Äldre inlägg aktualiseras

Vill göra återvändande läsare uppmärksamma på att två lite äldre inlägg aktualiserats genom ett par kommentarer, som i sin tur besvarats ganska utförligt av undertecknad själv. Intresserade kan hitta kommentarer och svar på dessa genom att kolla under rubriken ”Senaste Kommentarer” i spalten till höger, eller direkt med den här länken, och den här länken.

Thomas Rosén gästar Buzzstop 28 – Vecka 29

Så här mitt i semestern kommer Thomas (tidigare medarbetare och delägare på Swahili Bobs Tattoo Parlour i Stockholm) att jobba med de på Buzzstop 28 som trotsar sommarvärmen och arbetar lite trots allt. För mer info om själva besöket samt var man kan se Thomas arbeten, samt hur man kan komma i kontakt med honom inför besöket, ta en titt under nyheter på vår hemsida. Där står allt du behöver veta.

Nej, inte riktigt allt. Allt kommer senare finnas här, så snart den intervju med Thomas jag håller på att genomföra blir klar. Den kommer läggas ut här så snart den blivit klar.

Tatueringsbranschen skulle behöva sin kamera

De senaste tio åren har antalet yrkesutövande tatuerare mångdubblats, vilket för branschen inneburit en markant ökning i tekniskt kunnande – för enskilda tatuerare och för den samlade kåren som helhet. Givetvis finns det många klåpare bland de nya tatuerarna, såväl i studios som hemma i lägenheter – men i det stora hela så har trots allt det tekniska kunnandet alltså framskridit långt. Med tekniskt kunnande menar jag sådana saker som att kunna linjera fint, sätta färg som läker bra och är beständig, åstadkomma gråskalor i fina grader, lägga svart  i solida icke flammiga block, och så vidare.

Jag skulle vilja säga att det idag finns så många rent tekniskt skickliga tatuerare att det blir allt mindre intressant att prata och diskutera huruvida den eller den tatueraren är bra. En av de vanligaste frågorna, såväl direkt till mig som yrkesman, samt i öppna forum på exempelvis internet, är huruvida en viss tatuerare är ”bra”, i förståelsen duktig. Frågan har ju för övrigt alltid varit felaktigt ställd. Istället borde den lyda något i stil med: ”Jag är intresserad av en sådan här tatuering, är tatuerare X rätt person för det jobbet?”. Det korrekta svaret bör sedan till slut komma från frågeställaren själv.  I takt med breddad teknisk kompetensen blir frågan om individers kunnande allt mindre relevant. Diskursen borde snarare handla om vad respektive tatuerare gör med sitt tekniska kunnande, det vill säga hur slutresultatet ser ut rent visuellt och om det i sin tur är intressant och angeläget på ett eller annat sätt – för såväl bäraren av verket, samt betraktarna av det samma.

Traditionell konst (som måleri, skulptur, teckning etc) utövades länge på ett sätt inte helt olikt tatuerandet idag. En aspirerande köpare beställde specifika arbeten av en konstnär som ofta arbetade i en studio med flera anställda under sig. Att måla och skulptera var ett hantverk (som idag till viss del ersatts av design- och illustratörsyrkena). När kameran lanserades i mitten av 1850-talet förutspåddes målarkonstens död. Jakten på perfektion hade segrats av en liten teknisk innovation som på ett kliniskt och förhållande enkelt sätt i ett enkelt ögonblick kunde återge varenda detalj i ett motiv korrekt. Givetvis dog inte målandet. Istället föddes den moderna konsten och det vi idag betraktar som en konstnär. Modernismen uppstod och dess anhängare övergav de tidigare målen att återge något så verklighetstroget som möjligt, för att istället koncentrera sig på inytryck, uttryck, mening och innehåll. Konsten blev ett sätt att uttrycka sig.

Så, var vill jag komma med allt det här? Jo, tatueringsbranschen behöver få sin kamera. Vi är kanske inte där än, men den dag närmar sig då jag anser att det borde vara lika ointressant för en klient att fråga om sin tänkta tatuerare är bra på att tatuera, som det är för  en aspirerande konstköpare att fråga om en viss konstnär är bra på att använda pensel och pennor. De tekniska detaljerna borde rimligtvis endast intressera, och vara föremål för diskussion hos, de yrkesverksamma själva och möjligen de som på allvar studerar konst. Jag föreställer mig en bransch där den medvetna kunden ställer sig den enkla frågan: gillar jag det den här tatuerarens verk? Ser det bra ut? Tilltalar det mig? Om svaren på dessa frågor är ja, så bör kunden sen kunna se fram mot att få ett verk hon eller han tycker om, utan att behöva diktera och lägga sig i allt för mycket vad som till slut utgör det motiv som blir aktuellt. Jag vill se innehåll, formspråk och uttryck ta en allt starkare position. Och nu menar jag definitivt inte att man bara bör Miami Ink-tatuera sig. Jag anser att det är mer än ok att endast tatuera sig för det enkla uttycket och att man tycker att det är snyggt. Jag vill till och med gå så långt som att säga att det oftast är bäst att skaffa sig en tatuering för att man tycker att det ”är snyggt” och tilltalar en. Åtminstone bör man undvika att krysta in mening där det verkligen inte behövs. Om sedan tatueraren själv har en egen agenda och något som hon eller han vill uttrycka i samma verk, så är det en helt annan femma.

En sådan här utveckling skulle också bana väg för intressanta analyser av tatuerare, deras karriärer, liv och verk, och därmed kunna skänka nytt liv åt den hopplöst daterade och innehållslösa kringindustri som utgörs av dåliga publikationer, slentrianmässiga mässor, klädkollektioner, internetforum och -communities, med mera. Fram för mer riktigt innehåll helt enkelt.