Intervju med Thomas Rosén från Hjärtat av Guld Tatuering

På tisdag slår Thomas Rosén (också ökänd som Pastorn, Veggie m.m.) till slut upp dörrarna till sin nya studio i Malmö. Senast arbetade (och delägde) Thomas ”Swahili Bobs” i Stockholm men har nu alltså begett sig söderut.

För den som vill tjuvkika på Hjärtat av guld kommer öppet hus hållas idag Fredag 21/8 från 20.00. Enligt information på Thomas blogg kommer det  bjudas på ”gyldene drycker och tilltugg”. Fredrik Edin ska spela skivor, och Thomas kommer eventuellt ha en rolig hatt. Adressen är Davidshallstorg 9.

Jag presenterar här i min blogg en intervju som kommer att ligga kvar som en fast sida för alla som vill läsa den. För mer info om Thomas, den nya studion och kommande hemsidan föreslår jag ett besök på hans blogg och MySpace.

Intervjun hittar ni här.

Fråga nummer 4

Något försenat kommer så fråga och svar fyra. Om ni undrar vad det här handlar om, så se föregående tre inlägg.

Fråga 4: Är Old School mer acceptabelt än andra tatueringsstilar? I så fall varför?

Min Följdfråga:

Menar du om det är mer accepterat, eller mer acceptabelt? Och av vem? Av ett genomsnitt av befolkningen? Av ett genomsnitt av kundbasen? Av den självutnämnda expertbasen/innefolket i och kring branschen?

Svar på följdfrågan:

Mer accepterat, och av vilka är alla: ”expertbasen”, kundkretsen och ett genomsnitt av befolkningen. Hur du tror att det är, rent allmänt, mer eller mindre accepterat.

Mitt slutliga svar på fråga 4:

Den självutnämnda experterna är på sätt och vis indelade enligt den grova klassificering som tävlingsgenrena har etablerat i branschen, såsom ”Oldschool”, ”Japanskt”, ”Ornament” osv. Bland dessa så är det väl generellt så att de flesta har sina preferenser klara. De som genuint kan uppskatta olika typer av tatueringar och stilar för sina inneboende kvaliteer och det rent tekniska utförandet är få. Många som gillar ”OIdschool” accepterar i den meningen dessa tatueringar framför andra, men bara i fråga om smak. I regel bryr sig ingen som själv har tatueringar om ifall andra medmänniskor har tatueringar eller ej.
Vår kundkrets är inte de typiska ”Oldschool”-fansen, men visst har vi vår beskärda del av dessa önskemål, men jag kan knappast påstå att våra kunder accepterar denna genre mer än någon annan. Det råder en ganska utbredd begreppsförvirring kring detta med olika stilar, visavi exempelvis tekniker. Se gärna ett av mina blogginlägg för mer om detta:
Kortfattat kan jag väl säga att det är många som tror att det är de traditionella motiven som bestämmer om något tillhör oldschool-genren, när  – i alla fall i min mening – det handlar minst lika mycket och egentligen mer om teknik och stil, än subjekt/motiv.
Genomsnittet av befolkningen är en hård nöt att knäcka, men jag skulle nog satsa mina pengar på att de inte är mer accepterade än andra stilar. Snarare tvärtom.
Sammanfattningsvis [och förhållandevis generaliserat] vågar jag nog påstå att genomsnittssvensken, Svensson – eller som han idag populärt kallas: ”Svenne Banan” – är mer inne på andra typer av tatueringar, medan insatta människor antingen har oldschool som sin föredragna stil, eller uppskattar den jämte andra stilar för sina unika särdrag.

Fråga nummer 3

Här kommer så fråga och svar nummer tre från undersökningen jag deltog i för ett tag sedan. Återigen, det är jag som svarar på frågan som en student ställt flera tatuerare i syfte att skaffa underlag till en uppsats. 

Fråga 1Fråga 2

Fråga 3: Upplever du/ni att tatueringar är mer accepterat idag? I så fall varför?

Mitt svar:

Ja, det är definitivt mer accepterat idag. Återigen är svaret komplicerat. En handgriplig anledning är det mediaintresse som konstformen uppiskat de senaste åren. Kändisars, inte minst folkliga idrottsutövares, tatueringar exponeras friskt i tryck, teve och i digitala media. Inte minst har ”tatueringsteve” avdramatiserat taturingar avsevärt. Jag är inget fan av dessa ”reality-såpor” då jag anser att de ger en skev bild av själva processen att planera och skaffa, respektive utföra, en tatuering, men något gott de gjort är att avdramatisera själva innehavet av tatueringar. Samtidigt hjälper en allmänt avdramatiserad syn på tatueringar själv till att ändra massans inställning till tatueringar. Ju fler som klarar av att stoltsera med sina tatueringar, desto fler medmänniskor kommer till insikt att det inte är så farligt och anorlunda med tatueringar. På det sätet skiljer det sig inte på något sätt från hur andra fördommar fungerar. Därför är det också bara en tidsfråga innan tatueringar kommer uppröra endast de mest ihärdiga och inskränkta motståndare. Dessa motståndare kommer antagligen alltid finnas kvar, om än som en väldigt liten skara.

Fråga nummer 2

Som utlovat följer här fråga nummer 2 från undersökningen jag omskrev igår. Det är alltså en student som ställt frågorna till flera tatuerare som underlag för en uppsats, och jag som skrivit svaren som presenteras här.

Fråga 2:

Är Old School populärt idag? I så fall varför?

Mitt Svar:

Det är det absolut, åtminstone i vissa kretsar. I synnerhet hos en stor del av den skara som anser sig insatta i tatueringsbranschen; yrkesutövare, samlare och fans, som kontinuerligt följer tatuerandet och branschens utveckling. Svaret på frågan ”varför det blivit populärt” beror nog på vem du frågar, och sanningen är nog en kombination av de olika svar man får. En anledning är att det finns en viss tidlöshet i de klassiska motiven. De är del av en tatueringstradition i västvärlden, och är således en del av vår kultur. Som sådant har de en viss dragningskraft. En annan anledning är att ”old schsool” är ett ganska enkelt sätt att komma undan med att vara tatuerare. Förr i tiden (jfr. innebörden av orden i termen ”Old school” som hänvisar till en svunnen tid) så var tatueringar tvugna att vara enkla på grund av tekniska begränsningar och det faktum att många s.k. tatuerare helt enkelt inte visste riktigt vad de höll på med. I dessa svunna tider var heller inte många av de tekniker som idag används av professionella tatuerare kända eller ens utvecklade. En kanske ännu viktigare orsak till dessa enkla motiv förr, är att tatuerarna var tvugna att hinna med otroligt många fler tatueringar/kunder under en dag för att göra sin dagskassa. Det som drev de flesta tatuerare förr var inte ett intresse för konst eller bilder, utan krasst nog pengar. Gärna snabba pengar.
Idag, med det nyväckta och framför allt öppna intresset för tatueringar, så har att tatuerinsyrket blivit en eftertraktad och upphaussad karriär som många sätter efter mer eller mindre helhjärtat. Många av dessa aspirerande tatuerare drivs av det gamla motivet: vaneföreställningen att de ska kunna göra pengar snabbt och enkelt, ofta kombinerat med en önskan att vara just ”Tatuerare”, inte nödvändigtvis att faktiskt kunna tatuera bra. Många föreställer sig att de ska vinna respekt och en form av (andra klassens) kändisskap genom att bli tatuerare, och detta tycks driva dem mer än ett genuint och hängivet intresse för konst i allmänhet och tatueringar i synnerhet. Om man tillåter sig att vara något synisk så kan man säg att Old School-stilen passar dessa ”wannabes” väl, då den i sin enklaste form, enligt mig, ställer lägst krav på tekniskt kompetens och artisteri. Man kommer kort sagt enklast undan som tatuerare med Old School. För en växande och allt trängre marknad och yrkeskår så passar det med andra ord bra att lansera den gamla stilen som det nya modet.
Det här är en sanning med viss modifikation. Rent av så till den grad att den kanske kan anses vara min åsikt tills teorin påståendet faktiskt bevisats av någon 🙂 Det finns givetvis många duktiga tatuerare som tillför mycket artsistiskt och skapande nytänk till Old School-tatuerandet, men dessa utövare tillhör enligt mig undantagen inom stilen. Tatueringsranschen har alltid lidit av kopierande. Förr kalkerade man andras motiv regelbundet för att det var det absolut enklaste sättet att tjäna pengar i yrket, och det enda många kände till – de kunde helt enkelt inte teckna. Det var så den homogena genren Old Schools motivvärld etablerades. Idag är det inte bara i redan omnämnda genre som kopierande och plagierande utförs reglebundet. Även bland tatuerare som söker sig till andra stilar kopieras det friskt. Min åsikt är att det är få tatuerare som genuint försöker förnya tatuerandet och sig själva. De flesta försöker i sin bildvärld och i sin yrkesroll efterapa sina föregångare. Tyvärr. Felet är inte helt tatuerarnas, utan till lika stor del fan/kundbasens efterfrågningar. Merparten kunder hänvisar till andra tatueringar när de ska beskriva sina önskade motiv. Kopierande är, oturligt nog, en djupt intergrerad del av tatuerandet. Häri ligger, enligt mig, ett av branschens huvudsakliga problem när den försöker hävda sin rätt som ”Konst” framför den skattetekniska termen ”Övriga Tjänster”.

Gamla frågor

För ett par månader sedan fick jag (och även de andra på studion, och antagligen många andra tatuerare därtill) frågan från en student på ett svenskt universitet om jag ville hjälpa till att svara på några frågor rörande tatueringar i allmänhet och Old School-tatueringar i synnerhet. Svaren skulle i så fall ingå i hennes underlag till en uppsats rörande just dessa ämnen.

När jag igår rensade i min epostklients inbox hittade jag frågorna och mina svar. Jag tänkte att det kanske kunde vara av allmänt intresse för läsare av den här bloggen att veta mina svar och åsikter om de frågor hon ställde. Lite som en intervju, fast med mig som utfrågad. Jag presenterar här fråga och svar nummer ett. De tre följande frågorna lägger jag upp under nästkommande tre dagar.

Fråga 1:

Är tatueringar mer populärt idag än för ungefär  5 år sedan? I så fall varför?

Mitt svar:

Det är definitivt mer tillgängligt, men jag är inte helt säker på att det nödvändigtvis är mer populärt. Tatueringar har varit populära ganska länge, men det har aldrig tidigare varit så tillgängligt och socialt okomplicerat att låta sig tatueras som det är idag. Där är det en definitiv skillnad bara över en så kort tidsrymd som fem år. Min erfarenhet är att det fanns lika många kunder för fem år sedan, som idag, men att dessa istället gör fler och framförallt större tatueringar. Vidare så är det allt färre människor som reagerar över att deras medmänniskor är tatuerade, framför allt på ett negativt sätt. Det är alltså antagligen definitionen av populärt som får diktera svaret på frågan. Det är mer tatuerande idag, men inte nödvändigtvis fler tatuerade människor.

Intervju: Marcus Körling, Funny Farm Tattoo

Marcus Körling, som idag tatuerar under sitt företag Funny Farm Tattoo, har jag varit bekant med många år nu. Den 13/1-24/1 kommer han äntligen till oss för att gästarbeta. För att ge intresserade läsare och kunder en inblick i Marcus arbetsliv så presenterar jag en intervju med honom. För att ta reda på ännu mer om Marcus, eller boka en tid med honom – antingen för när han gästar oss här i Göteborg, eller för när han arbetar på sin ordinarie plats på Magic Man i Skövde – så når ni honom enklast via hans e-post: info@funnyfarmtattoo.se

Intervjun hittar ni HÄR