Pinuppor, tevespel och blomster

Det här med pinuppor, pin-ups, eller vad man nu vill kalla det, är ett kapitel för sig i tatueringsvärlden. Skälen, svepskälen, ursäkterna, önskemålen och instruktionerna för motiven är lika varierade som förfrågningarna. I fredags hade jag nöjet att starta inte bara ett, utan två intressanta projekt där jag gavs stor frihet inom ramarna för respektive kunds mycket vidsträckta idéer. Mer om dessa båda arbeten längre fram i inlägget.

Med skäl och svepskäl avser jag det faktum att det i vissa bekantskapskretsar fortfarande, trots, eller kanske tack vare att 90-talet sedan länge är efterlämnat, är kontroversiellt att uppmuntra objektifieringen av kroppar i allmänhet, och kvinnokroppen i synnerhet, om än på ett så ytterst privat medie som sin egen kropp. Sedan många år nu vill alla medborgare, mer eller mindre framångsrikt och/eller intensivt, vara femininster. Även jag. Beroende på vilken idéell bakgrund man bär med sig, formad av diskurser i genomförda utbildningar, dialoger och relationer med bekanta, samt genom allmän livserfarenhet, så är valet att låta tatuera en pinuppa på sin kropp mer eller mindre problematiskt. För den mest politiskt korrekta människa som trots allt vill ha en pinuppa är det i princip regel att fabricera acceptabla svepskäl för sitt val. Dessutom måste prydlighetsnivån på motivet, i avseende på sådant som posé och klädsel, hållas på en för sitt umgänges smaks moderat nivå. Det hela blir ett vanskligt projekt, för ingen (överdrivet) politiskt korrekt människa vill riskera att hamna i onåder hos sin omedelbara och konforma vänkrets. Jag sticker inte under stol med att Pinuppan som tatueringsmotv förvisso i någon mening underminerar den så kallade kvinnokampen, men när det kommer till kritan så handlar det bara om någons privata tatueringsmotiv, och därtill en liten länk i en lång tradition av kulturyttringar som reflekterar dyrkandet av den (över)mänskliga kroppen. Med andra ord är det inte hela världen. Man får inte glömma att pinuppan i grunden är något så simpelt som en fantasi, och som sådan ett ouppnåeligt ideal. Förstår man bara detta enkla faktum så kan man nog känna sig säker att man inte förstör kampen, eller svärtar ned sin egen karma.

Pinuppans roll har alltid varit att motivera och inspirera genom sin glätta, och för betraktaren otillgängliga, yta. Jag har alltså inga som helst problem med det. Tvärtom tycker jag subjektet i fråga är jätteskoj att jobba med, förutsatt att det inte är fråga om en oengagerad och tjatig form. Det är många som vill ha pinuppor idag. Det har gått inflation i motivet, något undertecknad själv inte har något emot; med rätt inspirationer och roliga idéer kan de vara bland de roligaste motiven att designa. I kölvattnet av trenden har den klassiska oldschool pinuppan, i princip Sailor Jerrys original med bollbröst och studsrumpa, blivit något av ett 2000-talets tribal i vissa kundsegment, jämte namn i Old English-typsnitt längs underarmen i andra. Oldschoolfansen får tycka vad de vill, men när de om och om igen våldtar originalet genom att behandla det som en gammal klippdocka med flik-kläder för att ge sina kunder sin spartanska version av så kallade custommotiv, så tycker jag att man dödar lite potentiell kreativitet. ”Jaså vill du ha en brandmans-pinuppa, vänta, jag ska bara kalkera av den här rumpspännande damen och teckna på henne en lustig röd hatt”. Jaså vill du ha en unik pinuptatuering. En P-Lisa? Jamen visst, jag kalkerar av den här klassiska Sailor Jerry pinuppan som alla andra också vill ha och skissar dit en p-vaktsuniform.” Rewind. Repeat.

22november08422november083Så, efter denna inledande diskussion återgår jag till fredagens två projekt (och några andra jobb). Först ut var Håkan som efter en kort konsultation med Laphroaig kvällen efter han besökt invigningen av vår nya lokal för tre veckor sedan kom på att han ville ha en pinuppa med amerikansk gammal lokförar/kolskyfflaruniform. I mina anteckningar och skisser har jag valt att kalla projektet för ”Engirina of the Damntrak”. Vi satte damen i en kontext, och satte igång. Vi hann inte riktigt med att jobba klart alla konturer, men nästan. I januari fortsätter tåget gå.

