen bakom respektive verk genom att besöka relevanta hemsidor.

Övriga artiklar, notiser och inslag brukar besegla de klassiska fördomarna om tatueringsintresserade och deras intressen: hårdrock, psychobilly, demoner, nordisk mytologi, döskallar på kläder, japansk kultur och gamla bortglömda skivor. Var och en av dessa företeelser och särintressen har garanterat sina egna tidsskrifter och livsstilsmagasin där de hör hemma. I alla fall jag önskar att all denna utfyllnad kapades och att man instället koncentrerade sig på det tidningen bör handla om: tatuerare, tatueringar, och annat tatueringsrelaterat. Jag är ledsen, för mig är inte Led Zeppelins samlade skivsläpp relevant eller viktigt för branschen. Detta trots att jag tycker att Immigrant Song är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Inte heller 50-tals klädkollektioner eller Bilutställningar med Customåk (bara för att många av dess besökare också råkar gilla tatueringar) är intressanta i sammanhanget. Jag gillar också att kika på snygga hotrods, men det är helt enkelt fel forum. Jag har hur många kunder helst som spelar tevespel som sin största hobby. Inte riktigt, men näst intill, oändligt fler än som samlar på bilar. En enda gång har jag sett en kommentar om ett tevespel i en tatueringstidning. En pytteliten notis. Kan ni gissa vad det spelet det handlade om? Rejäla Vikingar så klart. Spelet i fråga är dessutom ganska dåligt och självklart uppfyller det alla klyschiga och historieförvanskande vanföreställningar om de Nordiska folken från runt 1000 år sedan.

I veckan fick vi till studion det nyaste numret av Scandinavian Tattoo Magazine. Vi får tidningen sänd till oss då och då i samband med att vi annonserar. Jag vill genast nu säga att det här numret kanske är det bästa någonsin. I alla fall så långt jag kan minnas. Visst, det dras med en del av ovan nämnda krimskrams, men för en gångs känns artiklarna lite fylligare och genomgående håller bildmaterialet en högre klass än normalt. Om man ser förbi de vanliga smånotiserna om bäbisanpassad hårdrock och metal (Jag skämtar inte), DVDs med tatueringsteve, o dylikt, samt det högst underliga tatueringshoroskop som förekommer i varje nummer, så möts man av en del intressant. De tre pliktskyldiga rapporterna från tatueringsmässorna i Paris, Prag respektive Amsterdam är informativa och helt okej skrivna, men utan att ge mer än nödvändig bakgrundsläsning till artiklarnas foton. Det tillhörande bildmaterialet är överlag av hög kvalitet; en hel del foton är på intressanta tatueringsjobb. Även gallerierna i slutet av tidningen innehåller ovanligt intressanta och bra jobb; vissa från skandinavien, andra insamlade från andra delar av världen.

Vidare finns en artikel om en dansk tatuerare jag inte kände till, Sören Rye Lind, och ett intressant bildreportage om Craola, en skicklig konstnär som jag genom amerikansk alternativ konstpress följt ett tag. Hans arbeten är förvisso inte direkt tatueringsrelaterade, men mycket av hans konst har haft uppenbart inflytande på tatuerare genom åren, så jag tycker nog att artikeln gott och väl faller inom ramarna för vad som platsar i en tatueringstidning. Intressantast i tidningen tycker jag nog dock att artikeln om Jeff Gougé är. Jag spenderar inte för mycket tid på internet eller med tatueringstidningar i jakt på andra tatuerare att influeras av, och har själv ingen Myspace sida att ”samla kompisar” på. Därför har jag inte tidigare haft nöjet att stöta på Gougés arbete. Jag surfade ganska omgående in på hans hemsida, och jag måste säga att jag är djupt imponerad av det jag hittills sett. Killen är så vitt jag kan se tekniskt väldigt framstående och hans bildvärld och konst är skön. Det är inte alltid den typ av tatueringar jag själv föredrar, men trots detta uppskattar jag djupt vad jag hittills sett. Av det man kan utröna om killen i den för en gångs skull relativt intressanta, om än korta, intervjun/texten så verkar Gougé ha en trevlig inställning till sitt yrke, ha en hel del vettigt att säga om branschen och hysa en ödmjuk själ. Jag är imponerad.

Mycket av det matnyttiga innehållet i tidningen är inköpt och översatt av redaktionens medlemmar. Nu tycker jag inte detta gör så mycket, då innehållet som sagt är osedvanligt bra, men det är ändå värt att notera. Jag hoppas att tidningen fortsätter i den här stilen. Grattis till ett fint nummer.

5 svar på “STM och Jeff Gogué”

  1. Ojojoj….. jag är ju inte en van bloggare och inte allt för flitig läsare (än iaf, man måste ju hitta bloggar först). Ska se vad jag klarar av att komma fram med… men jag får nog ge det ett par dagar.

  2. Jag tycker nog att det får ses som ett friskhetstecken att vara ”besser och bitter” i dessa dagar. Besserbitter helt enkelt, så var ett nytt uttryck fött. Fick f.ö. senaste numret av Nordic TM på posten för ett tag sen, la den på toagolvet ett tag, sneglade och slängde sedan. Mer eller mindre totalt ointressant, och då har de ändå med Civ (som ju är en fantastisk intressant person på alla vis, men som ägnas en riktigt intetsägande intervju).

  3. Nja Laurence… Vill du ha originalkonst så brukar det vara svårt att köpa online. De som säljer tryck/lito säljer ofta via egna nätbutiker. Enklaste sättet är nog att kontakta just den konstnär du är intresserad av, personligen eller dennes agent/gallerist. Det finns ingen samlingsplats online för ”lowbrow”-konst, så vitt jag vet. Köp ett ex av tidningen Juxtapoz så kan du säkert hitta lite trådar att börja nysta i. En annan bra tidning som är mer centrerad kring Europa (och förvisso mer street-orienterad) är Mod-Art. Tidningarna finns bl.a. i välsorterade Pressbyråbutiker och på Presstop.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *