Föredrag och stort projekt på gång. Atelje sökes.

Klockan 14.00 nu på lördag 2/4-2011 kommer jag att hålla ett föredrag om ett projekt jag ämnar starta inom kort. Syftet med projektet är i första hand att testa ett nytt och annorlunda sätt att arbeta med tatueringar, samt att se om det finns möjlighet och utrymme att arbeta konceptuellt med tatuerande som konstform. Förutom dessa huvudsakliga mål hoppas jag inom projektet kunna utmana och omvärdera många andra aspekter av och begränsningar inom traditionellt yrkestatuerande. Min plan är att ägna en femtedel av min arbetstid under två år till att slutföra detta projekt. Resterande fyra femtedelar kommer jag att fortsätta arbeta som vanligt i vår studio.

Föredraget jag ska hålla, som har sin bakgrund i ett par års egna funderingar och teorier kring tatuerande, kommer hållas på Göteborgs Stadsbibliotek, och alla är välkomna. Självklart är arrangemanget gratis.

I samband med denna händelse kommer jag här på bloggen att publicera ett antal artiklar i form av relativt långa inlägg som kompletterar och i vissa fall kanske utvecklar de tankar jag kommer redogöra för på lördag. Mitt mål är senare att redigera dessa artiklar och lägga upp dem som permanenta sidor. Förutom att dessa texter kommer fungera som riktlinjer för mitt projekt och hjälpa mig att hålla ordning på mina tankar, så är de också till för den som är allmänt intresserad av vad som kan försiggå i en tatuerares huvud när han eller hon inte utövar sitt dagliga hantverk. Vidare uppmuntrar jag den som önskar att kommentera mina ord och tankar, eller ifrågasätta mig, att göra så, och därmed hjälpa mig att komma vidare i mina funderingar. Förutom att det självklart finns möjlighet att ställa frågor och samtala på plats på Stadsbiblioteket, så är kommentarer alltid välkomna här på bloggen. För den som av händelse skulle vilja samtala under andra former så finns jag att nå via mina vanliga kanaler, det vill säga i egen person i studion, på telefon, via epost, facebook etc. Information om alla dessaformer av kontakt finns på studions hemsida och här på bloggen.

Om någon känner till en lokal som är ledig, som kan användas som atelje, så tar jag gärna emot tips. Minst 20 kvadratmeter, rinnande vatten och toalett är måsten. Gärna ganska centralt belägen.


Min inledande artikel i samband med detta projekt följer omedelbart här nedan.


Kunden är ett problem – ett nytt sätt att se på tatuerande


Tatuering som konstform har ett problem. Som hantverk lever och frodas uttrycksformen. Under de knappa femton år jag varit aktiv har arbetena (med detta menar jag den samlade professionella yrkeskårens totala alster) rent tekniskt gjort fantastiska framsteg. Antalet yrkesutövare som idag utför verk som man på 90-talet knappt kunde drömma möjliga är otaliga. Detta är delvis en direkt följd av den explosionsartade utveckling branschen sett under samma period, med avseende på antal kunder/samlare, storleken på beställda verk och en allmänt öppnare inställning till fenomenet och uttrycksformen. Den stora ökningen av såväl kunder som tatuerare har alltså ökat branschens mätbara kompetens men har också, i nära samverkan med internets utbredning, med sina sociala masskommunikation, skyndat på och vida odlat en gammal praxis i branschen; kopierandet och det okritiska härmandet. Den här artikeln, och till viss del uppföljande texter, kommer beröra detta traditionella och rent av institutionaliserade fenomen, men endast som varande en del av ett större problem; att branschen konstnärligt gått i stå. Nu kommer jag sticka ut hakan och påstå att problemet i viss mening är kunden. Ni som läser detta och är tatueringskunder, hos mig, hos någon annan i vår studio eller för den skull någon annanstans i världen, bör inte ta illa upp och istället läsa vida, för det är inte så mycket ni kan göra åt er själva i det här avseendet. Vi gör er till kunder genom att erbjuda våra tjänster, och det är i denna samverkan mellan tatuerare och kund som tatueringsbranschen står och stampar på ruta noll.
För att kunna föra en diskussion kring ämnet kommer jag av nödvändighet introducera vissa begrepp som jag i princip definierat själv eller lyft in från diskussioner i andra ämnen. Om någon använt sig av samma termer och begrepp på ett annat sätt, i den näst intill obefintliga diskursen om vårt yrkesutövande som konstnärer och/eller hantverkare, så är det inte min avsikt att kapa dessa och skapa mina helt egna definitioner. Jag välkomnar alla att svara på mina texter och föra diskussionen vidare så att begreppen kan utvecklas och kanske vara ett växande skrå till gagn.


Först av allt vill jag i all korthet sammanfatta hur processen för att anskaffa sig en tatuering ser ut, och har sett ut i relativt modern tid. Med relativt modern tid avser jag tiden för det senaste återinförandet av tatueringar i väst runt 1700-talet, och framåt. Det exakta tillvägagångssättet varierar givetvis från tatuerare till tatuerare, och från kund till kund, men i princip är det så här det går till: Den presumptiva kunden kontaktar en tatuerare, utvald antingen efter rekommendationer, efterforskning eller på ren chansning. Tatueraren informeras om kundens mer eller mindre specifika önskemål. På avtalad tid utförs arbetet och ersättning för detta erläggs.

Sedan tatueringsmaskinen uppfanns i slutet av 1800-talet fram till för bara något decennie sedan var det väldigt vanligt att kundens önskemål fanns uttryckt i ett så kallat flash. Jag vet inte exakt när begreppet infördes, men det har varit närvarande åtminstone sedan tidig efterkrigstid, förmodligen redan en bra tid innan dess. Flash har sitt språkliga ursprung i engelskan, men är idag internationellt spritt och använt. Ett flash i vår bransch är ett färdigt motiv som tecknats på papper. Ofta är dessa motiv samlade på ark och uppsatta på tatueringsbutikens väggar och/eller i pärmar som finns tillgängliga för besökare. Flash förkroppsligar den process att härma varandra som jag nämnt ovan, genom att traditionellt ha kopierats och kalkerats från tatuerare till tatuerare, ofta i många generationer. Ibland valde en tatuerare att ändra detaljer, eller slå ihop delar av två olika motiv för att på så sätt skapa ett tredje. Det här började i en tid då tatuerare, med få undantag, drev sin rörelse strikt affärsmässigt. Ju fler motiv man hade att erbjuda kunderna desto större sannolikhet var det att dessa skulle hitta just vad de ville ha för stunden. Ju fler kunder man sedan lyckades klämma in på en arbetsdag, desto bättre dagskassa. Därför var motiven utformade för att kunna göras snabbt och på löpande band. Flash följde med in i vår tid och bidrog då genom sin spridning till att skapa den breda repertoar av inarbetade genrer och stilar som idag genomsyrar branschen. Borta var då plötsligt tanken på att tatueringarna nödvändigtvis skulle gå snabbt att göra. Istället hade man börjat ta ordentligt betalt per tidsenhet, så tatueraren var i någon mån garanterad ”rätt” ersättning för sin arbetsinsats utan att behöva tatuera tjugo sjömän per dag. Ytterligare en tid senare, från och med några få år sedan, har merparten tatuerare börjat arbeta utan flash men alltså fortfarande, och kanske i ännu högre grad, för direkt ersättning mot förfluten arbetstid. Tatuerare sätter av olika skäl sällan ett fast pris på sina jobb. Det främsta av dessa skäl är att det är väldigt svårt att förutse tidsåtgången på ett större motiv, eller ett som man designat just för kunden och därför aldrig tidigare utfört. I praktiken har det i någon mån alltid varit så att tatueraren tagit betalt per tidsenhet, även om man på förhand utifrån ett motivs design försökt avgöra tidsåtgången, så att man har kunnat sätta ett fast pris baserat på denna uppskattning. Materialåtgång och dylikt har alltså aldrig, mot mångas antagande, varit en avgörande faktor i prissättningen av tatueringar. Idag när antalet flash-drivna inrättningar kraftigt minskat och allt fler tatuerare endast arbetar med originalskisser som designas specifikt för varje kund och unikt arbete, så har referenser hämtade från internet delvis tagit flashmotivens plats. Kunder och tatuerare genomsöker internet för att hitta inspiration eller material till sina egna verk. Inte sällan hänvisar kunder till foton av andra människors tatueringar när de ska framföra sina önskemål. Men även många tatuerare finner inspiration från andra tatuerares verk genom internet. Inte sällan reproduceras eller imiteras motiv och stilar på ett sätt som gränsar till rent plagiat, och på så sätt fortlever och frodas i en mening det vedertagna härmandet från svunna tider.

