Påbörjade och pågående projekt

09januari15209januari15109januari153Bakgrunden på Carolinas rygg är nu skuggad. Dessutom hann vi teckna upp och skisslinjera den ljusa bakgrunden i motivets överkant. Härnäst kommer jag antagligen jobba vidare med färgerna i bakgrunden; framför allt en hel del eld. Fenix blir sannolikt det sista vi färglägger, men som vanligt kan planeringen komma att ändras allteftersom tiden går.

 

 

09januari15609januari15509januari15409januari157Det var inte länge sedan vi startade Johans skeppsbrott. I ett inlägg strax innan jul presenterade jag foton som visar den gamla tatuering som vi täcker över. Förra veckan skissade vi dit en kompass, lite mer rigg och det trasiga timglas som nu upptar armens insida.

 

09januari15909januari15809januari151109januari1510Edbom och jag ha fortsatt hans Reproman-arm. Vi har, som jag tidigare påpekat, valt att bygga in hans gamla tribaler i det nya motivet, snarare än att försöka täcka över dem.

 

 

 

 

 

09januari151209januari151409januari1513Ett annat projekt som fått sin fortsättning nu i veckan är Imeldas skräckprojekt. Vi siktar på riktigt klassiska karaktärer, någon stans mellan filmmonster och klassiska skräcksagor, i detta senaste fall en Varulv.

 

 

 

 

GeGeGe No Kitaro heter en japansk Anime baserad  på en serie (Hakabo Kitaro) av tecknaren Shigeru Mizuki som jag tidigare inte visste något om. När Roger bad mig att fixa ett collage över seriens huvudsakliga karaktärer satte jag mig ned och genomsökte internet på jakt avsnitt från den ursprungliga serien från 60-talet och remaken från 80-talet. Instruktionen var att aktivt undvika den senaste nytolkning som gjordes häromåret. Karaktärerna i denna senaste version bär tydliga Pokemon-tendenser och teckningarna har förlorat mycket av den charm som återfinns i de tidigare versionerna. Via internet lyckades jag hitta ett knappt tiotal avsnitt som jag använde mig för att sätta mig in i serien. Jag måste säga att serien är mycket underhållande och inspirerande. Karaktärerna som Mizuki skapat är baserade på s.k. yokai – en sorts andar, eller spöken – från japanska folksagor. Storyn kretsar kring huvudpersonen Kitaro och dennes far, död och återuppstånden som en ögonglob med armar och ben, och som bor i Kitaros hår. Tillsammans med några trogna vänner som också är andeväsen skyddar de människor och djur mot mindre vänligt sinnade yokai som på olika sätt försöker utnyttja de levande. Karaktärerna är fantastiska, och upptäkten av denna serie gör det klart för mig hur Tove Jansons karaktärer ur böckerna och serierna om Mumintrollen kunnat bli så populära i japan.

09januari151809januari151609januari151509januari1517Vi tecknade upp och linjerade underarmen, med syfte att under nästa sittning fortsätta motivet med mer illasinnade andar på överarmen. Vi ska då även bygga bort underdelen av rogers missprydande tribal längst upp på armen. Jag får anledning att längre fram här i bloggen återkomma till detta projekt.

Kort uppföljning angående laser

Min gamla vän Forss har forskat vidare i ämnet laser sedan jag omskrev det i ett tidigare inlägg. Han har tipsat mig om lite matnyttigt på bland annat Strålsäkerhetsmyndigheten. Det verkar som att de uppmärksammat den ökade spridningen av kosmetisk laserbehandling och att de har för avsikt att utreda vilka krav på kompetens som kan och sannolikt kommer att ställas på den som avser använda laserbehandling för exempelvis borttagande av tatueringar, för att på så sätt garantera säkra behandlingar. Läs Strålsäkerhetsmyndighetens egna information här.

Vidare finns Arbetsmiljöverkets föreskrifter för de som jobbar med laser att tillgå online som pdf. Jag har ännu bara skummat genom dokumentet, men så mycket står mig klart: jag betvivlar att alla som idag använder laserutrustning tar hänsyn till, eller ens förstår det tekniska i detta dokument.

Tack till Forss för tipsen! Han är själv vald till skyddsombud på sin arbetsplats och har därför viss insikt i den här frågan. Han arbetar dock inte i min bransch, bör tilläggas.

Jobb

För att anknyta till föregående inlägg om ångrade tatueringar och övertäckningar börjar jag med att visa två projekt där jag täckt/täcker över gamla verk.

0060109_30060109_40060109_20060109_1Det ena arbetet blev precis klart och är en överarm med rosor. Kate hade ett par gamla rosor med en sorts triballiknande grön stjälkkonstruktion som hon var missnöjd med. Hon ville dölja det gamla genom att göra nya rosor, utan svarta konturer. Vi har täckt över de gamla stjälkarna med delar av de nya rosorna. Avslutningsvis beslutade vi oss också för att göra om de gamla rosorna med målet att få dessa att mer likna armens nya blommor.


