Föredrag och stort projekt på gång. Atelje sökes.

Klockan 14.00 nu på lördag 2/4-2011 kommer jag att hålla ett föredrag om ett projekt jag ämnar starta inom kort. Syftet med projektet är i första hand att testa ett nytt och annorlunda sätt att arbeta med tatueringar, samt att se om det finns möjlighet och utrymme att arbeta konceptuellt med tatuerande som konstform. Förutom dessa huvudsakliga mål hoppas jag inom projektet kunna utmana och omvärdera många andra aspekter av och begränsningar inom traditionellt yrkestatuerande. Min plan är att ägna en femtedel av min arbetstid under två år till att slutföra detta projekt. Resterande fyra femtedelar kommer jag att fortsätta arbeta som vanligt i vår studio.

Föredraget jag ska hålla, som har sin bakgrund i ett par års egna funderingar och teorier kring tatuerande, kommer hållas på Göteborgs Stadsbibliotek, och alla är välkomna. Självklart är arrangemanget gratis.

I samband med denna händelse kommer jag här på bloggen att publicera ett antal artiklar i form av relativt långa inlägg som kompletterar och i vissa fall kanske utvecklar de tankar jag kommer redogöra för på lördag. Mitt mål är senare att redigera dessa artiklar och lägga upp dem som permanenta sidor. Förutom att dessa texter kommer fungera som riktlinjer för mitt projekt och hjälpa mig att hålla ordning på mina tankar, så är de också till för den som är allmänt intresserad av vad som kan försiggå i en tatuerares huvud när han eller hon inte utövar sitt dagliga hantverk. Vidare uppmuntrar jag den som önskar att kommentera mina ord och tankar, eller ifrågasätta mig, att göra så, och därmed hjälpa mig att komma vidare i mina funderingar. Förutom att det självklart finns möjlighet att ställa frågor och samtala på plats på Stadsbiblioteket, så är kommentarer alltid välkomna här på bloggen. För den som av händelse skulle vilja samtala under andra former så finns jag att nå via mina vanliga kanaler, det vill säga i egen person i studion, på telefon, via epost, facebook etc. Information om alla dessaformer av kontakt finns på studions hemsida och här på bloggen.

Om någon känner till en lokal som är ledig, som kan användas som atelje, så tar jag gärna emot tips. Minst 20 kvadratmeter, rinnande vatten och toalett är måsten. Gärna ganska centralt belägen.


Min inledande artikel i samband med detta projekt följer omedelbart här nedan.


Kunden är ett problem – ett nytt sätt att se på tatuerande


Tatuering som konstform har ett problem. Som hantverk lever och frodas uttrycksformen. Under de knappa femton år jag varit aktiv har arbetena (med detta menar jag den samlade professionella yrkeskårens totala alster) rent tekniskt gjort fantastiska framsteg. Antalet yrkesutövare som idag utför verk som man på 90-talet knappt kunde drömma möjliga är otaliga. Detta är delvis en direkt följd av den explosionsartade utveckling branschen sett under samma period, med avseende på antal kunder/samlare, storleken på beställda verk och en allmänt öppnare inställning till fenomenet och uttrycksformen. Den stora ökningen av såväl kunder som tatuerare har alltså ökat branschens mätbara kompetens men har också, i nära samverkan med internets utbredning, med sina sociala masskommunikation, skyndat på och vida odlat en gammal praxis i branschen; kopierandet och det okritiska härmandet. Den här artikeln, och till viss del uppföljande texter, kommer beröra detta traditionella och rent av institutionaliserade fenomen, men endast som varande en del av ett större problem; att branschen konstnärligt gått i stå. Nu kommer jag sticka ut hakan och påstå att problemet i viss mening är kunden. Ni som läser detta och är tatueringskunder, hos mig, hos någon annan i vår studio eller för den skull någon annanstans i världen, bör inte ta illa upp och istället läsa vida, för det är inte så mycket ni kan göra åt er själva i det här avseendet. Vi gör er till kunder genom att erbjuda våra tjänster, och det är i denna samverkan mellan tatuerare och kund som tatueringsbranschen står och stampar på ruta noll.
För att kunna föra en diskussion kring ämnet kommer jag av nödvändighet introducera vissa begrepp som jag i princip definierat själv eller lyft in från diskussioner i andra ämnen. Om någon använt sig av samma termer och begrepp på ett annat sätt, i den näst intill obefintliga diskursen om vårt yrkesutövande som konstnärer och/eller hantverkare, så är det inte min avsikt att kapa dessa och skapa mina helt egna definitioner. Jag välkomnar alla att svara på mina texter och föra diskussionen vidare så att begreppen kan utvecklas och kanske vara ett växande skrå till gagn.


Först av allt vill jag i all korthet sammanfatta hur processen för att anskaffa sig en tatuering ser ut, och har sett ut i relativt modern tid. Med relativt modern tid avser jag tiden för det senaste återinförandet av tatueringar i väst runt 1700-talet, och framåt. Det exakta tillvägagångssättet varierar givetvis från tatuerare till tatuerare, och från kund till kund, men i princip är det så här det går till: Den presumptiva kunden kontaktar en tatuerare, utvald antingen efter rekommendationer, efterforskning eller på ren chansning. Tatueraren informeras om kundens mer eller mindre specifika önskemål. På avtalad tid utförs arbetet och ersättning för detta erläggs.

Sedan tatueringsmaskinen uppfanns i slutet av 1800-talet fram till för bara något decennie sedan var det väldigt vanligt att kundens önskemål fanns uttryckt i ett så kallat flash. Jag vet inte exakt när begreppet infördes, men det har varit närvarande åtminstone sedan tidig efterkrigstid, förmodligen redan en bra tid innan dess. Flash har sitt språkliga ursprung i engelskan, men är idag internationellt spritt och använt. Ett flash i vår bransch är ett färdigt motiv som tecknats på papper. Ofta är dessa motiv samlade på ark och uppsatta på tatueringsbutikens väggar och/eller i pärmar som finns tillgängliga för besökare. Flash förkroppsligar den process att härma varandra som jag nämnt ovan, genom att traditionellt ha kopierats och kalkerats från tatuerare till tatuerare, ofta i många generationer. Ibland valde en tatuerare att ändra detaljer, eller slå ihop delar av två olika motiv för att på så sätt skapa ett tredje. Det här började i en tid då tatuerare, med få undantag, drev sin rörelse strikt affärsmässigt. Ju fler motiv man hade att erbjuda kunderna desto större sannolikhet var det att dessa skulle hitta just vad de ville ha för stunden. Ju fler kunder man sedan lyckades klämma in på en arbetsdag, desto bättre dagskassa. Därför var motiven utformade för att kunna göras snabbt och på löpande band. Flash följde med in i vår tid och bidrog då genom sin spridning till att skapa den breda repertoar av inarbetade genrer och stilar som idag genomsyrar branschen. Borta var då plötsligt tanken på att tatueringarna nödvändigtvis skulle gå snabbt att göra. Istället hade man börjat ta ordentligt betalt per tidsenhet, så tatueraren var i någon mån garanterad ”rätt” ersättning för sin arbetsinsats utan att behöva tatuera tjugo sjömän per dag. Ytterligare en tid senare, från och med några få år sedan, har merparten tatuerare börjat arbeta utan flash men alltså fortfarande, och kanske i ännu högre grad, för direkt ersättning mot förfluten arbetstid. Tatuerare sätter av olika skäl sällan ett fast pris på sina jobb. Det främsta av dessa skäl är att det är väldigt svårt att förutse tidsåtgången på ett större motiv, eller ett som man designat just för kunden och därför aldrig tidigare utfört. I praktiken har det i någon mån alltid varit så att tatueraren tagit betalt per tidsenhet, även om man på förhand utifrån ett motivs design försökt avgöra tidsåtgången, så att man har kunnat sätta ett fast pris baserat på denna uppskattning. Materialåtgång och dylikt har alltså aldrig, mot mångas antagande, varit en avgörande faktor i prissättningen av tatueringar. Idag när antalet flash-drivna inrättningar kraftigt minskat och allt fler tatuerare endast arbetar med originalskisser som designas specifikt för varje kund och unikt arbete, så har referenser hämtade från internet delvis tagit flashmotivens plats. Kunder och tatuerare genomsöker internet för att hitta inspiration eller material till sina egna verk. Inte sällan hänvisar kunder till foton av andra människors tatueringar när de ska framföra sina önskemål. Men även många tatuerare finner inspiration från andra tatuerares verk genom internet. Inte sällan reproduceras eller imiteras motiv och stilar på ett sätt som gränsar till rent plagiat, och på så sätt fortlever och frodas i en mening det vedertagna härmandet från svunna tider.

På det stora hela kan man säga att processen från tanke och idé till färdig tatuering idag är likadan som i svunna tider. Det viktigaste att notera här är att affären, förr som nu, i samband med att tatueringsarbetet startar, redan är uppgjord. Verket är, av naturliga skäl, köpt osett och en ersättning är på förväg fastställd. Denna står i sin tur inte i relation till en värdering av verkets innehåll eller utförande i sig, utan till den tid det kommer ha tagit att utföra taturingen. Av detta följer ett visst ansvar och vissa förpliktelser för tatueraren i fråga. Hon eller han ansvarar mot kundens uttryckta önskemål och förväntningar, samt mot dennes pengar. En extra vägande faktor i detta ansvar utgörs av det faktum att en tatuering av naturen är permanent. Observera att det i dessa dagar inte är helt ovanligt att kunder ger sina tatuerare helt eller näst intill helt fria händer att skapa vad denne vill, men i regel inom någon form av ramar, såsom ett tema eller en på förhand angiven stil. Jag menar dock att i denna vedertagna arbetsmodell innebär även totalt fria händer att utforma en kunds motiv, på inget sätt total ansvarsfrihet. Kunden har sagt till sin yrkesman/kvinna att denne vill köpa ett nytt ej ännu utfört verk, och av det följer underförstått en önskan och en föreställning om ett reultat, om än mer eller mindre definierat. I syfte att skilja denna “gamla” vedertagna arbetsform från den jag senare kommer definiera och föreslå, har jag valt att kalla detta för “hantverkstatuerande”, och dess utövare väljer jag att kalla för “hantverkstatuerare”. I dessa begrepp lägger jag ingen som helst värdering. Begreppen i denna och uppföljande artiklar har jag introducerat endast för att kunna fortsätta diskussionen, med syfte att formulera och avgränsa det experimentella projekt som jag senare och till sist ska försöka definiera, och förhoppningsvis avsluta. Inom traditionellt hantverkstatuerande är kunden alltid närvarande. Kunden är i dessa fall just en kund oavsett om de slutligen erlägger ersättning för utfört verk eller ej. Det som i första hand gör dem till kunder är inte ett köp, utan beställningen av verket och de förväntningar denna beställning medför.

