Sanningen om Eniro och hitta.se; en varning.

Jag har länge nog irriterat mig på Eniro och deras särställning i branschsökning, mest på grund av att de sedan nedläggandet av den gamla statliga telefonkatalogens tid ridit på monopolgrundade kundregister och säljunderlag, mycket på samma sätt som Telia utnyttjar sitt ägande av kopparnätet i Sverige för att skjuta konkurrenssituationen till sin fördel när det gäller tele- och it-kommunikation. Med en gigantisk och sedan länge väl inarbetad organisation bakom sig har Eniro varit något av ett nödvändigt ont, en institution att knäfalla inför eftersom alla privatmänniskor i vårt land på något sätt använt sig av deras tjänster, sedan urminnes tider, för att hitta adresser och kontaktinformation till Sveriges alla företagare. I sin särställning har de alltså varit just det, ”ett nödvändigt ont”. Medan riktiga sökmotorer, som Google, Yahoo, och allt vad de heter, ger den som söker riktig – osponsrad – information genom att efter relevans lista innehåll relaterat till sin sökning, som man i sin tur själv kan sålla i för att bilda sig en intelligent uppfattning och göra ett medvetet ställningstagande, så har Eniro sålt sig till den bäst betalande i hopp om att världen alltid kommer fungera enligt samma rutiner och principer. Det har fungerat länge nog, men som tur är har de börjat få problem att gå runt, som en följd av ren konkurrens, dels från liknande tjänsteföretag, men ännu viktigare från redan omnämnda ”riktiga” sökmotorer på internet som baserar sina träffar på statistik och logaritmer. Andra företag som tillhandahåller liknande tjänster (läs: hitta.se) har jag tills nyligen betraktat med något mindre skepsis då det känts som att de åtminstone försökt anstränga sig för att jämna ut oegentligheterna i branschsök. Läs noga: Tills nyligen.

Som av en slump råkade jag för några dagar sedan, för mig själv, avslöja hur båda nämda företags säljare helt skamlöst lurar sina kunder att teckna saker de inte vill ha, eller rent av att betala för något som egentligen är gratis i deras utbud. Nu hyser ju inte jag, i likhet med de flesta andra Svenskar skulle jag tro, någon särskild respekt för säljares ärlighet, men såhär illa trodde jag inte att det var. Det hela började med att jag sedan mycket länge stört mig på att vi ska betala för att få publicera uppgifter som jag anser att de som allomfattande informationskälla behöver för att kunna tillhandahålla sina användare (vanliga privata internetbesökare) en pålitlig tjänst. Det är ju dessa användare som i sin tur försörjer bolagen genom att ta del av all den skitreklam och spons som drabbar dem när de ska hitta svärmors adress, numret till en lokal färghandlare eller ICA Maxis öppettider. Om företagen inte kan tillhandahålla denna enkla information om allt och alla i vårt avlånga land så är ju deras tjänst inte komplett, och därmed en urusel produkt. Dessa grundläggande uppgifter ingår i vad respektive företag kallar för ett ”Grundinförande” och innehåller sådant som i den tryckta telefonkatalogens tidsålder kallade för ”de rosa sidorna”. De rosa sidorna var helt enkelt ett register innefattande alla företags telefonnummer och adresser. Ungefär som de vita sidorna listade alla privatpersoners grundläggande uppgifter. Grunduppgifter i Branschsöktjänster omfattar idag i princip ungefär samma saker: företagsnamn, telefonnummer, adress, webadress och ofta även en kartbild som direkt visar den sökande var någonstans den fysiska adressen ligger i ett geografiskt sammanhang, inte sällan ackompanjerat av ett foto på byggnaden som finns på den angivna adressen. Fram tills nu har vi (Buzzstop 28) betalat ganska mycket för dessa enkla uppgifter hos hitta.se, och ännu mer hos Eniro, även om vi hos dem fick mer än vad vi faktiskt önskade oss.

