Thomas skriver om Karlstadmässan

Thomas har skrivit en liten rapport från Tattooexpo Karlstad efter att ha varit där och arbetat under helgen som var. Thomas har för övrigt gjort en nystart på sin blogg och på sistone börjat lägga upp inlägg och foton regelbundet. Själv har jag, som den flitige besökaren säkert noterat, dragit ned något på skrivandet för att ta tag i en del annat, men jag har en hel del i lager för bloggens framtid.

Tattooexpo GBG, efterbörden

Förra veckan ringde Buddha (det vill säga arrangören av Tattooexpo Malmö/Göteborg/Värmland) mig för att ursäkta det låga besökarantalet på årets upplaga av Göteborgsmässan. Innan vårt samtal hade han ringt alla utställande butiker och piercingstudios, och var alltså således just i tagen att höra av sig till de utställande tatuerare som arbetade på tillställningen. Buddha bekräftade alltså min – och alla andras – misstanke att årets  mässa var något av en flopp om man ser till antalet betalande besökare. Vi hade ett förhållandevis långt samtal om vilka anledningarna till det dåliga resultatet kunde vara och jag vågar säga att vi var överens om att det i första hand, eller åtminstone till övervägande del, berodde på mässans geografiska läge. Ett industriområde i Västra Frölunda känns helt enkelt inte särskilt attraktivt, i alla fall inte för invånare i Göteborg. Det är fler som dragit denna slutsats. Alla jag talat med om saken har konstaterat samma sak.

Givetvis finns även andra anledningar till varför publiken uteblir; också detta talade vi kring. Jag förklarade precis vad jag tycker om tatueringsmässornas nuvarande tillstånd: de har gått i stå. Mässorna är  förlegna och har inget nytt att erbjuda besökarna. Har man sett en mässa har man sett alla. Visst kommer det en del långväga tatuerare till mässorna för att visa upp sina alster och sitt kunnande. Problemet med att förlita sig på denna klena tröst är att tatueringsmässor om sanningen ska fram inte är ett särskilt bra forum för att studie av konst/tatueringar. Idag är internet ett mycket enklare, lugnare, billigare och mer utförligt sätt att studera skickliga  tatuerares verk och karriärer. Visst kan besökare få en chans att samtala med tatuerare vars jobb de aspirerar på att få bära, men i ärlighetens namn så är den stökiga miljön och det faktum att alla tatuerare förväntas sitta och arbeta för att besökare ska ha något att se på väldigt mycket i vägen för konstruktiva samtal och förfrågningar.

Vidare så sammanfattade jag i korthet för Buddha vad jag anser om tävlingar och hur mässorna alldeles för mycket kretsar kring dessa. Jag föreslog en del alternativ som i huvudsak handlar om att vid givna tidpunkter ställa ut utvalda tatuerare och/eller tatueringar, möjligen sorterade efter teman eller stilar. En positiv sak som framkom under samtalet var att även Buddha, efter alla dessa år, kommit till insikt att de ständigt återkommande Fakirföreställningarna är hopplöst pasé och uttjatade.

Avslutningsvis lovade jag att diskutera med mina kollegor vad som kan göras för att styra upp intresset för tatueringsmässor i framtiden, vilket jag också ämnar göra. Jag ska gladeligen ha kontakt med Buddha i framtiden för att dryfta mina tankar och åsikter kring det hela. Kanske kan Buddhas faktiskt uppriktiga ödmjukhet kring ”nederlaget” i slutändan resultera i ett lyft för hans mässor.

Eventuella resultat av diskussioner med kollegor, och mina egna funderingar, ska jag försöka omskriva regelbundet här på bloggen. Jag tar gärna emot eventuella kommentarer och förslag på hur Ni skulle vilja att tatureingsmässorna utvecklas för att upprätthålla eller återvinna Ert intresse av dem. Jag lovar också att vidarebefordra alla eventuella förslag och ideer till Buddha så att han kan ta till sig av dem. Ni är välkomna att kommentera direkt här i bloggen, i anslutning till detta och andra inlägg rörande mässor, eller genom att maila mig på min studioadress som går att hitta på vår hemsida.

Avslutningsvis vill jag lobba för ett par större inlägg jag håller på att förbereda, med foton av såväl avslutade som pågående projekt, som kommer komma upp inom kort. Även en uppdatering av mitt permanenta galleri på hemsidan är på gång. Jag håller som bäst på att försöka få in diverse kunder för en sista fotografering av utläkta tatueringar.

Söndag på Tattooexpo GBG

Söndag här på mässan och jag kom hit för en halvtimma sedan. Det är glest med besökare; typiskt för söndagar. Sista fakirshowen äger rum klockan 17, och sen lär här vara stendött. Ja, ni läste rätt. Det var givetvis en fakirshow på även denna mässa. Varför arrangörerna envisas med dessa självplågare år ut och år in är en gåta för mig. Exakt vilken bild av branschen är det de vill lyfta fram; vad har krokar i kroppen med tatueringskonst att göra? Jag tycker det vore roligare om de tog in någon från teveshop som kunde dema lite dammsugarmunstycken och magiska motoroljor. Det hade varit ganska skoj att beskåda till skillnad från fakirerna som kör samma show om och om igen. Det finns bara så många sätt att göra sig illa på utan att stryka med, eller offra kroppsdelar permanent. Jag tror de har visat upp alla vid det här laget. Om en timma börjar vi packa ihop båset. Välkomna allihop till våra lugna, välutrustade och rena butiker. Vi öppnar åter på tisdag som vanligt.

Update med bilder

Nu har jag avslutat den här mässans enda jobb för min del, samt fått i mig en pizza. Lokalens ganska väl tilltagna storlek gör det svårt att avgöra exakt hur mycket eller lite besökare det är här. Det känns som att det är få besökare villet inte forvånar mig med tanke på det fina vädret ute. Nyss rullade också de obligatoriska västarna in i kortege… Så klart. Antalet tävlande i varje kategori har varit föredömligt lågt dessutom 😉 Ca 4-5 i varje ”gren” får anses mycket lågt. Jag såg motivet Heidi Hay vann ”Best Big One” med. Det var väldigt vackert.
Nåväl, jag knäppte några få bilder i morse. Jag återkommer.

Tattooexpo – lokalen

Nu har mässan varit öppen i två timmar. I bakgrunden runt hörnet från baren där jag sitter hör jag den ”vanliga” konferencieren – ni som vet vem, vet vem 🙂 – presentera juryn, och sen första tävlingen. Best Small One, om jag inte hör fel.
Buddhas och Petras mässa har i år bytt lokal ännu en gång. Första tre åren låg mässan centralt vid järntorget för att sedan huseras ett par år på Eriksberg, Norra Älvstranden. Nu har mässan åter tvingats flytta, denna gång till Västra Frölunda och en gammal nedlagd kakel- och badrumsutställningslokal som gjorts om till eventhall. Adressen är Lergöksgatan 8, och lokalen har fantasilöst nog döpts till Studio 8. Mitt först intryck är att det mest ser ut som att de slängt ut badkaren och snickrat upp ett par extra toaletter. Jag misstänker att mer jobb ska göras på lokalen vad det lider. Så vitt jag förstår så är det här första gången lokalen används för en tillställning. Lokalen har vad som krävs för ändamålet, men saknar särskilda pluspoäng, och har ingen vidare charm i dagsläget. Dessutom måste jag i ärlighetens namn säga att läget känns väl ”off”. Och just nu är det ganska kyligt här. Men som sagt, paktiskt verkar den kunna leva upp till kraven man kan, och bör, ställa på en tatueringsmässa.
Inga besökare här att tala om än, men så har väl de flesta Göteborgarna just slutat jobba. Imorgon kommer (förhoppningsvis) de långväga besökarna.
Cammi från Barbarella slog sig just ned bredvid oss, och det var det inte alls Best Small One som delades ut berättade hon, utan Best booth. Tydligen vann vi. Det känns ju bra, eftersom det i princip är det enda priset som känns värt något 😉 Emil var tydligen alert nog att hämta priset. Vi hörde inget härifrån baren. Jag ber att få återkomma snart igen. Klart slut.

Tatueringsmässa i Göteborg

Tattooexpo 2009 i Göteborg öppnar om en halvtimma. Med teknikens under tänker jag försöka rapportera här på bloggen med hjälp av endast min iPhone. Det verkar som om det ska fungera relativt smärtfritt 🙂 Inläggens längder kommer av nöd anpassas (till det kortare) då det av förklarliga anledningar är lite meckigare att skriva på en mobil än en dator. Även om det här skrivs med förvånad enkelhet.
För praktisk info angående mässan rekomenderas ett besök på dess hemsida: www

Nu håller jag tummarna att detta fungerar som jag tänkt. Om så är faller återkommer jag snart.

Tattoo Expo 14 Malmö

Även om nedräknaren på TattoExpos hemsida visar att Värmlandsmässan börjar om drygt fyra timmar när jag skriver detta, så är det alltså i Malmö helgens mässa äger rum och ingen annanstans. Nu vore det alltså läge att återigen ta upp ämnet om mässornas framtid, hur de skulle kunna utvecklas och vad som gör en intressant tillställning. Även tävingarna skulle kunna få sig en törn, fast det slår mig genast att det bara var någon dryg månad sedan jag först tog upp detta ämne, och att jag sedan dess även omskrivit Umeå Tatueringsmässa. Jag skulle känna mig tjatig om jag redan nu fortsatte skriva om dessa tillställningar, vilket i sig pekar på ett annat problem med mässorna; de är många, och de blir allt fler. Visst, alla är i sin sin fulla rätt att ordna mässor. I någon mening är jag av åsikten att mässorna är nödvändiga och fyller någon sorts funktion som forum, trots att jag tycker att de i den form de idag genomförs är ganska långtråkiga. Jag befarar däremot att det kommer bli allt svårare att fylla de många mässorna i vårt trots allt lilla land med meningsfullt innehåll. Är tanken att det ska vara samma artister på alla mässor, år efter år? Visst det finns många nya tatuerare i Sverige, men min erfarenhet är att tidigare utställare i regel har företräde – så även vi, som regelbundet blir tillfrågade av de arrangörer vi tidigare arbetat med (tack för det förresten). Först till kvarn har historiskt varit ett av ledorden i den här branschen (inte sällan understruket med rå muskelstyrka och eller hot). Utländska gästartister kan man iofs fylla sina mässor med och utgör ibland den största behållningen, men även de ska hinna runt på alla mässor runt om i världen; så sett är problemet det samma. Dessutom behöver arrangörerna finansiera deras uppehälle och resa, varför det krävs Svenska utställare som betalar för sig.

Nåväl, jag lyckönskar Petra, Buddha och deras många medarbetare med helgens bestyr. Hoppas det blir en framgångsrik mässa.

Tatueringsmässa i Umeå

Jag sprang på en bekant på gatan häromkvällen Han berättade för mig att han skulle åka med några lokala tatuerare till en mässa i Umeå. Jag har ju tidigare raljerat kring tävlingar, och även givit små pikar här och var om hur jag tycker tillståndet för mässor är; i all enkelhet att det känns som de gått något i stå. Nu är jag givetvis inte avogt inställd till mässor i princip. Det ligger massor av jobb bakom en mässa, och för det har jag stor respekt. Jag vill därför önska arrangörerna i Umeå lycka till med sin nya entrepenad! Mässan är för övrig väl representerade från GBG: American Art/Inkslinger Tattoo, Bring it on Tattoo, No Fear Tattoo och den stundande studion Pushing the Pins som slår upp portarna på en avstickare till Berzeliigatan nu i oktober så vitt jag förstått. Där kommer bl.a. Tony, tidigare på Black Scar i Borås, att arbeta. En synnerligen trevlig kollega. Glöm inte att besöka honom någon dag framöver.

Nå, om jag nu har sådana starka åsikter om mässornas problem så kanske jag borde ha några lösningar att presentera. Det har jag inte per se. Det kan jag knappast då jag inte har någon som helst erfarenhet som promotor. Jag har däremot en del tankar kring hur en alternativ mässa kan se ut. Det största problemet med nya idéer är antagligen den svåra balansgången mellan att tillgodose publikens behov och förväntningar å ena sidan, och att skapa något nytt och intressant å andra sidan. ”Laga inte det som inte är trasigt” helt enkelt. Om någon arrangerar en mässa som går runt och genererar vinst så förstår jag självklart att denne inte är helt pigg på att ändra sina koncept och därmed riskera framgången, bara för att skapa något spännade och nytänkande. Min första tanke är att man skulle slopa alla tävlingar. Redan här ser jag hur en arrangör börjar kallsvettas vid blotta tanken på att hoppa över dessa inslag; publiken kanske sviker? Jag vet inte om den gör det. Det är inte helt omöjligt då mässorna fram tills idag, och antagligen för en lång tid framöver, helt baserats på och kretsat kring tävlingarna. Mässornas scheman är idag i princip en förteckning över klockslag och de tävlingar som äger rum på dessa. Det kan även vara så att tatuerare skulle rata en mässa där de inte har chans att mäta sig på ett (fiktivt) kvantitativt sätt, ett tragiskt men inte ett helt omöjligt scenario. Jag har krasst sett utrönt två typer av mässbesökare. Först har vi de insatta och pålästa som läser tidningar, följer tatuerares utveckling och åker på så många mässor de kan. Den andra typen av besökare är den ”lokale” eller ”tillfällige”. Hon eller han ser mässan som en rolig dagsutflykt och hoppas få se något intressant eller roligt. Jag vet inte hur fördelningen mellan de båda besökartyperna ser ut, men min gissning är att den större delen av dörrintäkterna kommer från den senare, ”casualgruppen”. Jag kan givetvis ha fel. De som tävlat tillhör inte sällan den första gruppen, medan de senare utgör en stor del av den publik som påser spektaklen. Jag vet inte hur ett uteslutande av tävlingarna skulle påverka de olika gruppernas besöksfrekvens. Vem är mest angelägen om att folk fortsätter tävla? Tatuerarna, Fansen eller den tillfällige besökaren?

Givetvis skulle något behöva ersätta tävlingarna. Man måste ju fylla schemat, programbladet och mässan med givande innehåll. Varför inte fokusera på de utställande tatuerarna vid givna tillfällen? En eller några tatuerare vars stil och teknik kompletterar varandra. Eller juxtaposera två helt olika tatuerare. Låta tatueraren visa upp några väl valda avslutade och utläkta jobb live, på ett sådant sätt att besökare faktiskt har möjlighet att se arbetet på nära håll. I de stressiga tävlingarna har besökare inte en ärlig chans att studera deltagarnas tatueringar. Istället får man vänta på att någon av tatueringstidningarna skriver en artikel om tillställningen och där försöka skärskåda ”små små” foton på stora jobb. Skisser skulle kunna visas upp och intresserade och aspirerande klienter skulle ha möjlighet att diskutera ingående med sina tilltänkta tatuerare. Schemat kan rotera så att alla utställare som vill får en chans att visa upp sig på detta sätt. Samtidigt skulle arrangörerna kunna anlita en fotograf som tar bra, tydliga och vackra foton på de exponerade verken, som man sen kan låta rulla på en eller flera stora skärmar för beskådande av de som inte hinner eller har möjlighet att besöka den specifika tatueraren just när fokus är på dem.

