Föredrag och stort projekt på gång. Atelje sökes.

Klockan 14.00 nu på lördag 2/4-2011 kommer jag att hålla ett föredrag om ett projekt jag ämnar starta inom kort. Syftet med projektet är i första hand att testa ett nytt och annorlunda sätt att arbeta med tatueringar, samt att se om det finns möjlighet och utrymme att arbeta konceptuellt med tatuerande som konstform. Förutom dessa huvudsakliga mål hoppas jag inom projektet kunna utmana och omvärdera många andra aspekter av och begränsningar inom traditionellt yrkestatuerande. Min plan är att ägna en femtedel av min arbetstid under två år till att slutföra detta projekt. Resterande fyra femtedelar kommer jag att fortsätta arbeta som vanligt i vår studio.

Föredraget jag ska hålla, som har sin bakgrund i ett par års egna funderingar och teorier kring tatuerande, kommer hållas på Göteborgs Stadsbibliotek, och alla är välkomna. Självklart är arrangemanget gratis.

I samband med denna händelse kommer jag här på bloggen att publicera ett antal artiklar i form av relativt långa inlägg som kompletterar och i vissa fall kanske utvecklar de tankar jag kommer redogöra för på lördag. Mitt mål är senare att redigera dessa artiklar och lägga upp dem som permanenta sidor. Förutom att dessa texter kommer fungera som riktlinjer för mitt projekt och hjälpa mig att hålla ordning på mina tankar, så är de också till för den som är allmänt intresserad av vad som kan försiggå i en tatuerares huvud när han eller hon inte utövar sitt dagliga hantverk. Vidare uppmuntrar jag den som önskar att kommentera mina ord och tankar, eller ifrågasätta mig, att göra så, och därmed hjälpa mig att komma vidare i mina funderingar. Förutom att det självklart finns möjlighet att ställa frågor och samtala på plats på Stadsbiblioteket, så är kommentarer alltid välkomna här på bloggen. För den som av händelse skulle vilja samtala under andra former så finns jag att nå via mina vanliga kanaler, det vill säga i egen person i studion, på telefon, via epost, facebook etc. Information om alla dessaformer av kontakt finns på studions hemsida och här på bloggen.

Om någon känner till en lokal som är ledig, som kan användas som atelje, så tar jag gärna emot tips. Minst 20 kvadratmeter, rinnande vatten och toalett är måsten. Gärna ganska centralt belägen.


Min inledande artikel i samband med detta projekt följer omedelbart här nedan.


Kunden är ett problem – ett nytt sätt att se på tatuerande


Tatuering som konstform har ett problem. Som hantverk lever och frodas uttrycksformen. Under de knappa femton år jag varit aktiv har arbetena (med detta menar jag den samlade professionella yrkeskårens totala alster) rent tekniskt gjort fantastiska framsteg. Antalet yrkesutövare som idag utför verk som man på 90-talet knappt kunde drömma möjliga är otaliga. Detta är delvis en direkt följd av den explosionsartade utveckling branschen sett under samma period, med avseende på antal kunder/samlare, storleken på beställda verk och en allmänt öppnare inställning till fenomenet och uttrycksformen. Den stora ökningen av såväl kunder som tatuerare har alltså ökat branschens mätbara kompetens men har också, i nära samverkan med internets utbredning, med sina sociala masskommunikation, skyndat på och vida odlat en gammal praxis i branschen; kopierandet och det okritiska härmandet. Den här artikeln, och till viss del uppföljande texter, kommer beröra detta traditionella och rent av institutionaliserade fenomen, men endast som varande en del av ett större problem; att branschen konstnärligt gått i stå. Nu kommer jag sticka ut hakan och påstå att problemet i viss mening är kunden. Ni som läser detta och är tatueringskunder, hos mig, hos någon annan i vår studio eller för den skull någon annanstans i världen, bör inte ta illa upp och istället läsa vida, för det är inte så mycket ni kan göra åt er själva i det här avseendet. Vi gör er till kunder genom att erbjuda våra tjänster, och det är i denna samverkan mellan tatuerare och kund som tatueringsbranschen står och stampar på ruta noll.
För att kunna föra en diskussion kring ämnet kommer jag av nödvändighet introducera vissa begrepp som jag i princip definierat själv eller lyft in från diskussioner i andra ämnen. Om någon använt sig av samma termer och begrepp på ett annat sätt, i den näst intill obefintliga diskursen om vårt yrkesutövande som konstnärer och/eller hantverkare, så är det inte min avsikt att kapa dessa och skapa mina helt egna definitioner. Jag välkomnar alla att svara på mina texter och föra diskussionen vidare så att begreppen kan utvecklas och kanske vara ett växande skrå till gagn.


Först av allt vill jag i all korthet sammanfatta hur processen för att anskaffa sig en tatuering ser ut, och har sett ut i relativt modern tid. Med relativt modern tid avser jag tiden för det senaste återinförandet av tatueringar i väst runt 1700-talet, och framåt. Det exakta tillvägagångssättet varierar givetvis från tatuerare till tatuerare, och från kund till kund, men i princip är det så här det går till: Den presumptiva kunden kontaktar en tatuerare, utvald antingen efter rekommendationer, efterforskning eller på ren chansning. Tatueraren informeras om kundens mer eller mindre specifika önskemål. På avtalad tid utförs arbetet och ersättning för detta erläggs.

Sedan tatueringsmaskinen uppfanns i slutet av 1800-talet fram till för bara något decennie sedan var det väldigt vanligt att kundens önskemål fanns uttryckt i ett så kallat flash. Jag vet inte exakt när begreppet infördes, men det har varit närvarande åtminstone sedan tidig efterkrigstid, förmodligen redan en bra tid innan dess. Flash har sitt språkliga ursprung i engelskan, men är idag internationellt spritt och använt. Ett flash i vår bransch är ett färdigt motiv som tecknats på papper. Ofta är dessa motiv samlade på ark och uppsatta på tatueringsbutikens väggar och/eller i pärmar som finns tillgängliga för besökare. Flash förkroppsligar den process att härma varandra som jag nämnt ovan, genom att traditionellt ha kopierats och kalkerats från tatuerare till tatuerare, ofta i många generationer. Ibland valde en tatuerare att ändra detaljer, eller slå ihop delar av två olika motiv för att på så sätt skapa ett tredje. Det här började i en tid då tatuerare, med få undantag, drev sin rörelse strikt affärsmässigt. Ju fler motiv man hade att erbjuda kunderna desto större sannolikhet var det att dessa skulle hitta just vad de ville ha för stunden. Ju fler kunder man sedan lyckades klämma in på en arbetsdag, desto bättre dagskassa. Därför var motiven utformade för att kunna göras snabbt och på löpande band. Flash följde med in i vår tid och bidrog då genom sin spridning till att skapa den breda repertoar av inarbetade genrer och stilar som idag genomsyrar branschen. Borta var då plötsligt tanken på att tatueringarna nödvändigtvis skulle gå snabbt att göra. Istället hade man börjat ta ordentligt betalt per tidsenhet, så tatueraren var i någon mån garanterad ”rätt” ersättning för sin arbetsinsats utan att behöva tatuera tjugo sjömän per dag. Ytterligare en tid senare, från och med några få år sedan, har merparten tatuerare börjat arbeta utan flash men alltså fortfarande, och kanske i ännu högre grad, för direkt ersättning mot förfluten arbetstid. Tatuerare sätter av olika skäl sällan ett fast pris på sina jobb. Det främsta av dessa skäl är att det är väldigt svårt att förutse tidsåtgången på ett större motiv, eller ett som man designat just för kunden och därför aldrig tidigare utfört. I praktiken har det i någon mån alltid varit så att tatueraren tagit betalt per tidsenhet, även om man på förhand utifrån ett motivs design försökt avgöra tidsåtgången, så att man har kunnat sätta ett fast pris baserat på denna uppskattning. Materialåtgång och dylikt har alltså aldrig, mot mångas antagande, varit en avgörande faktor i prissättningen av tatueringar. Idag när antalet flash-drivna inrättningar kraftigt minskat och allt fler tatuerare endast arbetar med originalskisser som designas specifikt för varje kund och unikt arbete, så har referenser hämtade från internet delvis tagit flashmotivens plats. Kunder och tatuerare genomsöker internet för att hitta inspiration eller material till sina egna verk. Inte sällan hänvisar kunder till foton av andra människors tatueringar när de ska framföra sina önskemål. Men även många tatuerare finner inspiration från andra tatuerares verk genom internet. Inte sällan reproduceras eller imiteras motiv och stilar på ett sätt som gränsar till rent plagiat, och på så sätt fortlever och frodas i en mening det vedertagna härmandet från svunna tider.

På det stora hela kan man säga att processen från tanke och idé till färdig tatuering idag är likadan som i svunna tider. Det viktigaste att notera här är att affären, förr som nu, i samband med att tatueringsarbetet startar, redan är uppgjord. Verket är, av naturliga skäl, köpt osett och en ersättning är på förväg fastställd. Denna står i sin tur inte i relation till en värdering av verkets innehåll eller utförande i sig, utan till den tid det kommer ha tagit att utföra taturingen. Av detta följer ett visst ansvar och vissa förpliktelser för tatueraren i fråga. Hon eller han ansvarar mot kundens uttryckta önskemål och förväntningar, samt mot dennes pengar. En extra vägande faktor i detta ansvar utgörs av det faktum att en tatuering av naturen är permanent. Observera att det i dessa dagar inte är helt ovanligt att kunder ger sina tatuerare helt eller näst intill helt fria händer att skapa vad denne vill, men i regel inom någon form av ramar, såsom ett tema eller en på förhand angiven stil. Jag menar dock att i denna vedertagna arbetsmodell innebär även totalt fria händer att utforma en kunds motiv, på inget sätt total ansvarsfrihet. Kunden har sagt till sin yrkesman/kvinna att denne vill köpa ett nytt ej ännu utfört verk, och av det följer underförstått en önskan och en föreställning om ett reultat, om än mer eller mindre definierat. I syfte att skilja denna “gamla” vedertagna arbetsform från den jag senare kommer definiera och föreslå, har jag valt att kalla detta för “hantverkstatuerande”, och dess utövare väljer jag att kalla för “hantverkstatuerare”. I dessa begrepp lägger jag ingen som helst värdering. Begreppen i denna och uppföljande artiklar har jag introducerat endast för att kunna fortsätta diskussionen, med syfte att formulera och avgränsa det experimentella projekt som jag senare och till sist ska försöka definiera, och förhoppningsvis avsluta. Inom traditionellt hantverkstatuerande är kunden alltid närvarande. Kunden är i dessa fall just en kund oavsett om de slutligen erlägger ersättning för utfört verk eller ej. Det som i första hand gör dem till kunder är inte ett köp, utan beställningen av verket och de förväntningar denna beställning medför.

För att komma undan hantverkstatuerandets ansvar och medföljande förpliktelser (sammanfattat, kort och gott: att göra kunden nöjd genom att följa upp dennes mer eller mindre uttalade förväntningar) så långt det är möjligt, skulle en tatuerare behöva utföra sina motiv först, utan en beställning, och sedan exponera dessa. Detta är en fysisk omöjlighet då den vanligaste förekommande definitionen av en tatuering är “en pemanent markering på levande hud”. En levande, mottagande människa är med andra ord en förutsättning för att en tatuering över huvud taget ska bli av. Återstår gör då att försöka komma så långt från dessa ovan angiva förpliktelser som möjligt. Här måste jag introducera ytterligare ett begrepp; “duken”. En “duk” är i detta sammanhang kort och gott den hud som avsatts för en specifik tatuering. Inom hantverkstatuerande är duken och kunden alltid en och samma person. Efter att ha vridit och vänt på mina egna tankar i ett par års tid har jag kommit fram till teorin att det närmaste jag som utövare kan komma total ansvarsfrihet, är att skilja kunden från duken genom att helt enkelt inte låta kunden överhuvud taget existera förrän tidigast när verket är avslutat. Detta kan jag endast uppnå genom att själv söka upp mina dukar, för att utföra ett – av ingen mottagare på förhand beställt – arbete. Ett sådant (så vitt jag vet ännu hypotetiskt) sätt att arbeta med tatueringar har jag valt att kalla för “konsttatuerande”. Även här, och i synnerhet jämte det tidigare definierade begreppet hantverkstatuerande, lägger jag ingen som helst värdering i definitionen. Konsttatuerande är snarare ett begrepp jag myntat för att kunna komma fram till en arbetsform att testa jämte det vedertagna och traditionella sättet att arbeta inom mitt yrke. Resulterande verk inom konsttauerande kommer jag att kalla för “konsttatueringar”, medan verk utförda inom hantverkstatuerande, inom ramen för min diskussion kommer kallas för “hantverkstatueringar”. I min definition av konsttatuerande är det viktigt att uppmärksamma att mottagaren inte är det samma som duken. En mottagare är här istället den person som på endera sätt upplever det färdigställda verket. I de flesta fall (om inte alla fall, beroende på hur man väljer att definiera mottagandet av en tatuering) kommer duken att samtidigt och på ett högst ofrivilligt sätt att också bli en mottagare av det färdiga motivet, men det är i detta sammanhang inte intressant. Det finns konstfilosofiska inriktningar som gör gällande att ett konstverk kräver både en avsändare och en mottagare. Jag vill inte hävda att detta eller motsatsen är fallet, men av naturliga skäl kan alltså normalt en konsttatuering inte utföras utan åtminstone en framtida mottagare. Vidare kommer jag i en senare artikel ifrågasätta om hantverkstatueringar över huvud taget kan anses ha en avsändare, och hur avsaknade av detta i så fall delvis kan ligga till grund för tatuerandets svårigheter att slå sig in bland andra mer etablerade konstformer, i exempelvis tidningars kulturkritik och högre konstutbildningar. (Avsaknaden av avsändare kan också antas utgöra ett skäl till att tatuerare sällan uppmärksammas utanför invigda kretsar, annat än som hanverkare som utför för andra människor högst personliga verk. Men mer om detta i en senare text). “Konsttaturare”, som jag i diskussionen här väljer att kalla tatueraren som utför en konsttatuering, kan i ett senare skede välja att på något sätt ta betalt för olika former av exponeringar och presentationer av sina verk. Då kan den situationen uppstå, att en mottagare också blir en kund genom att erlägga ersättning för att på så sätt tillgå utförda konsttatueringar. Jag vill här påpeka att en ekonomisk transaktion självklart inte är nödvändig för att ett verk ska anses vara konst. Tvärtom görs enligt mig mycket av den mest intressanta konsten idag helt utan att pengar blandas in. Kunder kan alltså rymmas även inom konsttatuerande, men till skillnad från inom hantverkstatuerande (som alltid har en kund involverad från och med den stund verket påbörjas), först efter att verket presenterats.

I ett självpåtaget och av mig definierat projekt kommer jag, så snart alla förberedelser är gjorda, att försöka arbeta en dag i veckan enligt dessa principer, i denna för mig  “nya” arbetsprocess, som jag ovan beskrivit i korthet som konsttatuerande. Resterande arbetsdagar kommer jag fortsätta med mitt hantverkstatuerande precis som vanligt. I uppföljande artiklar kommer jag ingående beskriva vad jag hoppas uppnå, och redogöra för några intressanta effekter som jag tror kan följa av detta projekt, och vad jag vet, helt nya arbetssätt. Syftet är i första hand att testa ett helt nytt sätt att arbeta med tatuerande, möjligen även på ett konceptuellt sätt.

Sammanfattning:

Tatuerandet står i viss mening och stampar på ruta ett. Tekniskt sett har otaliga landvinningar gjorts och hantverket utvecklas idag i snabb fart. Konstnärligt hävdar dock jag att branschen i mångt och mycket gått i stå. Ett av de största hindren för tatuering som konstform anser jag utgörs av kunderna, eller närmare bestämt de förväntningar som dessa ställer på sina utvalda tatuerare genom att beställa arbeten. Arbetsformen för yrkesverksamma tatuerare har inte heller den ändrats sedan tatuerandet återinfördes i väst, i relativt moderna tider. I ett syfte att undersöka om man kan arbeta med tatueringar på ett konceptuellt sätt har jag för avsikt att starta ett experimentellt projekt, med (för mig) helt nya arbetsformer. Jag kommer ägna motsvarande ungefär en femtedel av min totala arbetstid i detta projekt. Resterande tid kommer jag fortsätta att arbeta på samma sätt som jag arbetar idag.

För att avgränsa och definiera mitt projekt, och kunna föra en diskussion kring detta och mina teorier, inför jag ett antal begrepp och definitioner. Definitionerna rymmer från min sida inga inbördes värdeskillnader.

Duken är den avgränsade hudyta på vilken en specifik tatueringen utförs på.

Hantverkstatuerande är det traditionella sättet att arbeta som tatuerare. Det definieras i första hand av att den resulterande tatueringen har en på förhand specificerad kund som beställt verket, om så än med för tatueraren helt fria händer, samt att denna alltid på samma gång utgör duken på vilken den specifika tatueringen appliceras. Inom hantverkstatuering kan tatuerare inte avstå från ett visst ansvar gentemot sin kund. Ansvaret utgörs framför allt av vetskapen om att kunden har en mer eller mindre uttalad föreställning om det resulterande verket, samt – i de flesta fall – det löfte om ekonomisk ersättning som på förhand upprättats mellan båda parter. Ersättningar för hantverkstatueringar står i regel alltid i direkt proportion till den tid arbetet tagit att genomföra.

Hantverkstatutering kallar jag i denna diskussion det verk som utförts inom ramen för traditionellt hantverkstatuernade. Jag introducerar redan i denna artikel en tanke om att att det kan vara svårt att anse att en traditionellt hantverkstatuering har en definierad avsändare.

Hantverkstatuerare kallar jag den tatuerare som utför en hantverkstatuering.

Konsttatuerande definieras i min diskussion i första hand av att utövaren skiljer kunden från duken, genom att helt enkelt utesluta kundbegreppet från hela skapandet av tatueringen. Först när tatueringen färdigställts och exponerats kan begreppet kund komma att bli aktuellt, beroende på om det finns en mottagare som också är villig att ersätta taturaren för att på endera sätt få tillgång till det specifika verket.

Konsttatuering kallar jag i denna diskussion det verk som utförts inom ramen för konstatuerande, så som jag definierar det.

Konsttatuerare kallar jag den som utför en konsttatuering

På lördagens föredrag och i uppföljande artiklar här på bloggen kommer jag att försöka förklara syftet och avsikten med mitt projekt, samt hur jag planerar att arbeta i detsamma. Begrepp och de tankar jag infört i denna artikel kommer ligga till grund för dessa kommande texter resonemang.


Pinuppor, tevespel och blomster

Det här med pinuppor, pin-ups, eller vad man nu vill kalla det, är ett kapitel för sig i tatueringsvärlden. Skälen, svepskälen, ursäkterna, önskemålen och instruktionerna för motiven är lika varierade som förfrågningarna. I fredags hade jag nöjet att starta inte bara ett, utan två intressanta projekt där jag gavs stor frihet inom ramarna för respektive kunds mycket vidsträckta idéer. Mer om dessa båda arbeten längre fram i inlägget.

Med skäl och svepskäl avser jag det faktum att det i vissa bekantskapskretsar fortfarande, trots, eller kanske tack vare att 90-talet sedan länge är efterlämnat, är kontroversiellt att uppmuntra objektifieringen av kroppar i allmänhet, och kvinnokroppen i synnerhet, om än på ett så ytterst privat medie som sin egen kropp. Sedan många år nu vill alla medborgare, mer eller mindre framångsrikt och/eller intensivt, vara femininster. Även jag. Beroende på vilken idéell bakgrund man bär med sig, formad av diskurser i genomförda utbildningar, dialoger och relationer med bekanta, samt genom allmän livserfarenhet, så är valet att låta tatuera en pinuppa på sin kropp mer eller mindre problematiskt. För den mest politiskt korrekta människa som trots allt vill ha en pinuppa är det i princip regel att fabricera acceptabla svepskäl för sitt val. Dessutom måste prydlighetsnivån på motivet, i avseende på sådant som posé och klädsel, hållas på en för sitt umgänges smaks moderat nivå. Det hela blir ett vanskligt projekt, för ingen (överdrivet) politiskt korrekt människa vill riskera att hamna i onåder hos sin omedelbara och konforma vänkrets. Jag sticker inte under stol med att Pinuppan som tatueringsmotv förvisso i någon mening underminerar den så kallade kvinnokampen, men när det kommer till kritan så handlar det bara om någons privata tatueringsmotiv, och därtill en liten länk i en lång tradition av kulturyttringar som reflekterar dyrkandet av den (över)mänskliga kroppen. Med andra ord är det inte hela världen. Man får inte glömma att pinuppan i grunden är något så simpelt som en fantasi, och som sådan ett ouppnåeligt ideal. Förstår man bara detta enkla faktum så kan man nog känna sig säker att man inte förstör kampen, eller svärtar ned sin egen karma.

Pinuppans roll har alltid varit att motivera och inspirera genom sin glätta, och för betraktaren otillgängliga, yta. Jag har alltså inga som helst problem med det. Tvärtom tycker jag subjektet i fråga är jätteskoj att jobba med, förutsatt att det inte är fråga om en oengagerad och tjatig form. Det är många som vill ha pinuppor idag. Det har gått inflation i motivet, något undertecknad själv inte har något emot; med rätt inspirationer och roliga idéer kan de vara bland de roligaste motiven att designa. I kölvattnet av trenden har den klassiska oldschool pinuppan, i princip Sailor Jerrys original med bollbröst och studsrumpa, blivit något av ett 2000-talets tribal i vissa kundsegment, jämte namn i Old English-typsnitt längs underarmen i andra. Oldschoolfansen får tycka vad de vill, men när de om och om igen våldtar originalet genom att behandla det som en gammal klippdocka med flik-kläder för att ge sina kunder sin spartanska version av så kallade custommotiv, så tycker jag att man dödar lite potentiell kreativitet. ”Jaså vill du ha en brandmans-pinuppa, vänta, jag ska bara kalkera av den här rumpspännande damen och teckna på henne en lustig röd hatt”. Jaså vill du ha en unik pinuptatuering. En P-Lisa? Jamen visst, jag kalkerar av den här klassiska Sailor Jerry pinuppan som alla andra också vill ha och skissar dit en p-vaktsuniform.” Rewind. Repeat.

22november08422november083Så, efter denna inledande diskussion återgår jag till fredagens två projekt (och några andra jobb). Först ut var Håkan som efter en kort konsultation med Laphroaig kvällen efter han besökt invigningen av vår nya lokal för tre veckor sedan kom på att han ville ha en pinuppa med amerikansk gammal lokförar/kolskyfflaruniform. I mina anteckningar och skisser har jag valt att kalla projektet för ”Engirina of the Damntrak”. Vi satte damen i en kontext, och satte igång. Vi hann inte riktigt med att jobba klart alla konturer, men nästan. I januari fortsätter tåget gå.

 

 

22november08222november081När Håkan lämnade studion tog Karin plats i stolen. Hon hade önskemål om en Cowgirl med ståbas. Tidigare i veckan skissade jag ett förslag åt henne, och vi beslöt oss för att återge de körsbärsblommor hon efterfrågat som bakgrund skalenligt, och inkluderade därför ett träd med några grenar i motivet. Om ett par veckor är det dags att fortsätta arbetet.

 

 

 

 

22november08622november08722november088En del människor jag pratar med tycks ha missuppfattat min inställning till det här med ”feta” konturer. Ibland är allt vissa pratar om hur mycket jag arbetar med dessa ”feta” linjer. Det är fett, och feta, och powerlines till höger och vänster. Sanningen är den att jag visst gärna jobbar med tjocka konturer, men det var länge sedan jag lyfte själva tjockleken på konturerna i sig till skyarna. Rätt kontur till rätt jobb är snarare min inställning dessa dagar. Framför allt har jag med tiden kimmit till insikt att det inte är hur tjock man kan göra en linje som är viktigt, utan dess tjocklek i relation till övriga konturer, och motivet som helhet. Man kan med andra ord lägga väldigt dynamiska linjer som för sig själva är förhållandevis tunna, men som i relation till varandra kan var riktigt tjocka respektive klena, och därmed uppnå helt andra effekter än om man bara smäller på det bredaste man kan föreställa sig rakt över hela motivet. Tidigare i veckan startade jag ett projekt med en dekorativ samling rosor på Linas överarm, och hennes önskemål var att använda tunna skira linjer, något som jag finner fungera väldigt bra med den typ av rosor Lina (och sedemera jag) var ute efter.