På det stora hela kan man säga att processen från tanke och idé till färdig tatuering idag är likadan som i svunna tider. Det viktigaste att notera här är att affären, förr som nu, i samband med att tatueringsarbetet startar, redan är uppgjord. Verket är, av naturliga skäl, köpt osett och en ersättning är på förväg fastställd. Denna står i sin tur inte i relation till en värdering av verkets innehåll eller utförande i sig, utan till den tid det kommer ha tagit att utföra taturingen. Av detta följer ett visst ansvar och vissa förpliktelser för tatueraren i fråga. Hon eller han ansvarar mot kundens uttryckta önskemål och förväntningar, samt mot dennes pengar. En extra vägande faktor i detta ansvar utgörs av det faktum att en tatuering av naturen är permanent. Observera att det i dessa dagar inte är helt ovanligt att kunder ger sina tatuerare helt eller näst intill helt fria händer att skapa vad denne vill, men i regel inom någon form av ramar, såsom ett tema eller en på förhand angiven stil. Jag menar dock att i denna vedertagna arbetsmodell innebär även totalt fria händer att utforma en kunds motiv, på inget sätt total ansvarsfrihet. Kunden har sagt till sin yrkesman/kvinna att denne vill köpa ett nytt ej ännu utfört verk, och av det följer underförstått en önskan och en föreställning om ett reultat, om än mer eller mindre definierat. I syfte att skilja denna “gamla” vedertagna arbetsform från den jag senare kommer definiera och föreslå, har jag valt att kalla detta för “hantverkstatuerande”, och dess utövare väljer jag att kalla för “hantverkstatuerare”. I dessa begrepp lägger jag ingen som helst värdering. Begreppen i denna och uppföljande artiklar har jag introducerat endast för att kunna fortsätta diskussionen, med syfte att formulera och avgränsa det experimentella projekt som jag senare och till sist ska försöka definiera, och förhoppningsvis avsluta. Inom traditionellt hantverkstatuerande är kunden alltid närvarande. Kunden är i dessa fall just en kund oavsett om de slutligen erlägger ersättning för utfört verk eller ej. Det som i första hand gör dem till kunder är inte ett köp, utan beställningen av verket och de förväntningar denna beställning medför.

För att komma undan hantverkstatuerandets ansvar och medföljande förpliktelser (sammanfattat, kort och gott: att göra kunden nöjd genom att följa upp dennes mer eller mindre uttalade förväntningar) så långt det är möjligt, skulle en tatuerare behöva utföra sina motiv först, utan en beställning, och sedan exponera dessa. Detta är en fysisk omöjlighet då den vanligaste förekommande definitionen av en tatuering är “en pemanent markering på levande hud”. En levande, mottagande människa är med andra ord en förutsättning för att en tatuering över huvud taget ska bli av. Återstår gör då att försöka komma så långt från dessa ovan angiva förpliktelser som möjligt. Här måste jag introducera ytterligare ett begrepp; “duken”. En “duk” är i detta sammanhang kort och gott den hud som avsatts för en specifik tatuering. Inom hantverkstatuerande är duken och kunden alltid en och samma person. Efter att ha vridit och vänt på mina egna tankar i ett par års tid har jag kommit fram till teorin att det närmaste jag som utövare kan komma total ansvarsfrihet, är att skilja kunden från duken genom att helt enkelt inte låta kunden överhuvud taget existera förrän tidigast när verket är avslutat. Detta kan jag endast uppnå genom att själv söka upp mina dukar, för att utföra ett – av ingen mottagare på förhand beställt – arbete. Ett sådant (så vitt jag vet ännu hypotetiskt) sätt att arbeta med tatueringar har jag valt att kalla för “konsttatuerande”. Även här, och i synnerhet jämte det tidigare definierade begreppet hantverkstatuerande, lägger jag ingen som helst värdering i definitionen. Konsttatuerande är snarare ett begrepp jag myntat för att kunna komma fram till en arbetsform att testa jämte det vedertagna och traditionella sättet att arbeta inom mitt yrke. Resulterande verk inom konsttauerande kommer jag att kalla för “konsttatueringar”, medan verk utförda inom hantverkstatuerande, inom ramen för min diskussion kommer kallas för “hantverkstatueringar”. I min definition av konsttatuerande är det viktigt att uppmärksamma att mottagaren inte är det samma som duken. En mottagare är här istället den person som på endera sätt upplever det färdigställda verket. I de flesta fall (om inte alla fall, beroende på hur man väljer att definiera mottagandet av en tatuering) kommer duken att samtidigt och på ett högst ofrivilligt sätt att också bli en mottagare av det färdiga motivet, men det är i detta sammanhang inte intressant. Det finns konstfilosofiska inriktningar som gör gällande att ett konstverk kräver både en avsändare och en mottagare. Jag vill inte hävda att detta eller motsatsen är fallet, men av naturliga skäl kan alltså normalt en konsttatuering inte utföras utan åtminstone en framtida mottagare. Vidare kommer jag i en senare artikel ifrågasätta om hantverkstatueringar över huvud taget kan anses ha en avsändare, och hur avsaknade av detta i så fall delvis kan ligga till grund för tatuerandets svårigheter att slå sig in bland andra mer etablerade konstformer, i exempelvis tidningars kulturkritik och högre konstutbildningar. (Avsaknaden av avsändare kan också antas utgöra ett skäl till att tatuerare sällan uppmärksammas utanför invigda kretsar, annat än som hanverkare som utför för andra människor högst personliga verk. Men mer om detta i en senare text). “Konsttaturare”, som jag i diskussionen här väljer att kalla tatueraren som utför en konsttatuering, kan i ett senare skede välja att på något sätt ta betalt för olika former av exponeringar och presentationer av sina verk. Då kan den situationen uppstå, att en mottagare också blir en kund genom att erlägga ersättning för att på så sätt tillgå utförda konsttatueringar. Jag vill här påpeka att en ekonomisk transaktion självklart inte är nödvändig för att ett verk ska anses vara konst. Tvärtom görs enligt mig mycket av den mest intressanta konsten idag helt utan att pengar blandas in. Kunder kan alltså rymmas även inom konsttatuerande, men till skillnad från inom hantverkstatuerande (som alltid har en kund involverad från och med den stund verket påbörjas), först efter att verket presenterats.