 

 

22november08222november081När Håkan lämnade studion tog Karin plats i stolen. Hon hade önskemål om en Cowgirl med ståbas. Tidigare i veckan skissade jag ett förslag åt henne, och vi beslöt oss för att återge de körsbärsblommor hon efterfrågat som bakgrund skalenligt, och inkluderade därför ett träd med några grenar i motivet. Om ett par veckor är det dags att fortsätta arbetet.

 

 

 

 

22november08622november08722november088En del människor jag pratar med tycks ha missuppfattat min inställning till det här med ”feta” konturer. Ibland är allt vissa pratar om hur mycket jag arbetar med dessa ”feta” linjer. Det är fett, och feta, och powerlines till höger och vänster. Sanningen är den att jag visst gärna jobbar med tjocka konturer, men det var länge sedan jag lyfte själva tjockleken på konturerna i sig till skyarna. Rätt kontur till rätt jobb är snarare min inställning dessa dagar. Framför allt har jag med tiden kimmit till insikt att det inte är hur tjock man kan göra en linje som är viktigt, utan dess tjocklek i relation till övriga konturer, och motivet som helhet. Man kan med andra ord lägga väldigt dynamiska linjer som för sig själva är förhållandevis tunna, men som i relation till varandra kan var riktigt tjocka respektive klena, och därmed uppnå helt andra effekter än om man bara smäller på det bredaste man kan föreställa sig rakt över hela motivet. Tidigare i veckan startade jag ett projekt med en dekorativ samling rosor på Linas överarm, och hennes önskemål var att använda tunna skira linjer, något som jag finner fungera väldigt bra med den typ av rosor Lina (och sedemera jag) var ute efter.

22november085Emellanåt finner jag tid att göra de små tatueringarna, som den här på Saras fot. En liten enkel men effektfull dekoration.

 

 

 

 

 

22november08922november081122november0810Dojz har varit en trogen kund ett bra tag nu, och i veckan som gick startade vi det som kommer avsluta hans båda armar. Den här gången hoppade vi upp ganska rejält i skala från de två tidigare projekten (hela vänsterarmen respektive höger underarm). Dojz önskning var någon sorts klassiskt galen vetenskapsman. Jag skissade upp något som jag kände låg mitt mellan mellan Herbert West, Dr. Wily och Dr. Banarne & Hemliga Arne. Motivet är tänkt att bli en orgie i kontrasterande ljus i färger och djupa skuggor.

 

 

22november081322november081222november0814Förra veckan fortsatte jag och Pär på hans Piranhaplant-sleeve. Jobbet kommer domineras av eldsken, växtlighet och mörka skuggor. Det känns skoj med en rejäl tevespelstatuering. De flesta man ser är i regel ganska små, och väldigt retro. Här har vi försökt göra ett rejält motiv, som är klassiskt men ändå omtolkat i lite modernare former.

 

 

 

Det var endast någon vecka sedan jag skrev om Carinas MYLP-motiv, så jag skriver inget mer, utan visar helt enkelt fotona från senaste sessionen.

22november081622november081522november0817

Oops, I did it again

bob-dylan2212november081Igår färdigställde jag Jims Dylanporträtt. Jag hart letat på internet efter ursprunget och upphovsmannen bakom originalfotot men dessvärre ännu inte hittat den information jag söker. Om någon läser det här och vet vem som tagit fotot så får ni gärna kommentera.

Originalet har i sig starka kontraster vilket i regel gör det enklare att skapa bra och effektfulla porträtt, ett knep som många tatuerare älskar att ta till för alla sina porträtt, ofta med hjälp av enkla kommandon i Photoshop. Med hårda kontraster blir arbetet enklare att utföra och motivet blir mer dramatiskt i sig självt. Kolla gärna själva in detta när ni ser foton av tatueringsporträtt och dess orginalbilder. Kontrasten är ofta ställd på max, medan skärpan sänks.

 

felix_portratt02felix01När vi ändå är inne på det här med porträtt kan jag ju passa på att posta resultaten av tatueringarna som orsakade känslostormar hos en av mina läsare för några veckor sedan. Anledningen att Felix huvud ser lite intryckt ut i höger överkant jämfört med originalfotot är att foton är tvådimensionella och inte tar hänsyn till det faktum att Fredriks axel lutar och sluttar bort från linsen och resulterar i en persepktivförvrängning.

 

12november08212november083elvis-forlagaelvis-utlakt

 

 

 

 

 

 

 

Här är också originalfotot som Elvisporträttet gjordes utifrån. Ett tidigt och sällan återgivet foto, fick jag berättat för mig när jag gjord porträttet. Som grädde på moset slänger jag in onsdagens session på Carinas My Little Pony-arm. Jag har helt enkelt tolkat klassiska MyLP-teman på mitt eget vis, med lite enkla Art Nouveau inslag i hår etc utan att för den skull vandra hän från de klassiska förebilderna. Vi har nu börjat färglägga, och ska fortsätta redan om ett par veckor – så jag återkommer antagligen snart med uppdaterade foton. Jag har inte frågat Carina, men jag är ganska säker på att det inte är fråga om en minnestatuering 😉

Lärlingsskap och slavkontrakt

I förrgår fick jag ett artigt och välformulerat mail från en kille som hade lite frågor kring hur man bär sig åt, eller bör böra sig åt för att få en lärlingsplats i syfte att utbilda sig till tatuerare. Han frågade om det var okej att komma förbi och visa lite bilder (teckningar han gjort antar jag) för att jag/vi ska kunna ge honom lite vägledning och sia i huruvida han har några förutsättningar för att bli tatuerare. Jag svarade honom att han är välkommen in. Jag ska gärna ge honom mina åsikter och tips om han vill ha dem.

Nu vill jag ge en snabb inblick i hur jag ser på det här med lärlingsskap. Jag kan börja med att nämna att jag känner till långt fler ”olyckliga” lärlingsskap än ”lyckliga”. Med olyckliga menar jag inte att de resulterat i en misslyckad karriär som tatuerare, utan snarare att vägen dit blivit onödigt komplicerad och lång, oftast på grund av att det skurit sig mellan lärling och lärare. Att det blir ont blod mellan båda parter måste jag säga oftast beror på läraren, inte sällan på grund av att lärlingsskapet tilldelats av fel skäl, eller åtminstone av själviska skäl. Det är mycket vanligt att lärlingar får plats, inte i första hand för att lära sig tatuera och bli ett arbetsstöd i studion, utan för att bli en allt-i-allo-slav åt lata tatuerare som inte orkar städa sina egna golv och samtidigt är för snåla för att betala ett städbolag. Denna sysselsättning ackompanjeras i regel med alla andra kringsysslor som tatueraren själv anser sig för fin för att befatta sig med. (En vidareutveckling av dessa plikter kan vara att tvingas springa ärenden till systembolaget åt sin alkoholiserade ”mästare”, eller köra dennes bil efter strax efter nyligen omskrivna ärende.) Ibland pågår detta i ett år eller flera, utan att lärlingen får lära sig nämnvärt mycket om att faktiskt tatuera. Missförstå mig nu inte. Att grundligt lära sig all nödvändig kunskap om hygien, såväl person- som lokalhygien, sterilisering, rengöring och allt annat som hör professionell tatuering till är lika nödvändigt som att förstå hur en tatueringmaskin fungerar, om inte mer så. Däremot så sker denna arbetstilldelning sällan i utbildningssyfte utan mer som ett penalistiskt inslag i syfte att underkuva sin elev, för att på ett mycket obehagligt sätt utkräva total underkastelse. Modellen är mycket traditionell, och uppmuntras fortfarande av många i branschen. De tatuerare som håller sig med sådana lärlingsmodeller anser sig oftast vara i sin rätt att utkräva denna enkelriktade Mr. Miyagi-filosofi av ren hävd, oavsett om de faktiskt har något att komma med som tatuerare, och/eller lärare. Berättigandet lyder ofta: ”så fick jag minsann göra, och det fick jag stå ut med”. Resonemanget känns enkelt igen från alla andra typer av hemska sociala och kulturella arv, som exempelvis barnaga. Istället för att uppmuntra sådana moderna fenomen som samarbete och solidariskt ansvar cementeras dessa gamla hierarkier om och om igen.