Det här är bara en enkel idé. Jag ska försöka spåna vidare på konkreta förslag och skriva om dem då och då. Jag förväntar mig inte på något sätt att mässorna någonsin kommer ändras märkvärt, det är en konservativ bransch, på gott och ont, men jag kan ju alltid fundera kring ämnet och hoppas att någon annan tänker liknande tankar, någon som har inflytande på dagens och morgondagens mässor.

OS i tatuering över för den här gången

OS i tatuering? Nä, men nästan. Årets upplaga av tatueringsmässan i Stockholm – en gång i tiden lagom klurigt döpt till Stockholm Inkbash – är över. Jag var inte där, och lika glad är jag för det, men det är ämnet för en annan artikel eller ett annat inlägg. Jag tänker istället koncentrera mig på att skriva om tävlingarna som utgör större delen av mässprogrammen nu för tiden. Tävlingarna har alltid funnits på dessa tillställningar i alla fall det så länge jag besökt dem, vilket väl idag är uppe i sådär en tolv/tretton år. De ser i princip likadana ut från mässa till mässa, och från år till år, vilket i sig är fruktansvärt tjatigt. Vad som dock är allt mer irriterande är hur mycket vikt som läggs på tävlande i vårt skrå.

Som jag minns tävlingarna så brukade det vara kunder som tävlade med tatueringar. Idag är det istället så att tatuerarna själva planerar sina arbeten och lägger upp kluriga strategier för att knipa billiga plastpokaler och i realiteten intetsägande positioner i tatueringstidningarnas listor över vinnare. Man kan strategiskt analysera och tänka ut vad man ska ha med i respektive tävlingskategorier för att ha så goda chanser som möjligt. Stora saker har i regel större chans, och för att vinna ska motivet helst var utfört i enlighet med en stil som för tillfället favoriseras och utvecklas av någon annan, mer känd tatuerare; efterapning är ju trots allt tatueringesvärldens kroniska sjukdom. Problem uppstår givetvis då dagens tävlingskåta tatuerare ställs inför det oundvikliga faktum att hon eller han måste utföra tatueringen på en människa för att kunna vara med och tampas om de åtråvärda vinsterna. Som tur är har samtidens dogm om ”berömmelse till vilket pris som helst”, i kombination med tatueringens allt mer accepterade position i samhället, skapat en här av medvetna kunder som inget hellre vill än vinna en tatueringstävling. Detta för att få chansen att i en tidning eller två visa för hela Sverige, eller rent av hela Världen, exakt hur bra han eller hon är på att ha en snygg tatuering. För att inte säga hur häftig man som vinnande kund kan bli på tatueringsforum och i de otaliga communities som uppstått för att på något sätt stilla det behov allmänheten verkar ha av att dryfta sina tatueringshistorier och -åsikter. Så, dentävlingsglade tatueraren erbjuder helt enkelt ett av dessa villiga offer en tatuering för ett rabatterat pris, eller helt gratis, mot att denne får göra vad han/hon vill och att personen går med på att ställa upp i en tävling. Ställa upp i minst en tävling kanske jag ska säga, eftersom många tatuerare har för vana att fortsätta tävla på mässa efter mässa med samma motiv. Det är kanske inget konstigt i sig, förutom när man redan vunnit på en mässa. Då blir det lite pinsamt att ställa ut samma motiv yterligare en gång. Men det händer gång på gång på gång. Fan, sätt er och gör nya värdiga jobb istället för att leva på gamla meriter. Det tycker i alla fall undertecknad.