För att komma undan hantverkstatuerandets ansvar och medföljande förpliktelser (sammanfattat, kort och gott: att göra kunden nöjd genom att följa upp dennes mer eller mindre uttalade förväntningar) så långt det är möjligt, skulle en tatuerare behöva utföra sina motiv först, utan en beställning, och sedan exponera dessa. Detta är en fysisk omöjlighet då den vanligaste förekommande definitionen av en tatuering är “en pemanent markering på levande hud”. En levande, mottagande människa är med andra ord en förutsättning för att en tatuering över huvud taget ska bli av. Återstår gör då att försöka komma så långt från dessa ovan angiva förpliktelser som möjligt. Här måste jag introducera ytterligare ett begrepp; “duken”. En “duk” är i detta sammanhang kort och gott den hud som avsatts för en specifik tatuering. Inom hantverkstatuerande är duken och kunden alltid en och samma person. Efter att ha vridit och vänt på mina egna tankar i ett par års tid har jag kommit fram till teorin att det närmaste jag som utövare kan komma total ansvarsfrihet, är att skilja kunden från duken genom att helt enkelt inte låta kunden överhuvud taget existera förrän tidigast när verket är avslutat. Detta kan jag endast uppnå genom att själv söka upp mina dukar, för att utföra ett – av ingen mottagare på förhand beställt – arbete. Ett sådant (så vitt jag vet ännu hypotetiskt) sätt att arbeta med tatueringar har jag valt att kalla för “konsttatuerande”. Även här, och i synnerhet jämte det tidigare definierade begreppet hantverkstatuerande, lägger jag ingen som helst värdering i definitionen. Konsttatuerande är snarare ett begrepp jag myntat för att kunna komma fram till en arbetsform att testa jämte det vedertagna och traditionella sättet att arbeta inom mitt yrke. Resulterande verk inom konsttauerande kommer jag att kalla för “konsttatueringar”, medan verk utförda inom hantverkstatuerande, inom ramen för min diskussion kommer kallas för “hantverkstatueringar”. I min definition av konsttatuerande är det viktigt att uppmärksamma att mottagaren inte är det samma som duken. En mottagare är här istället den person som på endera sätt upplever det färdigställda verket. I de flesta fall (om inte alla fall, beroende på hur man väljer att definiera mottagandet av en tatuering) kommer duken att samtidigt och på ett högst ofrivilligt sätt att också bli en mottagare av det färdiga motivet, men det är i detta sammanhang inte intressant. Det finns konstfilosofiska inriktningar som gör gällande att ett konstverk kräver både en avsändare och en mottagare. Jag vill inte hävda att detta eller motsatsen är fallet, men av naturliga skäl kan alltså normalt en konsttatuering inte utföras utan åtminstone en framtida mottagare. Vidare kommer jag i en senare artikel ifrågasätta om hantverkstatueringar över huvud taget kan anses ha en avsändare, och hur avsaknade av detta i så fall delvis kan ligga till grund för tatuerandets svårigheter att slå sig in bland andra mer etablerade konstformer, i exempelvis tidningars kulturkritik och högre konstutbildningar. (Avsaknaden av avsändare kan också antas utgöra ett skäl till att tatuerare sällan uppmärksammas utanför invigda kretsar, annat än som hanverkare som utför för andra människor högst personliga verk. Men mer om detta i en senare text). “Konsttaturare”, som jag i diskussionen här väljer att kalla tatueraren som utför en konsttatuering, kan i ett senare skede välja att på något sätt ta betalt för olika former av exponeringar och presentationer av sina verk. Då kan den situationen uppstå, att en mottagare också blir en kund genom att erlägga ersättning för att på så sätt tillgå utförda konsttatueringar. Jag vill här påpeka att en ekonomisk transaktion självklart inte är nödvändig för att ett verk ska anses vara konst. Tvärtom görs enligt mig mycket av den mest intressanta konsten idag helt utan att pengar blandas in. Kunder kan alltså rymmas även inom konsttatuerande, men till skillnad från inom hantverkstatuerande (som alltid har en kund involverad från och med den stund verket påbörjas), först efter att verket presenterats.

I ett självpåtaget och av mig definierat projekt kommer jag, så snart alla förberedelser är gjorda, att försöka arbeta en dag i veckan enligt dessa principer, i denna för mig  “nya” arbetsprocess, som jag ovan beskrivit i korthet som konsttatuerande. Resterande arbetsdagar kommer jag fortsätta med mitt hantverkstatuerande precis som vanligt. I uppföljande artiklar kommer jag ingående beskriva vad jag hoppas uppnå, och redogöra för några intressanta effekter som jag tror kan följa av detta projekt, och vad jag vet, helt nya arbetssätt. Syftet är i första hand att testa ett helt nytt sätt att arbeta med tatuerande, möjligen även på ett konceptuellt sätt.

