Tatuering och metafysik, eller om att ha bilder i huvudet

För några veckor sedan började jag skissa på en kunds motiv. Uppdraget var en klassisk pinuppa. Referenserna var många, allt från Vargas till ensataka närbilder på diverse plagg och skor. Jag insåg i och med den beskrivning jag fått att jag inte skulle kunna teckna i min egen stil – det var helt enkelt inte det som kunden var ute efter. Jag är ingen stilpolis, och jag har inte något emot att då och då utmana mig själv med nya manér. Tvärtom, så antar jag dessa utmaningar som ett sätt att utveckla mig själv, och för att senare kunna använda tillskansade erfarenheter i ett annat, mer eget arbete. Min princip är att inte ”dissa” stilar och tekniker förrän jag behärskar dem. Först då kan jag kosta på mig att lämna dem därhän. Det är en del av min kontinuerliga fortbildning i yrket, som i sin tur löper parallellt med min konstnärliga utveckling. Sen kan jag alltid hoppas att dessa två delar av mitt arbetsliv leder till ett intressant eftermäle. Att anta andra manér är inte helt okomplicerat. En personlig stil utvecklas genom ett livslångt konstnärligt utövande och är inget man analyserar fram i stunden, för att sen klämma ur sig som vore det kaviar ur en tub, även om många nya tatuerare idag tycks tro att det går till på det sättet. Detta med färska kollegors iver att skapa eller – som ofta i deras fall – efterapa en egen stil, är föremål för en annan artikel som jag håller på att fila på. så jag lämnar det ämnet för stunden. Där finns hur som helst en inte helt enkel skiljelinje mellan inspiration och inflytande å ena sidan, och plagierande å andra sidan. Det är alltså inte bara att slå sig ned, plocka fram pennorna och teckna som när man tecknar för sig själv eller för en kund som kommit just för din stil och ditt motiv. Istället måste man studera förlagorna en bra stund, låta det sjunka in och sen skrida till verket… om och om igen. För teckna om, det måste man nästan alltid för att få till det när man ska överge sitt eget manér till förmån för ett annat.

Jag tog mig an uppdraget med skissen lite förhastat, och missade bl.a. den referens som Johanna, min kund, lämnat i form av en utskrift från internet när hon bokade tiden för ett halvår sedan. När så första utkastet väl var klart så visade sig följaktligen pinuppan inte vara ”helt rätt”. I ärlighetens namn var det ganska mycket som inte var korrekt, i meningen överensstämmande med kundens önskemål. Det var nog inte så att det såg fult ut, men motivet stämde helt enkelt inte överens med den bild Johanna hade i huvudet. Så snart jag kastat ett öga på ovan nämnda referens kunde även jag enkelt konstatera att stilen inte klickade, och att jag nog gått för mycket på de små extra hänvisningar jag fått och den mailkonversation som förekommit om motivet. När man skissar ett motiv under liknande förutsättningar visar det sig dessutom ofta att smådetaljer inte stämmer med den tanke klienten har om motivet. De skrivna instruktionerna jag utgick från när jag gjorde första skissen, var bl.a. att tjejen i motivet skulle stå upp och hålla ett ben bakåt, medan den ursprungliga förlagan satt ned. Det händer inte sällan att man allt eftersom måste teckna om små detaljer som händers placering, ansiktets vinkel, blicken, enstaka klädplagg etc. Det är här ytterst viktigt att kunder tar sitt ansvar och i förväg noga tänker genom sina önskningar, så att de ger så precis information man bara kan, d.v.s. under förutsättning att man faktikst har väldigt specifika önskemål om motivet. Johannas pinup1Risken är annars att tatueraren blir tvungen att göra en ny skiss för varje detalj som ändras – eftersom det först är då kunden inser vad som inte är rätt, snarare än vad som är rätt – något som i sin tur blir en mycket tidskrävande och omständig process, särskilt om man ska arbeta utanför sitt ordinarie manér. Nu klarade vi tillsammans av detta galant genom att träffas i studion och metodiskt gå igenom de förändringar som krävdes. Resultatet blev bland annat att vi återgick till den sittande pose som pinuppan i den ursprungliga förlagan intagit. Jag vill passa på att tacka Johanna för att jag, mitt i hennes största frustration över att inte pricka rätt, fick förtroendet att skissa om motivet ytterligare en gång och bevisa att hennes önksemål kunde realiseras. Tack.

Just att man har ”en bild i huvudet” är annars en kommentar man ofta hör när man jobbar i en tatueringsstudio. Att motivet finns där inne är i regel inga problem, då vi på Buzzstop 28 alltid jobbar med unika motiv, eller som det på populär taueringssvengelska kallas: custom. Vi tecknar alltid upp jobben enligt kundens önskemål, så detta är ett för oss mycket vant arbetssätt. Problemet är istället att bilden i huvudet sällan är så mycket ett motiv som en känsla eller stämning kunden är ut efter. Motivet är inte alltid visualiserat så mycket som kunden tror. När sen kunden ser något utifrån sin beskrivning av bilden i huvudet så kan det mycket väl visa sig inte motsvara det kunden önskar sig. Man kan likna det vid något ur Platons idévärld. Kunden har en idé om ett motiv. Låt oss knyta an till det aktuella exemplet ovan, och föreställa oss önskemålet om en klassisk pinuppa. Idén, det kunder gärna kallar för bilden i huvudet, är i själva verket den ideala utvikstjejen. Ideala, i meningen kundens idealbild. Enligt Platons principer så kommer en avbild aldrig att leva upp till denna idé, och därmed alltid bli en sämre kopia av den samma. Kommunikation mellan tatuerare och kund är då av yttersta vikt; det handlar om att mötas på mitten så att båda parter bli nöjda med arbetet.

Nu är ju inte tatuering metafysik, utan ett ganska verklighetsnära hantverk, så givetvis kan man teckna om och träffa rätt. Det skedde alltså även den här gången och igår färdigställde vi pinuppan åt Johanna. Bilderna här i inlägget är av den alldeles nygjorda tatueringen, så kontrasterna i hudpartier och vissa andra delar är givetvis lite skarpare än det utläkta slutresultatet kommer bli. Den utläkta tatueringen kommer också den senare att fotas och läggas upp i mitt galleri på hemsidan.

risbergpinup2risbergpinup3

2 svar på “Tatuering och metafysik, eller om att ha bilder i huvudet”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *