STM och Jeff Gogué

Det kommer nog inte som en överraskning för någon som frekventerar den här bloggen att jag inte hyser särskilt höga tankar om den tatueringspress som finns idag – och det är inte så att jag bara vill vara ”besser och bitter”, för att citera en av mina tidigare läsare 😉 Förutom Tattoo Artist Magazine, som uteslutande vänder sig till branschfolk, så är det sällan jag imponeras av magasinens redaktionella innehåll. Skribenterna för TAM däremot vet vad de pratar om. De möter artister personligen för utförliga intervjuer och håller en allmänt hög klass på det skrivna. Dess enda problem, om man frågar mig, är att det kanske är lite väl Amerikanskt i sin vinkling. Det är mycket oldschool och traditionellt som får utrymme, men så är ju denna stil också väldigt i ropet. Dessutom är det en Amerikansk tidsskrift, så man kan nog inte begära ett annat fokus. Hur som helst så är innehållet lite väl yrkesorienterat för den vanlige klienten och säljs dessutom endast till yrkesverksamma tatuerare, varför jag vill kalla den för en branschtidning, snarare än en tatueringstidning.

Om vi för stunden återvänder till den samlande tatueringspressen så finns i denna sällan något matnyttigt. Intervjuerna känns slentrianmässigt utförda och man kan enkelt se det bakomliggande frågeformulär, som flitigt används om och om igen, ur vars svar artikelförfattaren vävt en lagom lång text. Innehållet säger i regel ingenting om artisterna annat än hur gamla de är, hur länge de varit i branschen och vad som fick dem att börja tatuera överhuvud taget, och även dessa mest banala saker känns ofta mystiskt tillrättalagda. Nästan alla har varit intresserade av tatueringar ”sedan de först höll i en penna” och ”spenderar all tid i sitt liv bakom ritbordet eller med en klient framför sig”. Tatuerarna de intervjuar är dessutom alltid genomtrevliga individer – även när det gäller tatuerare med notoriskt rykte om sig att vara otrevliga mot klienter, och i vissa fall alla människor, inklusive kollegor. Vissa tidningar (hit hör vanligtvis inte de nordiska tidningarna) är i och för sig ganska bra på att köpa in foton på snygga tatueringar, men i dessa internettider så kan man ju själv hitta samma tatueringar och många fler av upphovsmännen bakom respektive verk genom att besöka relevanta hemsidor.

Övriga artiklar, notiser och inslag brukar besegla de klassiska fördomarna om tatueringsintresserade och deras intressen: hårdrock, psychobilly, demoner, nordisk mytologi, döskallar på kläder, japansk kultur och gamla bortglömda skivor. Var och en av dessa företeelser och särintressen har garanterat sina egna tidsskrifter och livsstilsmagasin där de hör hemma. I alla fall jag önskar att all denna utfyllnad kapades och att man instället koncentrerade sig på det tidningen bör handla om: tatuerare, tatueringar, och annat tatueringsrelaterat. Jag är ledsen, för mig är inte Led Zeppelins samlade skivsläpp relevant eller viktigt för branschen. Detta trots att jag tycker att Immigrant Song är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Inte heller 50-tals klädkollektioner eller Bilutställningar med Customåk (bara för att många av dess besökare också råkar gilla tatueringar) är intressanta i sammanhanget. Jag gillar också att kika på snygga hotrods, men det är helt enkelt fel forum. Jag har hur många kunder helst som spelar tevespel som sin största hobby. Inte riktigt, men näst intill, oändligt fler än som samlar på bilar. En enda gång har jag sett en kommentar om ett tevespel i en tatueringstidning. En pytteliten notis. Kan ni gissa vad det spelet det handlade om? Rejäla Vikingar så klart. Spelet i fråga är dessutom ganska dåligt och självklart uppfyller det alla klyschiga och historieförvanskande vanföreställningar om de Nordiska folken från runt 1000 år sedan.

I veckan fick vi till studion det nyaste numret av Scandinavian Tattoo Magazine. Vi får tidningen sänd till oss då och då i samband med att vi annonserar. Jag vill genast nu säga att det här numret kanske är det bästa någonsin. I alla fall så långt jag kan minnas. Visst, det dras med en del av ovan nämnda krimskrams, men för en gångs känns artiklarna lite fylligare och genomgående håller bildmaterialet en högre klass än normalt. Om man ser förbi de vanliga smånotiserna om bäbisanpassad hårdrock och metal (Jag skämtar inte), DVDs med tatueringsteve, o dylikt, samt det högst underliga tatueringshoroskop som förekommer i varje nummer, så möts man av en del intressant. De tre pliktskyldiga rapporterna från tatueringsmässorna i Paris, Prag respektive Amsterdam är informativa och helt okej skrivna, men utan att ge mer än nödvändig bakgrundsläsning till artiklarnas foton. Det tillhörande bildmaterialet är överlag av hög kvalitet; en hel del foton är på intressanta tatueringsjobb. Även gallerierna i slutet av tidningen innehåller ovanligt intressanta och bra jobb; vissa från skandinavien, andra insamlade från andra delar av världen.

Vidare finns en artikel om en dansk tatuerare jag inte kände till, Sören Rye Lind, och ett intressant bildreportage om Craola, en skicklig konstnär som jag genom amerikansk alternativ konstpress följt ett tag. Hans arbeten är förvisso inte direkt tatueringsrelaterade, men mycket av hans konst har haft uppenbart inflytande på tatuerare genom åren, så jag tycker nog att artikeln gott och väl faller inom ramarna för vad som platsar i en tatueringstidning. Intressantast i tidningen tycker jag nog dock att artikeln om Jeff Gougé är. Jag spenderar inte för mycket tid på internet eller med tatueringstidningar i jakt på andra tatuerare att influeras av, och har själv ingen Myspace sida att ”samla kompisar” på. Därför har jag inte tidigare haft nöjet att stöta på Gougés arbete. Jag surfade ganska omgående in på hans hemsida, och jag måste säga att jag är djupt imponerad av det jag hittills sett. Killen är så vitt jag kan se tekniskt väldigt framstående och hans bildvärld och konst är skön. Det är inte alltid den typ av tatueringar jag själv föredrar, men trots detta uppskattar jag djupt vad jag hittills sett. Av det man kan utröna om killen i den för en gångs skull relativt intressanta, om än korta, intervjun/texten så verkar Gougé ha en trevlig inställning till sitt yrke, ha en hel del vettigt att säga om branschen och hysa en ödmjuk själ. Jag är imponerad.

Mycket av det matnyttiga innehållet i tidningen är inköpt och översatt av redaktionens medlemmar. Nu tycker jag inte detta gör så mycket, då innehållet som sagt är osedvanligt bra, men det är ändå värt att notera. Jag hoppas att tidningen fortsätter i den här stilen. Grattis till ett fint nummer.

Halva arbetsveckan avklarad


dagsjobb11dagsjobb9dagsjobb10I tisdags avslutade vi till slut Jockes sagoprojekt. Det har varit nära klart i ett år nu, så det kändes skönt att få lägga det åt sidan. För tillfället. Vi ska fortsätta temat på armens insida om någon månad. Där finns ett litet område kvar. Jag har med tiden blivit allt mer försiktig med att klämma in för mycket ”information” i mina motiv, för att undvika att de blir ”kluddiga”. På något sätt tycker jag trots det att detaljnivån fungerar i sagoteman, så jag lät Jockes idéer passera. Tatueringen är baserad på Jockes egen skiss, som jag styrt upp.

dagsjobb6dagsjobb7dagsjobb8Igår fortsatte jag på Davids bil och pinuppa. Vi skulle gjort färdigt motivet helt, men då jag var tvungen att komma till ett möte fick vi tyvär avsluta innan vi helt hunnit göra klart motivet. Vi behöver dock inte vänta särskilt länge på fortsättningen då David väldigt snart har tid igen. Förutom att göra klart motivet på överarmen ska vi då också planera en del separata motiv på resten av armen.

 

 

dagsjobb4dagsjobb5Idag avslutade jag två arbeten. Först ut var Annas Liljor. Vi påbörjade motivet för 3 veckor sedan och avslutade det idag, med skuggor och färg.

 

 

 

 

 

dagsjobb3dagsjobb2dagsjobb1Till slut gjorde vi också klart ett av två aktuella motiv på Robin. Jag har i ett tidigare inlägg visat motivet efter förra sittningen.

Tatueringsmässa i Umeå

Jag sprang på en bekant på gatan häromkvällen Han berättade för mig att han skulle åka med några lokala tatuerare till en mässa i Umeå. Jag har ju tidigare raljerat kring tävlingar, och även givit små pikar här och var om hur jag tycker tillståndet för mässor är; i all enkelhet att det känns som de gått något i stå. Nu är jag givetvis inte avogt inställd till mässor i princip. Det ligger massor av jobb bakom en mässa, och för det har jag stor respekt. Jag vill därför önska arrangörerna i Umeå lycka till med sin nya entrepenad! Mässan är för övrig väl representerade från GBG: American Art/Inkslinger Tattoo, Bring it on Tattoo, No Fear Tattoo och den stundande studion Pushing the Pins som slår upp portarna på en avstickare till Berzeliigatan nu i oktober så vitt jag förstått. Där kommer bl.a. Tony, tidigare på Black Scar i Borås, att arbeta. En synnerligen trevlig kollega. Glöm inte att besöka honom någon dag framöver.

Nå, om jag nu har sådana starka åsikter om mässornas problem så kanske jag borde ha några lösningar att presentera. Det har jag inte per se. Det kan jag knappast då jag inte har någon som helst erfarenhet som promotor. Jag har däremot en del tankar kring hur en alternativ mässa kan se ut. Det största problemet med nya idéer är antagligen den svåra balansgången mellan att tillgodose publikens behov och förväntningar å ena sidan, och att skapa något nytt och intressant å andra sidan. ”Laga inte det som inte är trasigt” helt enkelt. Om någon arrangerar en mässa som går runt och genererar vinst så förstår jag självklart att denne inte är helt pigg på att ändra sina koncept och därmed riskera framgången, bara för att skapa något spännade och nytänkande. Min första tanke är att man skulle slopa alla tävlingar. Redan här ser jag hur en arrangör börjar kallsvettas vid blotta tanken på att hoppa över dessa inslag; publiken kanske sviker? Jag vet inte om den gör det. Det är inte helt omöjligt då mässorna fram tills idag, och antagligen för en lång tid framöver, helt baserats på och kretsat kring tävlingarna. Mässornas scheman är idag i princip en förteckning över klockslag och de tävlingar som äger rum på dessa. Det kan även vara så att tatuerare skulle rata en mässa där de inte har chans att mäta sig på ett (fiktivt) kvantitativt sätt, ett tragiskt men inte ett helt omöjligt scenario. Jag har krasst sett utrönt två typer av mässbesökare. Först har vi de insatta och pålästa som läser tidningar, följer tatuerares utveckling och åker på så många mässor de kan. Den andra typen av besökare är den ”lokale” eller ”tillfällige”. Hon eller han ser mässan som en rolig dagsutflykt och hoppas få se något intressant eller roligt. Jag vet inte hur fördelningen mellan de båda besökartyperna ser ut, men min gissning är att den större delen av dörrintäkterna kommer från den senare, ”casualgruppen”. Jag kan givetvis ha fel. De som tävlat tillhör inte sällan den första gruppen, medan de senare utgör en stor del av den publik som påser spektaklen. Jag vet inte hur ett uteslutande av tävlingarna skulle påverka de olika gruppernas besöksfrekvens. Vem är mest angelägen om att folk fortsätter tävla? Tatuerarna, Fansen eller den tillfällige besökaren?

Givetvis skulle något behöva ersätta tävlingarna. Man måste ju fylla schemat, programbladet och mässan med givande innehåll. Varför inte fokusera på de utställande tatuerarna vid givna tillfällen? En eller några tatuerare vars stil och teknik kompletterar varandra. Eller juxtaposera två helt olika tatuerare. Låta tatueraren visa upp några väl valda avslutade och utläkta jobb live, på ett sådant sätt att besökare faktiskt har möjlighet att se arbetet på nära håll. I de stressiga tävlingarna har besökare inte en ärlig chans att studera deltagarnas tatueringar. Istället får man vänta på att någon av tatueringstidningarna skriver en artikel om tillställningen och där försöka skärskåda ”små små” foton på stora jobb. Skisser skulle kunna visas upp och intresserade och aspirerande klienter skulle ha möjlighet att diskutera ingående med sina tilltänkta tatuerare. Schemat kan rotera så att alla utställare som vill får en chans att visa upp sig på detta sätt. Samtidigt skulle arrangörerna kunna anlita en fotograf som tar bra, tydliga och vackra foton på de exponerade verken, som man sen kan låta rulla på en eller flera stora skärmar för beskådande av de som inte hinner eller har möjlighet att besöka den specifika tatueraren just när fokus är på dem.

Det här är bara en enkel idé. Jag ska försöka spåna vidare på konkreta förslag och skriva om dem då och då. Jag förväntar mig inte på något sätt att mässorna någonsin kommer ändras märkvärt, det är en konservativ bransch, på gott och ont, men jag kan ju alltid fundera kring ämnet och hoppas att någon annan tänker liknande tankar, någon som har inflytande på dagens och morgondagens mässor.

Lite av varje

Idag fick jag lite av varje gjort. Ärenden har sprungits på stan. En hel del arbete med den nya lokalen återstår, men allt går som väl är enligt planerna.Vi får hålla tummarna för att projektet fortgår smärtfritt helt enkelt.

Göteborgs lustgårdar1Väl nere på stan hann jag och Marika in en sväng på Trädgårdsföreningen. Jag rekommenderar alla som hinner besöka Trädgårn innan söndag att göra det. Då stänger nämligen utställningen Göteborgs Lustgårdar. Utställningen äger, förutom på just Trädgårn, även rum på Gunnebo Slott, Botaniska Trädgården och Liseberg. Själv besökte jag Trädgårn en gång tidigare i början av sommaren. Det var väldigt spännande att idag se hur utställning bokstavligen talat ”växt till sig” efter ett par månader i svenskt sommarväder. Den som letar efter inspiration för ett blomstermotiv bör ge sig iväg till utställningen genast. Förutom Trädgårn har jag i sommar även hunnit med ett besök till Gunnebo slott. Om ni besöker denna vackra plats så kan jag samtidigt rekommendera ett besök Göteborgs lustgårdar2Göteborgs lustgårdar3Wicked Tattoo som ligger i närheten. Detta apropå de något uppflammade kommentarerna kring (mina) porträtt som himmler och felix da cat lämnade igår natt. På ”Wicked” arbetar Carl, han – jämte Heidi, också härifrån Göteborg – är en av de vassare porträttatuerarna i Sverige, allt enligt min mening. Men himmler, felix da cat och för den skull även Tony Rickardsson (som lämnat kommentar här, inte rallyföraren – edit: speedwayföraren ska det vara) kanske är av en annan åsikt?

Ej tatueringsrelaterat

Det blev även en del tecknat. Bland annat avslutade jag en teckning för ett icke tatueringsrelaterat projekt, föreställande ett blyinfattat glasfönster. Karmen återstår och kommer läggas på digitalt i efterhand.

FenixKvällen tillägnades sedan ett av morgondagens arbeten. En syster till en av mina äldsta kunder ska börja rejält, med en fenix över hela ryggen, ned på ena benet. Projektet lär bli ett av de största jag någonsin gjort på en sedan tidigare helt otatuerad klient.