I ett självpåtaget och av mig definierat projekt kommer jag, så snart alla förberedelser är gjorda, att försöka arbeta en dag i veckan enligt dessa principer, i denna för mig  “nya” arbetsprocess, som jag ovan beskrivit i korthet som konsttatuerande. Resterande arbetsdagar kommer jag fortsätta med mitt hantverkstatuerande precis som vanligt. I uppföljande artiklar kommer jag ingående beskriva vad jag hoppas uppnå, och redogöra för några intressanta effekter som jag tror kan följa av detta projekt, och vad jag vet, helt nya arbetssätt. Syftet är i första hand att testa ett helt nytt sätt att arbeta med tatuerande, möjligen även på ett konceptuellt sätt.

Sammanfattning:

Tatuerandet står i viss mening och stampar på ruta ett. Tekniskt sett har otaliga landvinningar gjorts och hantverket utvecklas idag i snabb fart. Konstnärligt hävdar dock jag att branschen i mångt och mycket gått i stå. Ett av de största hindren för tatuering som konstform anser jag utgörs av kunderna, eller närmare bestämt de förväntningar som dessa ställer på sina utvalda tatuerare genom att beställa arbeten. Arbetsformen för yrkesverksamma tatuerare har inte heller den ändrats sedan tatuerandet återinfördes i väst, i relativt moderna tider. I ett syfte att undersöka om man kan arbeta med tatueringar på ett konceptuellt sätt har jag för avsikt att starta ett experimentellt projekt, med (för mig) helt nya arbetsformer. Jag kommer ägna motsvarande ungefär en femtedel av min totala arbetstid i detta projekt. Resterande tid kommer jag fortsätta att arbeta på samma sätt som jag arbetar idag.

För att avgränsa och definiera mitt projekt, och kunna föra en diskussion kring detta och mina teorier, inför jag ett antal begrepp och definitioner. Definitionerna rymmer från min sida inga inbördes värdeskillnader.

Duken är den avgränsade hudyta på vilken en specifik tatueringen utförs på.

Hantverkstatuerande är det traditionella sättet att arbeta som tatuerare. Det definieras i första hand av att den resulterande tatueringen har en på förhand specificerad kund som beställt verket, om så än med för tatueraren helt fria händer, samt att denna alltid på samma gång utgör duken på vilken den specifika tatueringen appliceras. Inom hantverkstatuering kan tatuerare inte avstå från ett visst ansvar gentemot sin kund. Ansvaret utgörs framför allt av vetskapen om att kunden har en mer eller mindre uttalad föreställning om det resulterande verket, samt – i de flesta fall – det löfte om ekonomisk ersättning som på förhand upprättats mellan båda parter. Ersättningar för hantverkstatueringar står i regel alltid i direkt proportion till den tid arbetet tagit att genomföra.

Hantverkstatutering kallar jag i denna diskussion det verk som utförts inom ramen för traditionellt hantverkstatuernade. Jag introducerar redan i denna artikel en tanke om att att det kan vara svårt att anse att en traditionellt hantverkstatuering har en definierad avsändare.

Hantverkstatuerare kallar jag den tatuerare som utför en hantverkstatuering.

Konsttatuerande definieras i min diskussion i första hand av att utövaren skiljer kunden från duken, genom att helt enkelt utesluta kundbegreppet från hela skapandet av tatueringen. Först när tatueringen färdigställts och exponerats kan begreppet kund komma att bli aktuellt, beroende på om det finns en mottagare som också är villig att ersätta taturaren för att på endera sätt få tillgång till det specifika verket.

Konsttatuering kallar jag i denna diskussion det verk som utförts inom ramen för konstatuerande, så som jag definierar det.