Nu senast, inför Stockholmsmässan, fick jag höra två tydligt talande exempel. En tjej tvingades köpa en tågbiljett för att komma upp till mässan några futtiga timmar tidigare, så att hon kunde ställa upp i en tävling – till råga på allt den som alltid går under det beskrivande namnet ”Best Small One”. Hon hade planerat att åka bil till huvudstaden på fredag eftermiddag med sina vänner. Ekipagets chauför hade jobbat natt, så av förståeliga själ behövde han sova några timmar för att säkert kunna köra hela vägen. Problemet var ju då att tjejen med den lilla tatueringen inte skulle hinna i tid till denna för sin tatuerares ytterst viktiga programpunkt på mässan. I just det här fallet hoppas jag att tatueringen utfördes gratis mot att hon skulle tävla – annars är tatuerarens uppmaning till henne att köpa en förmodat dyr tågbiljett bara för att hinna i tid till en tävling, som i själva verket inte betyder något, helt absurd. Jag vet däremot att tatueringen i dagens andra exempel var gratis. Tolv timmar är enligt uppgift den tid arbetet i fråga ska ha tagit, och det enda villkoret var mig veteligen att killen som mottog arbetet skulle ställa upp i tävlingar med arbetet, och att tatueraren hade full frihet i utförandet av motivet med avseende på design etc. Det är inget underligt i sig med att folk ställer upp med hud för särskilda projekt. Duktiga tatuerare producerar i regel alltid bättre alster ju friare händer de har, det kan ni fråga nästan vem som helst i branschen. Ju minde man behöver anpassa sitt manér till andra förlagor och/eller hårt ställda önskningar, desto intressantare blir i regel slutresultatet. Observera att detta gäller för duktiga tatuerare, så kom inte till mig senare och klaga om ni låtit ”TjackLasse” i källarn gått lös på er. Nåväl, det underliga i det här fallet, och andra liknande fall, är att tatueraren nedvärderar sina egna färdigheter som konstnär (om titeln tillåts) genom att skänka bort något som kräver mer av henne/honom i fråga om skaparglädje och planering, än ett annat mer kundstyrt arbete, bara för att få en chans att vinna en tävling. Jag är säker på att arbetet är jätteväl utfört, och att kunden i fråga är mer än nöjd (särskilt som att det hela var gratis), då jag vet vad tatueraren i fråga går för. Men, om något borde ju ett arbete som är ett sant original vara dyrare. Missförstå mig inte. Det finns inget fel i att ge bort saker. Jag har själv bjudit på arbeten, eller tagit ut underpriser, men aldrig för att få en chans att göra ”vad jag vill”, och synnerligen inte med krav på motprestation. Sådant gör man för att tacka för förtroendet, belöna trogna stamkunder eller för att visa uppskattning gentemot gamla vänner. Själva innebörden av ordet gåva försvinner för mig i samma stund någon utkräver en gentjänst.

Vad är det då som gör att tatuerare hellre vill tatuera för att vinna en tävling än för att uppfylla en kunds önskemål och utföra ett gott arbete i sig? Varför är inte tillfredsställelsen i att avsluta ett gott arbete nog för många? Behöver verkligen tatuerare mer uppmärksamhet än den de får av sina nöjda kunder, och vad kommer det sig? Jag är säker på att alla duktiga tatuerare i sjäva verket får nog med välförtjänt uppskattning från sina nöjda kunder. I alla fall upplever jag mina goda kunders reaktioner som en av mina främsta drivkrafter bakom allt det arbete jag lägger ned i min yrkesroll.

Frågar du i stort sett vilken tatuerare som helst med åtminstone några år på nacken och lite erfarenhet från mässor så skriver de under på att tävlingarna i sig inte betyder något för att bevisa yrkesskicklighet. Det finns inga väl formulerade bedömningskriterier att ta hänsyn till och reglerna för tävlingarna är luddiga och tänjbara. T.ex. så har det alltid varit standard att ett arbete ska vara fullt utläkt för att få vara med och tävla. Idag verkar den regeln borttynad. Är det bara ”rätt” tatuerare som utfört arbetet så kan motivet ändå vara med, och rent av vinna en tävling, trots att det torde vara omöjligt att på ett objektivt sätt bedöma en oläkt tatuering jämte utläkta. Detta då läkningen är en väsentlig del av tatueringsprocessen. Ett snyggt motiv kan vara forcerat på plats med slarvigt utförande, som innebär dålig läkning och ett kasst slutresultat som måste fyllas i eller bättras på i efterhand. Man kan heller inte under sårskorpor se sådant som färgintesitet, lavering av skuggor och så vidare. Det viktiga för dagens resonemang är hur som helst att bedömningen i alla tävlingar är ytterst subjektiv. Vem som känner vem, och kanske mer än något, vem som har ett horn i sidan till vem, betyder mycket för resultaten. Särskilt på en liten arena som Sverige med sin ytterst homogena yrkeskår; ett skrå tätt avlat med fans och hangarounds. Alla känner alla, inte minst genom internets trånga utrymmen i form av communities och forum. Mässorna har blivit mer av en lekplats för bekanta att träffas på, än en uppvisning för utomstående intresserade. Kort och gott. En vinst i en tävling säger mer om hur bra man är på att vinna en tävling, än hur bra man är på att tatuera. Så har det alltid varit. Alla tatuerare vet detta i viss mån, och därför kan man ta tävlingarna med en klackspark. Eller? Det borde vara så. Problemet är hur stor vikt samlare och fan lägger vid dessa tillställningar. Låt mig redan nu informera alla som inte redan visste det: Det finns inga officiella SM, EM, VM, OS eller intergalaktiksa mästerskap i tatuering. Hur ofta har man inte hört om folk som utnämner sin tatuerare eller någon annan till Svensk Mästare, tvåa i Vm eller något ännu fånigare. Det finns inte! Glöm det. Sluta skriv och prata om det. Tro inte på någon som påstår att en tatuerare vunnit ett mästerskap. Bara gör det inte. Gör en insats. Döda dessa rykten nu, en gång för alla.

Nå, hur kommer det sig då att folk inte insett att tävlingarna inte är ett helt bra mått på en tatuerares kunskaper? Enkelt. Ingen har berättat det för dem. Ingen har berättat för dem hur stor del av en bedömning som beror på vilken typ av motiv Juryn fördrar. Ingen påpekar för oinsatta hur många ytterst duktiga tatuerare det finns som inte bryr sig om att ställa ut motiv, och därmed hur mycket det påverkar utkomsten av en tävling, just vilka arbeten man tävlar emot. Om det ställer upp tjugo jobb i en tävling, där nitton är fruktansvärt dåliga, och det sista bara råkar vara ganska dåligt, så innebär det inte att detta sista jobb helt plötsligt är bra. Det finns heller ingen gräns för hur många jobb en tatuerare kan ställa ut i samma tävling. I många tävlingar dyker det upp flera bidrag av samma tatuerare i samma klass. Och då menar jag inte ett, två eller tre bidrag – vilket ju lätt kan hända om kunder själva beslutar sig för att på eget bevåg tävla med sina tatueringar. Nä, i extrema fall handlar det om tatuerare som tvingar upp kanske så många som ett tiotal arbeten på scen samtidigt, vilket ju blir lite pinsamt när det totalt kanske ställer upp sisådär en tolv/tretton jobb. Det sista var även det ett exempel ur verkligheten och inte ett påhitt. Hur desperat vill en tatuerare vinna då undrar jag? Det har till och med förekommit yrkesverksamma i Sverige som kört runt med minibussar fyllda med kunder bara för att kunna kamma hem så många vinster som möjligt. Pinsamt om du frågar mig. Tidningarna kunde gott skriva lite om dessa saker, men det gör de inte. I stället för lite journalistik i ordets rätta bemärkelse fortsätter dessa alster att skriva generiska artiklar om mässornas fullkomlighet och rada upp lista efter lista med pristagare. Det finns inte ett kritsikt ben i dagens skribenter, om du frågar mig. Varför ska jag läsa om en mässa i en tidning när jag redan vet att det kommer stå att stämningen var på topp, arrangemanget flöt på bra, att det var nytt publikrekord och att alla var superglada och nöjda, och att skribenten sist men inte minst kommer lyfta fram tävlingarna och rada upp vinnarnas namn och i bästa fall foton av tatueringarna i fråga. Tatueringsässor har idag blivit synonyma med tatueringstävlingar. Synd tycker jag, då jag tror att mässor kunde vara så mycket mer än vad de är idag. Mer om det en annan dag. Tillbaks till dagens ämne.

