Swahili Bobs nya hemsida, lokal och koncept

Medan jag fortsätter fila på min intervju med Thomas Rosén passar jag på att tipsa om de förändringar som våra vänner på Swahili Bobs genomgått i och med att de låtit denna elegant bege sig till Malmö för att preparera sin nya studio och arbetsplats.

Johan och alla de andra på SB har en helt ny hemsida på vilken man kan läsa allt om deras nya helhetskoncept, med (musik&merch)butik insprängd jämte  studion, återkommande klubbverksamhet m.m. All info om medarbetare och personal står att finna på sidan – som är designad och hopsnickrad av Papa Bear (tidigare känt som Hombre Productions) – samt i den blogg Swahili Bobs upprättat för att hålla intresserade ajour om butiken och klubbarna de avser att hålla i. Bloggen går också att nå via en länk på hemsidan.

STM och Jeff Gogué

Det kommer nog inte som en överraskning för någon som frekventerar den här bloggen att jag inte hyser särskilt höga tankar om den tatueringspress som finns idag – och det är inte så att jag bara vill vara ”besser och bitter”, för att citera en av mina tidigare läsare 😉 Förutom Tattoo Artist Magazine, som uteslutande vänder sig till branschfolk, så är det sällan jag imponeras av magasinens redaktionella innehåll. Skribenterna för TAM däremot vet vad de pratar om. De möter artister personligen för utförliga intervjuer och håller en allmänt hög klass på det skrivna. Dess enda problem, om man frågar mig, är att det kanske är lite väl Amerikanskt i sin vinkling. Det är mycket oldschool och traditionellt som får utrymme, men så är ju denna stil också väldigt i ropet. Dessutom är det en Amerikansk tidsskrift, så man kan nog inte begära ett annat fokus. Hur som helst så är innehållet lite väl yrkesorienterat för den vanlige klienten och säljs dessutom endast till yrkesverksamma tatuerare, varför jag vill kalla den för en branschtidning, snarare än en tatueringstidning.

Om vi för stunden återvänder till den samlande tatueringspressen så finns i denna sällan något matnyttigt. Intervjuerna känns slentrianmässigt utförda och man kan enkelt se det bakomliggande frågeformulär, som flitigt används om och om igen, ur vars svar artikelförfattaren vävt en lagom lång text. Innehållet säger i regel ingenting om artisterna annat än hur gamla de är, hur länge de varit i branschen och vad som fick dem att börja tatuera överhuvud taget, och även dessa mest banala saker känns ofta mystiskt tillrättalagda. Nästan alla har varit intresserade av tatueringar ”sedan de först höll i en penna” och ”spenderar all tid i sitt liv bakom ritbordet eller med en klient framför sig”. Tatuerarna de intervjuar är dessutom alltid genomtrevliga individer – även när det gäller tatuerare med notoriskt rykte om sig att vara otrevliga mot klienter, och i vissa fall alla människor, inklusive kollegor. Vissa tidningar (hit hör vanligtvis inte de nordiska tidningarna) är i och för sig ganska bra på att köpa in foton på snygga tatueringar, men i dessa internettider så kan man ju själv hitta samma tatueringar och många fler av upphovsmännen bakom respektive verk genom att besöka relevanta hemsidor.

Övriga artiklar, notiser och inslag brukar besegla de klassiska fördomarna om tatueringsintresserade och deras intressen: hårdrock, psychobilly, demoner, nordisk mytologi, döskallar på kläder, japansk kultur och gamla bortglömda skivor. Var och en av dessa företeelser och särintressen har garanterat sina egna tidsskrifter och livsstilsmagasin där de hör hemma. I alla fall jag önskar att all denna utfyllnad kapades och att man instället koncentrerade sig på det tidningen bör handla om: tatuerare, tatueringar, och annat tatueringsrelaterat. Jag är ledsen, för mig är inte Led Zeppelins samlade skivsläpp relevant eller viktigt för branschen. Detta trots att jag tycker att Immigrant Song är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Inte heller 50-tals klädkollektioner eller Bilutställningar med Customåk (bara för att många av dess besökare också råkar gilla tatueringar) är intressanta i sammanhanget. Jag gillar också att kika på snygga hotrods, men det är helt enkelt fel forum. Jag har hur många kunder helst som spelar tevespel som sin största hobby. Inte riktigt, men näst intill, oändligt fler än som samlar på bilar. En enda gång har jag sett en kommentar om ett tevespel i en tatueringstidning. En pytteliten notis. Kan ni gissa vad det spelet det handlade om? Rejäla Vikingar så klart. Spelet i fråga är dessutom ganska dåligt och självklart uppfyller det alla klyschiga och historieförvanskande vanföreställningar om de Nordiska folken från runt 1000 år sedan.

I veckan fick vi till studion det nyaste numret av Scandinavian Tattoo Magazine. Vi får tidningen sänd till oss då och då i samband med att vi annonserar. Jag vill genast nu säga att det här numret kanske är det bästa någonsin. I alla fall så långt jag kan minnas. Visst, det dras med en del av ovan nämnda krimskrams, men för en gångs känns artiklarna lite fylligare och genomgående håller bildmaterialet en högre klass än normalt. Om man ser förbi de vanliga smånotiserna om bäbisanpassad hårdrock och metal (Jag skämtar inte), DVDs med tatueringsteve, o dylikt, samt det högst underliga tatueringshoroskop som förekommer i varje nummer, så möts man av en del intressant. De tre pliktskyldiga rapporterna från tatueringsmässorna i Paris, Prag respektive Amsterdam är informativa och helt okej skrivna, men utan att ge mer än nödvändig bakgrundsläsning till artiklarnas foton. Det tillhörande bildmaterialet är överlag av hög kvalitet; en hel del foton är på intressanta tatueringsjobb. Även gallerierna i slutet av tidningen innehåller ovanligt intressanta och bra jobb; vissa från skandinavien, andra insamlade från andra delar av världen.

Vidare finns en artikel om en dansk tatuerare jag inte kände till, Sören Rye Lind, och ett intressant bildreportage om Craola, en skicklig konstnär som jag genom amerikansk alternativ konstpress följt ett tag. Hans arbeten är förvisso inte direkt tatueringsrelaterade, men mycket av hans konst har haft uppenbart inflytande på tatuerare genom åren, så jag tycker nog att artikeln gott och väl faller inom ramarna för vad som platsar i en tatueringstidning. Intressantast i tidningen tycker jag nog dock att artikeln om Jeff Gougé är. Jag spenderar inte för mycket tid på internet eller med tatueringstidningar i jakt på andra tatuerare att influeras av, och har själv ingen Myspace sida att ”samla kompisar” på. Därför har jag inte tidigare haft nöjet att stöta på Gougés arbete. Jag surfade ganska omgående in på hans hemsida, och jag måste säga att jag är djupt imponerad av det jag hittills sett. Killen är så vitt jag kan se tekniskt väldigt framstående och hans bildvärld och konst är skön. Det är inte alltid den typ av tatueringar jag själv föredrar, men trots detta uppskattar jag djupt vad jag hittills sett. Av det man kan utröna om killen i den för en gångs skull relativt intressanta, om än korta, intervjun/texten så verkar Gougé ha en trevlig inställning till sitt yrke, ha en hel del vettigt att säga om branschen och hysa en ödmjuk själ. Jag är imponerad.

Mycket av det matnyttiga innehållet i tidningen är inköpt och översatt av redaktionens medlemmar. Nu tycker jag inte detta gör så mycket, då innehållet som sagt är osedvanligt bra, men det är ändå värt att notera. Jag hoppas att tidningen fortsätter i den här stilen. Grattis till ett fint nummer.

Myspace, facebook of death

Är det bara jag, eller har Myspace i synnerhet, och communities i allmänhet, dödat tatueringshemsidorna. Allt oftare när jag vill kolla upp en tatuerares arbeten och letar efter en hemsida möts jag av ett meddelande som hänvisar mig till en Myspacesida, gärna i väntan på ”den nya hemsidan” som snart ska komma upp. Ibland väntar och väntar jag. Lång tid. Vissa sidor väntar jag fortfarande på. Till synes förgäves. Hemsidorna dyker ju aldrig upp som de utlovas. Jag förstår och har erfarenhet av fenomenet; man vill gärna komma undan utan för höga insatser. Kvarstår gör då i regel två alternativ.

1. Man ber en kompis göra sidan, eller ännu värre, en kompis kompis. Vanligtvis innebär det att ingenting händer, eller så hamnar man i den frustrerande situationen att hemsidan blir klar till mellan 25 och 50% varpå man tvingas vänta på att personen ska få tummen ur. Det är en långsam och trög process; mycket lik att stånga sitt huvud blodigt mot en hård tegelvägg. Oftast är kompisen (´s kompis) en slacker av rang, och förr eller senare slutar man höra något alls från personen. Ingen hemsida blir gjord.

2. Man tänker: hur svårt kan det vara att göra en hemsida? Resultatet av det här tänkandet leder ofelaktigen till att man i brist på tid (för er som inte förstått det redan, så lägger tatuerare ned väldigt mycket mer tid än vad deras kunder någonsin ser för att hålla sina rörelser igång) antingen förr eller senare lägger ned projektet eller hänfaller åt att använda en färdig mall från en sunkig webtjänst som resulterar i ett alster som mest liknar en typisk hundkennelsite från 1998, komplett med osmaklig design och helt hopplöst gränssnitt.

Följden av endera av dessa två nederlag blir att som oftast en Myspacesida. Det gäller många tatuerare, helt i enlighet med den i tidigare inlägg redan omnämnda tatueringsdygden ”efterapning”. Alla andra har ju en Myspacesida, så varför inte en till? Produkten är vanligtvis en lika hemsk upplevelse att besöka som den i exempel 2 ovan. Dessutom måste evetuella besökare själva skapa konton för att ha tillgång till tatuerarens hela bildarkiv.

Jag är inte senilgammal och dammigt eftersatt när det gäller internet, tvärtom. Jag inser givetvis att det finns andra poänger med Myspace och liknande communities – framför allt fungerar de ju utmärkt för nätverkande, även om jag själv anser att det mest är ett ytterst enkelt sätt att på högst opersonliga vis hålla en innehållslös kontakt med så många människor som möjligt man känner, och oändligt många fler man inte känner. Något myspace definitivt inte är, är ett vackert och roligt substitut för en riktig dedikerad hemsida. Dagens tips till alla tatuerare som känner igen sig i den här situationen är att bita i det sura äpplet, söka upp en yrkesman/kvinna och se till att få hemsidan gjord. Hjälp oss alla att slippa Myspace. Själv vill jag slå ett slag för Hombre Productions som dessutom har specialkompetens när det gäller vår bransch. Om någon har andra förslag på seriösa hemsidedesigners/konstruktörer så kan ni gärna kommentera om dessa. Allt för mångfalden på internet.