Konsttatuerare kallar jag den som utför en konsttatuering

På lördagens föredrag och i uppföljande artiklar här på bloggen kommer jag att försöka förklara syftet och avsikten med mitt projekt, samt hur jag planerar att arbeta i detsamma. Begrepp och de tankar jag infört i denna artikel kommer ligga till grund för dessa kommande texter resonemang.


Inspiration som underlag och utveckling, en tatuerares vardag

Jag skrev en artikel för en tidning utgiven på KTH. Här är artikeln återgiven i sin helhet. Man kan också hitta den layoutade artiken på deras hemsida.


Inspiration som underlag och utveckling, en tatuerares vardag

I mitt primära medium arbetar jag under ett annat set regler än många andra bildkonstnärer. Den enskilt största skillnaden är att jag sällan, om någonsin, kan skapa precis vad som kommer för mig utan att ta hänsyn till mottagaren. När jag arbetar är jag alltid kommitterad av någon, och då är det hart när omöjligt att friställa mig själv från vetskapen om att beställaren själv ska bära verket på sin kropp resten av sitt liv. Till och med när en kund ger mig så kallade fria händer är jag begränsad av det faktum att jag redan vet åtminstone någonting litet om klienten som ska bära motivet. Vare sig jag vill eller ej så skapar jag oundvikligen ganska omgående en bild av min kund och kan därefter inte bortse från denna när jag börjar komponera det aktuella motivet. Jag är heller inte säker på att det är något jag borde eftersträva att bortse från. Som konstnär, om uttrycket tillåts för min yrkesgrupp, så vore det självklart ett steg i rätt riktning, om man jämför med andra konstformer. Tatuerare är idag i mångt och mycket i samma position som konstnärer befann sig i för 150 år sedan och bakåt, när man arbetade som hantverkare med tydliga beställare av respektive verk. Studion har en en ägare. Allt mer sällan arbetar denna själv, utan har under sig (precis som i gamla konstnärsverkstäder) flera utövare med olika erfarenheter och bakgrunder som bidrar med sitt arbete och sin särskilda expertis. Invävt i denna modell finns även ett klassiskt lärlingssystem, även om detta mer eller mindre medvetet saknar officiell inramning. Villkor och ansvar dikteras därför som ett separat avtal mellan lärare och lärling. Att vi arbetar så här betyder inte nödvändigtvis att vårt skrå inte ska få kalla sig konstnärer. Vem skulle idag få för sig att ta från gamla mästare som Michelangelo eller Caravaggio sina titlar som konstnärer för att de arbetade i verkstäder med assistenter och lärlingar, och enbart arbetade med beställningar?

En dag kommer tatuerandet antagligen att följa andra konstformers utveckling sedan modernismens intåg, och kunna arbeta mer självständigt, utan att ta nödvändig hänsyn till köparna och bärarna av sina motiv. Vi är inte där än, men på god väg. Tills dess är inspiration för tatuerare som mig något som delvis uppstår mellan kundens önskan om ett motiv och mina infall och intryck från andra källor. Uttryckt på ett annat sätt: mina kunders inspiration och önskningar blir till viss del även min inspiration. Det blir därför allt viktigare att i ett tidigt skede sortera bort önskemål som inte tilltalar mig på något sätt. När jag åtar mig ett tatueringsarbete dedikerar jag mig till att göra det bästa jag absolut kan utifrån på förhand givna ramar, hur snäva eller vida dessa än må vara. Därför är det viktigt att jag omedelbart på något sätt känner mig inspirerad av själva arbetsformuleringen. Det kan till exempel vara för motivets sakliga innehåll, ett eventuellt budskap, eller för dess tekniskt visuella möjligheter. I mitt bokningssystem av dags dato har jag något av ett karenssystem där jag placerar intresseanmälningar som jag kan tänka mig att omvandla till framtida arbete. När jag sedan behöver fylla mitt arbetsschema går jag genom mitt register och plockar fram de arbeten som jag känner mognat tillräckligt. Detta kan utan konstigheter omskrivas som att jag bokar in de arbeten som i stunden känns mest inspirerande för mig.

Från denna stund anser jag att det är min skyldighet att omvärdera kundens önskemål genom att låta mig inspireras av annat än arbetet i sig. Kunder har inte min expertis, och det är jag som ska se till att tolka och förfina deras vision till en unik och intressant tatuering. Med all ödmjukhet vill jag påstå att jag oftast vet bättre än de själva vad mina klienter egentligen vill ha. Med detta påstående följer så klart ett massivt ansvar, och självklart skulle jag aldrig övertala någon att göra något mot sin vilja. Det handlar snarare om att förklara och motivera varför jag vill göra på ett visst sätt.