Själv hade jag tur. Jag har inga invändningar på hur min lärlingsplats på Skin Deep var utformad. Jag lärde mig tillräckligt om såväl tatuerande som att driva en rörelse och tatueringsstudio, för att efter ett antal års arbetande och erfarenhet kunna gå vidare med min karriär. Med det sagt måste jag säga att lärlingsskap till största del handlar om att framför allt lära sig hygienprinciper, tatueringsmaskiners funktion, bildteori (med avsikt på tatueringsmotiv, placering etc), samt hur man inte ska tatuera. Det finns nämligen flera sätt att göra samma sak på när man tatuerar. Så länge man undviker att göra fel så blir det rätt. Tatuerare som undlåter att inse detta, och försöka lära ut det enda rätta sättet att göra något på, begår ett principfel i utbildningen. Man kan beskriva hur man själv gör något, och helst också andra principer och teorier, men i slutändan så är det ändå den blivande tatueraren som måste skapa sig en uppfattning om vilka tekniker hon eller han vill använda, och hur vissa mål ska uppnås.

Hur kommer det sig då att vissa tatuerare kan ta sig lärling efter lärling utan att erbjuda en i mina ögon juste uppgörelse? Svaret är enkelt: det finns så många som vill lära sig att tatuera (för att det verkar ”spännande”, ”enkelt”, ”häftigt”, ”ballt”, ”lukrativt”, ”rock n´roll”, ”fritt”, och tusen andra vilsna anledningar) att intresserade helt enkelt får ta den (oftast enda) chans de får, om den ens får en. De flesta blir nämligen utan. Om sedan lärlingen i en slavposition inte finner sig i sin plats bland dammet på golvet är det alldeles för enkelt att slänga ut henne eller honom och ta in nästa offer. Många yrkesverksamma är säkert av en annan åsikt än jag. Allt jag kan säga om dessa har jag redan skrivit ovan – angående lata tatuerare, hävd och nedärvda drag av penalism. Respekt bör förtjänas, inte krävas, och dessutom gälla åt båda håll.

Modellen med enskilda lärlingsskap lämpar sig mycket bra för vår lilla bransch; det är inte den som sådan jag vänder mig mot, utan sättet de många gånger struktureras och planeras (eller inte planeras). En traditionell skola är inte att tala om, om man frågar mig.

Nu är det bäst att jag stoppar ämnet för idag, så att jag har något kvar att berätta för killen när han kommer in för att få våra tips och vägledningar. Vad jag däremot kan tillägga är att vi på Buzzstop 28 inte har någon avsikt att ta in några lärlingar. Vi har inte den tiden eller de ambitionerna i dagsläget. Dessutom har vi inget emot att städa våra egna golv. Varje dag.

 

En sak till. Jag har till idag lovat Magnus, som är bokad för en fight på sin arm mellan en drake och en fenix på lördag, en skiss. Här är den.

 

magnus_strid_skiss

Första veckan i Lilla Bommen avklarad

Nu såhär efter en arbetsvecka i den nya lokalen kan jag konstatera att vi gjort ett bra jobb. Efter att ha kommit över den initiala förvirringen över var man egentligen valt att förvara vad och så smått arbetat in lokalens föurtsättningar och möjligheter, är det helt klart så att det är minst lika enkelt att arbeta i vår nya lokal som i Gamlestan.

Jag har plockat ut några av veckans foton för publicering här i detta inlägg. Dessutom har jag fotat ett par utläkta tatueringar som jag uppdaterat mitt galleri på vår hemsida med.

07nomber089I tisdag var en herre vid namn Martin som för länge sedan bokade tid inne för sin första session hos mig. Han hade en önskan om en maskros på underarmens insida, tolkad av mig på mitt sätt. Just där och då råkade detta vara som ni ser på fotot bredvid. Nästa gång någon vill ha en maskros blir det kanske på ett annat sätt. Jag försöker dagligen anstränga mig för att inte bidra till det upprepande och kopierande arv som genomsyrar vår bransch.

05november084Benjamin har tidigare gjort sin vänstra arm hos mig. Under våra sittningar har han lyckats snappa upp det briljanta i San Diego-bandet Deadbolt (som för övrigt spelar på Loppen i Köpenhamn den 12/12). Då han själv kört en del lastbil har han länge haft en idé om att visualisera skivan och låten ”Voodootrucker” med en stor tatuering över bröstet. Arbetet påbörjades i onsdags. Vi hann endast lägga upp tunna grundlinjer, men eftersom jag gillar temat och Deadbolt väldigt mycket så beslöt jag mig för att ändå fota arbetet.