Slutligen vill jag lägga upp några av förra veckans arbeten/projekt. Då det nu är sent väljer jag att inte kommentera dessa foton här och nu. De får tala för sig själva.

Dubbeldong 1Dubbeldong 2Dubbeldong 3

 

 

 

 

 

 

KostofskiPågående projekt

Stil, teknik och motiv

Ibland händer det att jag slår mig ned vid datorn och googlar på studions namn för att se vad som dyker upp. Några hyperlänkar senare kan man ha hamnat precis var som helst. Ofta landar man i ett antal personliga bloggar eller på diskussionsforum om kroppsmodifiering, en rubrik folk gillar att peta in tatuering under. Ibland förfasas jag över den mängd dumheter som sprids i dessa kanaler. Tatueringar, tatuerare och branschen som huserar dessa har alltid omgärdats av många rykten och vilseledande rådgivning från självutnämnda experter, men min mening är att detta konstant utvecklats åt det värre ju fler forum som slår upp sina portar. Jag känner ett par moderatorer på ett visst väldigt populärt forum, och jag vet att de gör ett hästjobb med att försöka rensa i dumheterna, men de kan omöjligen hålla koll på allt och ordet är ju trots allt fritt. Sen hjälper ju knappast två insatta moderatorer på ett forum när det finns hundra andra forum att söka disinformaion på. Det underliga i sammanhanget är att de flesta frågor som ställs ändå är av det slag som onekligen bäst och enklast skulle besvaras av en yrkesverksam tatuerare. Istället väljer alltså många att konsultera mer eller mindre anonyma och obekräftade källor på internet.

De frågor som kanske ändå skulle kunna ha berättigande på diskussionsforum är just de som inte motsvaras av exakta svar och absoluta sanningar, utan snarare är ämnen för diskussion. Exempel på detta är tips på lämpliga tatuerare för ett visst motiv, olika tatuerares stilar eller givande diskussioner kring varför alla tatueringsmässor är likadana år ut och år in och vad man kunde göra för att råda bot på det. Denna typ av frågor diskvalificerar dock oftast sin legitimitet i samma stund som de skrivs genom att vara bakvänt ställda. Ta en av de absolut vanligaste frågorna: Vem är den bästa tatueraren i <fyll i valfri stad>? Svaret på just denna ogenomtänkta fråga är nästan alltid samma. Folk svarar med sin egen tatuerares namn. Det korrekta svaret borde istället vara en motfråga: ”Vad är det du vill ha tatuerat?” Ursprungsfrågan är nämligen helt fel ställd och borde istället lyda, ”vem är den bästa tatueraren för att förverkliga mitt önskade motiv, nämligen en/ett <fyll i med komplett beskrivning av önskad tatuering>? På internet råder allvarlig begreppsförvirring kring tatuerandet, vilket i sin tur ligger bakom många av de konstiga frågor och funderingar klienter ibland har när de kommer till sin tatuerare. Jag vill ta upp tre av dessa begrepp som många tycks ha svårt att skilja åt: stil, teknik och motiv.

Stil

I takt med mässornas och tävlingarnas utbredning har de olika stilarna naglat sig fast i folks medvetande. Det kallas för Old School, New School, Black & Grey, Ornamental, Tribal, Japanese, New Traditional, och så vidare. Dessa begrepp är i sig ett bekymmer då de hotar stävja nytänkandet hos lovande och duktiga tatuerare. Många är de tatuerare som tycks tro att man måste passa in i en eller ett par av dessa ”skolor” för att ha en plats i branschen. Indelningen i sig är inget fel, men den vikt som tillskrivs den strömlinjeformar kunders önskemål och tenderar generera förfrågningar om motiv som ser precis ut som annat man sett, i just den eller den stilen[!]. Kunder älskar också att tillskriva tatuerare stilar, även om de själva inte känner sig tillhöra just en särskild skola. Vissa tatuerare är själva lika påverkade av fenomenet och älskar att framhäva just sin stil, men deras behov av detta får ju stå för dem. Jag tycker hur som helst själv att det är synd. En stor del av denna utveckling måste jag tyvärr skylla på tatueringsfans som i överdriven utsträckning mer eller mindre kräver nischer av sina tatuerare. Räcker det inte med att tatueringarna är snygga och väl utförda? Måste de verkligen vara av en särskild stil för att platsa? Nu ska det till dessa lekmäns försvar påpekas att de till en början vilseletts av tidningar och mässor som länge älskat att göra denna indelning.

I korthet kan man säga att stil är ”hur en tatuering ser ut”.

Teknik

Det finns många olika tekniker inom tatuerandet idag. Tekniker är de olika sätt en tatuerare kan arbeta på för att åstadkomma en viss typ av effekt i huden på en klient. Det kan t.ex. vara en teknik att använda vatten för att lavera gråskalor, och en annan att inte spänna huden för att uppnå samma effekt. En tredje teknik för samma resultat är att använda en viss typ av konvexa nålar medan en fjärde kan vara en kombination av de första tre. Att maximalt mätta mängden färgpigment i huden är en teknik. Att snabbt och fattigt förglägga huden är en annan teknik. Teknik är alltså något en lekman sällan har någon som helst insikt i. Inte heller har klienter någon särskild anledning att vare sig förstå eller ha kunskaper om olika tekniker. Det borde snarare vara slutresultatet som är intressant för dem, det som definieras av ovan nämnda begrepp stil och nedan beskrivna begrepp motiv.

