Stil, teknik och motiv

Ibland händer det att jag slår mig ned vid datorn och googlar på studions namn för att se vad som dyker upp. Några hyperlänkar senare kan man ha hamnat precis var som helst. Ofta landar man i ett antal personliga bloggar eller på diskussionsforum om kroppsmodifiering, en rubrik folk gillar att peta in tatuering under. Ibland förfasas jag över den mängd dumheter som sprids i dessa kanaler. Tatueringar, tatuerare och branschen som huserar dessa har alltid omgärdats av många rykten och vilseledande rådgivning från självutnämnda experter, men min mening är att detta konstant utvecklats åt det värre ju fler forum som slår upp sina portar. Jag känner ett par moderatorer på ett visst väldigt populärt forum, och jag vet att de gör ett hästjobb med att försöka rensa i dumheterna, men de kan omöjligen hålla koll på allt och ordet är ju trots allt fritt. Sen hjälper ju knappast två insatta moderatorer på ett forum när det finns hundra andra forum att söka disinformaion på. Det underliga i sammanhanget är att de flesta frågor som ställs ändå är av det slag som onekligen bäst och enklast skulle besvaras av en yrkesverksam tatuerare. Istället väljer alltså många att konsultera mer eller mindre anonyma och obekräftade källor på internet.

De frågor som kanske ändå skulle kunna ha berättigande på diskussionsforum är just de som inte motsvaras av exakta svar och absoluta sanningar, utan snarare är ämnen för diskussion. Exempel på detta är tips på lämpliga tatuerare för ett visst motiv, olika tatuerares stilar eller givande diskussioner kring varför alla tatueringsmässor är likadana år ut och år in och vad man kunde göra för att råda bot på det. Denna typ av frågor diskvalificerar dock oftast sin legitimitet i samma stund som de skrivs genom att vara bakvänt ställda. Ta en av de absolut vanligaste frågorna: Vem är den bästa tatueraren i <fyll i valfri stad>? Svaret på just denna ogenomtänkta fråga är nästan alltid samma. Folk svarar med sin egen tatuerares namn. Det korrekta svaret borde istället vara en motfråga: ”Vad är det du vill ha tatuerat?” Ursprungsfrågan är nämligen helt fel ställd och borde istället lyda, ”vem är den bästa tatueraren för att förverkliga mitt önskade motiv, nämligen en/ett <fyll i med komplett beskrivning av önskad tatuering>? På internet råder allvarlig begreppsförvirring kring tatuerandet, vilket i sin tur ligger bakom många av de konstiga frågor och funderingar klienter ibland har när de kommer till sin tatuerare. Jag vill ta upp tre av dessa begrepp som många tycks ha svårt att skilja åt: stil, teknik och motiv.

Stil

I takt med mässornas och tävlingarnas utbredning har de olika stilarna naglat sig fast i folks medvetande. Det kallas för Old School, New School, Black & Grey, Ornamental, Tribal, Japanese, New Traditional, och så vidare. Dessa begrepp är i sig ett bekymmer då de hotar stävja nytänkandet hos lovande och duktiga tatuerare. Många är de tatuerare som tycks tro att man måste passa in i en eller ett par av dessa ”skolor” för att ha en plats i branschen. Indelningen i sig är inget fel, men den vikt som tillskrivs den strömlinjeformar kunders önskemål och tenderar generera förfrågningar om motiv som ser precis ut som annat man sett, i just den eller den stilen[!]. Kunder älskar också att tillskriva tatuerare stilar, även om de själva inte känner sig tillhöra just en särskild skola. Vissa tatuerare är själva lika påverkade av fenomenet och älskar att framhäva just sin stil, men deras behov av detta får ju stå för dem. Jag tycker hur som helst själv att det är synd. En stor del av denna utveckling måste jag tyvärr skylla på tatueringsfans som i överdriven utsträckning mer eller mindre kräver nischer av sina tatuerare. Räcker det inte med att tatueringarna är snygga och väl utförda? Måste de verkligen vara av en särskild stil för att platsa? Nu ska det till dessa lekmäns försvar påpekas att de till en början vilseletts av tidningar och mässor som länge älskat att göra denna indelning.

I korthet kan man säga att stil är ”hur en tatuering ser ut”.