05november08305november08205november081Markus kom för sin andra sittning i veckan. Vi hade redan förra gången beslutat oss för att satsa på att färglägga så mycket som möjligt av höstlöven i motivets förgrund. Vi hann inte riktigt hela vägen runt, men had också begränsat med tid avsatt. I ett senare skede ska bladen dessutom få tunna ådringar i mörkare färgnyanser.

 

 

 

07nomber087107nomber088Som en direkt kommentar till Edboms förfrågan för ett par veckor sedan om nya medarbetare kommer medföra att jag och Marika i fortsättningen kommer göra färre texter på handleder till förmån för större jobb måste jag visa ett annat av veckans arbeten 🙂 Jag gör alla möjliga motiv, inte minst för min egen utvecklings skull. Så länge det finns utmaning av något slag i motivet, och jag kommer överens med mina kunder, kommer jag att göra mitt bästa för att möta olika önskemål. Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man arbetar med väldigt tunna linjer, samtidigt som man måste göra en god avvägning mellan vad som är möjligt att utföra å ena sidan, och vad som är beständigt i en lång tid (en livstid) framöver å andra sidan. Som sagt, allt handlar om utmaning.

I lördags var Elin och Makus hos mig för första gången. Elin ville ha en röd ros på foten medan Markus önskade sig en klassisk svala på överarmens insida, med lite himmel och enkla vindvirvlar, i gråskala. Tidigare i veckan gjorde jag ett par snabba skisser som sedan resulterade i arbetena ni kan se nedan.

07nomber08507nomber086Då Marika tatuerat båda mina fötter det här året har jag färskt i minnet hur jobbigt jag tyckte det var efter ett tag i stolen. Det värker och bränner ordentligt men är, som alltid när man gjort rätt val, värt det i slutändan.

SRT-anslutna

Så är vi till slut anslutna i organsiationen Sveriges Registrerade Tatuerare. Jag skrev för en dryg månad sedan att vi ansökt om medlemskap i SRT. Det skulle visa sig att pappersexercisen kring ansökan skulle ta lång tid, så lång att jag till slut kände mig nödgad att maila mottagaren av våra insända dokument. Inte heller i och med detta hände särskilt mycket. Jag höll i torsdags som bäst på att be vår nya medarbetare Marcus ta med vår fråga till det årsmöte som hållits nu i helgen, när det plötsligt via epost dök upp en sorts bekräftelse på medlemskap från sekreterare Mia, tätt följt av ett instruktionsmail från en Pether som verkar vara internet-/hemsideansvarig samt genom honom i förlängningen ett välkomnande från ordförande Max Bodlund.

I helgen har det alltså i Borgen i Norrköping varit gemensamt årsmöte för denna organisation och piercarnas motsvariget ASAP, och jag väntar – dock utan överdriven entusiasm – på en detaljerad rapport från denna tillställning som ska har ägt rum i samarbete med nordens första Studio Fusion Party. Det är alltså inte bara bubblat smaksatt vatten och andra livsmedel som genomgår ”fusionering” i dessa tider. Det luktar smörgåskaviar med banansmak.

En första kort inkommen rapport via sms antyder att helgen i stort inte ska ha bjudit på särskilt mycket intressant, men att East-Streets kurs i Blodsmitta och Infektionskontroll ska ha varit bra. Givetvis så kommer alla som var där att ha sina egna uppfattningar om helgen som varit, och då jag personligen valt att hålla mig undan så kommer all eventuell rapportering att baseras på andras redogörelser samt möteshandlingar. Min spontana tanke kring den föregående infomation som sänts ut i omgångar handlat minst lika mycket om att tillställningen ska ”rundas av med nordens största och ballaste firmafest med kollegor från hela Skandinavien” som om årsmötet. Personligen förstår jag inte den för så många andra uppenbara kopplingen mellan årsmöten i idéella branschorganisationer, kurser i blodsmitta och hejdlöst festande tillsammans med folk vars i många fall enda gemensamma intresse råkar vara det yrke man utövar.

Med dessa reservationer och reflektioner framförda så ser jag trots allt fram mot att höra om årsmötet, samt att som nybliven medlem så här i efterhand få en chans att ta del av protokoll och andra möteshandlingar. Jag har för avsikt att för mina läsare fortsätta rapportera om SRTs utveckling.