Finn ett fel

”Heidi Hay är en av de skickligaste tatuerarna bland den kvinnliga befolkningen.”

Så lyder den inledande meningen i en artikel om just Heidi Hay i det senaste numret av Nordic Tattoo Mag, som också råkar vara ett nummer de vill ska vara en hyllning till alla kvinnor i branschen.

Så, hur fel kan det bli egentligen? Finn minst ett fel och kommentera gärna.

OBS! En ledtråd: Eventuella fel har INTE att göra med Heidis kompetens som tatuerare. Den torde vara odiskutabel, vilket också bevisas av artikelns bifogade foton på väldigt bra tatueringar utförda av just Heidi.

Bodyfication #3

Jag skrev det tidigare någon gång här på bloggen. Det senaste numret av Bodyfication (med reservation för att det kanske  hunnit komma ut ett nytt nummer) är antagligen det bästa enskilda numret av någon svensk tatueringstidsskrift som utgivits till dags dato. Då har jag förstås inte läst i alla nummer av alla tidningar, men jag vet ju hur tråkiga, dåligt skrivna och förutsägbara de brukar vara, så jag vågar ändå framföra mitt påstående.

Innan jag går in på innehållet så ska jag passa på att säga att tidningen rent språkligt lämnar en del att önska, med flera missar i form av stavnings-, syftnings- och formfel. Eftersom jag i första hand är intresserad av innehållet så har jag överseende med detta, men det är synd att helhetsintrycket behöver dras ned av småfel. Jag antar att det är mycket jobb att ro ihop ett magasin på ett fåtal medarbetare, men anser ändå att man kanske ska försöka engagera (eller byta ut?) externa korrekturläsare för att undvika onödiga skönhetsfläckar.

Layoutmässigt är tredje numret ett bra kliv från sina föregångare. Jag gillar papperskvalitén. Jag kan inte tekniska detaljer kring papper och tryck, men om jag ska ge mig på en beskrivning av materialet så känns pappret mindre glansigt, med mer fibrer och ett robustare intryck. Möjligen är det samma som i tidigare nummer, men med sin ljusare layout så upplever jag det hur som helst annorlunda. Det är en frisk fläkt som jag aldrig tidigare sett i tatueringssammanhang; magasinen brukar ofta ha väldigt glansigt papper med löjligt överdrivna färgjusteringar och spegelblank glätta som för tankarna till billig skvallerpress och porrtidningar. Inte så i Bodyfication alltså. Modigt och i framkant.

Temat för numret är oldschool/traditional, ett ämne som jag personligen är utled på, men som tydligen är en av de tre stora just nu om man ska känna sig inne i tatueringsvärlden i allmämnhet och Sverige  i synnerhet. Detta jämte Japanskt/Asiatiskt och Reslistiskt i färg. Denna notering åsido, så är temat fint behandlat och känns väl avvägt, med bland annat en lagom intervju med killarna på Old Bones (f.d. Tattoo World Malmö) och en artikel om en kille i London som gör blyinfattat glas med bland annat klassiska taturingsmotiv. Inget fantastiskt eggande, men ändå lite inspirerande och säkert snyggt i rätt sammanhang. Har själv ett tycke för just blyinfattat konstglas sedan många år, så det var skoj att läsa om Tom Spencers arbete. Enkla traditionella tatueringsmotiv gör sig verkligen bra i fönsterglas. Kanske bättre än som tatueringar?

Efter temasektionen återfinns en mycket intressant artikel om hygien med en docent i klinisk hygien som huvudperson. Texten är nyttig läsning för kunder och tatuerare likväl, även om sistnämnda grupp redan bör känna till den information som framkommer.

En ungrare vid namn Tyutyu – bosatt och verksam som tatuerare i Budapest – porträtteras i en text som för en gångs skull känns lite mer personlig än de generiska alster som vanligtvis kallas intervjuer i sammanhang med tatueringstidningar. Även en mycket lovande ung svensk kille får ett par sidor i tidningen; Jimmy Lajnen i Karlstad. Han verkar ha en sund och vettig inställning till sitt yrke. Jimmys stil är tevklöst färgad av de många internationella cartoon-/newschooltatuerare som vi sett få ta en hel del utrymme i scenen på senare tid (man känner igen en hel del i stilen från andra, äldre tatuerare), men uttrycker samtidigt en vilja att ständigt utvecklas, och i alla fall jag tror honom. Han har något eget i sig och förhoppningsvis en vilja att göra det bästa för att inte stelna i gamla hjulspår. Jag har sett en del jobb från honom tidigare, och hoppas se mer av killen framöver.

Tidningen rymmer även en del klassisk utfyllnad i form av en forumsida om branschen, kludd om ”häftiga” rock n´roll-kläder och bildreportage från någon bilträff och ett annat jippo med förutsägbart Americana-tema på någon travbana. Vad kommer det sig att så många identifierar sig så extremt mycket med efterkrigstids-Amerika, särskilt i våra led. Myten om frihetens land är ju grovt överskattad, och just en myt om man frågar mig. Men visst har de medfört en hel del gott också. Dr. Pepper till exempel.

Ett par pliktskyldiga rapporter från mässor i Stavanger och Moskva återfinns också. Det mest postiva jag har att säga om dessa artiklar är att de inte är överdrivet inställsamma, samt att det faktiskt uttrycks riktad kritik mot moskvamässan angående ett riktigt nesligt, omoraliskt och onödigt tilltag mot en stackars katt. Kudos till författarinnan som tydligen också stod upp mot dumheterna på plats i Moskva.

Fråga är om det inte hunnit komma ut ett nytt nummer av tidningen vid det här laget, då mitt inlägg blivit liggande i utkastkorgen ett tag medan jag tagit hand om mitt nya bokningssystem och mina klienters önskemål. Hur som helst så kommer jag glatt köpa mästa nummer och hoppas att kvalitén består, eller ännu hellre höjs än mer. Mitt betyg är ”helt ok”, och det är väldigt högt i en värld av usla tatueringsmagasin.

Ny svensk tatueringstidning

En tredje tidning avsedd för den svenska/nordiska marknade har så utkomit. Och som jag har väntat. Nej, så klart inte. Fast jag köpte ett nummer i alla fall, så slipper ni göra det.

Jag hörde talas om Bodyfication. Ink & Lifestyle Magazine för ett par månader sedan då vi via mail fick erbjudande om att vara med i tidningens visitkortsregister. Jag utgår från att erbjudandet gått ut till alla yrkesverksamma tatuerare i landet, men också att inte särskilt många nappat på det eftersom jag inte hittar några visitkort i premiärnumret.

Redaktörerna Ebba Cronstedt och Kent Renåker presenterar sin tidning som ett livsstilsmagazin kretsande kring tatueringar, och annan så kallad kroppskonst. För er som inte redan förstått det så brukar det (för de som – lyckligtvis – ännu invigits i denna kroppskonstens hemliga innersta cirkel) innebära kläder med flammor och döskallar, barnutstyrslar med tatueringsmotiv, menlös och förutsägbar Backyard Babiesmusik samt prententiöst överanalyserande diskussioner om kroppskonstens transendentala egenskaper och innersta betydelser för de redan initierade och samförstående. I detta första nummer så har denna subkultur dock lyckligtvis fått kliva något åt sidan till förmån för intervjuer och reportage som kretsar kring faktiskt tatuerande. Låt oss även i fortsättningen slippa ytterligare en tidning som recenserar och omskriver allt som felaktigt antas uppskattat av den genomsnittlige tatueringskunden, såsom tevespel om vikingar, nappar som får din bebis att se ut som ett tandfreak och motivlackade motorcyklar.

Överlag tycker jag spontant att språket genomgående verkar bättre än i de båda andra nordiska tidningarna. Innehållet håller dock ungefär samma stil och klass; det vill säga intervjuerna verkar följa de vanliga frågemallarna och reportagen från olika events är genomgående målade i rosa färger. Men livsstilstidningar ges i och för sig inte ut för att kritsisera och trampa folk (som förtjänar det) på tårna, utan för att sälja lösnummer och tillfredsställa läsarna. Och om läsarna vill ha färdigtuggat och lättsväljt så är det färdigtugat och lätsväljt de får.

Ska jag lyfta fram ett par  höjdpunkter ur tidningen så får det bli artikeln om Daniel Dufos konstnärsambitioner  samt intervjun med Maximilian Gasolini, och då i synnerhet hur han agerat konsult åt SF för att skapa trovärdiga tatueringar i filmer. Även artikeln om Cory Norris, som jag inte hört talas om tidigare, är värd en genomläsning. Tacksamt är också att man valt att hålla nere antalet utmanade posér och meningslöst nakna kvinnor. Det mesta poserandet verkar redaktör Ebba själv vilja stå för.

Jag anser absolut inte att det behövs så många som tre nationella tidningar för vår bransch. En hade gott räckt, och jag hoppas att utbudet snart kokas ned något, även om jag befarar att utvecklingen snarare kommer gå åt andra hållet. Startfältet är öppet. Må bästa tidning ”vinna”.