0060109_510060109_610060109_710060109_81







0060109_91Millie har sökt upp oss för att skaffa en större tatuering som sträcker sig från ena höftens framsida, runt kroppens baksida, för att sedan sluta en bit ned på motstående sidas lår. Motivet är ett blomsterarrangemang av liljor med ett blad-/stjälkverk i gråskala. Till detta har jag tecknat några fjärilar i olika storlekar. Dessa foton är tagna efter första sittningen, och man kan därför se de gamla motiven genom designen.




0060109_1210060109_1110060109_121Bassams projekt har jag visat tidigare här i bloggen. Nu har vi färglagt en hel del av motivet och har nog inte mer än en sittning, eller möjligen två, kvar innan tempelhunden är färdig.




0060109_1510060109_1410060109_151Linas arm har också varit med här förut. Strax innan jul färglade vi samtliga rosor i motivet. Kvarstår gör bladverket vilket ska bli klart nu i vinter.






0060109_1610060109_1810060109_171Markus har också förekommit här i bloggen tidigare, så jag säger inte mycket mer utan presenterar resultatet av vår senaste session.







Att ångra sin tatuering, och definitionen av en tatuering.

Antalet så kallade coverups jag utför ökar stadigt. Det är sällan jag gör ett större motiv, som en hel arm, utan att vara tvungen att i processen täcka över minst en liten tatuering. Ofta finns en hel del gammalt ”skräp” att ta hänsyn till när man jobbar på större projekt, som man efter bästa förmåga måste trolla bort för att uppnå önskat resultat. När människor får upp ögonen för vad som är möjligt att tatuera så faller det sig naturligt att eftersträva allt större verk, och då är helt enkelt de små första tatueringarna i vägen.

Att täcka över gamla tatueringar med nya är en konst i sig som, till skillnad från vad somliga verkar tro, inte enbart går ut på att välja ett tillräckligt stort motiv och utföra det ovanpå den gamla icke önskade tatueringen. Om man ändå väljer denna metod så är man i regel hänvisad till ett stort, svart, plumpformat motiv, som sällan eller aldrig är mycket roligare än originalet. En lyckad övertäckning är istället en kombination av att delvis faktiskt täcka över gamla pigment med nya, samtidigt som man återanvänder valda delar av det gamla för att skapa någonting nytt, allt medan man ser till att bryta upp viktiga linjer och element i det äldre motivet, så att en framtida betraktare omöjligen kan bilda sig en uppfattning av vad som en gång funnits där. Den mänskliga hjärnan vill se mönster och logik. Genom att göra det svårt för den att följa ett motiv från punkt A till B kan man istället tvinga den att se nya mönster, det vill säga det nya motivet, framför det gamla. I denna mening så kan man tala om att det de facto handlar om att ”trolla bort” det gamla, på samma sätt som illusionister arbetar med sina trick. Man lurar betraktaren att se något annat än det som varit där tidigare, vilket alltså delvis uppnås genom att man faktiskt rent tekniskt täcker över vissa pigment med andra.

Vissa uppdrag är svårare än andra. Ibland lyckas en tatuerare med att helt täcka över det gamla. I andra fall är det i princip omöjligt att nå total framgång, i den mening att en insatt kund eller tatuerare kommer förstå att det finns en gammal tatuering under, men samtidigt inte klara av att identifiera och bestämma det ursprungliga verket. I ytterligare andra fall är det helt enkelt en dum idé att ens försöka, om det inte är av yttersta vikt att det gamla tillintetgörs, som när oönskade namn eller symboler står i centrum. I takt med att allt fler tatuerar sig så ökar naturligt nog antalet människor som ångrar sina tatueringar. Denna utvecklin har banat väg för nya tekniker att faktiskt ta bort gamla motiv helt. Framför allt är det en relativt ny teknik med laserbehandling som idag sprids i snabb takt. Det handlar i all enkelhet om en process som måste utföras upprepade gånger, varvid man med laserimpulser successivt tvingar färgpigment ned genom huden och ut i kroppens eget kretslopp, och som därvid förpassas ur kroppen. Jag tänker inte här gå in närmre på tekniska detaljer kring denna typ av behandling, men kan sammanfatta det hela med att det tydligen gör ganska ont, tar lång tid (upprepade behandlingar) och kostar en hel del. Antalet utrustningar som används ökar dock för var dag som går, vilket tvingat ned priserna rejält sedan behandlingsmetoden först introducerades här i Sverige någon gång i mitten av 90-talet (ta denna uppgift med en nypa salt, men jag tror att en laserklinik i Karlstad var generalagent för denna typ av utrustning runt denna tid). Idag är det inte ovanligt att tatuerare själva sitter på ett ”suddgummi”. Utrustningen importeras från Kina och säljs mer eller mindre till vem som helst som kan betala. Själv är jag lite fundersam över de mycket sparsamma instruktioner som tycks följa med lasermaskinerna. Jag hade nog väntat mig åtminstone en kortare utbildning, samt att det krävdes någon form av examination för att få handskas med prylarna, men så vitt jag förstått det så är det idag något av principen ”tuta och kör” som gäller, trots att vi i princip pratar om strålningsljus. I studios används lasern oftast för att bleka ned ett gammalt motiv såpass att det blir enkelt att göra en coverup. Då bryr man sig sällan om att helt ta bort det gamla, utan nöjer sig med att bleka ned tatueringen tills den inte längre utgör ett problem när man ska tatuera något nytt över den. Jag är fortfarande lite skeptisk mot laserutrustning i tatueringslokaler; jag har helt enkelt svårt att skaka av mig tanken på att kunder ska betrakta lasern som ett suddgummi, och ta det som en inteckning för att man helgarderar sig; som om man skulle vara osäker i sin yrkesroll. Nu vet jag att det inte är så maskinerna i fråga används, men det är likväl en känsla jag får, och är rädd att kunder i sin tur ska få.