För ett par veckor sedan kontaktades jag av en säljare från hitta.se som ville stämma ett möte för att presentera sig och företagets olika tjänster. I tisdags, för en vecka sedan dök säljaren upp i vår studio i Gamlestaden i Göteborg där jag för tillfället arbetade ett par veckor och började presentera statistik och olika strategier för marknadsföring via deras tjänster. Jag gjorde tidigt klart för säljaren att vi inte var intresserade av att öka antalet träffar via deras branschsök. Vår erfarenhet är att det som kommer in via dessa publika branschsök är mängder av förfrågningar om små dussinarbeten som vi personligen inte är särskilt måna om. Förfrågningar från kunder som ändå inte är villiga att vänta i månader för att få sin vår-tatuering i form av ett tecken eller en stjärna och därför mest tar upp arbetstid i form av epostande och telefoni. Jag berättade också detta för säljaren. Nej, det vi är intresserade av hos dessa bransch-sökmotorer är de sk grunduppgifterna, det vill säga: om någon känner till oss sedan tidigare, genom exempelvis en personlig rekommendation, så vill vi att denna någon ska kunna hitta till oss, eller information om hur man kan komma i kontakt med oss, exempelvis via telefon. Säljaren fortsatte presentera olika sätt att exponeras på hitta.se´s sajt, medan jag fortsatte konstatera att detta inte var intressant för oss. Till slut bad jag honom redovisa olika kostnader och innehåll i respektive erbjudande. Vi har två butiker/studios. Säljaren presenterade med bläckpenna i ett kollegieblock ett erbjudande för 2×12.000 SEK som innehöll ”Banner” och sponsrad position i sökningar, dvs högre placeringar; inte intressant alls för oss. Sedan, på en halverad nivå – 2×6.000 SEK – fanns grundläggande uppgifter med upp till tre sökord. Fanns det billigare? Jodå, för 2×3.000 SEK så kunde vi få de sk grunduppgifterna. Då ingick dock inte några sökord. Inte heller/ens den förbestämda branschrubriken ”Tatueringar & Piercingar”, under huvudrubriken ”Hälsa & Skönhet”. Däremot ville säljaren visa sin välvilja och goda intention, så därför skulle han bjuda på denna standardrubrik, även om vi inte satsade på den dubbelt så dyra 12.000-kronorsmodellen. Jag ville minnas att vi nog hade betalat 3000 kr sist det begav sig, fast som ett pris för båda studios, inte 3.000 för vardera adress, och meddelade att jag hur som helst inte kunde ta det beslutet själv utan var tvungen att rådgöra med min kollega och medägare, och att detta kunde ske inom något dygn eller så då hon arbetade på min ordinarie arbetsplats: Buzzstop 28 Lilla Bommen. Jag påpekade att vi med största sannolikhet skulle gå på det billigaste alternativet. Säljaren ville gärna sluta avtalet där och då, och framför allt innan sportlovsveckan som hägrade runt helgens krön. Jag lovade att återkomma innan 48 timmar.

Kvällen innan jag hade lovat att återkomma med besked så sökte jag genom betalningshistoriken på mitt bankkonto för att se vad vi betalat sist hitta.se ville ha pengar. 3.000 SEK totalt för båda butiker, var svaret. Det väckte min nyfikenhet och jag började googla efter eventuella prislistor över hitta.se´s tjänster. Givetvis gick jag bet. Efter en del surfande fram och tillbaks hittade jag dock en forumtråd full med upprörda människor som gått i taket för att konkurrenten och tidigare branschledaren Eniro plötsligt hade beslutat sig för att ta betalt inte mindre än 500 SEK (!) för grunduppgifter (som ju borde finnas med i deras register av ren självbevarelsedrift) i sin söktjänst, detta när andra liknande företag inte alls tar betalt för samma uppgiftsregistrering. Jag fann detta mycket underligt. Inte bara för att jag förväntades betala 3.000 kr för något som andra blev sura över att betala en sjättedel av, till ett större och mer etablerat företag, utan också för att jag i minst tre års tid frågat säljare från Eniro om det inte finns billigare och mer grundläggande tjänster än de jag betalat för. Alla Eniros säljare jag talat med genom åren har påstått att det absolut minsta man kan betala för att återfinnas i deras produkter (inklusive den förhatliga tryckta katalogen som skräpar ned överallt varje år och som man tydligen inte kan skippa om man vill finnas i nätupplagan) har sagt mig att jag inte kommer under 4.500 SEK ex moms på något sätt. Självklart har de ljugit mig rakt i ansiktet och sagt det, för de tjänar givetvis provision på sin försäljning, och jag har varit blåögd nog att lita på deras lögner. Vi har de senaste åren inte önskat någon form av annonserande på Eniro och har gång på gång bett om minsta möjliga införande (läs: grunduppgifter) och kostnad. Svaret har varit en lögn varje gång. Jag har aldrig erbjudits vare sig det tidigare gratisalternativet, eller den sedan 2008 halva tusenlapp som de vill ha för besväret att förse sig själva med nöjda användare. Är jag förvånad? Egentligen inte.

Nåväl tillbaks till hitta.se. Jag beslöt mig för att gå upp tidigt och ringa till hitta.se´s kundtjänst. Jag gjorde så och kopplades snart fram till en handläggare. För att vara säker på att inte verka som att jag ville stämma av en specifik säljares uppgifter undvek jag att uppge var jag ringde från, och sade kort och gott att jag planerade årets marknadsföringsbudget och ville veta vad grunduppgifter kostade att ha registrerade i deras söktjänst. Jag undrade också vilken information som ingick i dessa grunduppgifter. Svaret var 0 kr, och i detta ingår precis det jag skrivit ovan: företagsnamn, telefonnummer, adress och webadress samt en karta som visar besöksadressen längst ned i sökträffen. Förvånad över svaret tillade jag i en fråga att man väl då inte ingick under någon sorterad rubrik. Jodå, var svaret. Grundrubriker ingår alltid. Det är bara om man vill ha egna sökord till sin rörelse som man måste börja betala. Handläggaren på kundtjänsten sammanfattade det hela med att ”alla uppgifter som man själv kan ändra online ingår” (detta kräver i sin tur att man har tillgång till telefonen med det nummer som uppgifterna avser). Ok sade jag, tackade för mig och lade på luren. Förra gången en säljare från hitta.se sålde sina tjänster till oss så lurades vi alltså på 3000 kr, då jag redan den gången uttryckligen endast bad om att få våra grunduppgifter registrerade. Den ”nya” säljaren vill lura oss på det dubbla genom att erbjuda oss det som enligt kundtjänst är helt gratis, för 3000 SEK/butik. Dessutom försökte han framstå som en hyvens kille som ville bjuda oss på att ingå under deras standardrubriker; Hälsa & Skönhet -> Tatueringar & Piercingar, något som enligt säljarens egna uppgift egentligen skulle dubbla våra kostnader till 6000 SEK/butik. Detta när samma tjänster de facto erbjuds till det facila priset 0 (zero, nada) kronor. Jag tyckte det verkade vara en dålig affär för oss och lät säljaren veta detta i ett kort och koncist epostmeddelande.

Så vad jag vill göra här och nu är att uppmana alla kollegor, och för den del alla Sveriges företagare, att noga stämma av de prisuppgifter ni får från branschsöksföretagens säljare. Jag utgår kallt från att även andra blivit lurade att betala för tjänster som de inte beställt och eller önskar, eller rent av betalat för mycket, i förståelsen ”överhuvudtaget betalat” , för något som egentligen är gratis. Själva kommer vi aldrig göra om misstaget.

Det här är så klart inte första gången jag lurats av säljare vill jag tillägga. Tidigare har exempelvis en TELE2-säljare givit mig mycket huvudbry och många timmars arbete genom att aktivt lura mig och fara med osanningar. Endast gud och satan vet hur många gånger jag lurats att betala överpriser utan att avslöja det. Det förefaller helt sjukt nog som att företag som sysslar med uppsökande säljande är tvungna att luras för att gå runt. Små företagare som inte kan prestera utan att bluffa och fara med osanningar går i regel under förr eller senare när deras kunder genomskådar dem. Jag hoppas detta kommer gälla även dinosaurieföretag som Eniro och hitta.se.