Förutom denna primära inspirationskälla formulerad av kundens önskemål, som mer är ett underlag och en start på ett tatueringsprojekt, kan jag dela in min inspiration i tre kategorier. Den första är en rent teknisk och visuell. Om jag ser något som på endera sätt är intressant och/eller vackert renderat kan jag inte låta bli att tänka på hur detta uttryck skulle kunna transformeras till en framtida tatuering. För ändamålet undviker jag att ta allt för stort intryck av kollegor och hänger mig hellre till andra källor, såsom konstnärer, illustratörer, serietecknare och många andra. Jag införskaffar gärna böcker och köper regelbundet tidsskrifter med för mig intressant bild och form. Idag fyller givetvis internet en kompletterande funktion här, fast jag föredrar att se konst i tryckt form om jag har möjlighet. Allra helst vill jag såklart se verken i original, men det är ju tyvärr omöjligt att befinna sig överallt på jorden samtidigt.

Det finns många otroligt skickliga tatuerare med fantastisk teknik som jag, om inte avundas, åtminstone beundrar. Detta är min andra typ av inspiration, och den enda jag medvetet tyglar. Jag inskränker min inspiration från dessa kollegor till motivation att ständigt knuffa mig framåt i rätt riktning – det vill säga professionellt och kunskapsmässigt – inte för mitt specifika arbete med att utforma tatueringar. I branschen finns ett stort problem som i sig skulle räcka till flera artiklar av den här storleken. I all korthet så består detta i själva antitesen till inspiration, eller åtminstone dess bastard: kopiering. Det går en tunn linje mellan att låta sig inspireras av, och att kopiera någons arbete. Det här går igen i alla kulturyttringar men drabbar tatuerare än hårdare, av just den anledningen att kunders önskemål allt oftast uppstått ur en redan tidigare (på en annan person) utförd tatuering. Häri ligger en del av det ansvar jag menar att jag har att tolka om min klients önskemål.

Den sista typen av inspiration existerar på ett mindre konkret plan. Det handlar om inspiration från livet. Det kan vara inspiration från upplevelser i tid och rum, såväl som erfarenheter från möten med andra personer eller rent av djur och växter. Denna typ av inspiration är inget jag medvetet kan söka utan handlar snarare om att vara vaken och mottaglig för intryck. Jag kan givetvis påverka mina chanser till intryck genom att resa mycket, umgås med olika människor och prova på nya saker. Men det bör sägas att denna inspiration i högsta grad är oförutsägbar. Den kan lika gärna uppstå ur minsta vardagliga detalj, som för en annan människa är helt banal eller rent av ickeexisterande. Till denna kategori hör också inspiration från annan kultur, som litteratur, film, teater och musik. Jag vill gärna lyfta fram just musik som en otroligt viktig del av mitt skapande. Jag skissar och arbetar nästan alltid till musik och några av mina absolut största känslomässiga minnen är knutna till specifika artister och musikstycken. Om jag vill framkalla ”arkiverad” inspiration för ett visst arbete kan jag ofta åstadkomma denna genom att lyssna på för ändamålet rätt musik.

Inspiration är för mig alltså inte bara ett sätt att utföra mitt arbete, utan också en förutsättning för att jag ens ska ha något att göra i min roll


Finn ett fel

”Heidi Hay är en av de skickligaste tatuerarna bland den kvinnliga befolkningen.”

Så lyder den inledande meningen i en artikel om just Heidi Hay i det senaste numret av Nordic Tattoo Mag, som också råkar vara ett nummer de vill ska vara en hyllning till alla kvinnor i branschen.

Så, hur fel kan det bli egentligen? Finn minst ett fel och kommentera gärna.

OBS! En ledtråd: Eventuella fel har INTE att göra med Heidis kompetens som tatuerare. Den torde vara odiskutabel, vilket också bevisas av artikelns bifogade foton på väldigt bra tatueringar utförda av just Heidi.

Fredagsjobbet förra veckan

Jag har aldrig pysslat med graffiti och kommer antagligen aldrig göra det heller. Inte för att jag finner det ointressant utan för att det kräver extrema insatser och många timmar för att komma någonvart, samt nerver av stål för att våga stå och spraya med vetskap om att någon kan dyka upp och haffa en när som  helst. Debatten om skadegörelse eller ej är i mina ögon ganska förlegad; frågan är fel ställd. Det är i regel uppenbart att avgöra, utifrån såväl teknik som innehåll, om ett verk bör tas bort snarast, eller kan få vara kvar för att fler ska hinna se verket. Det är då intressantare att se på bakgrunden till graffitin, och leta svar på frågan vad den försöker säga. Det är givetvis en fråga med ett oändligt antal svar. Det kan vara politiska budskap, försök att återerövra det fria rummet, en ren utsmyckning eller något så enkelt som ett sätt att sprida sitt namn och sin talang. Precis som med all konst finns det i varje betraktelse en avsändare och en mottagare. Det är mellan dessa som verket får sin mening, om det nu har någon.