Så, vad vinner den i tävlingarna framgångsrike tatueraren på allt detta? Jo, förutom en herrans massa guldfärgade plastbitar så skapar vinsterna uppståndelse och hype kring tatueraren. Detta kan vara ett taktikst steg i en växande karriär. Det är därför inte ett dumt drag för en ”up and coming” tatuerare att ge sig ut och tävla lite för att sprida sina jobb och visa vad hon eller han går för. Jag önskar bara att allmänheten såg genom tävlingarnas glans och tog det för den banala uppvisning det trots allt är. Så ni tatueringsspekulanter som kanske råkar läsa den här artikeln. Fortsätt gärna tävla, men tatuerara er för att ni vill ha ett snyggt verk på kroppen och inte för att hjälpa er tatuerare vinna priser. Att välja tatuerare enkom på meriter i form av vunna priser är dumt. Nästan lika dumt som att göra det på inrådan från en okänd människa på ett öppet forum på internet. Glöm aldrig borta att en tatuerare aldrig är bättre än det sista jobb hon eller han utförde. Titta på tatueringarna istället för att läsa de mediokra sammandrag från mässor som publiceras i magasinen, och lita inte på skribentens urval. Att en tatuerare vunnit sitt femte ”Best Colour”-pris i rad för samma akvariesleeve innebär inte att hon eller han på bästa möjliga sätt kommer genomföra ditt önskemål om ett färgsprudlande ryggmotiv föreställande en Marsiansk Robotorgie. Kanske är denna tatuerare inte heller den rätte att förverkliga ditt avancerade lårtema, ”Den Stora Flykten från Nazi-sexlägret”?

Var passar då jag in i det hela? Innan ni kommenterar om detta vill jag säga precis som det är. Jag har haft en del jobb i tävlingar. Jag har rent av vunnit med några få bidrag. Detta har varit ett taktiskt drag från min sida och har genererat många intressanta kunder och jobb genom åren. Vad jag däremot aldrig har gjort är att tvinga någon till tävlan. Mina kunder går upp på eget bevåg. I sällsynta fall ber jag dem anmäla sig, förutsatt att de själva vill ställa upp, för att jag är mycket nöjd med resultatet och gärna vill visa upp det. Jag har heller aldrig bombat tävlingar med bidrag, eller låtit folk som vunnit en tävling ställa upp om och om igen för att knipa allt fler priser för samma jobb. Och jag kommer aldrig göra en tatuering med enda syfte att försöka vinna priser. Jag tatuerar för att göra klienter nöjda. Det räcker för mig.

Tatuering handlar om konst påstås det, inte minst av många tatuerare. Det finns för visso löjligt mycket rivalitet i övriga konstvärlden, men det finns baske mig inga tävlingar. Är det inte underligt hur en yrkeskår som så idogt vill hävda sin status som konstnärer känner ett saftigt behov av att tävla; hur då menar ni? Som oljemålarna brukar göra? Eller Skulptörerna? ”Best Big Copperpiece” kanske? Jag vet, nominera Pinnochio i Borås!

Och alla ni redan etablerade tatuerare som desperat letar efter mer och mer bekräftelse, tävling efter tävling, och som redan har ett stabilt kundunderlag och ett namn som folk känner igen. Varva ned lite. Ta det lite som det kommer. Att vinna är inte allt.