Sammanfattning:

Tatuerandet står i viss mening och stampar på ruta ett. Tekniskt sett har otaliga landvinningar gjorts och hantverket utvecklas idag i snabb fart. Konstnärligt hävdar dock jag att branschen i mångt och mycket gått i stå. Ett av de största hindren för tatuering som konstform anser jag utgörs av kunderna, eller närmare bestämt de förväntningar som dessa ställer på sina utvalda tatuerare genom att beställa arbeten. Arbetsformen för yrkesverksamma tatuerare har inte heller den ändrats sedan tatuerandet återinfördes i väst, i relativt moderna tider. I ett syfte att undersöka om man kan arbeta med tatueringar på ett konceptuellt sätt har jag för avsikt att starta ett experimentellt projekt, med (för mig) helt nya arbetsformer. Jag kommer ägna motsvarande ungefär en femtedel av min totala arbetstid i detta projekt. Resterande tid kommer jag fortsätta att arbeta på samma sätt som jag arbetar idag.

För att avgränsa och definiera mitt projekt, och kunna föra en diskussion kring detta och mina teorier, inför jag ett antal begrepp och definitioner. Definitionerna rymmer från min sida inga inbördes värdeskillnader.

Duken är den avgränsade hudyta på vilken en specifik tatueringen utförs på.

Hantverkstatuerande är det traditionella sättet att arbeta som tatuerare. Det definieras i första hand av att den resulterande tatueringen har en på förhand specificerad kund som beställt verket, om så än med för tatueraren helt fria händer, samt att denna alltid på samma gång utgör duken på vilken den specifika tatueringen appliceras. Inom hantverkstatuering kan tatuerare inte avstå från ett visst ansvar gentemot sin kund. Ansvaret utgörs framför allt av vetskapen om att kunden har en mer eller mindre uttalad föreställning om det resulterande verket, samt – i de flesta fall – det löfte om ekonomisk ersättning som på förhand upprättats mellan båda parter. Ersättningar för hantverkstatueringar står i regel alltid i direkt proportion till den tid arbetet tagit att genomföra.

Hantverkstatutering kallar jag i denna diskussion det verk som utförts inom ramen för traditionellt hantverkstatuernade. Jag introducerar redan i denna artikel en tanke om att att det kan vara svårt att anse att en traditionellt hantverkstatuering har en definierad avsändare.

Hantverkstatuerare kallar jag den tatuerare som utför en hantverkstatuering.

Konsttatuerande definieras i min diskussion i första hand av att utövaren skiljer kunden från duken, genom att helt enkelt utesluta kundbegreppet från hela skapandet av tatueringen. Först när tatueringen färdigställts och exponerats kan begreppet kund komma att bli aktuellt, beroende på om det finns en mottagare som också är villig att ersätta taturaren för att på endera sätt få tillgång till det specifika verket.

Konsttatuering kallar jag i denna diskussion det verk som utförts inom ramen för konstatuerande, så som jag definierar det.

Konsttatuerare kallar jag den som utför en konsttatuering

På lördagens föredrag och i uppföljande artiklar här på bloggen kommer jag att försöka förklara syftet och avsikten med mitt projekt, samt hur jag planerar att arbeta i detsamma. Begrepp och de tankar jag infört i denna artikel kommer ligga till grund för dessa kommande texter resonemang.


Psykedelia

Younes har kommit tillbaka för att avsluta sin arm. För underarmen efterfrågade han något psykedeliskt och lämnade några bildreferenser och lite verbal information. Motivet skulle gärna vara lite myllrigt, men eftersom det ska vara i gråskala så har jag försökt att göra något som inte blir oläsligt, trots att det kommer innehålla en hel del detaljer. I slutändan tog jag fasta på orden ”svampar”, ”psykedeliskt” och ”Alice i Underlandet”. Motivets svampar kommer att göras med vit färg för att ge scenen ett förhoppningsvis härligt sken.