tindra3Kim bad mig om en grafftag till sin underarm, med sin dotters namn. Jag gjorde ett par utkast. Till slut började vi dock bearbeta en skiss som han själv tecknat (inspirerad av en tysk målare som kallar sig can2). Motivet innehåller flera lager färg utan egna konturer och kommer därför kräva ytterligare en sittning då det är många små detaljer som tillkommer varje gång jag går över motivet. Vi hann trots allt en hel del innan Kim kastade in handduken, så vi bör klara av resten på några få timmar. Den största utmaningen med en sådan här tatuering är den omvända ordningen. När en graffitimålare arbetar kan han eller hon arbeta med ljusa färger först, för att lägga fram motivet i successivt mörkare lager. Som tatuerare kan man inte arbeta på det sättet. Inte heller kan man i efterhand lägga i högdagrar, färgkonturer och blänkeffekter. Istället måste man planera alla moment i förväg och lämna negativ yta för senare detaljarbete.

Vill också passa på att tipsa om ett inlägg av Thomas som gjorde mig uppmärksam på en ytterst lustig webtjänst: Burrocks.

Thomas har också fått en medarbetare. Detta kan ni också läsa mer om på hans blogg.

Ed´s Kroppskonst i nya lokaler

Eddie och Caja har flyttat in i nya lokaler uppe på Masthuggsberget. Andra advent invigdes butiken som förutom kroppskonst-tjänster även kommer erbjuda möjlighet att beskåda samlingsobjekt  från olika tider och kulturer i historien som Caja och Eddie samlat på sig genom åren. En hemsida/blogg har registrerats för den nya lokalen som ännu inte fyllts med något, men ni hittar den i alla fall här.

Studion hittar ni på kompassgatan 10. För öppettider, se flyern nedan.

Jag tog några foton från ivigningen, desvärre med min iphone – därav den bristfälliga bildkvalitén.

IMG_0936

IMG_0935








IMG_0926IMG_0935IMG_0933









IMG_0923edskroppskonstflyer









Kommentar som blev ett inlägg

Replikerade en av mina läsares kommentarer som hastigast i morse. Svaret blev nästan likvärdigt med ett eget inlägg så jag tänkte tipsa och  länka direkt till kommentaren. Svaret handlar bl.a. en del om skatteverkets syn på tatueringar och hur det kommer sig att tatueringar kostar pengar att införskaffa. Se längst ned  under själva originalinlägget.

Bodyfication #3

Jag skrev det tidigare någon gång här på bloggen. Det senaste numret av Bodyfication (med reservation för att det kanske  hunnit komma ut ett nytt nummer) är antagligen det bästa enskilda numret av någon svensk tatueringstidsskrift som utgivits till dags dato. Då har jag förstås inte läst i alla nummer av alla tidningar, men jag vet ju hur tråkiga, dåligt skrivna och förutsägbara de brukar vara, så jag vågar ändå framföra mitt påstående.

Innan jag går in på innehållet så ska jag passa på att säga att tidningen rent språkligt lämnar en del att önska, med flera missar i form av stavnings-, syftnings- och formfel. Eftersom jag i första hand är intresserad av innehållet så har jag överseende med detta, men det är synd att helhetsintrycket behöver dras ned av småfel. Jag antar att det är mycket jobb att ro ihop ett magasin på ett fåtal medarbetare, men anser ändå att man kanske ska försöka engagera (eller byta ut?) externa korrekturläsare för att undvika onödiga skönhetsfläckar.

Layoutmässigt är tredje numret ett bra kliv från sina föregångare. Jag gillar papperskvalitén. Jag kan inte tekniska detaljer kring papper och tryck, men om jag ska ge mig på en beskrivning av materialet så känns pappret mindre glansigt, med mer fibrer och ett robustare intryck. Möjligen är det samma som i tidigare nummer, men med sin ljusare layout så upplever jag det hur som helst annorlunda. Det är en frisk fläkt som jag aldrig tidigare sett i tatueringssammanhang; magasinen brukar ofta ha väldigt glansigt papper med löjligt överdrivna färgjusteringar och spegelblank glätta som för tankarna till billig skvallerpress och porrtidningar. Inte så i Bodyfication alltså. Modigt och i framkant.