Det finns en djupare komplikation än den rent fysiska som huden utsätts för i och med laserbehandling och borttagande av tatueringar. Denna går tillbaks till definitionen av en tatuering som en permanent teckning i huden, med betoning på permanent. I många länder där man har lagstiftat kring tatuerande så utgår man från en definition av tatueringar som just något permanent. Idag, med allt mer lättillgänglig laserborttagning (som i framtiden kanske ersätts eller kompletteras med ännu nyare och effektivare metoder) så kan begreppet permanent på allvar diskuteras i samband med tatueringar. I och med det faller också rådande lokala lagstiftningar. För ett tiotal år sedan cirkulerade i bland annat Storbritannien ett erbjudande till tatuerare om att lära sig en ”nytt” sätt att arbeta på, som skulle innebära semipermanenta taturingar för de kunder som önskade tatuera sig men inte ville märka sig permanent. Metoden innebar fortfarande att man applicerade motiven med nålar, men att man använde andra typer av pigment, samt att man arbetade grundare i klientens hudlager. Resultatet påstods bli en tatuering som varade i fyra-fem år innan den försvann helt. Själva konceptet som sådant är i sig självt helt korkat. Vem som helst som tänker ett steg längre än näsan räcker inser ju genast att tatueringen i fråga inte kommer vara fin och vacker i fyra år och 364 dagar, för att sedan som genom ett trollslag försvinna över nästa natt. Motivet skulle snarare i så fall gradvis försvinna allt eftesom tiden gick, med den oundvikliga effekten att man efter bara något år sannolikt skulle tvingas bära ett allt blaskigare och klenare motiv i flera år framöver. Nu var erbjudandet och metoden antagligen bara ett sätt för ett ljushuvud till klappträ att försöka tjäna pengar på att sälja dyra veckoslutskurser, och därmed en bluff, men skulle kunna ställt till rejält med besvär för den hugade spekulant som i slutändan hamnade under nålen hos en semipermanent-tatuerare. Genom att den semipermanenta tatueringen fortfarande skulle appliceras med nålar skulle den utgöra samma kliniska risk som vilken normal vanlig tatuering som helst, med den enkla men betydande skillnaden att det regelverk som satts upp i form av lagar och förordningar (i Stobritannien, inte i Sverige då vi som jag tidigare omskrivit inte har några lagar som specifikt rör vår bransch i Sverige) inte skulle gälla, då dessa genom definitionen av tatueringar formulerats att omfatta permanenta markeringar i huden, och inte semipremanenta. En klients möjligheter att hävda sin rätt vid eventuella komplikationer skulle alltså lätt kunna åsidosatts genom enkel formalia.

På ett mer metafysiskt plan kan man ställa sig frågan vad en framtida enkel metod för borttagning av tatueringar skulle göra för branschen? På ett avgörande sätt är tatueringar skonade från trender, visavi andra moden och fenomen. Tatueringar är permanenta, och har man gjort något dumt bara för att man tyckte det var häftigt, eller för att man inte insåg att man föll för det som råkade vara inne och populärt just för stunden, så får man fint stå sitt kast. Här infinner sig en avgörande skillnad mot till exempel piercingar som ju enkelt kan avlägsnas utan att det lämnar andra märken i din kropp än möjligen ett litet ärr, stort som en prick. Det är därför trenden med navelpiercingar som fanns för ungefär ett decennium ens uppstod, tror jag. Man visste att det går att ta bort den om man ångrar sig, vilket faktiskt gör det möjligt för just piercingar, helt i likhet med andra stil-komponenter som exempelvis kläder, att faktiskt existera i vågor av moden och trender. Tatueringsbranschen har förvisso sina trender när det handlar om motiv och genrer, men genom sin permanenta karaktär så är riskerar tatueringar inte att helt gå ur tiden (för att senare uppstå i en ny trend). När folk idag väl börjat tatuera sig slutar de sällan. Den dag man lika enkelt, eller enklare ändå, kan avlägsna en tatuering, som när man först applicerar den, så är det möjligt för inte bara tatueringsmotiv, utan även tatueringar som övergripande fenomen, att faktiskt gå i trender. Vill man ens vara tatuerare då?