Teknik kan beskrivas som ”hur en tatuering utförs”.

Motiv

Motivet är helt enkelt vad motivet föreställer och hur det är komponerat. Mer komplicerat än så är det inte.

Förvirringen

Ett skepp eller ett hjärta är inte per automatik Old School. Old School är en stil som inbefattar flera tekniker, såsom enkla linjer (i motsats till byggda progressiva linjer, populärt kallat powerlines), hård svart skuggning och enkla färgscheman. Om något är riktigt old school ska det helst också gå snabbt att utföra enligt förespråkarna. Ett skepp är en båt. Ett hjärta är ett organ i människokroppen som får blod att pumpa runt, och/eller en symbol för kärlek och liv. Både skeppet och hjärtat är här exempel på motiv. Om man ska använda de tre här omskrivna begreppen så bör man kunna skilja dem åt. Personligen tycker jag begreppen är överflödiga. Man kan ju istället uttrycka sig som att man vill ha ett segelfartyg, med si och så mycket eller lite färg, likande ”det” eller ”det” och gärna ”si eller så”. Med andra ord, beskriva vad man faktiskt är ute efter – på ren svenska – istället för att försöka stoltsera med en massa stilar och tekniker som ändå mest avslöjar att man inte riktigt har koll. Att inte ha koll på dessa saker är nämligen helt ok. Man måste inte ha koll, utan kan vara cool ändå. Det duger för mig om en kund vet hur hon eller han vill att tatueringen i fråga ska se ut.

Låt mig ge ett exempel som rör det jag ovan omnämnde som enkla linjer kontra byggda linjer. Det pågår mellan tatuerare en ständig och tämligen meningslös diskussion kring vilken typ av linjer som är den mest utmanande och svåra att bemästra. För något år sedan gjorde en gammal vän mig uppmärksam på ett inlägg på Helgons forum för kroppsmodifiering. Ett inlägg i den specifika tråden menade att det var tokigt att gå till Buzzstop 28, eftersom man där var tvungen att göra linjerna två gånger; underförstått att det skulle ta längre tid och kosta mer. Om jag inte minns fel hade en kompis till den här förvirrade personen tatuerat sig på vår studio. Ett solklart fall av begreppsförvirring. Antagligen hade skribenten läst för mycket i nätforum, och spenderat för lite tid hos insatta tatuerare. När vi gör en linje flera gånger i vår studio, och det gör vi ofta, så är det givetvis för att motivet mår bra av det, och ska ha byggda linjer. Om man ber oss om enkla linjer och vi tycker att ditt motivval verkar vettigt och anser att enkla linjer skulle kunna vara snyggt för ditt specifika uppdrag, så gör vi självklart det. Låt mig förklara de två olika teknikerna:

Den ena tekniken kan härledas tillbaka till den elektriska tatueringens rötter och går ut på att tatueraren sätter en given linje med en enda rörelse, från punkt A till punkt B i tatueringen. Att göra detta kan verka enkelt för den oinvigde. Tvärtom. Som vem som helst som först börjar lära sig tatuera snart märker, så är det inte helt problemfritt att verkligen lyckas få nålarna att lämna efter sig en solid och jämn svart linje. Det här är i första hand en rent teknisk utmaning, och något som varje seriös tatueraraspirant måste lära sig att behärska.

Den andra tekniken, byggda linjer, eller powerlines, är en konstnärlig teknik som står i stor skuld till bland annat kommersiell illustration från tiden runt 1900-talet, serietecknande och något så sentida som graffiti. Tekniken innebär att tatueraren går över en linje flera gånger för att skapa en formad linje. Syftet är att låta linjerna i sig antyda sådant som olika objekts form och betydelse i kompositionen. Byggda linjer emulerar på sätt och vis en dynamisk linje utförd med en pensel och kan bland annat användas för att lyfta fram vissa element i ett motiv, eller separera två lager i en avancerad komposition. Man kan, mycket förenklat,  säga att powerlines i första hand är en konstnärlig utmaning, som i sin tur kräver grundläggande kunskap i att utföra enkla linjer. Sen är det ett faktum att man kan dölja dåliga baskunskaper i att linjera genom att bygga upp sina linjer. Detta ”fusk” används flitigt av färska tatuerare som inte orkar lägga den tid och de ansträngningar som krävs för att bli riktigt duktig på den tekniska utmaningen att linjera. Tatuerare med ett förflytet som illustratörer och med mycket tecknarerfarenhet i bagaget tenderar ofta hänfalla åt detta knep för att kringå den mödosamma inlärningsprocess som enkelt linjerande innebär. En aspirerande tatuerare kan alltså dölja brister i sin tekniska kompetens bakom rent artistiska kvalitéer. Men hon eller han gör sig själv i samma stund en stor björntjänst. För en lekman kan det vara svårt att urskilja tekniska brister i ett annars vackert tatueringsjobb, men för ett tränat öga blir det uppenbart. Ett sådant fuskjobb riskerar att åldras på icke önskvärt sätt; en för kunden långsamt krypande och obehaglig överraskning.

Diskussionen kring vilken typ av linjer som är mest imponerande är alltså överflödig. Den ena tekniken är som jag redan nämnt en förteträdelsevis teknisk prestation, medan den andra är en i huvudsak artistisk dito. Om man sen föredrar enkla eller byggda linjer för sitt motiv är en smaksak; en fråga om stil.

Värst är kanske ändå inte hopblandadet av olika begrepp, utan mängden oförklarliga begrepp som uppstått genom en onödigt bred diskussion på internet. Som tatuerare hör man besökare i studion prata om saker som ”dust”, ”new oldschool” och min favorit – ”bluearm”. Vad fan är en bluearm? Och vem hittade på det? Det är också smålustigt när kunder påpekar att man inte bör äta skaldjur efter man tatuerat sig eller att det heter ”trajb” och inte tribal – nä, det gör det inte! … och om det trots allt skulle göra det: och?

Ironi

Elvis PresleyMed tanke på vad jag skrev i gårdagens inlägg om att inte göra porträtt för ofta så kom det som en något ironisk överraskning när även ett av dagens arbeten visade sig vara ett porträtt. Till råga på allt upptäckte jag vid en närmre granskning av bokningsboken att jag har ytterligare två porträtt inbokade fram till nyår. Det betyder med andra ord att jag måste hålla inne med bokningar för porträtt, annars riskerar ju statistiken bli rubbad.

Jag har också med Fredriks hjälp uppdaterat fotot på gårdagens porträtt så man faktiskt kan se ut hur arbetet blev.

Fredrik och Felix

Idag hade jag en gammal kompis från Karlstad i stolen. Fredrik arbetade från och till bakom kassan på Skin Deep i Karlstad då jag arbetade där. Motivet för dagen var ett porträtt av hans nio månader gamla son. Jag är i allmänhet restriktiv med antalet porträtt jag utför, och jag visar sparsamt upp dem på hemsidan och i portföljen på studion av den enkla anledningen att ju mer man visar upp utförda porträtt, desto fler efterfrågningar får man. I ärlighetens namn så har porträtt aldrig intresserat mig särskilt mycket. Som en utmaning då och då, och för att hålla kunskapen igång, bokar jag med någorlunda jämna intervall in dessa jobb. Missförstå mig inte. Jag är lika engagerad i dessa uppdrag som alla andra jag väljer att utföra, men jag skulle lätt tröttna om jag tvingades sitta och göra porträtt varje vecka, för om man ska vara krass så är det inte samma skapande bakom pliktskyldigt återgivna foton som bakom en helt egen design. I alla fallJohnny Bodhe - Skandalernas maninte för mig. Givetvis kan man tolka om porträtt, öka kontraster, lägga på ”färgfilter” och laborera med motivet; här har jag fortfarande en del utmaningar att tag i. Kolla till exempel in Nikko Hurtado för en del intressanta porträtt (Googla gärna mer på hans namn, då jag såg att galleriet på nya sidan inte var jättestort). Någon gång framöver ska jag och en annan Fredrik ta oss an ett porträtt av Skandalernas Man: Johnny Bodhe. Då får jag anledning att exprimentera lite med formen. Det kommer nog bli ett intressant projekt.

De flesta kunder föredrar dock en realistiskt återgiven tatuering, något som nära efterliknar orginalet och utförs i en beständig och pålitlig gråskala. Jag önskar att folk överlag slutade häpna över tatueringsporträtt av detta slag. För 20 år sedan var tatueringstekniken att efterlikna foton häpnadsväckande. Idag kan många tatuerare konsten att tatuera porträtt. När du väl gjort några stycken och lärt dig formulan och metoden så är det en baggis för en alert tatuerare att spotta ur sig porträtt efter porträtt. Här någonstans borde tekniken också ha förlorat sin oerhört framlyfta status. Det är imponerande rent tekniskt, men i meningen skapande konst så måste jag säga att det finns betydligt intressantare stilar.

Felix förlagaFelixFör en stolt far är det sen givetvis fantastiskt roligt att bära ett foto av sitt barn på axeln. Fotot från idag är däremot inget vidare då systemkamerans batteri var urladdat. Tatueringen är dessutom helt nygjord, med resultatet att kontrasterna för tillfället är lite höga. När tatueringen läkt ut kommer nya foton att tas och hamna i galleriet på hemsidan. Tack Fredrik för förtroendet. Ännu en gång! 

Ernst, klar och utläktErnst nygjord, ej klarNi kan redan nu se skillnaderna i ett nygjort och ett utläkt porträtt här bredvid, i form av Ernst Kirchsteiger på min kund Bennys mage. Benny har även ett porträtt av Martin Timell på andra sidan magen. Fler foton av Bennys tatueringar kan ni hitta i mitt galleri på hemsidan. En rolig detalj rörande just den här tatueringen är att serietecknaren Johan Wanloo i en dagstidning för ett tag sedan publicerade en serieruta om just en kille med en Ernst-tatuering på magen. Jag vet inte om det hela var en slump, eller om Wanloo råkat höra talas om Bennys tatuering. Roligt var det i alla fall att se. Jag har försökt hitta rutan, men utan framgång. Om någon som läser detta hittar eller har serierutan så skulle jag bli väldigt glad att få den skickad till mig.

Radiotips

pionFör alla er som undrar om ”den där stora japanska blomman” som ni ber om till era japanska tatueringsprojekt så kan jag tipsa om den gångna veckans upplaga av Odla med P1. Ett program tillägnat just pioner. Länkar finns där till en direktström med vilken man kan lyssna till programmet.

Tatuering och metafysik, eller om att ha bilder i huvudet

För några veckor sedan började jag skissa på en kunds motiv. Uppdraget var en klassisk pinuppa. Referenserna var många, allt från Vargas till ensataka närbilder på diverse plagg och skor. Jag insåg i och med den beskrivning jag fått att jag inte skulle kunna teckna i min egen stil – det var helt enkelt inte det som kunden var ute efter. Jag är ingen stilpolis, och jag har inte något emot att då och då utmana mig själv med nya manér. Tvärtom, så antar jag dessa utmaningar som ett sätt att utveckla mig själv, och för att senare kunna använda tillskansade erfarenheter i ett annat, mer eget arbete. Min princip är att inte ”dissa” stilar och tekniker förrän jag behärskar dem. Först då kan jag kosta på mig att lämna dem därhän. Det är en del av min kontinuerliga fortbildning i yrket, som i sin tur löper parallellt med min konstnärliga utveckling. Sen kan jag alltid hoppas att dessa två delar av mitt arbetsliv leder till ett intressant eftermäle. Att anta andra manér är inte helt okomplicerat. En personlig stil utvecklas genom ett livslångt konstnärligt utövande och är inget man analyserar fram i stunden, för att sen klämma ur sig som vore det kaviar ur en tub, även om många nya tatuerare idag tycks tro att det går till på det sättet. Detta med färska kollegors iver att skapa eller – som ofta i deras fall – efterapa en egen stil, är föremål för en annan artikel som jag håller på att fila på. så jag lämnar det ämnet för stunden. Där finns hur som helst en inte helt enkel skiljelinje mellan inspiration och inflytande å ena sidan, och plagierande å andra sidan. Det är alltså inte bara att slå sig ned, plocka fram pennorna och teckna som när man tecknar för sig själv eller för en kund som kommit just för din stil och ditt motiv. Istället måste man studera förlagorna en bra stund, låta det sjunka in och sen skrida till verket… om och om igen. För teckna om, det måste man nästan alltid för att få till det när man ska överge sitt eget manér till förmån för ett annat.

Jag tog mig an uppdraget med skissen lite förhastat, och missade bl.a. den referens som Johanna, min kund, lämnat i form av en utskrift från internet när hon bokade tiden för ett halvår sedan. När så första utkastet väl var klart så visade sig följaktligen pinuppan inte vara ”helt rätt”. I ärlighetens namn var det ganska mycket som inte var korrekt, i meningen överensstämmande med kundens önskemål. Det var nog inte så att det såg fult ut, men motivet stämde helt enkelt inte överens med den bild Johanna hade i huvudet. Så snart jag kastat ett öga på ovan nämnda referens kunde även jag enkelt konstatera att stilen inte klickade, och att jag nog gått för mycket på de små extra hänvisningar jag fått och den mailkonversation som förekommit om motivet. När man skissar ett motiv under liknande förutsättningar visar det sig dessutom ofta att smådetaljer inte stämmer med den tanke klienten har om motivet. De skrivna instruktionerna jag utgick från när jag gjorde första skissen, var bl.a. att tjejen i motivet skulle stå upp och hålla ett ben bakåt, medan den ursprungliga förlagan satt ned. Det händer inte sällan att man allt eftersom måste teckna om små detaljer som händers placering, ansiktets vinkel, blicken, enstaka klädplagg etc. Det är här ytterst viktigt att kunder tar sitt ansvar och i förväg noga tänker genom sina önskningar, så att de ger så precis information man bara kan, d.v.s. under förutsättning att man faktikst har väldigt specifika önskemål om motivet. Johannas pinup1Risken är annars att tatueraren blir tvungen att göra en ny skiss för varje detalj som ändras – eftersom det först är då kunden inser vad som inte är rätt, snarare än vad som är rätt – något som i sin tur blir en mycket tidskrävande och omständig process, särskilt om man ska arbeta utanför sitt ordinarie manér. Nu klarade vi tillsammans av detta galant genom att träffas i studion och metodiskt gå igenom de förändringar som krävdes. Resultatet blev bland annat att vi återgick till den sittande pose som pinuppan i den ursprungliga förlagan intagit. Jag vill passa på att tacka Johanna för att jag, mitt i hennes största frustration över att inte pricka rätt, fick förtroendet att skissa om motivet ytterligare en gång och bevisa att hennes önksemål kunde realiseras. Tack.

Just att man har ”en bild i huvudet” är annars en kommentar man ofta hör när man jobbar i en tatueringsstudio. Att motivet finns där inne är i regel inga problem, då vi på Buzzstop 28 alltid jobbar med unika motiv, eller som det på populär taueringssvengelska kallas: custom. Vi tecknar alltid upp jobben enligt kundens önskemål, så detta är ett för oss mycket vant arbetssätt. Problemet är istället att bilden i huvudet sällan är så mycket ett motiv som en känsla eller stämning kunden är ut efter. Motivet är inte alltid visualiserat så mycket som kunden tror. När sen kunden ser något utifrån sin beskrivning av bilden i huvudet så kan det mycket väl visa sig inte motsvara det kunden önskar sig. Man kan likna det vid något ur Platons idévärld. Kunden har en idé om ett motiv. Låt oss knyta an till det aktuella exemplet ovan, och föreställa oss önskemålet om en klassisk pinuppa. Idén, det kunder gärna kallar för bilden i huvudet, är i själva verket den ideala utvikstjejen. Ideala, i meningen kundens idealbild. Enligt Platons principer så kommer en avbild aldrig att leva upp till denna idé, och därmed alltid bli en sämre kopia av den samma. Kommunikation mellan tatuerare och kund är då av yttersta vikt; det handlar om att mötas på mitten så att båda parter bli nöjda med arbetet.

Nu är ju inte tatuering metafysik, utan ett ganska verklighetsnära hantverk, så givetvis kan man teckna om och träffa rätt. Det skedde alltså även den här gången och igår färdigställde vi pinuppan åt Johanna. Bilderna här i inlägget är av den alldeles nygjorda tatueringen, så kontrasterna i hudpartier och vissa andra delar är givetvis lite skarpare än det utläkta slutresultatet kommer bli. Den utläkta tatueringen kommer också den senare att fotas och läggas upp i mitt galleri på hemsidan.

risbergpinup2risbergpinup3

Frihand. Och?

disneyarm5disneyarm6disneyarm7Idag jobbade jag och Silje vidare på hennes arm med Disneytema. För första och sista gången i den här bloggen ska jag påpeka att motivet i fråga ritades på armen på frihand. Varför i hela friden skulle jag vilja berätta detta? Jo, för att lyfta fram den överdrivet hypade status frihandstatuerande erhållit. Många taturare älskar att berätta att de gjort tatueringar på frihand. Jag vet inte vilket syftet ska vara annat än att berätta för omvärlden: ”Kolla på mig, jag kan teckna. På en arm eller ett ben, eller en rygg dessutom. Och jag är så självsäker som man kan vara.”

För de som inte vet vad att tatuera på frihand är, så är det kort och gott när man tecknar/skissar upp motivet med pennor direkt på klientens hud, istället för att använda avtryck gjorda efter en kalkerad skiss eller ett färdigt motiv. Det är alltså inte, i motsats till en vida spridd vanföreställning, att tatuera motivet direkt på huden utan något som helst uppskissande eller avtryck.

Frihand har givetvis en plats i tatuerandet. När stora tatueringar ska påbörjas är det ofta mycket smidigare att arbeta på frihand, för att enkelt kunna anpassa det tänkta motivet till just den yta och kroppsform man har att tillgå. Ibland kan det dessutom vara lika enkelt att skissa ett mindre motiv direkt på huden som att först kalkera av ett orginal eller en skiss och sen köra det genom en maskin för att få ut ett avtryck att applicera på sin klient. Såvitt jag kan se finns det däremot inget egenvärde i att tatuera frihand. Som om det vore bra i sig självt, och något värt att påpeka för alla och envar.

När det gäller tatueringar så är det enligt mig slutresultatet som räknas, och i princip inget annat. Frihand är ett verktyg, en teknik och ett arbetssätt för tatueraren att realisera sitt mål, d.v.s. tatueringen för stunden. Att påpeka att en tatuering är utförd på frihand borde för betraktaren vara lika ointressant som att tatueraren använt en 15-nålars magnum, ett visst fabrikat av färg eller att man utfört tatueringen i tre långa sittningar istället för sex kortare. Är tatueringen snygg? Bra. Är tatueraren nöjd med sitt jobb? Bättre. Är kunden nöjd med sin tatuering? Bäst.

När vi ändå är inne på vad som räknas när det gäller tatuerande, så kan jag passa på att nämna vad tiden det tar att tatuera något har för betydelse. Det finns en poäng med att hinna mer på kortare tid. Att jobba snabbare helt enkelt. Förutom att man som tatuerare hinner avsluta fler jobb på kortare tid, så gör det dessutom, i alla fall i tid räknat, mindre ont för kunderna. Men arbetstakten får aldrig ökas på bekostnad av slutresultatet. Enligt mig så är alltså slutresultatet överordnat tiden det tar att göra tatueringen. Eller kort och gott: Slutresultatet är det som räknas.

disneyarm1disneyarm2disneyarm3disneyarm4Jag är idag mycket snabbare på samma typ av arbetsmoment jag för några år sedan tog längre tid på mig att utföra. Det ser man om inte annat på den mängd vi hann med under dagens sittning på Silje. Vi skuggade överarmen, och färglade större delen av underarmen i en sittningen. Det hade jag inte gjort för bara fem år sedan. Jag hade antagligen kunnat göra detta ännu snabbare, men inte med bibehållen färgmättnad. Eftersom både jag och Silje vill ha mycket färg i våra motiv, så tar det den tid som krävs. Jag skulle aldrig tumma på min kompetens bara för att bli snabbare. Resultatet är återigen överordnat allt annat. Jag jobbar aldrig snabbare än motivet kräver för att bli så bra jag bara kan. Jag önskar jag kunde säga att alla jobb jag ser utförda av dagens tatuerare är utförda enligt samma princip, men det kan jag tyvärr inte påstå.