Teknik

Det finns många olika tekniker inom tatuerandet idag. Tekniker är de olika sätt en tatuerare kan arbeta på för att åstadkomma en viss typ av effekt i huden på en klient. Det kan t.ex. vara en teknik att använda vatten för att lavera gråskalor, och en annan att inte spänna huden för att uppnå samma effekt. En tredje teknik för samma resultat är att använda en viss typ av konvexa nålar medan en fjärde kan vara en kombination av de första tre. Att maximalt mätta mängden färgpigment i huden är en teknik. Att snabbt och fattigt förglägga huden är en annan teknik. Teknik är alltså något en lekman sällan har någon som helst insikt i. Inte heller har klienter någon särskild anledning att vare sig förstå eller ha kunskaper om olika tekniker. Det borde snarare vara slutresultatet som är intressant för dem, det som definieras av ovan nämnda begrepp stil och nedan beskrivna begrepp motiv.

Teknik kan beskrivas som ”hur en tatuering utförs”.

Motiv

Motivet är helt enkelt vad motivet föreställer och hur det är komponerat. Mer komplicerat än så är det inte.

Förvirringen

Ett skepp eller ett hjärta är inte per automatik Old School. Old School är en stil som inbefattar flera tekniker, såsom enkla linjer (i motsats till byggda progressiva linjer, populärt kallat powerlines), hård svart skuggning och enkla färgscheman. Om något är riktigt old school ska det helst också gå snabbt att utföra enligt förespråkarna. Ett skepp är en båt. Ett hjärta är ett organ i människokroppen som får blod att pumpa runt, och/eller en symbol för kärlek och liv. Både skeppet och hjärtat är här exempel på motiv. Om man ska använda de tre här omskrivna begreppen så bör man kunna skilja dem åt. Personligen tycker jag begreppen är överflödiga. Man kan ju istället uttrycka sig som att man vill ha ett segelfartyg, med si och så mycket eller lite färg, likande ”det” eller ”det” och gärna ”si eller så”. Med andra ord, beskriva vad man faktiskt är ute efter – på ren svenska – istället för att försöka stoltsera med en massa stilar och tekniker som ändå mest avslöjar att man inte riktigt har koll. Att inte ha koll på dessa saker är nämligen helt ok. Man måste inte ha koll, utan kan vara cool ändå. Det duger för mig om en kund vet hur hon eller han vill att tatueringen i fråga ska se ut.

Låt mig ge ett exempel som rör det jag ovan omnämnde som enkla linjer kontra byggda linjer. Det pågår mellan tatuerare en ständig och tämligen meningslös diskussion kring vilken typ av linjer som är den mest utmanande och svåra att bemästra. För något år sedan gjorde en gammal vän mig uppmärksam på ett inlägg på Helgons forum för kroppsmodifiering. Ett inlägg i den specifika tråden menade att det var tokigt att gå till Buzzstop 28, eftersom man där var tvungen att göra linjerna två gånger; underförstått att det skulle ta längre tid och kosta mer. Om jag inte minns fel hade en kompis till den här förvirrade personen tatuerat sig på vår studio. Ett solklart fall av begreppsförvirring. Antagligen hade skribenten läst för mycket i nätforum, och spenderat för lite tid hos insatta tatuerare. När vi gör en linje flera gånger i vår studio, och det gör vi ofta, så är det givetvis för att motivet mår bra av det, och ska ha byggda linjer. Om man ber oss om enkla linjer och vi tycker att ditt motivval verkar vettigt och anser att enkla linjer skulle kunna vara snyggt för ditt specifika uppdrag, så gör vi självklart det. Låt mig förklara de två olika teknikerna:

Den ena tekniken kan härledas tillbaka till den elektriska tatueringens rötter och går ut på att tatueraren sätter en given linje med en enda rörelse, från punkt A till punkt B i tatueringen. Att göra detta kan verka enkelt för den oinvigde. Tvärtom. Som vem som helst som först börjar lära sig tatuera snart märker, så är det inte helt problemfritt att verkligen lyckas få nålarna att lämna efter sig en solid och jämn svart linje. Det här är i första hand en rent teknisk utmaning, och något som varje seriös tatueraraspirant måste lära sig att behärska.