22november085Emellanåt finner jag tid att göra de små tatueringarna, som den här på Saras fot. En liten enkel men effektfull dekoration.

 

 

 

 

 

22november08922november081122november0810Dojz har varit en trogen kund ett bra tag nu, och i veckan som gick startade vi det som kommer avsluta hans båda armar. Den här gången hoppade vi upp ganska rejält i skala från de två tidigare projekten (hela vänsterarmen respektive höger underarm). Dojz önskning var någon sorts klassiskt galen vetenskapsman. Jag skissade upp något som jag kände låg mitt mellan mellan Herbert West, Dr. Wily och Dr. Banarne & Hemliga Arne. Motivet är tänkt att bli en orgie i kontrasterande ljus i färger och djupa skuggor.

 

 

22november081322november081222november0814Förra veckan fortsatte jag och Pär på hans Piranhaplant-sleeve. Jobbet kommer domineras av eldsken, växtlighet och mörka skuggor. Det känns skoj med en rejäl tevespelstatuering. De flesta man ser är i regel ganska små, och väldigt retro. Här har vi försökt göra ett rejält motiv, som är klassiskt men ändå omtolkat i lite modernare former.

 

 

 

Det var endast någon vecka sedan jag skrev om Carinas MYLP-motiv, så jag skriver inget mer, utan visar helt enkelt fotona från senaste sessionen.

22november081622november081522november0817

Tjock eller?

 

Svart bomb, en coverup-klassikerFör någon vecka sedan skrev jag om begreppsförvirring kring stil, teknik och motiv. I det inlägget lade jag fram ett exempel från verkligheten rörande enkla linjer och byggda/skulpterade/tjocka dito. I lördags fortsatte jag så ett arbete som startade för någon månad sedan på Mathias, föreställande en samling högexplosiva artiklar. Mathias har valt en klassisk svart rund bomb som coverup för sin gamla cirkulklära Danzigtatuering i mitten. Så vitt jag förstått är detta en homage till ett av de mest klassiska motiven att använda för att täcka över ett gammalt (runt) jobb; näst intill en kulturgärning alltså.

 

Först att förhindra missförstånd vill jag påpeka att detta inlägg på inget sätt görs för att förringa de klassiska enkla linjerna, eller de tatuerare och klienter som föredrar denna stil, lika lite som jag någonsin försökt mindregöra realistiskt porträttatuerande eller de som tycker om den stilen och den tekniken.

Jag passade på att fotografera ryggen innan och efter sittningen för att här kunna presentera ett tydligt exempel på skillnaden mellan enkla och byggda linjer och varför man bemödar sig att lägga ned extra tid på ett motivs konturer. Om jag hade valt enkla linjer för motivet så hade jag i och för sig antagligen använt en fetare nål än jag använde för första sittningen för att på så sätt ge motivet lite stadga och definition. Nu föredrar jag oftast lite mer arbetade konturer och utgår då i regel från en hyfsat tunn linje, så även i det här fallet. Här kan man i alla fall enkelt se anledningen till det tatueringsklienter refererar till som att behöva ”linjera två gånger”. Den andra gången man linjerar bygger man upp alla konturer till sin slutliga tjocklek. Olika linjer ges olika kraft och på detta sätt kan man ge betraktaren en tydligare och intressantare bild. Redan genom att bygga på linjerna har vi skänkt de olika delarna av motivet definition och gjort kompositionen enklare att läsa. Linjerna kommer också hjälpa till att ge färger ”tryck”, och separera förgrund från bakgrund – mer specifikt den Atomexplosion som ska inrama det hela och som kommer skilja sig från övriga detaljer genom att helt sakna konturer och istället definieras av färger och kontraster.

 

Innan byggda linjer

Byggda linjer

 

 

 

 

 

 

 

Innan byggda linjer höger sidaEfter byggda linjer, höger sida

Stil, teknik och motiv

Ibland händer det att jag slår mig ned vid datorn och googlar på studions namn för att se vad som dyker upp. Några hyperlänkar senare kan man ha hamnat precis var som helst. Ofta landar man i ett antal personliga bloggar eller på diskussionsforum om kroppsmodifiering, en rubrik folk gillar att peta in tatuering under. Ibland förfasas jag över den mängd dumheter som sprids i dessa kanaler. Tatueringar, tatuerare och branschen som huserar dessa har alltid omgärdats av många rykten och vilseledande rådgivning från självutnämnda experter, men min mening är att detta konstant utvecklats åt det värre ju fler forum som slår upp sina portar. Jag känner ett par moderatorer på ett visst väldigt populärt forum, och jag vet att de gör ett hästjobb med att försöka rensa i dumheterna, men de kan omöjligen hålla koll på allt och ordet är ju trots allt fritt. Sen hjälper ju knappast två insatta moderatorer på ett forum när det finns hundra andra forum att söka disinformaion på. Det underliga i sammanhanget är att de flesta frågor som ställs ändå är av det slag som onekligen bäst och enklast skulle besvaras av en yrkesverksam tatuerare. Istället väljer alltså många att konsultera mer eller mindre anonyma och obekräftade källor på internet.

