Första tatueringssessionen i Ateljén och Projektet

Den som vill förstå vad jag skriver om här nedan – och inte redan hört talats om projektet i fråga – kan med fördel ta del av en lång artikel jag publicerade i ett inlägg här på bloggen i våras. Jag håller som bäst på att redigera inläggets artikel till en permanent sida här på bloggen, där även de utlovade framtida relaterade artiklarna kommer samlas. Jag kommer vidare att försöka hinna dokumentera projektets framskridande här på bloggen. Däremot kommer jag inte publicera något sakligt innehåll, såsom foton, skisser etc. Istället kommer jag fokusera på processen och de tankar som väcks i och med detta nya arbetssätt. Jag vill gärna redogöra för de möjligheter som uppstår, och beskriva den process som jag själv inte är helt säker på var den kommer att ta mig och mina dukar. Bloggen är för mig perfekt som medium för detta. Jag funderar även på andra sätt att dokumentera projektet. Fotografi? Film? Jag vet inte hur man bäst dokumenterar det hela. Om någon där ute har en idé för hur det skulle kunna gå till, så lyssnar jag gärna.

Igår satt jag för första gången med en av mina dukar och arbetade i den nya ateljén. Jag håller som bäst på att engagera ytterligare ett par personer som dukar, för att kunna hålla takten till ungefär en session per vecka. Så här direkt efter den praktiska starten på projketet har jag omdedelbart fått blodad tand. Runt fem verk är i planeringsstadiet eller längre gångna. Det är i runda slängar det antal tatueringar jag kommer försöka hålla igång samtidig, tills dess att alla tatueirngar är klara. I alla fall som det ser ut just nu. För att kunna spenderade den erforderliga tiden i mitt projekt (utan att behöva lägga till ytterligare en tatueringsdag i veckan) kommer jag framöver att gå ned en arbetsdag i studion. Som det ser ut nu så betyder det att jag på onsdagar inte kommer arbeta med kunder i studion. Det är däremot inte så att jag nödvändigtvis kommer arbeta just onsdagar i ateljén. Tvärt om så handlar en stor del av projektet ju just om att jag ska kunna arbeta på min villkor och lite som jag vill, och då passar det inte mig att viga det en särskild dag och tid i veckan. Jag kommer oundvikligen att begränsas av den kompromissvilja till, och de faktiska möjligheter mina dukar har, att närvara. Bortsett från detta så kan alltså mitt arbete med dessa verk ske såväl nattetid som dag- eller kvällstid, vilken dag i veckan som helst. Hur långa eller korta sessioner som helst. Det beror helt på vad jag och min duk kommer överens om.

Att arbeta enligt projektets riktlinjer, utan det ansvar och de förväntningar jag har på mig till vardags i studion, var en ganska annorlunda upplevelse. Det är nästan så att jag får bita mig i tungan och påminna mig om att jag inte behöver förankra mina ideer om arbetet med den jag utför det på. Efter nästan 14 år med samma arbetsmodell, där varje moment kan ifrågasättas och kommenteras av kunden i fråga, så är det svårt att direkt vänja sig vid den relativa friheten. Men, när jag väl kom in i det, vilket skedde snabbt, så upptäckte jag genast hur mycket mer effektiv jag kunde vara när jag bara kunde ”bränna på”, om  uttrycket tillåts. Dessutom avlägsnade sig tämligen omgående den lilla uns av tvivel jag hade på att det skulle kännas ok att arbeta enligt mina tankar och de riktlinjer jag dragit upp. Det här hoppas jag är framtidens tatuerande, där verket i sig, artistens avsikt och mediet som sådant står i centrum. Inte tjänsten som utförs, eller en kunds uttryckta önskemål. En annan sak som jag omedelbart kände, var att jag faktiskt helt slutade tänka på tid. Tid inom sessionen som sådan, men jag kände framför allt även hur jag på inget sätt övervägde hur lång tid det totala verket kommer behöva för att bli klart. Jag kan inte annat än härleda detta till det faktum att inga pengar är inblandade i skapandet, och i synnerhet hur inga pengar kommer erläggas i förhållande till insatt arbetstid. Om det tar 40 timmar eller 400 timmar är egalt. Så när som på att duken i fråga givetvis får betala med sin tid och sina endorfiner, något som hur som helst påverkar mig mycket mindre än pengafrågan.

 

Trädgården

Therese ville täcka över ett gammalt lodjur och få en hel dryg arm prydd av blommor. Det har gått lite inflation i dekorativa blomsterarrangemang senaste åren, så att variera sig är idag något av en utmaning varje gång. I den aktuella kompositionen har jag utgått från en tanke om att befinna sig – näst intill liggande – på marknivå och se upp mot en klar himmel, därav det lite snåriga underifrånperspektivet med några grenar magnolia längst upp, När tatueringen väl är klar kommer dessa ses mot en klarblå himmelsfärg. Fotonas dåliga kvalitet kommer sig av att en mobiltelefon använts.