Temat för numret är oldschool/traditional, ett ämne som jag personligen är utled på, men som tydligen är en av de tre stora just nu om man ska känna sig inne i tatueringsvärlden i allmämnhet och Sverige  i synnerhet. Detta jämte Japanskt/Asiatiskt och Reslistiskt i färg. Denna notering åsido, så är temat fint behandlat och känns väl avvägt, med bland annat en lagom intervju med killarna på Old Bones (f.d. Tattoo World Malmö) och en artikel om en kille i London som gör blyinfattat glas med bland annat klassiska taturingsmotiv. Inget fantastiskt eggande, men ändå lite inspirerande och säkert snyggt i rätt sammanhang. Har själv ett tycke för just blyinfattat konstglas sedan många år, så det var skoj att läsa om Tom Spencers arbete. Enkla traditionella tatueringsmotiv gör sig verkligen bra i fönsterglas. Kanske bättre än som tatueringar?

Efter temasektionen återfinns en mycket intressant artikel om hygien med en docent i klinisk hygien som huvudperson. Texten är nyttig läsning för kunder och tatuerare likväl, även om sistnämnda grupp redan bör känna till den information som framkommer.

En ungrare vid namn Tyutyu – bosatt och verksam som tatuerare i Budapest – porträtteras i en text som för en gångs skull känns lite mer personlig än de generiska alster som vanligtvis kallas intervjuer i sammanhang med tatueringstidningar. Även en mycket lovande ung svensk kille får ett par sidor i tidningen; Jimmy Lajnen i Karlstad. Han verkar ha en sund och vettig inställning till sitt yrke. Jimmys stil är tevklöst färgad av de många internationella cartoon-/newschooltatuerare som vi sett få ta en hel del utrymme i scenen på senare tid (man känner igen en hel del i stilen från andra, äldre tatuerare), men uttrycker samtidigt en vilja att ständigt utvecklas, och i alla fall jag tror honom. Han har något eget i sig och förhoppningsvis en vilja att göra det bästa för att inte stelna i gamla hjulspår. Jag har sett en del jobb från honom tidigare, och hoppas se mer av killen framöver.

Tidningen rymmer även en del klassisk utfyllnad i form av en forumsida om branschen, kludd om ”häftiga” rock n´roll-kläder och bildreportage från någon bilträff och ett annat jippo med förutsägbart Americana-tema på någon travbana. Vad kommer det sig att så många identifierar sig så extremt mycket med efterkrigstids-Amerika, särskilt i våra led. Myten om frihetens land är ju grovt överskattad, och just en myt om man frågar mig. Men visst har de medfört en hel del gott också. Dr. Pepper till exempel.

Ett par pliktskyldiga rapporter från mässor i Stavanger och Moskva återfinns också. Det mest postiva jag har att säga om dessa artiklar är att de inte är överdrivet inställsamma, samt att det faktiskt uttrycks riktad kritik mot moskvamässan angående ett riktigt nesligt, omoraliskt och onödigt tilltag mot en stackars katt. Kudos till författarinnan som tydligen också stod upp mot dumheterna på plats i Moskva.

Fråga är om det inte hunnit komma ut ett nytt nummer av tidningen vid det här laget, då mitt inlägg blivit liggande i utkastkorgen ett tag medan jag tagit hand om mitt nya bokningssystem och mina klienters önskemål. Hur som helst så kommer jag glatt köpa mästa nummer och hoppas att kvalitén består, eller ännu hellre höjs än mer. Mitt betyg är ”helt ok”, och det är väldigt högt i en värld av usla tatueringsmagasin.

Tattoo Expo 15 i Malmö

Vill bara passa på att tipsa om Malmömässan som går av stapeln idag. Buddha har utlovat nya inslag som ska göra upplevelsen av att besöka en tatueringsmässa fräsch och inspirerande igen. Åtminstone vet jag att de ack så uttjatade fakirshowerna utgått. Det är ett första steg i rätt riktning. Jag kommer inte vara där, men den som är, läser det här och känner sig manad får gärna rapportera medelst en kommentar till det här inlägget.

Information om mässan hittar ni här.

Swahili Bobs invigningsfest i Stockholm

Idag är det Swahili Bobs Tattoo Parlour i Stockholms tur att hålla kalas för sin nya studio. Tillställningen är gratis och de första 200 gästerna ska visst få varsin öl. Allt ni behöver veta om tillställningen finns på en särskild Facebooksida.

Jag kommer själv närvara (sittre på tåget upp just nu) och eventuellt rapportera direkt från tillställningen om jag orkar hiva upp mobilen mitt i festen.

Om en vecka är det dags för yttrerligare en invigning, denna gång i Skövde. Då är det Marcus som officiellt öppnar Funnyfarm Tattoo, men mer om det i ett senare inlägg.

Gårdagens intervju med Thomas genererade nästan nytt besökarrekord på bloggen. Mycket roligt tycker jag, och jag ser fram mot att snart se ”Hjärtat av Guld”.