De frågor som kanske ändå skulle kunna ha berättigande på diskussionsforum är just de som inte motsvaras av exakta svar och absoluta sanningar, utan snarare är ämnen för diskussion. Exempel på detta är tips på lämpliga tatuerare för ett visst motiv, olika tatuerares stilar eller givande diskussioner kring varför alla tatueringsmässor är likadana år ut och år in och vad man kunde göra för att råda bot på det. Denna typ av frågor diskvalificerar dock oftast sin legitimitet i samma stund som de skrivs genom att vara bakvänt ställda. Ta en av de absolut vanligaste frågorna: Vem är den bästa tatueraren i <fyll i valfri stad>? Svaret på just denna ogenomtänkta fråga är nästan alltid samma. Folk svarar med sin egen tatuerares namn. Det korrekta svaret borde istället vara en motfråga: ”Vad är det du vill ha tatuerat?” Ursprungsfrågan är nämligen helt fel ställd och borde istället lyda, ”vem är den bästa tatueraren för att förverkliga mitt önskade motiv, nämligen en/ett <fyll i med komplett beskrivning av önskad tatuering>? På internet råder allvarlig begreppsförvirring kring tatuerandet, vilket i sin tur ligger bakom många av de konstiga frågor och funderingar klienter ibland har när de kommer till sin tatuerare. Jag vill ta upp tre av dessa begrepp som många tycks ha svårt att skilja åt: stil, teknik och motiv.

Stil

I takt med mässornas och tävlingarnas utbredning har de olika stilarna naglat sig fast i folks medvetande. Det kallas för Old School, New School, Black & Grey, Ornamental, Tribal, Japanese, New Traditional, och så vidare. Dessa begrepp är i sig ett bekymmer då de hotar stävja nytänkandet hos lovande och duktiga tatuerare. Många är de tatuerare som tycks tro att man måste passa in i en eller ett par av dessa ”skolor” för att ha en plats i branschen. Indelningen i sig är inget fel, men den vikt som tillskrivs den strömlinjeformar kunders önskemål och tenderar generera förfrågningar om motiv som ser precis ut som annat man sett, i just den eller den stilen[!]. Kunder älskar också att tillskriva tatuerare stilar, även om de själva inte känner sig tillhöra just en särskild skola. Vissa tatuerare är själva lika påverkade av fenomenet och älskar att framhäva just sin stil, men deras behov av detta får ju stå för dem. Jag tycker hur som helst själv att det är synd. En stor del av denna utveckling måste jag tyvärr skylla på tatueringsfans som i överdriven utsträckning mer eller mindre kräver nischer av sina tatuerare. Räcker det inte med att tatueringarna är snygga och väl utförda? Måste de verkligen vara av en särskild stil för att platsa? Nu ska det till dessa lekmäns försvar påpekas att de till en början vilseletts av tidningar och mässor som länge älskat att göra denna indelning.

I korthet kan man säga att stil är ”hur en tatuering ser ut”.

Teknik

Det finns många olika tekniker inom tatuerandet idag. Tekniker är de olika sätt en tatuerare kan arbeta på för att åstadkomma en viss typ av effekt i huden på en klient. Det kan t.ex. vara en teknik att använda vatten för att lavera gråskalor, och en annan att inte spänna huden för att uppnå samma effekt. En tredje teknik för samma resultat är att använda en viss typ av konvexa nålar medan en fjärde kan vara en kombination av de första tre. Att maximalt mätta mängden färgpigment i huden är en teknik. Att snabbt och fattigt förglägga huden är en annan teknik. Teknik är alltså något en lekman sällan har någon som helst insikt i. Inte heller har klienter någon särskild anledning att vare sig förstå eller ha kunskaper om olika tekniker. Det borde snarare vara slutresultatet som är intressant för dem, det som definieras av ovan nämnda begrepp stil och nedan beskrivna begrepp motiv.

Teknik kan beskrivas som ”hur en tatuering utförs”.

Motiv

Motivet är helt enkelt vad motivet föreställer och hur det är komponerat. Mer komplicerat än så är det inte.

Förvirringen

Ett skepp eller ett hjärta är inte per automatik Old School. Old School är en stil som inbefattar flera tekniker, såsom enkla linjer (i motsats till byggda progressiva linjer, populärt kallat powerlines), hård svart skuggning och enkla färgscheman. Om något är riktigt old school ska det helst också gå snabbt att utföra enligt förespråkarna. Ett skepp är en båt. Ett hjärta är ett organ i människokroppen som får blod att pumpa runt, och/eller en symbol för kärlek och liv. Både skeppet och hjärtat är här exempel på motiv. Om man ska använda de tre här omskrivna begreppen så bör man kunna skilja dem åt. Personligen tycker jag begreppen är överflödiga. Man kan ju istället uttrycka sig som att man vill ha ett segelfartyg, med si och så mycket eller lite färg, likande ”det” eller ”det” och gärna ”si eller så”. Med andra ord, beskriva vad man faktiskt är ute efter – på ren svenska – istället för att försöka stoltsera med en massa stilar och tekniker som ändå mest avslöjar att man inte riktigt har koll. Att inte ha koll på dessa saker är nämligen helt ok. Man måste inte ha koll, utan kan vara cool ändå. Det duger för mig om en kund vet hur hon eller han vill att tatueringen i fråga ska se ut.

Låt mig ge ett exempel som rör det jag ovan omnämnde som enkla linjer kontra byggda linjer. Det pågår mellan tatuerare en ständig och tämligen meningslös diskussion kring vilken typ av linjer som är den mest utmanande och svåra att bemästra. För något år sedan gjorde en gammal vän mig uppmärksam på ett inlägg på Helgons forum för kroppsmodifiering. Ett inlägg i den specifika tråden menade att det var tokigt att gå till Buzzstop 28, eftersom man där var tvungen att göra linjerna två gånger; underförstått att det skulle ta längre tid och kosta mer. Om jag inte minns fel hade en kompis till den här förvirrade personen tatuerat sig på vår studio. Ett solklart fall av begreppsförvirring. Antagligen hade skribenten läst för mycket i nätforum, och spenderat för lite tid hos insatta tatuerare. När vi gör en linje flera gånger i vår studio, och det gör vi ofta, så är det givetvis för att motivet mår bra av det, och ska ha byggda linjer. Om man ber oss om enkla linjer och vi tycker att ditt motivval verkar vettigt och anser att enkla linjer skulle kunna vara snyggt för ditt specifika uppdrag, så gör vi självklart det. Låt mig förklara de två olika teknikerna:

Den ena tekniken kan härledas tillbaka till den elektriska tatueringens rötter och går ut på att tatueraren sätter en given linje med en enda rörelse, från punkt A till punkt B i tatueringen. Att göra detta kan verka enkelt för den oinvigde. Tvärtom. Som vem som helst som först börjar lära sig tatuera snart märker, så är det inte helt problemfritt att verkligen lyckas få nålarna att lämna efter sig en solid och jämn svart linje. Det här är i första hand en rent teknisk utmaning, och något som varje seriös tatueraraspirant måste lära sig att behärska.

Den andra tekniken, byggda linjer, eller powerlines, är en konstnärlig teknik som står i stor skuld till bland annat kommersiell illustration från tiden runt 1900-talet, serietecknande och något så sentida som graffiti. Tekniken innebär att tatueraren går över en linje flera gånger för att skapa en formad linje. Syftet är att låta linjerna i sig antyda sådant som olika objekts form och betydelse i kompositionen. Byggda linjer emulerar på sätt och vis en dynamisk linje utförd med en pensel och kan bland annat användas för att lyfta fram vissa element i ett motiv, eller separera två lager i en avancerad komposition. Man kan, mycket förenklat,  säga att powerlines i första hand är en konstnärlig utmaning, som i sin tur kräver grundläggande kunskap i att utföra enkla linjer. Sen är det ett faktum att man kan dölja dåliga baskunskaper i att linjera genom att bygga upp sina linjer. Detta ”fusk” används flitigt av färska tatuerare som inte orkar lägga den tid och de ansträngningar som krävs för att bli riktigt duktig på den tekniska utmaningen att linjera. Tatuerare med ett förflytet som illustratörer och med mycket tecknarerfarenhet i bagaget tenderar ofta hänfalla åt detta knep för att kringå den mödosamma inlärningsprocess som enkelt linjerande innebär. En aspirerande tatuerare kan alltså dölja brister i sin tekniska kompetens bakom rent artistiska kvalitéer. Men hon eller han gör sig själv i samma stund en stor björntjänst. För en lekman kan det vara svårt att urskilja tekniska brister i ett annars vackert tatueringsjobb, men för ett tränat öga blir det uppenbart. Ett sådant fuskjobb riskerar att åldras på icke önskvärt sätt; en för kunden långsamt krypande och obehaglig överraskning.

Diskussionen kring vilken typ av linjer som är mest imponerande är alltså överflödig. Den ena tekniken är som jag redan nämnt en förteträdelsevis teknisk prestation, medan den andra är en i huvudsak artistisk dito. Om man sen föredrar enkla eller byggda linjer för sitt motiv är en smaksak; en fråga om stil.

Värst är kanske ändå inte hopblandadet av olika begrepp, utan mängden oförklarliga begrepp som uppstått genom en onödigt bred diskussion på internet. Som tatuerare hör man besökare i studion prata om saker som ”dust”, ”new oldschool” och min favorit – ”bluearm”. Vad fan är en bluearm? Och vem hittade på det? Det är också smålustigt när kunder påpekar att man inte bör äta skaldjur efter man tatuerat sig eller att det heter ”trajb” och inte tribal – nä, det gör det inte! … och om det trots allt skulle göra det: och?