Den andra tekniken, byggda linjer, eller powerlines, är en konstnärlig teknik som står i stor skuld till bland annat kommersiell illustration från tiden runt 1900-talet, serietecknande och något så sentida som graffiti. Tekniken innebär att tatueraren går över en linje flera gånger för att skapa en formad linje. Syftet är att låta linjerna i sig antyda sådant som olika objekts form och betydelse i kompositionen. Byggda linjer emulerar på sätt och vis en dynamisk linje utförd med en pensel och kan bland annat användas för att lyfta fram vissa element i ett motiv, eller separera två lager i en avancerad komposition. Man kan, mycket förenklat,  säga att powerlines i första hand är en konstnärlig utmaning, som i sin tur kräver grundläggande kunskap i att utföra enkla linjer. Sen är det ett faktum att man kan dölja dåliga baskunskaper i att linjera genom att bygga upp sina linjer. Detta ”fusk” används flitigt av färska tatuerare som inte orkar lägga den tid och de ansträngningar som krävs för att bli riktigt duktig på den tekniska utmaningen att linjera. Tatuerare med ett förflytet som illustratörer och med mycket tecknarerfarenhet i bagaget tenderar ofta hänfalla åt detta knep för att kringå den mödosamma inlärningsprocess som enkelt linjerande innebär. En aspirerande tatuerare kan alltså dölja brister i sin tekniska kompetens bakom rent artistiska kvalitéer. Men hon eller han gör sig själv i samma stund en stor björntjänst. För en lekman kan det vara svårt att urskilja tekniska brister i ett annars vackert tatueringsjobb, men för ett tränat öga blir det uppenbart. Ett sådant fuskjobb riskerar att åldras på icke önskvärt sätt; en för kunden långsamt krypande och obehaglig överraskning.

Diskussionen kring vilken typ av linjer som är mest imponerande är alltså överflödig. Den ena tekniken är som jag redan nämnt en förteträdelsevis teknisk prestation, medan den andra är en i huvudsak artistisk dito. Om man sen föredrar enkla eller byggda linjer för sitt motiv är en smaksak; en fråga om stil.

Värst är kanske ändå inte hopblandadet av olika begrepp, utan mängden oförklarliga begrepp som uppstått genom en onödigt bred diskussion på internet. Som tatuerare hör man besökare i studion prata om saker som ”dust”, ”new oldschool” och min favorit – ”bluearm”. Vad fan är en bluearm? Och vem hittade på det? Det är också smålustigt när kunder påpekar att man inte bör äta skaldjur efter man tatuerat sig eller att det heter ”trajb” och inte tribal – nä, det gör det inte! … och om det trots allt skulle göra det: och?

9 svar på “Stil, teknik och motiv”

  1. Erik, jag har börjat råsupa, kan du bluearma över alla mina straight edge-motiv?

    för övrigt och apropå edgen: välkommen på EDGE DAY ’08, Meeths Unga salonger, vallgatan 22 den 17 oktober. Andys och mitt band kör samt en handfull till kvalitetsakter.

    Så, nu har jag använt din blog för reklam, sue me! 🙂

  2. Erik kan ju det där bättre, men det är väl när folk vill få hela armen helt täckt med bara mörk/svart färg? Jag vet inte, för min del kopplar jag mer ihop det med f.d. nazister som så att säga ångrat sig en aning och vill täcka över svastikor och liknande. Men det kanske är smart på ett sätt, istället för att få tattuerat något som man sen kommer ångra, så kör man övertäckningen direkt. 🙂

  3. ah jo låter ju rimligt, jag tänke mig att det var en plottrig gammel arm med 30 år gammla tatueringar på i vad som en gång var svart

    jag ska iaf börja säga bluearm, så hemskt var det la inte? 🙂

  4. Jag har hört att man inte får äta apelsiner blandat med något salt samt sova naken vänd åt öster efter att man har tatuerat sig om man använt färgerna grönt eller rött, stämmer det?

    Jag tror det är folks dåliga engelska som ställer till det. Vi lever väl i Sverige så varför inte hitta på några nya ord som alla kan förstå blåarm (bluearm), stammaktig (tribal), gammalstil (oldschool), starklinje (powerline).

    Så när jag börjat gilla sonic mer än mario får du göra en blåarm på mig.

    Stefan jag kommer på edge day!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *