STM och Jeff Gogué

Det kommer nog inte som en överraskning för nÃ¥gon som frekventerar den här bloggen att jag inte hyser särskilt höga tankar om den tatueringspress som finns idag – och det är inte sÃ¥ att jag bara vill vara ”besser och bitter”, för att citera en av mina tidigare läsare 😉 Förutom Tattoo Artist Magazine, som uteslutande vänder sig till branschfolk, sÃ¥ är det sällan jag imponeras av magasinens redaktionella innehÃ¥ll. Skribenterna för TAM däremot vet vad de pratar om. De möter artister personligen för utförliga intervjuer och hÃ¥ller en allmänt hög klass pÃ¥ det skrivna. Dess enda problem, om man frÃ¥gar mig, är att det kanske är lite väl Amerikanskt i sin vinkling. Det är mycket oldschool och traditionellt som fÃ¥r utrymme, men sÃ¥ är ju denna stil ocksÃ¥ väldigt i ropet. Dessutom är det en Amerikansk tidsskrift, sÃ¥ man kan nog inte begära ett annat fokus. Hur som helst sÃ¥ är innehÃ¥llet lite väl yrkesorienterat för den vanlige klienten och säljs dessutom endast till yrkesverksamma tatuerare, varför jag vill kalla den för en branschtidning, snarare än en tatueringstidning.

Om vi för stunden Ã¥tervänder till den samlande tatueringspressen sÃ¥ finns i denna sällan nÃ¥got matnyttigt. Intervjuerna känns slentrianmässigt utförda och man kan enkelt se det bakomliggande frÃ¥geformulär, som flitigt används om och om igen, ur vars svar artikelförfattaren vävt en lagom lÃ¥ng text. InnehÃ¥llet säger i regel ingenting om artisterna annat än hur gamla de är, hur länge de varit i branschen och vad som fick dem att börja tatuera överhuvud taget, och även dessa mest banala saker känns ofta mystiskt tillrättalagda. Nästan alla har varit intresserade av tatueringar ”sedan de först höll i en penna” och ”spenderar all tid i sitt liv bakom ritbordet eller med en klient framför sig”. Tatuerarna de intervjuar är dessutom alltid genomtrevliga individer – även när det gäller tatuerare med notoriskt rykte om sig att vara otrevliga mot klienter, och i vissa fall alla människor, inklusive kollegor. Vissa tidningar (hit hör vanligtvis inte de nordiska tidningarna) är i och för sig ganska bra pÃ¥ att köpa in foton pÃ¥ snygga tatueringar, men i dessa internettider sÃ¥ kan man ju själv hitta samma tatueringar och mÃ¥nga fler av upphovsmännen bakom respektive verk genom att besöka relevanta hemsidor.

Övriga artiklar, notiser och inslag brukar besegla de klassiska fördomarna om tatueringsintresserade och deras intressen: hårdrock, psychobilly, demoner, nordisk mytologi, döskallar på kläder, japansk kultur och gamla bortglömda skivor. Var och en av dessa företeelser och särintressen har garanterat sina egna tidsskrifter och livsstilsmagasin där de hör hemma. I alla fall jag önskar att all denna utfyllnad kapades och att man instället koncentrerade sig på det tidningen bör handla om: tatuerare, tatueringar, och annat tatueringsrelaterat. Jag är ledsen, för mig är inte Led Zeppelins samlade skivsläpp relevant eller viktigt för branschen. Detta trots att jag tycker att Immigrant Song är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Inte heller 50-tals klädkollektioner eller Bilutställningar med Customåk (bara för att många av dess besökare också råkar gilla tatueringar) är intressanta i sammanhanget. Jag gillar också att kika på snygga hotrods, men det är helt enkelt fel forum. Jag har hur många kunder helst som spelar tevespel som sin största hobby. Inte riktigt, men näst intill, oändligt fler än som samlar på bilar. En enda gång har jag sett en kommentar om ett tevespel i en tatueringstidning. En pytteliten notis. Kan ni gissa vad det spelet det handlade om? Rejäla Vikingar så klart. Spelet i fråga är dessutom ganska dåligt och självklart uppfyller det alla klyschiga och historieförvanskande vanföreställningar om de Nordiska folken från runt 1000 år sedan.

I veckan fick vi till studion det nyaste numret av Scandinavian Tattoo Magazine. Vi får tidningen sänd till oss då och då i samband med att vi annonserar. Jag vill genast nu säga att det här numret kanske är det bästa någonsin. I alla fall så långt jag kan minnas. Visst, det dras med en del av ovan nämnda krimskrams, men för en gångs känns artiklarna lite fylligare och genomgående håller bildmaterialet en högre klass än normalt. Om man ser förbi de vanliga smånotiserna om bäbisanpassad hårdrock och metal (Jag skämtar inte), DVDs med tatueringsteve, o dylikt, samt det högst underliga tatueringshoroskop som förekommer i varje nummer, så möts man av en del intressant. De tre pliktskyldiga rapporterna från tatueringsmässorna i Paris, Prag respektive Amsterdam är informativa och helt okej skrivna, men utan att ge mer än nödvändig bakgrundsläsning till artiklarnas foton. Det tillhörande bildmaterialet är överlag av hög kvalitet; en hel del foton är på intressanta tatueringsjobb. Även gallerierna i slutet av tidningen innehåller ovanligt intressanta och bra jobb; vissa från skandinavien, andra insamlade från andra delar av världen.

Vidare finns en artikel om en dansk tatuerare jag inte kände till, Sören Rye Lind, och ett intressant bildreportage om Craola, en skicklig konstnär som jag genom amerikansk alternativ konstpress följt ett tag. Hans arbeten är förvisso inte direkt tatueringsrelaterade, men mycket av hans konst har haft uppenbart inflytande pÃ¥ tatuerare genom Ã¥ren, sÃ¥ jag tycker nog att artikeln gott och väl faller inom ramarna för vad som platsar i en tatueringstidning. Intressantast i tidningen tycker jag nog dock att artikeln om Jeff Gougé är. Jag spenderar inte för mycket tid pÃ¥ internet eller med tatueringstidningar i jakt pÃ¥ andra tatuerare att influeras av, och har själv ingen Myspace sida att ”samla kompisar” pÃ¥. Därför har jag inte tidigare haft nöjet att stöta pÃ¥ Gougés arbete. Jag surfade ganska omgÃ¥ende in pÃ¥ hans hemsida, och jag mÃ¥ste säga att jag är djupt imponerad av det jag hittills sett. Killen är sÃ¥ vitt jag kan se tekniskt väldigt framstÃ¥ende och hans bildvärld och konst är skön. Det är inte alltid den typ av tatueringar jag själv föredrar, men trots detta uppskattar jag djupt vad jag hittills sett. Av det man kan utröna om killen i den för en gÃ¥ngs skull relativt intressanta, om än korta, intervjun/texten sÃ¥ verkar Gougé ha en trevlig inställning till sitt yrke, ha en hel del vettigt att säga om branschen och hysa en ödmjuk själ. Jag är imponerad.

Mycket av det matnyttiga innehållet i tidningen är inköpt och översatt av redaktionens medlemmar. Nu tycker jag inte detta gör så mycket, då innehållet som sagt är osedvanligt bra, men det är ändå värt att notera. Jag hoppas att tidningen fortsätter i den här stilen. Grattis till ett fint nummer.

Halva arbetsveckan avklarad


dagsjobb11dagsjobb9dagsjobb10I tisdags avslutade vi till slut Jockes sagoprojekt. Det har varit nära klart i ett Ã¥r nu, sÃ¥ det kändes skönt att fÃ¥ lägga det Ã¥t sidan. För tillfället. Vi ska fortsätta temat pÃ¥ armens insida om nÃ¥gon mÃ¥nad. Där finns ett litet omrÃ¥de kvar. Jag har med tiden blivit allt mer försiktig med att klämma in för mycket ”information” i mina motiv, för att undvika att de blir ”kluddiga”. PÃ¥ nÃ¥got sätt tycker jag trots det att detaljnivÃ¥n fungerar i sagoteman, sÃ¥ jag lät Jockes idéer passera. Tatueringen är baserad pÃ¥ Jockes egen skiss, som jag styrt upp.

dagsjobb6dagsjobb7dagsjobb8Igår fortsatte jag på Davids bil och pinuppa. Vi skulle gjort färdigt motivet helt, men då jag var tvungen att komma till ett möte fick vi tyvär avsluta innan vi helt hunnit göra klart motivet. Vi behöver dock inte vänta särskilt länge på fortsättningen då David väldigt snart har tid igen. Förutom att göra klart motivet på överarmen ska vi då också planera en del separata motiv på resten av armen.

 

 

dagsjobb4dagsjobb5Idag avslutade jag två arbeten. Först ut var Annas Liljor. Vi påbörjade motivet för 3 veckor sedan och avslutade det idag, med skuggor och färg.

 

 

 

 

 

dagsjobb3dagsjobb2dagsjobb1Till slut gjorde vi också klart ett av två aktuella motiv på Robin. Jag har i ett tidigare inlägg visat motivet efter förra sittningen.

Tatueringsmässa i Umeå

Jag sprang på en bekant på gatan häromkvällen Han berättade för mig att han skulle åka med några lokala tatuerare till en mässa i Umeå. Jag har ju tidigare raljerat kring tävlingar, och även givit små pikar här och var om hur jag tycker tillståndet för mässor är; i all enkelhet att det känns som de gått något i stå. Nu är jag givetvis inte avogt inställd till mässor i princip. Det ligger massor av jobb bakom en mässa, och för det har jag stor respekt. Jag vill därför önska arrangörerna i Umeå lycka till med sin nya entrepenad! Mässan är för övrig väl representerade från GBG: American Art/Inkslinger Tattoo, Bring it on Tattoo, No Fear Tattoo och den stundande studion Pushing the Pins som slår upp portarna på en avstickare till Berzeliigatan nu i oktober så vitt jag förstått. Där kommer bl.a. Tony, tidigare på Black Scar i Borås, att arbeta. En synnerligen trevlig kollega. Glöm inte att besöka honom någon dag framöver.

NÃ¥, om jag nu har sÃ¥dana starka Ã¥sikter om mässornas problem sÃ¥ kanske jag borde ha nÃ¥gra lösningar att presentera. Det har jag inte per se. Det kan jag knappast då jag inte har nÃ¥gon som helst erfarenhet som promotor. Jag har däremot en del tankar kring hur en alternativ mässa kan se ut. Det största problemet med nya idéer är antagligen den svÃ¥ra balansgÃ¥ngen mellan att tillgodose publikens behov och förväntningar Ã¥ ena sidan, och att skapa nÃ¥got nytt och intressant Ã¥ andra sidan. ”Laga inte det som inte är trasigt” helt enkelt. Om nÃ¥gon arrangerar en mässa som gÃ¥r runt och genererar vinst sÃ¥ förstÃ¥r jag självklart att denne inte är helt pigg pÃ¥ att ändra sina koncept och därmed riskera framgÃ¥ngen, bara för att skapa nÃ¥got spännade och nytänkande. Min första tanke är att man skulle slopa alla tävlingar. Redan här ser jag hur en arrangör börjar kallsvettas vid blotta tanken pÃ¥ att hoppa över dessa inslag; publiken kanske sviker? Jag vet inte om den gör det. Det är inte helt omöjligt dÃ¥ mässorna fram tills idag, och antagligen för en lÃ¥ng tid framöver, helt baserats pÃ¥ och kretsat kring tävlingarna. Mässornas scheman är idag i princip en förteckning över klockslag och de tävlingar som äger rum pÃ¥ dessa. Det kan även vara sÃ¥ att tatuerare skulle rata en mässa där de inte har chans att mäta sig pÃ¥ ett (fiktivt) kvantitativt sätt, ett tragiskt men inte ett helt omöjligt scenario. Jag har krasst sett utrönt tvÃ¥ typer av mässbesökare. Först har vi de insatta och pÃ¥lästa som läser tidningar, följer tatuerares utveckling och Ã¥ker pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga mässor de kan. Den andra typen av besökare är den ”lokale” eller ”tillfällige”. Hon eller han ser mässan som en rolig dagsutflykt och hoppas fÃ¥ se nÃ¥got intressant eller roligt. Jag vet inte hur fördelningen mellan de bÃ¥da besökartyperna ser ut, men min gissning är att den större delen av dörrintäkterna kommer frÃ¥n den senare, ”casualgruppen”. Jag kan givetvis ha fel. De som tävlat tillhör inte sällan den första gruppen, medan de senare utgör en stor del av den publik som pÃ¥ser spektaklen. Jag vet inte hur ett uteslutande av tävlingarna skulle pÃ¥verka de olika gruppernas besöksfrekvens. Vem är mest angelägen om att folk fortsätter tävla? Tatuerarna, Fansen eller den tillfällige besökaren?

Givetvis skulle nÃ¥got behöva ersätta tävlingarna. Man mÃ¥ste ju fylla schemat, programbladet och mässan med givande innehÃ¥ll. Varför inte fokusera pÃ¥ de utställande tatuerarna vid givna tillfällen? En eller nÃ¥gra tatuerare vars stil och teknik kompletterar varandra. Eller juxtaposera tvÃ¥ helt olika tatuerare. LÃ¥ta tatueraren visa upp nÃ¥gra väl valda avslutade och utläkta jobb live, pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att besökare faktiskt har möjlighet att se arbetet pÃ¥ nära hÃ¥ll. I de stressiga tävlingarna har besökare inte en ärlig chans att studera deltagarnas tatueringar. Istället fÃ¥r man vänta pÃ¥ att nÃ¥gon av tatueringstidningarna skriver en artikel om tillställningen och där försöka skärskÃ¥da ”smÃ¥ smÃ¥” foton pÃ¥ stora jobb. Skisser skulle kunna visas upp och intresserade och aspirerande klienter skulle ha möjlighet att diskutera ingÃ¥ende med sina tilltänkta tatuerare. Schemat kan rotera sÃ¥ att alla utställare som vill fÃ¥r en chans att visa upp sig pÃ¥ detta sätt. Samtidigt skulle arrangörerna kunna anlita en fotograf som tar bra, tydliga och vackra foton pÃ¥ de exponerade verken, som man sen kan lÃ¥ta rulla pÃ¥ en eller flera stora skärmar för beskÃ¥dande av de som inte hinner eller har möjlighet att besöka den specifika tatueraren just när fokus är pÃ¥ dem.

Det här är bara en enkel idé. Jag ska försöka spåna vidare på konkreta förslag och skriva om dem då och då. Jag förväntar mig inte på något sätt att mässorna någonsin kommer ändras märkvärt, det är en konservativ bransch, på gott och ont, men jag kan ju alltid fundera kring ämnet och hoppas att någon annan tänker liknande tankar, någon som har inflytande på dagens och morgondagens mässor.

Lite av varje

Idag fick jag lite av varje gjort. Ärenden har sprungits på stan. En hel del arbete med den nya lokalen återstår, men allt går som väl är enligt planerna.Vi får hålla tummarna för att projektet fortgår smärtfritt helt enkelt.

Göteborgs lustgÃ¥rdar1Väl nere pÃ¥ stan hann jag och Marika in en sväng pÃ¥ TrädgÃ¥rdsföreningen. Jag rekommenderar alla som hinner besöka TrädgÃ¥rn innan söndag att göra det. DÃ¥ stänger nämligen utställningen Göteborgs LustgÃ¥rdar. Utställningen äger, förutom pÃ¥ just TrädgÃ¥rn, även rum pÃ¥ Gunnebo Slott, Botaniska TrädgÃ¥rden och Liseberg. Själv besökte jag TrädgÃ¥rn en gÃ¥ng tidigare i början av sommaren. Det var väldigt spännande att idag se hur utställning bokstavligen talat ”växt till sig” efter ett par mÃ¥nader i svenskt sommarväder. Den som letar efter inspiration för ett blomstermotiv bör ge sig iväg till utställningen genast. Förutom TrädgÃ¥rn har jag i sommar även hunnit med ett besök till Gunnebo slott. Om ni besöker denna vackra plats sÃ¥ kan jag samtidigt rekommendera ett besök Göteborgs lustgÃ¥rdar2Göteborgs lustgÃ¥rdar3pÃ¥ Wicked Tattoo som ligger i närheten. Detta apropÃ¥ de nÃ¥got uppflammade kommentarerna kring (mina) porträtt som himmler och felix da cat lämnade igÃ¥r natt. PÃ¥ ”Wicked” arbetar Carl, han – jämte Heidi, ocksÃ¥ härifrÃ¥n Göteborg – är en av de vassare porträttatuerarna i Sverige, allt enligt min mening. Men himmler, felix da cat och för den skull även Tony Rickardsson (som lämnat kommentar här, inte rallyföraren – edit: speedwayföraren ska det vara) kanske är av en annan Ã¥sikt?

Ej tatueringsrelaterat

Det blev även en del tecknat. Bland annat avslutade jag en teckning för ett icke tatueringsrelaterat projekt, föreställande ett blyinfattat glasfönster. Karmen återstår och kommer läggas på digitalt i efterhand.

FenixKvällen tillägnades sedan ett av morgondagens arbeten. En syster till en av mina äldsta kunder ska börja rejält, med en fenix över hela ryggen, ned på ena benet. Projektet lär bli ett av de största jag någonsin gjort på en sedan tidigare helt otatuerad klient.

Slutligen vill jag lägga upp några av förra veckans arbeten/projekt. Då det nu är sent väljer jag att inte kommentera dessa foton här och nu. De får tala för sig själva.

Dubbeldong 1Dubbeldong 2Dubbeldong 3

 

 

 

 

 

 

KostofskiPågående projekt

Stil, teknik och motiv

Ibland händer det att jag slår mig ned vid datorn och googlar på studions namn för att se vad som dyker upp. Några hyperlänkar senare kan man ha hamnat precis var som helst. Ofta landar man i ett antal personliga bloggar eller på diskussionsforum om kroppsmodifiering, en rubrik folk gillar att peta in tatuering under. Ibland förfasas jag över den mängd dumheter som sprids i dessa kanaler. Tatueringar, tatuerare och branschen som huserar dessa har alltid omgärdats av många rykten och vilseledande rådgivning från självutnämnda experter, men min mening är att detta konstant utvecklats åt det värre ju fler forum som slår upp sina portar. Jag känner ett par moderatorer på ett visst väldigt populärt forum, och jag vet att de gör ett hästjobb med att försöka rensa i dumheterna, men de kan omöjligen hålla koll på allt och ordet är ju trots allt fritt. Sen hjälper ju knappast två insatta moderatorer på ett forum när det finns hundra andra forum att söka disinformaion på. Det underliga i sammanhanget är att de flesta frågor som ställs ändå är av det slag som onekligen bäst och enklast skulle besvaras av en yrkesverksam tatuerare. Istället väljer alltså många att konsultera mer eller mindre anonyma och obekräftade källor på internet.

De frÃ¥gor som kanske ändÃ¥ skulle kunna ha berättigande pÃ¥ diskussionsforum är just de som inte motsvaras av exakta svar och absoluta sanningar, utan snarare är ämnen för diskussion. Exempel pÃ¥ detta är tips pÃ¥ lämpliga tatuerare för ett visst motiv, olika tatuerares stilar eller givande diskussioner kring varför alla tatueringsmässor är likadana Ã¥r ut och Ã¥r in och vad man kunde göra för att rÃ¥da bot pÃ¥ det. Denna typ av frÃ¥gor diskvalificerar dock oftast sin legitimitet i samma stund som de skrivs genom att vara bakvänt ställda. Ta en av de absolut vanligaste frÃ¥gorna: Vem är den bästa tatueraren i <fyll i valfri stad>? Svaret pÃ¥ just denna ogenomtänkta frÃ¥ga är nästan alltid samma. Folk svarar med sin egen tatuerares namn. Det korrekta svaret borde istället vara en motfrÃ¥ga: ”Vad är det du vill ha tatuerat?” UrsprungsfrÃ¥gan är nämligen helt fel ställd och borde istället lyda, ”vem är den bästa tatueraren för att förverkliga mitt önskade motiv, nämligen en/ett <fyll i med komplett beskrivning av önskad tatuering>? PÃ¥ internet rÃ¥der allvarlig begreppsförvirring kring tatuerandet, vilket i sin tur ligger bakom mÃ¥nga av de konstiga frÃ¥gor och funderingar klienter ibland har när de kommer till sin tatuerare. Jag vill ta upp tre av dessa begrepp som mÃ¥nga tycks ha svÃ¥rt att skilja Ã¥t: stil, teknik och motiv.

Stil

I takt med mässornas och tävlingarnas utbredning har de olika stilarna naglat sig fast i folks medvetande. Det kallas för Old School, New School, Black & Grey, Ornamental, Tribal, Japanese, New Traditional, och sÃ¥ vidare. Dessa begrepp är i sig ett bekymmer dÃ¥ de hotar stävja nytänkandet hos lovande och duktiga tatuerare. MÃ¥nga är de tatuerare som tycks tro att man mÃ¥ste passa in i en eller ett par av dessa ”skolor” för att ha en plats i branschen. Indelningen i sig är inget fel, men den vikt som tillskrivs den strömlinjeformar kunders önskemÃ¥l och tenderar generera förfrÃ¥gningar om motiv som ser precis ut som annat man sett, i just den eller den stilen[!]. Kunder älskar ocksÃ¥ att tillskriva tatuerare stilar, även om de själva inte känner sig tillhöra just en särskild skola. Vissa tatuerare är själva lika pÃ¥verkade av fenomenet och älskar att framhäva just sin stil, men deras behov av detta fÃ¥r ju stÃ¥ för dem. Jag tycker hur som helst själv att det är synd. En stor del av denna utveckling mÃ¥ste jag tyvärr skylla pÃ¥ tatueringsfans som i överdriven utsträckning mer eller mindre kräver nischer av sina tatuerare. Räcker det inte med att tatueringarna är snygga och väl utförda? MÃ¥ste de verkligen vara av en särskild stil för att platsa? Nu ska det till dessa lekmäns försvar pÃ¥pekas att de till en början vilseletts av tidningar och mässor som länge älskat att göra denna indelning.

I korthet kan man säga att stil är ”hur en tatuering ser ut”.

Teknik

Det finns många olika tekniker inom tatuerandet idag. Tekniker är de olika sätt en tatuerare kan arbeta på för att åstadkomma en viss typ av effekt i huden på en klient. Det kan t.ex. vara en teknik att använda vatten för att lavera gråskalor, och en annan att inte spänna huden för att uppnå samma effekt. En tredje teknik för samma resultat är att använda en viss typ av konvexa nålar medan en fjärde kan vara en kombination av de första tre. Att maximalt mätta mängden färgpigment i huden är en teknik. Att snabbt och fattigt förglägga huden är en annan teknik. Teknik är alltså något en lekman sällan har någon som helst insikt i. Inte heller har klienter någon särskild anledning att vare sig förstå eller ha kunskaper om olika tekniker. Det borde snarare vara slutresultatet som är intressant för dem, det som definieras av ovan nämnda begrepp stil och nedan beskrivna begrepp motiv.

Teknik kan beskrivas som ”hur en tatuering utförs”.

Motiv

Motivet är helt enkelt vad motivet föreställer och hur det är komponerat. Mer komplicerat än så är det inte.

Förvirringen

Ett skepp eller ett hjärta är inte per automatik Old School. Old School är en stil som inbefattar flera tekniker, sÃ¥som enkla linjer (i motsats till byggda progressiva linjer, populärt kallat powerlines), hÃ¥rd svart skuggning och enkla färgscheman. Om nÃ¥got är riktigt old school ska det helst ocksÃ¥ gÃ¥ snabbt att utföra enligt föresprÃ¥karna. Ett skepp är en bÃ¥t. Ett hjärta är ett organ i människokroppen som fÃ¥r blod att pumpa runt, och/eller en symbol för kärlek och liv. BÃ¥de skeppet och hjärtat är här exempel pÃ¥ motiv. Om man ska använda de tre här omskrivna begreppen sÃ¥ bör man kunna skilja dem Ã¥t. Personligen tycker jag begreppen är överflödiga. Man kan ju istället uttrycka sig som att man vill ha ett segelfartyg, med si och sÃ¥ mycket eller lite färg, likande ”det” eller ”det” och gärna ”si eller sÃ¥”. Med andra ord, beskriva vad man faktiskt är ute efter – pÃ¥ ren svenska – istället för att försöka stoltsera med en massa stilar och tekniker som ändÃ¥ mest avslöjar att man inte riktigt har koll. Att inte ha koll pÃ¥ dessa saker är nämligen helt ok. Man mÃ¥ste inte ha koll, utan kan vara cool ändÃ¥. Det duger för mig om en kund vet hur hon eller han vill att tatueringen i frÃ¥ga ska se ut.

Låt mig ge ett exempel som rör det jag ovan omnämnde som enkla linjer kontra byggda linjer. Det pågår mellan tatuerare en ständig och tämligen meningslös diskussion kring vilken typ av linjer som är den mest utmanande och svåra att bemästra. För något år sedan gjorde en gammal vän mig uppmärksam på ett inlägg på Helgons forum för kroppsmodifiering. Ett inlägg i den specifika tråden menade att det var tokigt att gå till Buzzstop 28, eftersom man där var tvungen att göra linjerna två gånger; underförstått att det skulle ta längre tid och kosta mer. Om jag inte minns fel hade en kompis till den här förvirrade personen tatuerat sig på vår studio. Ett solklart fall av begreppsförvirring. Antagligen hade skribenten läst för mycket i nätforum, och spenderat för lite tid hos insatta tatuerare. När vi gör en linje flera gånger i vår studio, och det gör vi ofta, så är det givetvis för att motivet mår bra av det, och ska ha byggda linjer. Om man ber oss om enkla linjer och vi tycker att ditt motivval verkar vettigt och anser att enkla linjer skulle kunna vara snyggt för ditt specifika uppdrag, så gör vi självklart det. Låt mig förklara de två olika teknikerna:

Den ena tekniken kan härledas tillbaka till den elektriska tatueringens rötter och går ut på att tatueraren sätter en given linje med en enda rörelse, från punkt A till punkt B i tatueringen. Att göra detta kan verka enkelt för den oinvigde. Tvärtom. Som vem som helst som först börjar lära sig tatuera snart märker, så är det inte helt problemfritt att verkligen lyckas få nålarna att lämna efter sig en solid och jämn svart linje. Det här är i första hand en rent teknisk utmaning, och något som varje seriös tatueraraspirant måste lära sig att behärska.

Den andra tekniken, byggda linjer, eller powerlines, är en konstnärlig teknik som stÃ¥r i stor skuld till bland annat kommersiell illustration frÃ¥n tiden runt 1900-talet, serietecknande och nÃ¥got sÃ¥ sentida som graffiti. Tekniken innebär att tatueraren gÃ¥r över en linje flera gÃ¥nger för att skapa en formad linje. Syftet är att lÃ¥ta linjerna i sig antyda sÃ¥dant som olika objekts form och betydelse i kompositionen. Byggda linjer emulerar pÃ¥ sätt och vis en dynamisk linje utförd med en pensel och kan bland annat användas för att lyfta fram vissa element i ett motiv, eller separera tvÃ¥ lager i en avancerad komposition. Man kan, mycket förenklat,  säga att powerlines i första hand är en konstnärlig utmaning, som i sin tur kräver grundläggande kunskap i att utföra enkla linjer. Sen är det ett faktum att man kan dölja dÃ¥liga baskunskaper i att linjera genom att bygga upp sina linjer. Detta ”fusk” används flitigt av färska tatuerare som inte orkar lägga den tid och de ansträngningar som krävs för att bli riktigt duktig pÃ¥ den tekniska utmaningen att linjera. Tatuerare med ett förflytet som illustratörer och med mycket tecknarerfarenhet i bagaget tenderar ofta hänfalla Ã¥t detta knep för att kringÃ¥ den mödosamma inlärningsprocess som enkelt linjerande innebär. En aspirerande tatuerare kan alltsÃ¥ dölja brister i sin tekniska kompetens bakom rent artistiska kvalitéer. Men hon eller han gör sig själv i samma stund en stor björntjänst. För en lekman kan det vara svÃ¥rt att urskilja tekniska brister i ett annars vackert tatueringsjobb, men för ett tränat öga blir det uppenbart. Ett sÃ¥dant fuskjobb riskerar att Ã¥ldras pÃ¥ icke önskvärt sätt; en för kunden lÃ¥ngsamt krypande och obehaglig överraskning.

Diskussionen kring vilken typ av linjer som är mest imponerande är alltså överflödig. Den ena tekniken är som jag redan nämnt en förteträdelsevis teknisk prestation, medan den andra är en i huvudsak artistisk dito. Om man sen föredrar enkla eller byggda linjer för sitt motiv är en smaksak; en fråga om stil.

Värst är kanske ändÃ¥ inte hopblandadet av olika begrepp, utan mängden oförklarliga begrepp som uppstÃ¥tt genom en onödigt bred diskussion pÃ¥ internet. Som tatuerare hör man besökare i studion prata om saker som ”dust”, ”new oldschool” och min favorit – ”bluearm”. Vad fan är en bluearm? Och vem hittade pÃ¥ det? Det är ocksÃ¥ smÃ¥lustigt när kunder pÃ¥pekar att man inte bör äta skaldjur efter man tatuerat sig eller att det heter ”trajb” och inte tribal – nä, det gör det inte! … och om det trots allt skulle göra det: och?

Ironi

Elvis PresleyMed tanke på vad jag skrev i gårdagens inlägg om att inte göra porträtt för ofta så kom det som en något ironisk överraskning när även ett av dagens arbeten visade sig vara ett porträtt. Till råga på allt upptäckte jag vid en närmre granskning av bokningsboken att jag har ytterligare två porträtt inbokade fram till nyår. Det betyder med andra ord att jag måste hålla inne med bokningar för porträtt, annars riskerar ju statistiken bli rubbad.

Jag har också med Fredriks hjälp uppdaterat fotot på gårdagens porträtt så man faktiskt kan se ut hur arbetet blev.

Fredrik och Felix

Idag hade jag en gammal kompis frÃ¥n Karlstad i stolen. Fredrik arbetade frÃ¥n och till bakom kassan pÃ¥ Skin Deep i Karlstad dÃ¥ jag arbetade där. Motivet för dagen var ett porträtt av hans nio mÃ¥nader gamla son. Jag är i allmänhet restriktiv med antalet porträtt jag utför, och jag visar sparsamt upp dem pÃ¥ hemsidan och i portföljen pÃ¥ studion av den enkla anledningen att ju mer man visar upp utförda porträtt, desto fler efterfrÃ¥gningar fÃ¥r man. I ärlighetens namn sÃ¥ har porträtt aldrig intresserat mig särskilt mycket. Som en utmaning dÃ¥ och dÃ¥, och för att hÃ¥lla kunskapen igÃ¥ng, bokar jag med nÃ¥gorlunda jämna intervall in dessa jobb. MissförstÃ¥ mig inte. Jag är lika engagerad i dessa uppdrag som alla andra jag väljer att utföra, men jag skulle lätt tröttna om jag tvingades sitta och göra porträtt varje vecka, för om man ska vara krass sÃ¥ är det inte samma skapande bakom pliktskyldigt Ã¥tergivna foton som bakom en helt egen design. I alla fallJohnny Bodhe - Skandalernas maninte för mig. Givetvis kan man tolka om porträtt, öka kontraster, lägga pÃ¥ ”färgfilter” och laborera med motivet; här har jag fortfarande en del utmaningar att tag i. Kolla till exempel in Nikko Hurtado för en del intressanta porträtt (Googla gärna mer pÃ¥ hans namn, dÃ¥ jag sÃ¥g att galleriet pÃ¥ nya sidan inte var jättestort). NÃ¥gon gÃ¥ng framöver ska jag och en annan Fredrik ta oss an ett porträtt av Skandalernas Man: Johnny Bodhe. DÃ¥ fÃ¥r jag anledning att exprimentera lite med formen. Det kommer nog bli ett intressant projekt.

De flesta kunder föredrar dock en realistiskt återgiven tatuering, något som nära efterliknar orginalet och utförs i en beständig och pålitlig gråskala. Jag önskar att folk överlag slutade häpna över tatueringsporträtt av detta slag. För 20 år sedan var tatueringstekniken att efterlikna foton häpnadsväckande. Idag kan många tatuerare konsten att tatuera porträtt. När du väl gjort några stycken och lärt dig formulan och metoden så är det en baggis för en alert tatuerare att spotta ur sig porträtt efter porträtt. Här någonstans borde tekniken också ha förlorat sin oerhört framlyfta status. Det är imponerande rent tekniskt, men i meningen skapande konst så måste jag säga att det finns betydligt intressantare stilar.

Felix förlagaFelixFör en stolt far är det sen givetvis fantastiskt roligt att bära ett foto av sitt barn på axeln. Fotot från idag är däremot inget vidare då systemkamerans batteri var urladdat. Tatueringen är dessutom helt nygjord, med resultatet att kontrasterna för tillfället är lite höga. När tatueringen läkt ut kommer nya foton att tas och hamna i galleriet på hemsidan. Tack Fredrik för förtroendet. Ännu en gång! 

Ernst, klar och utläktErnst nygjord, ej klarNi kan redan nu se skillnaderna i ett nygjort och ett utläkt porträtt här bredvid, i form av Ernst Kirchsteiger på min kund Bennys mage. Benny har även ett porträtt av Martin Timell på andra sidan magen. Fler foton av Bennys tatueringar kan ni hitta i mitt galleri på hemsidan. En rolig detalj rörande just den här tatueringen är att serietecknaren Johan Wanloo i en dagstidning för ett tag sedan publicerade en serieruta om just en kille med en Ernst-tatuering på magen. Jag vet inte om det hela var en slump, eller om Wanloo råkat höra talas om Bennys tatuering. Roligt var det i alla fall att se. Jag har försökt hitta rutan, men utan framgång. Om någon som läser detta hittar eller har serierutan så skulle jag bli väldigt glad att få den skickad till mig.

Radiotips

pionFör alla er som undrar om ”den där stora japanska blomman” som ni ber om till era japanska tatueringsprojekt sÃ¥ kan jag tipsa om den gÃ¥ngna veckans upplaga av Odla med P1. Ett program tillägnat just pioner. Länkar finns där till en direktström med vilken man kan lyssna till programmet.

Tatuering och metafysik, eller om att ha bilder i huvudet

För nÃ¥gra veckor sedan började jag skissa pÃ¥ en kunds motiv. Uppdraget var en klassisk pinuppa. Referenserna var mÃ¥nga, allt frÃ¥n Vargas till ensataka närbilder pÃ¥ diverse plagg och skor. Jag insÃ¥g i och med den beskrivning jag fÃ¥tt att jag inte skulle kunna teckna i min egen stil – det var helt enkelt inte det som kunden var ute efter. Jag är ingen stilpolis, och jag har inte nÃ¥got emot att dÃ¥ och dÃ¥ utmana mig själv med nya manér. Tvärtom, sÃ¥ antar jag dessa utmaningar som ett sätt att utveckla mig själv, och för att senare kunna använda tillskansade erfarenheter i ett annat, mer eget arbete. Min princip är att inte ”dissa” stilar och tekniker förrän jag behärskar dem. Först dÃ¥ kan jag kosta pÃ¥ mig att lämna dem därhän. Det är en del av min kontinuerliga fortbildning i yrket, som i sin tur löper parallellt med min konstnärliga utveckling. Sen kan jag alltid hoppas att dessa tvÃ¥ delar av mitt arbetsliv leder till ett intressant eftermäle. Att anta andra manér är inte helt okomplicerat. En personlig stil utvecklas genom ett livslÃ¥ngt konstnärligt utövande och är inget man analyserar fram i stunden, för att sen klämma ur sig som vore det kaviar ur en tub, även om mÃ¥nga nya tatuerare idag tycks tro att det gÃ¥r till pÃ¥ det sättet. Detta med färska kollegors iver att skapa eller – som ofta i deras fall – efterapa en egen stil, är föremÃ¥l för en annan artikel som jag hÃ¥ller pÃ¥ att fila pÃ¥. sÃ¥ jag lämnar det ämnet för stunden. Där finns hur som helst en inte helt enkel skiljelinje mellan inspiration och inflytande Ã¥ ena sidan, och plagierande Ã¥ andra sidan. Det är alltsÃ¥ inte bara att slÃ¥ sig ned, plocka fram pennorna och teckna som när man tecknar för sig själv eller för en kund som kommit just för din stil och ditt motiv. Istället mÃ¥ste man studera förlagorna en bra stund, lÃ¥ta det sjunka in och sen skrida till verket… om och om igen. För teckna om, det mÃ¥ste man nästan alltid för att fÃ¥ till det när man ska överge sitt eget manér till förmÃ¥n för ett annat.

Jag tog mig an uppdraget med skissen lite förhastat, och missade bl.a. den referens som Johanna, min kund, lämnat i form av en utskrift frÃ¥n internet när hon bokade tiden för ett halvÃ¥r sedan. När sÃ¥ första utkastet väl var klart sÃ¥ visade sig följaktligen pinuppan inte vara ”helt rätt”. I ärlighetens namn var det ganska mycket som inte var korrekt, i meningen överensstämmande med kundens önskemÃ¥l. Det var nog inte sÃ¥ att det sÃ¥g fult ut, men motivet stämde helt enkelt inte överens med den bild Johanna hade i huvudet. SÃ¥ snart jag kastat ett öga pÃ¥ ovan nämnda referens kunde även jag enkelt konstatera att stilen inte klickade, och att jag nog gÃ¥tt för mycket pÃ¥ de smÃ¥ extra hänvisningar jag fÃ¥tt och den mailkonversation som förekommit om motivet. När man skissar ett motiv under liknande förutsättningar visar det sig dessutom ofta att smÃ¥detaljer inte stämmer med den tanke klienten har om motivet. De skrivna instruktionerna jag utgick frÃ¥n när jag gjorde första skissen, var bl.a. att tjejen i motivet skulle stÃ¥ upp och hÃ¥lla ett ben bakÃ¥t, medan den ursprungliga förlagan satt ned. Det händer inte sällan att man allt eftersom mÃ¥ste teckna om smÃ¥ detaljer som händers placering, ansiktets vinkel, blicken, enstaka klädplagg etc. Det är här ytterst viktigt att kunder tar sitt ansvar och i förväg noga tänker genom sina önskningar, sÃ¥ att de ger sÃ¥ precis information man bara kan, d.v.s. under förutsättning att man faktikst har väldigt specifika önskemÃ¥l om motivet. Johannas pinup1Risken är annars att tatueraren blir tvungen att göra en ny skiss för varje detalj som ändras – eftersom det först är dÃ¥ kunden inser vad som inte är rätt, snarare än vad som är rätt – nÃ¥got som i sin tur blir en mycket tidskrävande och omständig process, särskilt om man ska arbeta utanför sitt ordinarie manér. Nu klarade vi tillsammans av detta galant genom att träffas i studion och metodiskt gÃ¥ igenom de förändringar som krävdes. Resultatet blev bland annat att vi Ã¥tergick till den sittande pose som pinuppan i den ursprungliga förlagan intagit. Jag vill passa pÃ¥ att tacka Johanna för att jag, mitt i hennes största frustration över att inte pricka rätt, fick förtroendet att skissa om motivet ytterligare en gÃ¥ng och bevisa att hennes önksemÃ¥l kunde realiseras. Tack.

Just att man har ”en bild i huvudet” är annars en kommentar man ofta hör när man jobbar i en tatueringsstudio. Att motivet finns där inne är i regel inga problem, dÃ¥ vi på Buzzstop 28 alltid jobbar med unika motiv, eller som det pÃ¥ populär taueringssvengelska kallas: custom. Vi tecknar alltid upp jobben enligt kundens önskemÃ¥l, sÃ¥ detta är ett för oss mycket vant arbetssätt. Problemet är istället att bilden i huvudet sällan är sÃ¥ mycket ett motiv som en känsla eller stämning kunden är ut efter. Motivet är inte alltid visualiserat sÃ¥ mycket som kunden tror. När sen kunden ser nÃ¥got utifrÃ¥n sin beskrivning av bilden i huvudet sÃ¥ kan det mycket väl visa sig inte motsvara det kunden önskar sig. Man kan likna det vid nÃ¥got ur Platons idévärld. Kunden har en idé om ett motiv. LÃ¥t oss knyta an till det aktuella exemplet ovan, och föreställa oss önskemÃ¥let om en klassisk pinuppa. Idén, det kunder gärna kallar för bilden i huvudet, är i själva verket den ideala utvikstjejen. Ideala, i meningen kundens idealbild. Enligt Platons principer sÃ¥ kommer en avbild aldrig att leva upp till denna idé, och därmed alltid bli en sämre kopia av den samma. Kommunikation mellan tatuerare och kund är dÃ¥ av yttersta vikt; det handlar om att mötas pÃ¥ mitten sÃ¥ att bÃ¥da parter bli nöjda med arbetet.

Nu är ju inte tatuering metafysik, utan ett ganska verklighetsnära hantverk, så givetvis kan man teckna om och träffa rätt. Det skedde alltså även den här gången och igår färdigställde vi pinuppan åt Johanna. Bilderna här i inlägget är av den alldeles nygjorda tatueringen, så kontrasterna i hudpartier och vissa andra delar är givetvis lite skarpare än det utläkta slutresultatet kommer bli. Den utläkta tatueringen kommer också den senare att fotas och läggas upp i mitt galleri på hemsidan.

risbergpinup2risbergpinup3

Frihand. Och?

disneyarm5disneyarm6disneyarm7Idag jobbade jag och Silje vidare pÃ¥ hennes arm med Disneytema. För första och sista gÃ¥ngen i den här bloggen ska jag pÃ¥peka att motivet i frÃ¥ga ritades pÃ¥ armen på frihand. Varför i hela friden skulle jag vilja berätta detta? Jo, för att lyfta fram den överdrivet hypade status frihandstatuerande erhÃ¥llit. MÃ¥nga taturare älskar att berätta att de gjort tatueringar pÃ¥ frihand. Jag vet inte vilket syftet ska vara annat än att berätta för omvärlden: ”Kolla pÃ¥ mig, jag kan teckna. PÃ¥ en arm eller ett ben, eller en rygg dessutom. Och jag är sÃ¥ självsäker som man kan vara.”

För de som inte vet vad att tatuera på frihand är, så är det kort och gott när man tecknar/skissar upp motivet med pennor direkt på klientens hud, istället för att använda avtryck gjorda efter en kalkerad skiss eller ett färdigt motiv. Det är alltså inte, i motsats till en vida spridd vanföreställning, att tatuera motivet direkt på huden utan något som helst uppskissande eller avtryck.

Frihand har givetvis en plats i tatuerandet. När stora tatueringar ska påbörjas är det ofta mycket smidigare att arbeta på frihand, för att enkelt kunna anpassa det tänkta motivet till just den yta och kroppsform man har att tillgå. Ibland kan det dessutom vara lika enkelt att skissa ett mindre motiv direkt på huden som att först kalkera av ett orginal eller en skiss och sen köra det genom en maskin för att få ut ett avtryck att applicera på sin klient. Såvitt jag kan se finns det däremot inget egenvärde i att tatuera frihand. Som om det vore bra i sig självt, och något värt att påpeka för alla och envar.

När det gäller tatueringar så är det enligt mig slutresultatet som räknas, och i princip inget annat. Frihand är ett verktyg, en teknik och ett arbetssätt för tatueraren att realisera sitt mål, d.v.s. tatueringen för stunden. Att påpeka att en tatuering är utförd på frihand borde för betraktaren vara lika ointressant som att tatueraren använt en 15-nålars magnum, ett visst fabrikat av färg eller att man utfört tatueringen i tre långa sittningar istället för sex kortare. Är tatueringen snygg? Bra. Är tatueraren nöjd med sitt jobb? Bättre. Är kunden nöjd med sin tatuering? Bäst.

När vi ändå är inne på vad som räknas när det gäller tatuerande, så kan jag passa på att nämna vad tiden det tar att tatuera något har för betydelse. Det finns en poäng med att hinna mer på kortare tid. Att jobba snabbare helt enkelt. Förutom att man som tatuerare hinner avsluta fler jobb på kortare tid, så gör det dessutom, i alla fall i tid räknat, mindre ont för kunderna. Men arbetstakten får aldrig ökas på bekostnad av slutresultatet. Enligt mig så är alltså slutresultatet överordnat tiden det tar att göra tatueringen. Eller kort och gott: Slutresultatet är det som räknas.

disneyarm1disneyarm2disneyarm3disneyarm4Jag är idag mycket snabbare på samma typ av arbetsmoment jag för några år sedan tog längre tid på mig att utföra. Det ser man om inte annat på den mängd vi hann med under dagens sittning på Silje. Vi skuggade överarmen, och färglade större delen av underarmen i en sittningen. Det hade jag inte gjort för bara fem år sedan. Jag hade antagligen kunnat göra detta ännu snabbare, men inte med bibehållen färgmättnad. Eftersom både jag och Silje vill ha mycket färg i våra motiv, så tar det den tid som krävs. Jag skulle aldrig tumma på min kompetens bara för att bli snabbare. Resultatet är återigen överordnat allt annat. Jag jobbar aldrig snabbare än motivet kräver för att bli så bra jag bara kan. Jag önskar jag kunde säga att alla jobb jag ser utförda av dagens tatuerare är utförda enligt samma princip, men det kan jag tyvärr inte påstå.